lördag 16 oktober 2010

Fredagstema Show&Tell – Gränser

Karin på Åland står för denna oktobers fredagsteman och övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

När jag tänker på gränser just nu gör jag det konkret. Eller som det var förr - passkontroll vid varje gränsövergång i Europa och en vägbom som lyftes upp för varje bil som passerade. Det var alltid lika spännande att få en ny stämpel i sitt pass att ha att visa kompisarna när man kom hem. Mina första resor på femtiotalet med föräldrarna ner till Frankrike på sommaren gjordes med bil, och det var många länder som då skulle passeras, vilket resulterade i många stämplar...

Väl installerade i Menton på Rivieran gjorde vi utflykter då och då till Italien. Ventimiglia hette den då lilla byn som låg på gränsen mellan Frankrike och Italien. Varje gång vi reste dit fick jag en ny stämpel i passet och varje gång tittade de sammetsögda tulltjänstemännen på mig länge och sa. ”Ingrid, Ingrid Bergman…” Det var på den tiden hon bodde i Italien, antar jag.

Ventimiglia numera. Bilden från nätet. (Bilderna går att klicka större)

De enda stämplarna jag har i mitt nya pass är de från Kina. Där är det fortfarande rigorös kontroll och många, många papper att fylla i.


En annan gränsövergång som också dök upp i minnet har anknytning till mina senaste inlägg om Prag. För tjugotvå år sen när vi bodde där en sommar, som jag berättat i tidigare inlägg, var tillgången på matvaror i affärerna ganska begränsad. Ibland saknades basvaror som t.ex. socker, potatis och ägg i veckor.

Mjölken smakade ungefär som den man fick direkt från lagårn när man var liten, och smöret, om det fanns något, var inte sällan härsket. Så efter några veckor gjorde vi som den övriga ambassadpersonalen, åkte på utflykt till Tyskland på lördagen och bunkrade mat och kläder.

Kön av bilar vid gränsen var ofta kilometerlånga, men eftersom MM hade diplomatpass åkte vi på sidan om denna och behövde inte vänta alls.

Den tjeckoslovakiska gränsstationen sommaren 1988

Skillnaden mellan den tjeckoslovakiska och den tyska sidan var enorm på den tiden. På den första var alla hus nergångna, grå och smutsiga och det var stora sprickor i putsen. På trottoarerna var det stora hål i asfalten och ogräset växte där högt och fritt. Inga blommor så långt man kunde se.

Bilden från Prag 1988, men trottoarerna såg likadana ut överallt...

På andra sidan vägbommen var husen vitrappade eller ljusgula med blomlådor i smidesjärn utanför fönstren. I dessa blommade massor av pelargoner.

Waidhaus var det första samhället på tyska sidan. Bilden från 1988

I den lilla staden Weiden trettiofem kilometer in på tyska sidan där vi handlade var parkerna välskötta med strömmande fontäner och massor av prunkande rabatter. Husen var välhållna och målade i pastellfärger med pelargoner i lådor utanför många fönster.

I affärerna fanns ett överflöd av fet fruktyoghurt och H-mjölk, danskt smör och emmenthalerost. Sedan vi promenerat runt i den lilla vackra staden och i parken och kanske besökt någon av de eleganta klädaffärerna, lastade vi vår bil full av god mat, framför allt mejerivaror och grönsaker, som var svåra att få tag i i Prag.


Mirren och MM på marknadstorget i Weiden sommaren 1988.

Mirren och jag på en gata i Weiden sommaren 1988

De femton milen hem tog över tre timmar – vägarna var i uselt skick och det gick ofta många långtradare samma väg. Under den bilfärden lärde jag mig ett av de få orden som jag fortfarande kom ihåg, när vi besökte Prag denna gång. ”Pozor” som betyder ”fara” eller ”se upp”.

Ibland kom det nämligen en asfaltkant på ca trettio centimeter mitt i vägen eller ett stort hål utan någon annan varning. Att fara över gränsen till Tjeckoslovakien var även denna gång lätt som en plätt. Och många avundsjuka blickar följde oss när vi susade förbi den långa kön…

Jag tror inte att man ser någon större skillnad mellan den ena och den andra sidan gränsen numera – det har ju hänt enormt mycket på de tjugotvå åren i den delen av Europa!

17 kommentarer:

Pettas sa...

En sak är säker, det finns inte gränser för vilka resor man får göra tillsammans med sina bloggvänner. Tack för trevlig resa över många gränser.

Kram

olgakatt sa...

Jag kom att tänka på andra världskriget under 40-talet när man kunde titta över sundet på Danmark men inte komma dit och danskar inte hit...
Tala om gränser.
Kontrasten mellan Tjeckoslovakien, som det var då, och Tyskland måste ha varit chockerande för de tjecker som kunde komma över!

Musikanta sa...

Karin:
Visst är det underbart att samma tema kan tolkas så olika. Och att så många minnen poppar upp i samband med det.
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Olgakatt:
Ja, visst måste det ha känts frustrerande för dem som bodde på tjeckiska sidan! Husen bara fortsatte på den tyska - det var inga åkrar eller ängar emellan. De kunde ju se med egna ögon vilken skillnad det var mellan länderna!

Anledningen till att allt var så förfallet i Tjeckoslovakien då var dels naturligtvis att ingen fick äga något personligen, men också att det var enorm brist på målarfärg och maskiner. Såg ingen affär som sålde byggnadsmaterial under hela vistelsen...

Därför var det så rolig att se denna gång vilket otroligt arbete man la ner på att bara stensätta trottoarerna i Prag i vackra mönster.

Lotta sa...

Åh, jag minns också alla stämplar och hur roligt det var att jämföra! Nu ska vi visserligen ha våra pass med oss men väldigt sällan vill någon se dem :-/ Hihi, jag minns särskilt en gång för drygt 20 år sedan, vid gränsövergången mellan Italien och dåvarande Jugoslavien. Vi skulle över till den Italienska sidan men tulltjänstemännen var upptagna med ett parti kort och vi fick snällt vänta.

Marianne sa...

Visst var det roligare när man fick stämplar i passet! Nu får man det inte även om man ber om det, vilket jag tycker är larvigt. Här i Egypten får man rejäla stämplar i alla fall : )

Som det var i Prag 1988 var det i Sofia också bara året innan vi flyttade dit, dvs 1997. Folk fick åka till Grekland och handla mat. Det året var det dessutom någon som snodde Sofias vattenreserv och sålde elen till något grannland. Så det fanns inget vatten i stan heller, det var strikt ransonering. Allt sånt slapp vi, och medan vi bodde där blev det bättre och bättre.

Kram!

Musikanta sa...

Lotta:
Ja, jag kommer ihåg hur besviken jag blev vid någon av gränserna när jag inte fick någon stämpel...Jag tror pappa försökte få någon att stämpla när han såg hur ledsen jag blev.
Kram!

Marianne:
Man tror inte att det är samma land när man som vi kommer tillbaka 22 år senare. Det kunde ju vara långa köer för att få tag i en kundvagn i någon av de större affärerna. Vattnet och elen tog aldrig slut för oss, som tur var. Man använde den ju mest när man skulle laga mat.

Mest av allt belv jag imponerad över hur man har förvandlat alla nergångna hus till vackra och välskötta. Och, som sagt, trottoarerna!
Många kramar från Ingrid

Elisabeth sa...

Ingrid, vad mycket spännande du har upplevt!! Nu läste jag ditt inlägg om gränser... vilket var mycket mycket intressant och bra skrivet!
Du måste ha en stor resväska av spännande historier att berätta..?

Hade tänkt läsa ditt inlägg om fönstershopping också, men får återkomma. Jag måste låta datorn vila lite, då fläkten går på högvarv nu, och jag är rädd att den slår av vilken minut som helst.

Varm kram..

Anna, Fair and True sa...

Det är så tråkigt att man inte får några stämplar längre! Visst, det är ju ett tecken på att det numera är så lätt att resa vilket ju är att föredra, men ändå lite tråkigt!

Ja, tänk hur mycket som har förändrats och hur stor förändringen är på bara 22 år!

Jag har också varit i Ventimiglia - visst är det fint där!

StrandMamman sa...

Jag tycker också att det är synd att stämplandet nästan försvunnit.

Visst är det ju kul att så många minnen dyker upp i samband med att man ska skriva sitt fredagstema! Mitt inlägg blev nyss klart, och tangerar ditt :)

Musikanta sa...

Elisabeth:
Det vore nog bra för alla att låta datorn vila sig ett litet tag. Den är en riktig Fritiof = "fridtjuv". Jag funderar skarpt på att ha en dataledig dag i veckan. Fast man måste ju kolla sina mail i alla fall...
Kramar!

Musikanta sa...

Anna, Fair and True:
På den tiden när jag var där, var Ventimiglia bara en liten fiskeby! Men det var för mer än 50 år sen:-)

Har inte varit där sen dess, men kanske det blir vår nästa Ryan Airresa, om det går något billigt flyg till Nice!
Visst var det kul med stämplar!
Kram!

Musikanta sa...

Strandmamman:
Ja, det är det bästa med fredagteman, att man är tvungen att tänka till. Mer eller mindre, i oktober mer...
Jag ska genast gå in och läsa vad du skriver. Det låter intressant!

Taina sa...

Vilket intressant inlägg och kul att läsa om er sommar i Prag och hur ni bunkrade mat.

Jag tycker de kan ha en liten "själv-service-stämpel-automat" vid varje gräns så kan man ju själv få stämpla! Hahahaha!

Musikanta sa...

Taina:
Roligt att du gillade mina inlägg!

Och skönt att höra att det finns fler som var/är så barnsliga att det tycker om att få många stämplar i sitt pass! Det var en mycket god idé tycker jag, det där med automatstämpel!
Kramar!

Anna, Fair and True sa...

En del av Ventimiglia har troligen inte förändrats på 50 år. När man kommer in från motorvägen eller en av cornicherna så ser man endast den gamla (och ganska slitna fast vackra) bebyggelsen men sedan finns det ju ett centrum som inte fanns för 50 år sedan säkerligen.

Musikanta sa...

Anna, Fair and True:
Härligt med någonting som inte har förändrats! Inte heller Gamla Stan i Menton har förändrats, av vad jag kan bedöma av bilderna därifrån. Ska försöka resa dit till våren någon gång och se med egna ögon...