söndag 31 oktober 2010

Ivar Arosenius i Norrköping

Sjävporträtt (bilderna går att klicka större)

Sent omsider kom MM och jag iväg till Norrköpings Konstmuseum där en utställning med Ivar Arosenius konst pågår till den 7 november. För mig har Ivar Arosenius mest varit känd som författaren och illustratören till den älskade Kattresan, som min farfar läste för mig när jag var liten.




Sen har jag själv läst den för barn och barnbarn – Lillmirren vill inte höra längre än till sidan där katten sprack. Både Mirren och jag kan hela sagan utantill. Det är helt fantastiskt att den fortfarande är aktuell som barnbok – den gavs ut postumt 1909– alltså fyller den 101 år i år…

Museiintendenten på Konstmuseet hade gjort en film om Arosenius tid i Åby utanför Norrköping där han bodde med sin familj under en tid. Den började vi med att titta på. Det är ifrån den filmen mina bilder i inlägget kommer, eftersom man inte får fotografera tavlorna på museet. Jag tycker att det är konstigt att olika museer har olika policy när det gäller fotografering. Både på Liljevalchs och Östasiatiska museet fick jag fotografera utan blixt.



Syskonen Arosenius. Ivar till höger i bild.

Jag visste att Arosenius var blödarsjuk, men inte att han blivit ordinerad alkohol som bot mot sjukdomen. Många av bilderna är karikatyrer av alkoholpåverkade människor och en och annan gud. Dessa bilder hade jag aldrig sett förut i något sammanhang.

Bacchus på taket.



Det första värdshuset - arken med Noa och hans söner.

Att bilderna i många fall var så små, nästan miniatyrer, visste jag heller inte om. Många av hans bilder måste väl också ha väckt anstöt hos den dåtida puritanska borgarklassen, eftersom de är så ohöljt erotiska.



Bacchanal



Skönheten och odjuret?

Jag fäste mig även vid att många av tavlorna var så dystra – bakgrunden var övervägande mörk och murrig på många. Det kan inte ha varit lätt att leva i skuggan av den livshotande sjukdomen, som till sist tog hans liv när han bara var trettio år.



Sedan han gift sig övergav han bohemlivet och blev trogen hemmet och familjen. Hans lycka blev stor när dottern Eva - Lillan - föddes. Efter det blev hon hans favoritmodell.



 Lillan föddes 1906.


Ett litet porträtt (bilden är inte större än ungefär 10x10 cm) av Lillan



Lillan i skuggan av mamma (?)

Innan han dog hade han i alla fall fått uppleva några lyckliga och harmoniska år tillsammans med sin älskade hustru och sin lilla dotter.

Kvinnan är ett ofta återkommande motiv i hans konst.



Leda och svanarna



Eva i paradiset


12 kommentarer:

Bloggblad sa...

Han hade några fina bilder som frimärken en period för länge sen. Annars har jag inte sett några av de bilder du visar här - förutom Kattresan som jag älskade som barn.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Klickar du på länken Ivar Arosenius har du några jättefina bilder till. Det är ett bildspel.

olgakatt sa...

Har alltid gillat Arosenius små fina bilder. Minns inte var jag såg ett antal av dem för många år sedan men frapperades också av att de var så pass små och ibland ganska mörka.
Kattresan läste jag som barn hos en kamrat, vi hade den inte hemma hos oss.
Roligt att länka sig vidare om Arosenius! Tack!

Pettas sa...

Tack för fint inlägg.
Alkohol mot blödarsjuka! En utan allt för stor insikt tycker det låter helgalet!
Han var mycket skicklig som konstnär. Tur att han hann producera så pass mycket att vi kan njuta av konsten. Förstår förstås att konstverken är mörka; hans sjukdom måste ha påverkat hans sinne rejält, men kanhända att det också var någonting som låg i tiden rent trendmässigt. Har sett mycket konst som är mörk från samma tid; dock inte av så kända konsntnärer.

Kram!

Musikanta sa...

Olgakatt:
Det var en mycket intressant utställning och jag är glad att vi kom iväg innan den tog slut. Länken till utställningen i våras på Waldemarsudde var jag också glad att jag hittade.

Musikanta sa...

Karin:
Nej, läkarvetenskapen har utvecklats en del på hundra år som väl är. Men alkohol ansågs ju vara bra för det mesta. Det var väl länge det enda bedövningsmedlet som fanns, eller vad säger Olgakatt om hon läser det här?

Om man tittar på självporträttet överst i mitt inlägg ser man ju döden med lien i bakgrunden. Jag är glad att han hann med Kattresan innan han dog. Ständigt lika fascinerande att läsa...
Kramar tillbaka!

Miss Gillette sa...

Jag såg den utställningen i Göteborg i vintras, den var fin och gav även mig en mycket bredare bild av Arosenius. Han verkar ha haft en rätt skön humor, karln, stundtals av typen galg-.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Ja, man fick verkligen en helt annan bild av Arosenius iom denna utställning om man nu eventuellt todde att det enda han hade gjort var illustrationerna till Kattresan :-.

Jag visste väl iofs att han hade gjort annat, men inte så mycket och inte så skickligt. Det var roligt att se utställningen i alla fall.

olgakatt sa...

Före eternarkosen var det dåligt med bedövning och det var nog ibland så att man lät offret supa sig lullig före t ex en amputation. Men det fick ju inte bli så att vederbörande blev oregerlig så det funkade nog bara som en sämre premedicinering, är jag rädd.
Vanligast var nog helt enkelt fasthållning och så svimmade stackaren av smärta. Annat än absolut nödvändiga saker som amputation, t ex var helt enkelt inte tänkbara.
Smärtstillande opium har däremot funnits sedan urminnes tider.

Musikanta sa...

Olgakatt:
Tack för den intressanta upplysningen om bedövningsmedel. Vem skulle väl veta bättre än du när det gäller det :-)?

Eter fanns alltid på min pappas mottagning, kommer jag ihåg. Jag tyckte att det luktade gott när jag var liten. Opium, däremot, fanns väl inte för gemene man, åtminstone inte i Sverige. Nej, inte kan man säga att det var bättre förr när det gäller sjukvården i alla fall!

Anna, Fair and True sa...

Kattresan minns jag såklart! Så fin saga!

Musikanta sa...

Anna, Fair and True:
Ja, visst är det en rolig saga. Och fantastiskt att den står sig genom tiderna!