fredag 8 oktober 2010

Fredagstema Show&Tell - Historien upprepar sig...

Pettas står för fredagstemat denna vecka. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

Jag hade absolut ingen som helst idé om vad jag skulle skriva om att historien upprepar sig förrän jag var inne och läste hos Fritid och Tankar. Då var det plötsligt väldigt enkelt.

Jag glömmer nämligen väldigt lätt saker och ting här och där. Hittills har jag haft tur och fått tillbaka sakerna, men ofta har det inneburit ångest och osäker väntan. På den tiden man använde checkhäfte lämnade jag det en gång på disken på min bank. Det var en fredag och banken hade då stängt i två dagar innan jag kunde gå dit och fråga efter det.

Bilden från nätet

På måndagen hängde jag på låset och frågade darrande om de hade tagit hand om mitt checkhäfte. Kassörskan letade och sade att tyvärr kunde hon inte hitta något. Den stunden vill jag inte ha tillbaka någonsin! Tiotusen i kredit hade jag på det… Men jag bad henne titta ännu en gång och då fanns det där, som väl var. Numera är det betalkortet som någon gång inte har återfunnits i facket i plånboken...

Det är alltid besvärligt att glömma saker. Som när jag glömde en stor ost i en plastpåse på spårvagnen. Jag fick ringa till spårvagnsexpeditionen, som i sin tur kontaktade spårvagnsföraren och sen fick jag gå ner till spårvagnshållplatsen och vänta på att han skulle komma tillbaka från sin runda – med min ost förhoppningsvis.

Häromåret kom jag hem till huset utan handväska. Jag hade nycklarna till huset och bilnyckeln i fickan, så jag behövde inte öppna väskan för att komma in eller för att starta bilen. Kom då ihåg att jag måste ha glömt väskan i kundvagnen. Ringde affären omedelbart – jo, en snäll kund hade lämnat in väskan i kassan. Kastade mig i bilen och åkte de två milen fram och tillbaka igen. Men ögonblicket innan jag visste att den fanns där var mycket ångestladdat, med tanke på alla kort, pengar och körkort jag hade i min plånbok.

Till en av MM:s absolut främsta egenskaper räknar jag hans oändliga tålamod med att jag ständigt glömmer saker överallt. Jag kommer ihåg en gång när jag upptäckte att jag glömt min handväska hemma som jag ställt på soptunnan i trädgården – fullt synlig för alla förbipasserande. Vi hade åkt de två milen ända till Norrköping när jag kom på detta. Utan ett enda hårt ord vände han bilen och körde hem till Söderköping och hämtade den.


Bilden från nätet

Han har utan att klaga hämtat glasögon, noter eller min almanacka i olika kyrkor eller pastorsexpeditioner eller hos mina körsystrar, när han jobbade inne i Norrköping. Numera följer han för det mesta med mig på mina förrättningar och gudstjänster och håller reda på noter och glasögon.

Jag har ju ett par orgelglasögon som jag bara använder när jag spelar. Fast senaste gången, när jag glömde glasögonen på orgeln i ett kapell inne i Norrköping, hittade jag bara ett tomt glasögonfodral när jag kom dit igen dagen efter. Ett mysterium som aldrig blir löst!

21 kommentarer:

Pettas sa...

där ser man!:)
Det finns ju hur många historier som helst som upprepar sig. Bra inlägg om det som händer för oss alla mera eller mindre varje dag:)

Kramar!

Musikanta sa...

Karing:
Ja, visst är det så. Bara att man tänker lite vid sidan om...
Kram från Ingrid

StrandMamman sa...

Oj vad det har hänt massor för dig! Själv mindes jag nu att jag under studietiden en gång glömde min handväska, med pengar o körkort mm i, på en buss....

Musikanta sa...

StrandMamman:
Jag är tydligen oförbätterlig, trots att jag försöker hålla reda på mina saker allt vad jag kan. Har för brått för det mesta, antar jag. Men jag tittar numera en extra gång i kundvagn och på orgel, innan jag går. Betalkortet har i alla fall inte varit på avvägar sen ett år tillbaka...

olgakatt sa...

Jag är nyckelletare. Har nyligen fått en krok att hänga nyckeknippan på innanför dörren. Nu behöver jag bara komma ihåg att hänga den där...
Jag är också begåvad med en tålmodig man, tack och lov!

Fritt ur hjärtat sa...

Historior som man möjligen kan skratta åt efteråt, men inte just då kan jag tänka..
Jag letar ständigt men har hittills inte lagt bort något, bara på fler ställe just då så att säga...

Musikanta sa...

Olgakatt:
Har också en nyckelkrok innanför dörren där jag alltid hänger mina dörrnycklar. Har dessa på kedja i en hälla i mina långbyxor eftersom jag alltid har förlagt nyckelknippor. Eller än värre, tar andras med mig hem som råkar ligga på något bord... Hände på den tiden jag jobbade. Även andras bilnycklar har åkt med hem...
En tålmodig man är guld värd!

Musikanta sa...

Simone:
Har idag fått åka tre extra mil för att hämta dosan till mina hörapparater som jag glömde i kapellet där jag spelade! Som sagt, historien upprepar sig... MM var inte tillräckligt observant:-)!

Eleonora sa...

Du är ju en riktig liten virrpanna! Undrar vad du kommer att glömma härnäst! Hoppas i alla fall att det INTE blir MM.

Sköt om dig - kram!

Miss Gillette sa...

Länge var jag en sån som stoppade viktiga saker på olika ställen hela tiden (jag började inte med handväska förrän jag var närmare 30, se) och därför hela tiden var tvungen att hålla i huvudet var plånbok, nycklar etc fanns för tillfället. Det kunde visserligen innebära en del letande, men aldrig den sortens isande panik som ofelbart infinner sig numera. Nu är jag inbiten handväskbärare med mycket bestämda platser för minsta pinal, så de gånger då jag lägger nån pinal nån annanstans -- i en ficka, tillfälligt på väg mellan butiken och parkeringen, i en bakficka bara den lilla vägen hem från närbutiken -- har jag under några ögonblick absolut ingen aning om var pinalen ifråga är.

Såvitt jag har erfarit är detta avigsidan av fasta vanor: man (iaf jag) slutar tänka aktivt på vad jag gör och var jag lägger mina grejer. Oftast går det bra, men när det inte gör det blir det ohyggligt obehagligt. (För det är ju inte alltid sakernas tillfälliga platser blir nåt så logiskt som en ficka ...)

Musikanta sa...

Eleonora:
Mycket bra namn på mig! Kanske jag skulle använda det som nytt bloggnamn? Virrpannan.blogs.....
:-)
Berättade om kommentaren för MM som skrattade gott och påpekade att det var ju HAN som alltid höll reda på mig...
Kramar!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Det där att man känner "isande panik" är fantastiskt träffande. I synnerhet när inte betalkortet ligger på sin plats i det speciella plånboksfacket...

Felet med mig är att jag LÄMNAR (inte glömmer) saker i kassan, på någon disk, eller orgeln som det mest handlar om. Häromsistens var det när jag skulle dra ICA-kortet samtidigt. Då blev vanliga kortet kvar i kassan.

Men sista gången jag blev av med kortet var det faktiskt inte bara mitt fel. Då var det en dam som stod efter mig när jag skulle betala på bilverkstan som norpade det. Och hon kom inte på det förrän dagen därpå. Då hade jag spärrat det förstås...

Och inte tänkte jag på att jag inte stoppade ner det i plånboken efter att ha betalt. NUMERA kollar jag två gånger varje gång jag använder det, så något har jag i alla fall lärt mig.

Men som sagt, en extra resa på 36 km till kapellet i Börrum fick jag igår...

Miss Gillette sa...

musikanta: Jag har utvecklat väldigt rigida rutiner för sånt också. Det beror inte på att jag är pedant, utan på att jag blivit av med plånkan nån gång och tyckte det var så jobbigt att jag aldrig vill råka ut för det mer. Så betalning och liknande blir till en ren ritual (den kan iofs gå snabbt) med vissa steg i en bestämd ordning. Jättebra

-- till den gången då jag frångår stegen och slungas ut i den kolmörka rymd där ej en susning hörs. En gång babblade jag med en busschaufför så att jag la ifrån mig plånboken på ett tomt säte -- det var så många ovana moment med tankning av magnetkortet och annorlunda plats och dessutom en trevlig mänska som förvillade. Nu hade jag tur, bussen var tom och gick direkt in i garage efter att jag klivit av, men ändå. Ett omak blev det ju. Och så den isande handen om inälvorna i ögonblicket när det gick upp för mig vad som hänt.

Skärpta kontroller, stramare liturgi efter det naturligtvis!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Det är skönt att höra att jag inte är ensam om mitt "handikapp" och att någon dessutom vet vilken panik och ångest som man genomgår när man glömt saker som handväska eller plånbok. Jag avundas karlarna, som alltid har allting i sina fickor...

Ofta händer det mig när stressen släpper, som när jag har spelat färdigt på någon förrättning och allt har gått bra. Jag försöker också inrätta rigida rutiner som du pratar om, jag talar t.ex. alltid om högt för mig själv att jag har stängt av spisen och låst ytterdörren. Och tyst att jag har stoppat ner VISA-kortet i plånboken i handväskan, när jag har betalt någonstans. Men, liksom du tydligen, blir jag lätt distraherad av någon pratsam, vänlig person...

Nu återstår bara handskar, halsdukar och extrakoftor att skärpa kontrollen över. Handskarna, som jag brukar ta av mig och lägger i knät när jag åker bil, ramlar gärna ut när jag reser mig och blir ofta kvar på parkeringsplatsen...

Miss Gillette sa...

ah, musikanta! Handskar är ett kapitel för sig. Ända sen barnsben har jag varit notoriskt dålig på att hålla koll på vantar -- jag minns att mamma ofta blev rosenrasande på mig för att jag hade slarvat bort vantar _igen_. (Och jag förstår henne -- varje vantsäsong går det åt cirka tjugo par vantar för mina döttrar, och oj vad arg jag har varit. Så nu är en äldsta riktigt duktig på att hålla reda på sina, och lilla börjar också lära sig.) Själv var jag som sagt usel tills jag var ung vuxen; då kom jag på att om jag bara köper jättedyra handskar så har jag ett incitament att inte slarva bort dem. Och det var tydligen rätt metod för min del.

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Dyra handskar slutade jag att köpa för många år sen. Jag har bunkrat billiga sådana i Kina för det mesta. Nu har jag dock inte tappat handskar på länge i alla fall.

Senaste gången något föll ur bilen ut på parkeringsplatsen och aldrig återfanns, gällde det ett par utmärkta, ganska dyra sportsockar (hade köpt dem av barnbarnet till förmån för deras fotbollsklubb), som jag tagit med mig för att ha på mig när jag skulle köpa stövlar.
Numera säger jag högt till mig själv att aldrig lägga något i knät i bilen.

Miss Gillette sa...

musikanta: Nä, trillar det inte ur på marken så ramlar det mellan sätena och mittkonsolen så att man aldrig får tag på det igen. Men det där har jag ännu inte riktigt lyckats lära mig. *suck*

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Nu stänger jag igen bloggen ett par dar för att åka till Sthlm och hälsa på barnbarnen. Men jag har nog anledning att återkomma till denna diskussion - den var mycket lärorik! Få se om jag lyckas få med mig hem det jag tar med mig upp denna gång...

Ha det gott och tack för en uppfriskande och rolig diskussion! Hälsa maken och de små flickorna - jag ska upp till en treåring som är en arg dinosaurie den mesta tiden...

Annika sa...

Usch, jag förstår att det är vidrigt att glömma saker som handväska, plånbok, checkhäfte etc.
Jag är fena på att glömma mindre saker, handskar och vantar, och slarvar bort solglasögon och dyl...
KRAM!!!

Anna, Fair and True sa...

Vad skönt att historien upprepar sig även i den bemärkelsen att du alltid (oftast i alla fall?) hittat eller fått tillbaka grejerna!

Musikanta sa...

Annika:
Jag blir så glad när jag ser att det inte är BARA jag som glömmer saker. Men jag blir så lätt distraherad!
Många kramar tillbaka och ha en skön helg!

Anna, Fair and True:
Ja, jag har haft tur! Utom med orgelglasögonen som jag glömde en gång. Och ett pussel, som jag hade pallat upp mot främre väggen i kundvagnen, så att jag inte såg det när jag ställde tillbaka den.

Det återfanns aldrig (trots att jag ringde meddetsamma när jag kom hem till affären.) Men det var väl ett annat litet barn som kanske blev lyckligt av det. Det var ett med grävskopor och bilar...