fredag 9 oktober 2015

1179 Lördagstema - HAVETS BRÖD

Det är Karin på Åland som är dirigent för oktobers lördagsteman. Rubriken för detta lördagstema är HAVETS BRÖD. Och då kom jag att tänka på den gamla historien som jag hörde som ung och som jag aldrig har glömt. Övriga lördagsbloggare och lördagsteman finns listade till höger i bloggen.

Detta hände i början på förra seklet. Då det inte fanns mobiler, teve, datorer eller radio. Även kameran var mycket sällsynt. I en liten by, belägen vid kusten på den sydligaste av de Marinadiska öarna nära ekvatorn på östra halvklotet, berättas det fortfarande om den sällsynta och jättelika fisk som man fångade där en gång men som man aldrig mer sett till eller lyckats fånga. Inte heller hade man något namn på den.

Berättelsen har heller aldrig nedtecknats eftersom byns invånare på den tiden saknade både papper och penna. Men muntligt har den spridits i generationer från far till son. 

Jag fick höra historien om den jättelika fisken av byns äldste när jag var med på en expedition till ön i min ungdom. Det var mycket svårt att dra iland fisken, sa han, eftersom den var så gigantisk. Mannen, som jag pratade med genom en tolk, hette Zamoro och det hade alla manliga medlemmar i familjen hetat också så länge han kunde minnas. (Man bara bytte vokal i namnet om man var bröder. Var man fler bröder la man bara till ett -a i slutet. Var man fler än sju bröder läste man namnen baklänges.) De som fångade denna märkliga fisk var fyra bröder - Zamoro, Zamori, Zamora och Zamory.


En av marinadiskerna i högtidsdräkt.

Fisken var lika lång som tio marinadisker utlagda efter varandra och lika tjock som en ordinär marinadisk hydda. Ryggfenan var lika hög som en liten kokospalm. Huvudet slutade i en snabel och fjällen glänste som pärlemor. Fisken dog ganska omedelbart när den kommit upp på land och därefter började man ta till vara allting på denna.



Jag har försökt rita och måla fisken ur minnet efter berättelsen jag hörde.


Fisken i skala 1: 10 marinadisker.

Köttet var utomordentligt gott och räckte till alla de 89 personer som utgjorde byns befolkning på den tiden, berättade Zamoro. Inte nog med det. De pärlemorglänsande fjällen tog man också till vara och gjorde halsband och armband av och sålde till folk på de närbelägna öarna. Skinnet spände man över spanten på båtarna så dessa blev vattentäta. Det var då något ljushuvud kom på att kalla fisken för "Havets Bröd" eftersom den hade mättat så många.



Två marinadiskor med nyfångad fisk i skålar på huvudet.

Zamoro, som är den fjärde generationen  Zamoraner,visade stolt upp ett halsband av de vackra fiskfjällen. Fiskbenen använde man främst att staga hyddorna med, berättade han, men också att göra konstverk av. Jag hade också lagt märke till en skulptur av ganska modernt snitt på bytorget när jag steg iland. Man tillverkade också staket av benen för att hålla oönskade djur bort från sina små odlingar. Av fenorna hade man byggt vind- och solskydd som fortfarande användes.


Skulpturen på bytorget

Zamoros högsta önskan innan han dog var att än en gång få fånga en "Havets Bröd". Det måste ju rimligtvis - tyckte han - finnas fler sådana nere i havsdjupet.

21 kommentarer:

Bloggblad sa...

En skröna som heter duga... (Vad konstigt det uttrycket såg ut i skrift! Min mamma använde set ofta: det heter duga....)

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag vad skriver man med den rubriken?

Anna/notonmusic sa...

Vilken fantastisk fisk och vilken fantastisk berättelse. Dels hur man tog tillvara på allt verkligen men också hur man namngav sönerna. Vad utomordentligt praktiskt ända tills man ska ropa på nån av dem! Älskar skrönor av detta slag! Passande tema inför morgonens söndag dessutom, när jag ska sjunga med kören på Tacksägelsedagen! Ha en fin fortsatt helg Ingrid!

Musikanta sa...

Anna:
Roligt att du uppskattade denna något bisarra berättelse, eller skröna, som Bokblad ovan påpekade.
Min kör ska också sjunga i morgon på en gudstjänst i Salem i Börrum. Med EFS. Det blir lite örongodis: Flyttfåglarna, Kom nära mig och Tron är för mig en sommaräng.
Kram från Ingrid

Ingrid sa...

Vilken fantastisk historia!
Hoppas att du får en trevlig helg!
Kram, Ingrid

olgakatt sa...

Hör gärna mer om din resa till de Marinadiska öarna! Det tycks vara en intressant plats! Och firren är ju jättetjusig!

Marie i Skrifvarstugan sa...

Verkligen en rolig berättelse från Marinadiska öarna. Tack för ett intressant inlägg på temat havets bröd.
Önskar dig en fortsatt fin helg !

♥ Hanneles bokparadis sa...

Intressant!

Musikanta sa...

Ingrid:
Ja, vad skriver man om när man varken är intresserad av att fiska och bara äter fisk i paket? Kent är ju dessutom vegetarian så det blir inte så ofta fisk hemma i alla fall.
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Olgakatt:
Det vore någonting för dina kissar. Du kanske ska ta dig en resa dit och ta med dig dem. Folket lever fortfarande på fiske.
Ingrid

Musikanta sa...

Marie:
Sådana här berättelser ploppar ju upp ur minnet när det kommer lördagsteman. Det är det roligaste med dem!
Det kommer säkert att bli en fin helg eftersom min kör och jag ska sjunga och spela på en gudstjänst i Börrum idag.
Önskar dig också en bra fortsättning på söndagen.

Musikanta sa...

Hannele:
Haha!
Ingrid

Andra året i Hjo sa...

Sicken fesk och sicken skröna!

Ditte sa...

Vilken härlig historia! Och så fint berättad! Njutbar läsning!
Och havets bröd kan vara så mycket!
Tyckte mycket om dina vackra illustrationer.
Kram!

Musikanta sa...

Hans:
Håller med :-). Kent påstod att jag kopierat historien om Jesus och de fem fiskarna. Men de var ju så små - fiskarna. Att den här räckte till så många berodde ju på att den var så jättelik.
Ingrid

Musikanta sa...

Ditte:
Det var ju mest på skoj, som du förstår eftersom jag hade absolut noll koll på vad jag skulle skriva om detta ämne.
Kram tillbaka

Karin sa...

Underbart! Några sådana lördagsteman till och du har en trevlig bok, fix och färdig!

Pettas sa...

Skröna eller inte, så är det just fisk som oftast kallas till havets bröd. Märkvärdigare än så är det egentligen inte. Det är mycket vanligt i mina trakter där fisket betyder mycket för befolkningen.
Jättefin berättelse,för att inte tala om bilden av Havets bröd.

Musikanta sa...

Karin:
Ja, man vet ju aldrig. Men nu ska jag ta det lugnt och vara seriös ett tag. Det var bara det att för mig var detta ämne helt hopplöst...
Ingrid

Musikanta sa...

Pettas:
Det förstår jag så klart, men vi har ju inte mycket kontakt med de djuren, vare sig till havs eller vid matbordet eftersom Kent är vegetarian. Det blir mest paketfisk för min del. Jag förstår ju att det är helt annorlunda för dig som lever nära havet och dessutom har Uffe som går ut och hämtar en fisk till middag lite då och då :-). Det triggade igång mig i alla fall, som du såg och jag hade rätt roligt själv när jag skrev inlägget.
Kram från Ingrid

Vi i Kasperian sa...

Inte mycket slår en riktigt härlig skröna. :)
Tack för den. :D
Berit E