måndag 26 oktober 2015

1185 Lördagstema - Omstart

Lite sent omsider kommer mitt inlägg om lördagstemat med rubriken OMSTART. Det är PettasKarins näst sista inlägg för oktober. Sen är det min tur i november. Har inte ämnena riktigt klara ännu men de kommer i dagarna. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i bloggen.

Året var 1986 - jag skulle fylla 50 den sommaren och den 28 februari samma år mördades Olof Palme. Jag jobbade på en högstadieskola som speciallärare vid det tillfället och någon vecka efter mordet skulle skolan hålla en minnesstund för Palme i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping.

Av någon anledning var organisten och kantorerna lediga den dagen och jag fick frågan av rektorn om jag kunde spela ett par psalmer under minnesstunden på orgeln i kyrkan. Han visste att jag spelade piano. All tidigare kontakt med en kyrkorgel inskränkte sig till ett par lektioner när jag gick på lärarhögskolan, så pedalspel var inte att tänka på.


Jag vid orgeln i Jonsbergs kyrka på Vikbolandet. (Bilderna går att klicka större.)

Men visst kunde jag spela några psalmer på orgeln med bara händerna om det knep. När jag så kom till kyrkan och prövade den härliga orgeln som fyllde hela kyrkan med orgelmusik när jag drog ut registren, blev jag bokstavligen frälst. Utan att jag behövde anstränga mig det minsta dånade tonerna ut i kyrkan. Det blev början till en helt ny karriär som jag fortfarande ägnar mig åt.

Detta hände i mars och intagningsprovet till kantorskursen påföljande sommar i Linköping skulle ske i april. Organisten i Sankt Laurentii kyrka var då den man, Nils A.  som senare skulle bli min lärare i Linköping. Han uppmuntrade mig att söka och jag försökte lära mig två psalmer med pedal för provet. Bereden väg för Herran och Den blomstertid nu kommer. Många timmar satt jag i kyrkan och övade och fick sedan spela upp dessa två psalmer för Nils och blev antagen till kantorskursen.

Att lära sig spela med fötterna var svårare än jag trott men efter två somrar och massor med övning hade jag lärt mig tillräckligt för att få ut en organist- och kantorsexamen. Kördirigering ingick också. Efter en halvtidstjänst i Sankt Johannes kyrka i Norrköping fick jag en kantorstjänst på 67% i Mogata och Skällviks församlingar.

Det gick ihop sig med heltidstjänsten i Mogata skola eftersom jag bara tjänstgjorde lördagar och söndagar som kantor samt hade en kyrkokör en kväll i veckan och en barnkör på fredagseftermiddagen efter skolans slut. Jag hade också på min lott att anordna musikgudstjänster och Lucia. Begravningarna var inte så många och då kunde jag få en timme ledigt från skolan för att spela. Kyrkan ligger granne med skolan.


Delar av Sankt Ragnhildskören i Östra Eneby kyrka i Norrköping.

Efter att jag gått i pension har jag ända tills nu haft olika vikariat som kyrkomusiker. Skolan lämnade jag helt efter pensionen men som kantor har jag jobbat hela tiden. Dessutom har jag alltid haft någon kör på gång. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte fått denna omstart mitt i livet? Säkert skulle det ha känts mycket fattigare. Igår tjänstgjorde jag igen som kantor i den vackra gamla Östra Eneby kyrka i Norrköping. Först mässa med min Sankt Ragnhildskör i kyrkan och efter det dop i Simonstorp utanför Norrköping.


En del av kalkmålningarna finns kvar i Östra Eneby kyrka.

18 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

Modigt av dej!

Annika sa...

Vilken rolig karriär! Jag kunde aldrig riktigt uppbåda disciplinen att lära mig spela piano riktigt bra. Tog lektioner i åratal men fuskade ständigt. Till slut tyckte jag det var meningslöst - man måste ju själv vilja öva och bli bättre. Men jag önskar lite ibland att jag hade haft det i mig! Också roligt att du fick ha flera olika karriärer på samma gång dvs. både kantor, musiklärare och körledare - då fick du aldrig tråkigt :) Kram.

Gunnel sa...

Det var en omstart som heter duga! Så kul att du fortfarande kan hålla på med det du tycker om. Livet blir så mycket roligare då. Kram

Karin sa...

Ja, det var en ovanligt lyckosam omstart som du gjorde! Underbart med din kreativitet och oräddhet, tycker jag. Samma sak med måleriet som du ägnar dig åt lika entusiastiskt som framgångsrikt!

Musikanta sa...

Annika:
Min pappa såg till att jag övade en timme varje dag från det jag var 7 år tills jag var 15 år. Annars hade jag nog också lagt av. Jag har aldrig tyckt att det har varit särskilt roligt att öva, tyvärr. Annars hade jag nog blivit konsertpianist.
Nej, tråkigt har jag aldrig - åtminstone inte numera. Kunde ibland vara jobbigt att vara lärare. Nu är jag så glad och tacksam över att jag fortfarande kan spela och ha en kör - det är fantastiskt roligt!
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Hannele:
Vilken tur att jag vågade! Men det var ju ingen annan som ville och spela med fingrarna kunde jag ju i alla fall. Dessutom spelade jag alltid på de små skolorglarna på morgonbönerna när jag gick i folkskolan och i flickskolan. Så psalmerna kunde jag ju. Det var bara det där med fötterna, men det fixade sig ändå.
Ingrid

Musikanta sa...

Gunnel:
Jag har egentligen aldrig haft det så trevligt som just nu. Jobbar bara med det som jag har lust med och när jag vill. Utom kören förstås som jag leder varje tisdag. Så det blir ju lite bundet - men det är bara roligt.
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Karin:
Ja, ibland undrar jag vad jag skulle ha gjort om jag inte hade fått musiken som yrke också . Hittills har jag ju nästan jobbat lika mycket som 50% i kyrkan. Nu är det mest på somrarna som jag spelar då alla organister och kantorer har semester. Fast jag hade kanske börjat måla lite tidigare då :-).
Ingrid som önskar dig en skön och trevlig vecka.

Bloggblad sa...

Du är så söt på bilden vid orgeln, nyklippt och fin!

Jag minns när det hände - och den sommaren när det var förbjudet att gratulera. Minns att jag gav dig en liten vas med vlommor för att gratulera till kantorsexamen, vilket var tillåtet.

Det enda jag riktigt ångrar, är att jag slutade spela kyrkorgel. Jag tog lektioner i två-tre år och kunde hela gamla psalmboken med fötter, plus några enkla andra stycken. Men jag var helt enkelt för mörkrädd däruppe på läktaren i Domkyrkan. Vem som helst kunde gå upp och gömma sig i utrymmena där, trots att det fanns en vakt nere i kyrkan. Efter att det varit inbrott och någon firat ner sig med rep från orgelläktare la jag av.

Det fanns fler kyrkor i Linköping, men inte på nära håll. Det tog en halvtimme för mig att gå dit från Skäggetorp.

Vi i Kasperian sa...

Så intressant att läsa, kanske det finns lika många olika omstarter som människor. Åtminstone hoppas jag det, för sådana behövs och sker nog i de flestas liv. :)
Intressant med lördagsbloggare, jag ska kika in hos flera av dem, tror jag- :)
Du ser så rasande söt och trevlig och positiv ut på bilderna, så självklart är du en underbar inspiratör för kören!
Berit E

Anna/notonmusic sa...

Vad härligt att få läsa om denna omstart Ingrid! Jag har ju gått lite i samma fotspår som du, först i skolans värld och sen bli tillfrågad om att vikariera i kyrkan fast för min del med fokus på körerna. Och precis lika entusiastisk som du över den nya färdriktningen. Och vem vet, det kanske blir lite orgel för mig framöver också...det är ju det där med fötterna bara. Jag gissar att du tycker det är roligare att öva idag än när du var ung? Att öva timme ut och timme in är inte särskilt kreativt om man jämför med "direkt skapande". Men resultatet efter många timmars övning kan ju bli synnerligen kreativt. En härlig bild på dig vid orgeln, ser verkligen ut som om du hamnat "rätt" :-)

Anki sa...

Spännande att få ta del om hur du blev kantor och hur du fortsatt din karriär! modigt att göra en omstart vid 50 fyllda :)
Vilket fint foto på dig där du sitter vid orgeln!
Önskar dig en fin vecka!
Kram

Musikanta sa...

Bloggblad:
Nej, det var hemskt att fylla 50. Den enda stora ålderskrisen jag har haft hittills och jag tror inte att det blir någon mer trots att jag fyller val nästa år.
Jag övade ju i Skäggetorpskyrkan - ljust och fint och en härlig orgel. Men den kanske inte var byggd när vi gick på lärarhögskolan.
Hade du blivit kantor kanske du inte hade blivit psalmdiktare - så det var väl någon mening med det också. Men synd i alla fall när du kunde spela med baktassarna - något som tog mig ett helt års övning att lära mig något så när.

Musikanta sa...

Berit:
Du är välkommen att komma med i lördagsbloggen. Jag kommer att stå för lördagstemat i november. Det är rätt kul att läsa hur olika vi tolkar dessa teman ibland. Sen är det ju en liten push att koncentrera sig på att skriva något vettigt om ett givet tema som man kanske inte hade tänkt på tidigare. Många minnen har också poppat upp under åren genom de här temana.
Ingrid som tror att man inte ska vara rädd för förändring.

Musikanta sa...

Anna:
Fötterna är bara träning. När jag efter ett års träning nästan varje dag var redo att ge upp löste det sig plötsligt. Ungefär som jag tror att ett barn upptäcker att det plötsligt kan läsa. Det bara fanns där. Så sätt igång bara! Det är ett underbart jobb att ha efter pensionen - man är välkommen överallt när ordinarie kantorn eller organisten är borta av någon anledning. Och lite extra klirr i kassan blir det dessutom.

Du vet naturligtvis att orgelundervisning ingår i de flesta kyrkomusikers tjänster. Genom att jag spelade några gånger för honom som blev min lärare på kursen, fick jag också nyckeln till kyrkan och orgeln och kunde gå dit och öva så mycket jag ville. Efter någon tid köpte jag en begagnad Sonata Gem att ha hemma och öva på och då slapp jag att gå iväg för att öva. Men det är klart, med fyra eller fem körer och familj har du väl inte så mycket tid över :-).
Kram från Ingrid

olgakatt sa...

Varje omstart breddar vyerna och din vid 50 heter verkligen duga! Och så himla bra det är för kroppen och själen att hålla igång hela tiden!
Sen är det fantastiskt med det musikaliska arvet du lämnat till barn och barnbarn!

Musikanta sa...

Anki:
Missade tydligen din rara kommentar - tack för den! Jag tror aldrig det är för sent att göra en förändring i sitt liv om man är frisk och det inte är alltför ekonomiskt riskfyllt. I mitt fall är jag väldigt lycklig att jag vågade mig på att spela orgel så sent. Det har ju berikat mitt liv i hög grad. Man lär ju så länge man lever.
Kram från Ingrid som önskar dig en skön helg.

Musikanta sa...

Olgakatt:
Man får vara tacksam över att man KAN hålla igång än så länge. Men förmodligen är det bra för både kropp och själ att man gör det. Man hinner inte fundera så mycket över livets förgänglighet och sånt :-).
Jag är oerhört glad att alla de tre små barnbarnen är så genuint musikaliska. Sen kommer det ju an på övning om de blir duktiga på sina instrument också. Alla tre - även fyraåringen - sjunger helt rent. Casimir har även kommit in i Stockholms Gosskör så det blir ytterligare evenemang att bevista framöver.
Ingrid