Fredagstema Show&Tell - Ett möte jag aldrig glömmer

Detta hände sommaren 1967 i mitt tidigare liv, som kunde vara ganska äventyrligt ibland. Sålunda preskriberat men inte glömt. Min dåvarande man B. och jag hade bestämt att göra en tågresa genom Polen till Prag med stopp i Warszawa och Krakow. Ingen av oss hade varit där förut. B. jobbade på den tiden på Socialdepartementet i Stockholm.

Bilden från nätet

Vi åkte färjan från Ystad över till Swinouscie och hade det trevligt under kvällen i restaurangen tillsammans med en mycket välklädd och charmig kille, Jacques*, och hans vackra flickvän, som vi slog oss i slang med efter en stund. Denne mörke, långe och helsvenske gosse såg mycket bra ut i sin Harris tweedväst med matchande byxor och sin svarta polotröja. Han hade tydligen också gott om pengar – han åkte till Polen i en silvergrå Ferrari och bjöd oss frikostigt på drinkar. Han var dessutom en god dansör visade det sig...

Namnet hade han fått eftersom hans mamma var fransyska, berättade han. På småtimmarna var de båda herrarna lindrigt nyktra och jag kommer ihåg att den nyvunna kompisen lite gråtmilt yttrade något om att han nog inte var rätt sällskap åt oss eftersom han hade tillbringat några år på en ungdomsvårdskola. Min dåvarande man var jurist. Vi tänkte inte så mycket på detta utan gick och la oss i våra respektive kojer sedan vi sagt god natt till varandra. Vi såg paret på morgonen när de åkte av färjan i den eleganta bilen.

Tidigt på morgonen satte vi oss på tåget till Warszawa. B. var törstig efter gårdagskvällens övningar, vilket gjorde att vi omedelbart begav oss till restaurangvagnen. Där var redan fullt med folk och en kypare med en bricka fullastad med snapsglas med vodka i gick omkring och serverade dessa till gästerna. B. tog en öl och en vodka och jag drack kaffe.

Bilden från nätet

Efter en stund troppade de flesta av och vi blev mer eller mindre ensamma i vagnen. Mitt emot oss satt dock ett gäng på fyra polska killar och drack öl, även de i trettioårsåldern som vi var då. De talade flytande tyska och efter ett tag slog vi oss ihop och pratade med varandra och hade det trevligt ända tills vi kom fram till Warszawa. De undrade naturligtvis vad vi skulle göra där och erbjöd sig att visa oss stan.

Warszawa - bilden från nätet

De hjälpte oss att ordna ett bra och billigt hotellrum och efter det åt vi lunch tillsammans. En av pojkarna, Andreisz, blev jag särskilt förtjust i. De andra lämnade oss efter lunchen, men Andreisz tog oss med på rundvandring i staden. Vi besökte bl.a. ett kommunistcenter, där vi fick en liten skrift med titeln Wir werden es nie vergessen – (Vi kommer aldrig att glömma det.) Den var full med bilder av de ohyggligheter som nazisterna hade utsatt polackerna för. Det märktes att Andreisz var hemtam där på kontoret…

Warszava - bilden från nätet

Under de två dagar vi stannade i Warszawa fanns Andreisz troget vid vår sida och lämnade oss inte förrän vi sagt god natt utanför vårt hotellrum. Vi träffade även de andra gossarna, som varit med, och tillbringade båda kvällarna tillsammans med dem på ett ölcafé med sång och musik. På eftermiddagen den sista dagen följde Andreisz oss till tåget till Krakow och kramade mig länge. Han lovade att han skulle komma ner till tåget på tillbakavägen från Prag och säga hej och ge mig sin adress när det stannade där på kvällen.

Vi fortsatte till Prag där vi bara stannade över natten. Nattåget hem kvällen därpå var en mardröm eftersom det inte fanns något vatten att dricka någonstans och ingen restaurangvagn. Tydligen visste alla om det och hade själva tagit med sig reskost och vatten. När tåget gjorde uppehåll i Warszawa gick jag ut på perrongen för att se om Andreisz hade kommit dit som han lovat. Naturligtvis fanns det inte någon där…

Fortfarande kan jag undra ibland om partiet hade skickat ut några för att hålla ett öga på oss. B. hade ju uppgett i tullen att han arbetade på Socialdepartementet i Sverige och det misstänkliggjorde honom förmodligen! Varför skulle det sitta ett gäng trevliga polska ungdomar som talade flytande tyska på ett tåg samtidigt med oss utan att ha något egentligt mål mer än att åka till Warszawa och underhålla oss där. Antagligen hade de väl rapporterat att vi bara var vanliga, dumma turister och inga spioner, eftersom de inte följde efter oss sedan.

Ett halvår efter det att vi kommit hem slog jag upp en kvällstidning. På en dubbelsida i mitten fanns foton av den charmige killen, som vi träffat på färjan. Två bilder i profil och en framifrån. Rubriken löd: ”Narkotikakungen Jan-Olof Nilsson* kunde gripas efter att ha skuggats en längre tid på sina resor till Polen…”

*Fingerade namn för säkerhets skull.

Övriga fredagsbloggare finns på lista hos Pettas eller här i mitt inlägg den 27oktober