fredag 19 november 2010

Fredagstema Show&Tell - Ett möte jag aldrig glömmer

Detta hände sommaren 1967 i mitt tidigare liv, som kunde vara ganska äventyrligt ibland. Sålunda preskriberat men inte glömt. Min dåvarande man B. och jag hade bestämt att göra en tågresa genom Polen till Prag med stopp i Warszawa och Krakow. Ingen av oss hade varit där förut. B. jobbade på den tiden på Socialdepartementet i Stockholm.

Bilden från nätet

Vi åkte färjan från Ystad över till Swinouscie och hade det trevligt under kvällen i restaurangen tillsammans med en mycket välklädd och charmig kille, Jacques*, och hans vackra flickvän, som vi slog oss i slang med efter en stund. Denne mörke, långe och helsvenske gosse såg mycket bra ut i sin Harris tweedväst med matchande byxor och sin svarta polotröja. Han hade tydligen också gott om pengar – han åkte till Polen i en silvergrå Ferrari och bjöd oss frikostigt på drinkar. Han var dessutom en god dansör visade det sig...

Namnet hade han fått eftersom hans mamma var fransyska, berättade han. På småtimmarna var de båda herrarna lindrigt nyktra och jag kommer ihåg att den nyvunna kompisen lite gråtmilt yttrade något om att han nog inte var rätt sällskap åt oss eftersom han hade tillbringat några år på en ungdomsvårdskola. Min dåvarande man var jurist. Vi tänkte inte så mycket på detta utan gick och la oss i våra respektive kojer sedan vi sagt god natt till varandra. Vi såg paret på morgonen när de åkte av färjan i den eleganta bilen.

Tidigt på morgonen satte vi oss på tåget till Warszawa. B. var törstig efter gårdagskvällens övningar, vilket gjorde att vi omedelbart begav oss till restaurangvagnen. Där var redan fullt med folk och en kypare med en bricka fullastad med snapsglas med vodka i gick omkring och serverade dessa till gästerna. B. tog en öl och en vodka och jag drack kaffe.


Bilden från nätet

Efter en stund troppade de flesta av och vi blev mer eller mindre ensamma i vagnen. Mitt emot oss satt dock ett gäng på fyra polska killar och drack öl, även de i trettioårsåldern som vi var då. De talade flytande tyska och efter ett tag slog vi oss ihop och pratade med varandra och hade det trevligt ända tills vi kom fram till Warszawa. De undrade naturligtvis vad vi skulle göra där och erbjöd sig att visa oss stan.


Warszawa - bilden från nätet

De hjälpte oss att ordna ett bra och billigt hotellrum och efter det åt vi lunch tillsammans. En av pojkarna, Andreisz, blev jag särskilt förtjust i. De andra lämnade oss efter lunchen, men Andreisz tog oss med på rundvandring i staden. Vi besökte bl.a. ett kommunistcenter, där vi fick en liten skrift med titeln Wir werden es nie vergessen – (Vi kommer aldrig att glömma det.) Den var full med bilder av de ohyggligheter som nazisterna hade utsatt polackerna för. Det märktes att Andreisz var hemtam där på kontoret…



Warszava - bilden från nätet

Under de två dagar vi stannade i Warszawa fanns Andreisz troget vid vår sida och lämnade oss inte förrän vi sagt god natt utanför vårt hotellrum. Vi träffade även de andra gossarna, som varit med, och tillbringade båda kvällarna tillsammans med dem på ett ölcafé med sång och musik. På eftermiddagen den sista dagen följde Andreisz oss till tåget till Krakow och kramade mig länge. Han lovade att han skulle komma ner till tåget på tillbakavägen från Prag och säga hej och ge mig sin adress när det stannade där på kvällen.

Vi fortsatte till Prag där vi bara stannade över natten. Nattåget hem kvällen därpå var en mardröm eftersom det inte fanns något vatten att dricka någonstans och ingen restaurangvagn. Tydligen visste alla om det och hade själva tagit med sig reskost och vatten. När tåget gjorde uppehåll i Warszawa gick jag ut på perrongen för att se om Andreisz hade kommit dit som han lovat. Naturligtvis fanns det inte någon där…

Fortfarande kan jag undra ibland om partiet hade skickat ut några för att hålla ett öga på oss. B. hade ju uppgett i tullen att han arbetade på Socialdepartementet i Sverige och det misstänkliggjorde honom förmodligen! Varför skulle det sitta ett gäng trevliga polska ungdomar som talade flytande tyska på ett tåg samtidigt med oss utan att ha något egentligt mål mer än att åka till Warszawa och underhålla oss där. Antagligen hade de väl rapporterat att vi bara var vanliga, dumma turister och inga spioner, eftersom de inte följde efter oss sedan.

Ett halvår efter det att vi kommit hem slog jag upp en kvällstidning. På en dubbelsida i mitten fanns foton av den charmige killen, som vi träffat på färjan. Två bilder i profil och en framifrån. Rubriken löd: ”Narkotikakungen Jan-Olof Nilsson* kunde gripas efter att ha skuggats en längre tid på sina resor till Polen…”

*Fingerade namn för säkerhets skull.

Övriga fredagsbloggare finns på lista hos Pettas eller här i mitt inlägg den 27oktober

28 kommentarer:

Annika sa...

Oj då! Jag hade en känsla av att du skulle ha en spännande berättelse när du kommit på ämnet. Och det hade du! Trevlig helg!

Nilla sa...

Vilket bra inlägg! (Själv hoppar jag över idag... ska försöka komma igen nästa vecka dock.) Ha en fin helg!

Miss Gillette sa...

Ett välskrivet läsnöje som vanligt -- och till på köpet ganska rafflande den här gången! Vad allt har du inte varit med om, mänska!

Trevlig helg!

Musikanta sa...

Annika:
Tack för kommentaren! Jag önskar dig också en trevlig helg!
Kramar från Ingrid

Nilla:
Ser fram emot ditt sista inlägg för månaden...

Miss Gillette:
Nästa gång kanske jag berättar om Madrid och Alfredo när jag liftade dit från London med min amerikanske vän, haha!

Miss Gillette sa...

musikanta: Det ser jag fram emot!

Lotta sa...

Oj, vilken spännande historia! De mötena förstår jag att du aldrig glömmer!
En trevlig helg önskar jag dig!

Musikanta sa...

Lotta:
En trevlig helg önskar jag dig också!

Bloggblad sa...

Märklig känsla förstås...

Inte alls otroligt med folk som utsetts till att spana. När vi var på bussresa genom det forna DDR, och skulle äta på en restaurang i Ludwigslust, fick vi vänta på en man som kom från Rostock i bil, enkom för att äta med oss och hålla koll på vad vi gjorde.

Har du läst "Med färg och ljus genom tillvaron"? Finns i min högerspalt, Ela berättar om hur det var att leva i DDR innan muren föll. Jätteintressant!

Annika sa...

Det var rafflande. Vilken historia!!
Satt och läste den med stigande spänning!!
Förstod också att du hade ngt spännande på lut då du valde detta ämne för oss!!
KRAM!!

Västmanländskan sa...

Det var en spännande historia!

Musikanta sa...

Miss gillette:
Haha! Det kanske kommer någon dag när jag inte har något annat att skriva om...

Bloggblad:
Nej, så här efteråt var det ganska uppenbart att de hade skickats ut för att hålla koll på oss. Men kul hade vi! Jag ska kika på länken som du har.

Musikanta sa...

Annika:
Ja, det var faktiskt ganska spännande även när det begav sig. Och A. kommer alltid att ha en liten plats i mitt hjärta...

Västmanländskan:
Det var i alla fall mycket speciella möten båda två. Men du anar inte vilken chock jag fick när jag slog upp den där tidningen...

Erica Pettersson sa...

Vilken spännande historia :) Jag förstår att du inte kommer att glömma den resan och de möterna i första taget :)

Hoppas att du får en trevlig helg!
MVH /Erica Pettersson

HeLena sa...

Uuups! Så det kan bli! Men spännande verkligen!!
Förstår att du minns den resan!
Kram!

Margit sa...

Läst dina minnen...trevlig läsning och intressant..att ni fick svar..på undringarna... Kram!

Musikanta sa...

Erica Pettersson:
Nej, vissa saker glömmer man aldrig, :-).
Jag får åtminstone en vilsam helg eftersom jag inte har några spelningar inbokade.
Ha en skön helg själv önskar Ingrid.

HeLena:
Ja, vissa händelser minns man väl trots att det i det här fallet var 43 år sen...
Kram tillbaka!

Margit:
Något svar på undringarna har vi väl egentligen inte fått. Men Bloggblad gav ju mig en vink om det i alla fall.
Kul att du tittade in!
Kram tillbaka!

Mrs Clapper sa...

Hoppla! Som hämtat ur en bok... Spännande!!

Musikanta sa...

Mrs Clapper:
Ja, den resan glömmer man inte så lätt...
Ha en skön fortsättning på helgen önskar Ingrid

Äventyret framtiden sa...

Vilken fin resa, vilket fint inlägg. Jag följde med med spänning och hoppades på en fortsättning:)

kram!

Anna, Fair and True sa...

Vilket spännande historia! Nu förstår jag varför du valde temat :) Jag har inte hunnit läsa så många av de andra inläggen men jag tror du vinner (om det varit en tävling)! ;)

Grekland nu sa...

(Skrev en kommentar igår, men den kanske inte kom fram?). Spännande var det i alla fall att läsa! Man vet verkligen aldrig vem man träffar när man är på resa. Många goda kontakter och möten kan det bli, men lite försiktighet skadar nog inte heller, det visar väl ditt möte! Trevlig helg!

Norrsken och stjärnfall sa...

Vilket intressant möte. Skulle nog också ha funderat över de där männen. Men så spännande resan måste ha blivit. ;-)

Eleonora sa...

Nej men oj - det var en spännande berättelse det! Du har då verkligen varit med om mycket och sett en hel del!

Söndagskram får du från
Eleonora

Musikanta sa...

Karin:
Jag hade hoppats på en fortsättning också, men den kom aldrig. Kanske det var tur...
Kramar tillbaka!

Anna, Fair and True:
Haha - då har du inte läst Saltis och Annika i Reston...
Skämt åsido - tur att det inte är någon tävling förknippat med fredagstemat. Det hade varit mycket svårare att skriva då. Det roligaste är ju ändå att läsa hur olika vi tolkar temat!

Musikanta sa...

Ingabritt:
Nej, det kunde man väl ha önskat! Tur att det inte blev mer än en träff med charmgossen på färjan...

Vad beträffar de övriga killarna var de så helylle man kunde tänka sig. De var universitetsstuderande alla och med tanke på deras språkkunskaper och vad de visste om världen för övrigt misstänkte vi aldrig att de var något annat.
Kramar!

Musikanta sa...

Norrsken och stjärnfall:
De var ju precis som vilka ungdomar som helst, så varför skulle vi misstänka dem? Vi hade ju aldrig varit i Östblocket tidigare. På den tiden var man inte så misstänksam som man är nu... Kul hade vi i alla fall!

Eleonora:
Ja, säg vad man inte har varit med om i sitt långa liv :-). Numera är livet inte så spännande - Dagsbergs Dragspelsgäng är väl kanske det mest spännande i den vägen, haha!

Marianne sa...

Rena thrillern! Ja jösses vad man kanske har varit med om utan att veta om det.

Kram!

Musikanta sa...

Marianne:
Mysteriet med killarna på tåget kommer aldrig att lösas. Det kanske inte var ett dugg spännande, bara några som tyckte det var kul att träffa folk från västsidan.

Det enda som jag tyckte var lite konstigt att A. inte hade något annat att göra i W. utom att sällskapa med oss...
Kramar!