1324 Vernissage på Stinsen

Och så var den då här, dagen D, när jag skulle ha vernissage på Stinsen. Kom med alla mina prylar precis när biblioteket öppnade klockan 10 och installerade mig i den fina lilla utställningslokalen på andra våningen. Jag hade förberett mig för en mycket lång dag med deckare, ritblock, motiv från Pinterest (ska lära mig att rita hästar och grodor och annat som kan intressera barnbarnen) samt fransk grammatik, lexikon och Pommes de Bois, fransk barnbok från Myrorna.

Dagens första vernissagegäster, Lisbeth och Pelle, som gillade mina tavlor och som jag hade en trevlig pratstund med. (Bilderna går att klicka större.)

Anledningen till att jag tänkte brusha upp min franska är att äldsta dottern och svärsonen har köpt ett hus i Limoux och deras franska pensionerade grannar emotser mormoderns ankomst med spänning då dottern har berättat att hennes mamma talar flytande franska. Det blir visserligen inte förrän till våren, men om jag ska kunna meddela mig med grannarna överhuvudtaget måste jag nog börja repetera redan nu.

Vernissagebordet utgörs av en gammal dörr som är lagd på stora bockar. Jag blev så förtjust i det på min goda vän Ragni Wåtz utställning i våras att jag bad att det skulle få bli kvar.

Dessutom hade jag köpt tre kilo chokladbitar i papper, fyra stora Lokaflaskor och ett kilo druvor att bjuda alla vernissagegäster på. Vin får man ju inte bjuda på i offentliga lokaler. Det räckte gott och väl eftersom antalet vernissagegäster under dagen inte översteg tjugo stycken. Dessutom var det bara tre som ville ha godis. Några fler drack pliktskyldigast ett glas läsk.

Väggen med motiv från Skärgården och omgivningar. 

Ölandsväggen.

Väggen med smått och gott. Flickorna är inspirerade av Agda Groth som var redaktör för tidningen Charme som kom ut på 20-talet. Hon ritade också omslagsbilderna till tidningen. De var bara i tre färger, svart, vitt och en färg - blått, rött eller gult. Jag la till lite extra färger som synes.

Den allra första personen som kom på vernissagen var en journalist på tidningen Folkbladet. Vi pratade länge och han tog bilder både på mig och tavlorna. Ska bli spännande om det kommer något i tidningen i morgon.

Men det var trevliga personer som kom och tittade och som dessutom var mycket positiva och tyckte mina tavlor var fina. Jag hade faktiskt inte räknat med att sälja någonting eftersom det inte har varit någon större efterfrågan tidigare på mina tavlor när jag ställt ut tillsammans med mina målarkompisar. Men det blev många pratstunder under dagen och tiden gick fort. Jag hann läsa ett par kapitel i min deckare, men det blev varken ritat eller läst någon franska.

Bakgrunden på veporna (har jag lärt mig att det heter nu) är helt vit, så tavlorna ser inte så snygga ut här som i verkligheten. Det gör ju underverk med den vita bakgrunden och med rätt inställd belysning på spotlighten i taket för tavlorna. 

Min gamla vän, Ragni Wåtz, som ställde ut i våras och som jag skrivit ett inlägg om här, kom också upp och hälsade på och pratade bort en stund. Hon var tjusig i sin egenhändigt sydda och batikade tunika. Jag fick också en hemsydd väska och en bok av henne om manliga Söderköpingsprofiler, Gubbröra, som hon skrivit tillsammans med sin kompis Ylvalie. En läsvärd och rolig bok även för icke infödda Söderköpingsbor.

Ragni i sin färgglada tunika gillade den här tavlan av den stiliserade Skällviks kyrka. Färgerna i den går ju för övrigt ihop med tunikan.

Mot slutet av dagen kom Arnold, en äldre herre - ungefär i min ålder - in och ville köpa en av tavlorna med Söderköpingsmotiv. Det var dessutom en katt på den som han gillade. En angenäm känsla var det att sätta upp den första röda pricken på väggen.

Villa Särla mitt emot Stinsen i Söderköping som Arnold köpte.

Precis innan jag tänkte plocka ihop och åka hem kom en annan herre - yngre och väldigt trevlig - och gick rakt fram till min annonstavla och frågade om han fick köpa den. Det var den populära fastighetsmäklaren i Söderköping, Åke Serander, som jag bara sett på bild tidigare och inte kände igen först. Han är dessutom nybliven redaktör för Lilla Tidningen som ges ut några gånger om året i Söderköping med omnejd.

Han fick förstås köpa tavlan som jag egentligen tänkt att jag skulle få behålla, i synnerhet som han kanske sätter upp den på sitt mäklarkontor så fler kan få titta på den. Men den tavlan fick han med sig direkt så att han inte hann att ångra sig.

Åke föll för "Åpromenaden", den tavla med Söderköpingsmotiv som jag själv tyckte bäst om och som finns med i annonsen om utställningen. 

Ragni och Ylvalie har skrivit och sammanställt boken om gubbarna i Söderköping.