Den som kanske läste gårdagens inlägg – Galleri Fredag som
handlade om böcker - kanske förstår att läsning har betytt mycket i mitt liv.
Jag kommer inte ihåg HUR jag lärde mig läsa som fem-sexåring. Det bara fanns där en
dag som så mycket annat i mitt liv, cykling, simning eller orgelspelning med
fötterna. Visserligen föregånget av ganska mycket träning.
Jag vet att det var min moster som lärde mig läsa i alla
fall, trött som hon var på att läsa sagor högt för mig när jag tillbringade
en månad hos henne och min morbror i Småland p.g.a.att jag insjuknat i någon
smittosam barnsjukdom. Min mamma, som hade nog jobb med min lillebror, ville
inte ha hem mig förrän jag var frisk…
När jag äntligen skickades hem kunde jag i alla fall läsa. Under
mitt första skolår tillbringade jag alla läslektioner i ett hörn längst bak i
klassrummet där jag plöjde igenom alla sagoböckerna i det lilla skolbiblioteket.
En av favoritböckerna var Svenska Folksagor med sina underbara illustrationer
av Elsa Beskow, Edward Forsström och Edward Berggren.
Bild av Elsa Beskow från Svenska Folksagor - Lilla Rosa och Långa Leda. (Bilderna går att klicka större.)
Bild från Svenska Folksagor av Edward Forsström - Prinsessan på glasberget.
Franska sagor, Italienska sagor och Indiska sagor i samma serie Barnbibliotekets Saga läste jag många gånger om och om igen. Nu efteråt är jag imponerad av de otroligt skickliga illustratörerna, som idag fallit i glömska.
Signe Kock finns med på nätet med en del julkort medan däremot Edward Berggren faktiskt fått en hel artikel på Wikipedia.
Illustrationerna i just Indiska Sagor skiljer sig dock inte mellan konstnärerna
i fråga om konstnärlig skicklighet, tycker jag.
Bild från Indiska Sagor av Signe Kock - Rama och Luxman.
Bild från Svenska Folksagor av Edward Berggren - Vallpojken och Älvekungen.
Om Forsström läser jag på Wikipedia att han alltid tecknade
i träsnittsstil (vilket också de andra illustratörerna verkar göra).
Teckningarna är uppbyggda av distinkta streck utan skuggor, vilket tydligen hade
att göra med trycktekniken i slutet av 1800-talet.
Just nu har jag två självbiografier på gång – Jeanette Wintersons
Varför vara lycklig när du kan vara normal? som jag just läst ut och Camilla Henemarks
Adjö till det ljuva livet, som jag har några kapitel kvar på. Båda har jag
lånat, vill jag påpeka…
Henemark har själv inte skrivit sin roman, det är Carina
Nunstedt som är spökskrivare och jag håller med den recensent som skriver att
den är fragmentarisk och liknar mer en sammanställning av sporadiska intervjuer
från en tidning. Den lämnar mig ganska oberörd. Mest är jag förvånad över att
hon klarat sig helskinnad så långt med det destruktiva liv som hon levt. Hon
kan inte ha haft många vita dagar efter sin tonårsperiod. Efter att ha läst den är man dock glad och tacksam över att inte vara gift med någon kändis...
Winterson, däremot, har skrivit sin roman alldeles själv och
det är en gripande och tung läsning emellanåt även om språket är elegant och
lättflytande. Det enda som man kan trösta sig med när man läst ut boken är
hennes egna ord om att hade hon inte haft en sådan hård och kärlekslös uppväxt,
hade hon knappast blivit den författare hon är idag. Det ska bli spännande att
läsa några av hennes andra böcker.
8 kommentarer:
Folksagorna kom ganska sent in i mitt liv. Varför vet jag inte men så var det. Andersen läste vi i skolan, Topelius också...antagligen flere författare fastän jag inte minns vilka just nu.
Ett roligt ämne denna gång, man har egentligen hur mycket som helst att skriva om att Läsa:)
ha det gott i helgen!
kramar
Karin
PettasKarin:
Ja, visst skulle man kunna skriva hur mycket som helst om detta ämne! Jag är tacksam över att jag läste de här gamla folksagorna så tidigt - det hade ju ett ordförråd som jag senare skulle ha mycket nytta av. Men jag kommer ihåg att jag undrade lite över pojken som la benen på ryggen...
Andersen tyckte jag var mest sorglig att läsa - jag led med den lilla flickan med svavelstickorna och den stackars sjöjungfrun. Topelius läste jag när jag blev lite äldre, men jag tyckte han var ganska tråkig.
Jag önskar dig en skön och lugn fortsättning på helgen - du måste väl vila dig någon gång i alla fall!
Kramar tillbaka!
Folksagorna, Grimm, Topelius, Andersen, Lindgren osv osv - alla har de varit mina följeslagare sedan tidiga år. Även sedan jag lärde mig läsa i dagstidningen i fars knä när jag var 4 var högläsning högtidsdtunder. Även i vuxen ålder läste far och jag högt för varandra, gärna Andersen.
Har försökt blogga om läsning via iphonen men wi-fin här i LuangPrabang fixar inte det.
Olgakatt:
Min pappa läste alltid sagor för mig innan jag somnade innan jag kunde läsa själv. Men sen slutade han. Min mamma spelade och sjöng med mig, men läste aldrig några sagor. Men jag är glad för det tidiga stora ordförråd som dessa sagoböcker skänkte mig. Till skillnad mot de barnböcker som produceras idag. Lysande undantag finns ju förstås - både Tove Jansson och Astrid Lindgren är goda stilister.
Visste inte att det fanns en plats som heter LuangPrabang...
Underbara sagoillustrationer! Det där med att kunna läsa när man började skolan var mest ett problem, förr i tiden. Jag har inga som helst minnen av undervisningen de första två åren i skolan och jag misstänker att det berodde på att jag vanligtvis smet in i en liten kattvind längst bak i skolsalen, där det låg kvarglömda veckotidningar från någon tidningsinsamling. Eftersom jag kunde läsa rätt bra blev det noveller och artiklar och serier i en salig blandning.
PS Älskar Winterson!
Karin E:
Jag hade tydligen en pedagogisk fröken som lät mig läsa böcker i klassrummet så mycket jag ville. Jag lärde mig också att skriva skrivstil ganska fort eftersom så jag fick lära mig att texta redan i första klass. Det har jag haft stor nytta senare. Man lärde ju bara barnen att skriva skrivstil i skolan förr.
Tur för dig att det finnas en kvarglömd veckotidningssamling så du hade någonting att läsa i alla fall.
Jag ska försöka låna fler böcker av Winterson idag på biblioteket. Gav mersmak trots eländet.
Ingrid
Karin E:
Har just varit och hämtat apelsinerna.
Skicka en kommentar