867 Galleri Fredag - EN KÄNSLA

Det sista fredagsgalleriet för november månad ska handla om EN KÄNSLA. Det har Channal bestämt. Tack Anna för trevliga ämnen i november. Övriga fredagsgallerister finns listade hos Annika i Reston. Vem tar över i december?

Känslor kan vara många olika. Lycka, glädje, sorg, saknad, oro, skräck, fönöjsamhet etc. etc. Men det kan också vara något obestämbart - någon sorts upprymdhet som man kan känna när man ser eller hör något väldigt vackert. Som häromkvällen när solnedgången var så där överjordiskt skön.Men ack så kort! Jag hann i alla fall ut med kameran och tog några bilder från vår lilla gata. Lustigt att jag idag på NT:s vädersida läste just om detta naturfenomen. Jag har citerat delar av Linnea Rhens artikel nedan.

Utsikt mot väster från trädgården. (Bilderna går att klicka större.)

Rakt söderut.

Himlen skiftar färg så fort!

I NT läser jag idag att jag inte var ensam om att fotografera solnedgången. Linnea Rhen skriver: "I onsdags var det en hel fantastisk solnedgång här i Norrköping. Himlen färgades knallrosa och det var flera av oss på SMHI som hängde ut genom fönstrena för att föreviga ögonblicket." Sen följer en redogörelse om hur fenomenet uppstod. Hon slutar med: "Ju längre väg ljuset har att passera genom atmosfären desto mer bryts det och då är det i stället de röda nyanserna som dominerar...I onsdags förstärktes detta fenomen ytterligare genom att vi hade höga molnslöjor på himlen och klart väder på lägre nivå. Detta gjorde att solen kunde lysa upp molnen underifrån vilket i sin tur reflekterades ner mot oss." Så nu vet vi det - mycket intressant! 

Nu är det snart mörkt. Känns lite sorgligt - men jag har ju kvar bilderna. Linnea tyckte att det såg ut som om himlen brann och jag håller med henne.

866 Mer från Bonniers Veckotidning 25 november 1928

Idag är det exakt 85 år sen Bonniers Veckotidning nr 48 kom ut. Den stora nyheten denna vecka var bröllopet mellan greve Folke Bernadotte och amerikanskan Estelle Manville. Brudgummen med bröllopsfölje avseglade alltså en fredag sent i november 1928 till Amerika med fartyget Gripsholm. Bröllopet skulle äga rum i det Manvillska palatset, Hi-Esmaro, i Pleasantville.

Folke Bernadotte på väg till Amerika för att gifta sig med Estelle Manville. Bilderna går att klicka större så att man kan läsa texten.

Tidningen innehåller som vanligt annonser om skönhetsmedel och bilar. Även förmiddagsklänningar av senaste snitt får en helsida. Konstreportage och långa recensioner av filmer finns också med. Om operans program den här veckan har jag skrivit tidigare. 

Ovan det Manvillska palatset i Pleasantville. Nedan porträtt av Estelle Manville.

Elsa Bernadotte som reste med Folke Bernadotte till Amerika gifte sig sedermera med Hugo Cederberg, som var aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget. Hon blev över 102 år och är hittills den som uppnått den högsta åldern av kungligheterna i Sverige.

Följde med gjorde också kronprinsen, prins Sigvard, prins Gustav Adolf och prinsessan Ingrid.

Kanske prinsessorna och grevinnorna (bröllopsföljet bestod bara av högadliga personer) hade packat ner några sådana här klänningar i bagaget?

Annars var det tydligen ute att vara blondin. Kan det vara Estelle Manville som påverkat hårmodet och hårfärgen? Det slår mig när jag ser alla porträtten i tidningen hur lidande alla modellerna ser ut. Det är sällan man ser ett leende för att inte tala om att någon skrattar. Möjligen ser man lite grand av tänderna på brudarna på bröllopsfotona.

Några annonser till sist. Ännu har jag inte hittat några annonser för svenska bilar - Volvo kom väl inte igång förrän långt senare. Det här är den första annonsen för franska bilar som jag har hittat. Hittills har det bara varit amerikanare som varit aktuella. 

Och så lite julklappstips.

Det här är den enda annonsen i tidningen som påminner om att det bara är en månad till jul. Man började inte fira jul på den tiden så tidigt som vi gör... 

865 Galleri fredag - Porträtt i svart och vitt

Det är Channal som svarar för temat i fredagsgalleriet i november. Övriga deltagare finns listade hos Annika i Reston.

Porträtt i svart-vitt vill hon att vi ska plocka fram. För mig som var ung på den tiden man bara tog kamerabilder i svart-vitt var det en lätt match att hitta foton. Här kommer några stycken ur familjealbumet:

Min pappa Karl-Axel. Kan han ha varit två och ett halvt år kanske? Han föddes 1907 och dog 1992. (Bilderna går att klicka större.)

Mamma Mimmi, här kanske ungefär lika gammal som min pappa på kortet ovan. Hon föddes 1910 och dog 2005.

Jag själv 10 månader. 

Här är jag 16 år. Inga glasögon naturligtvis fast jag borde haft dem på jämt...

Här har jag ritat av Mirren när hon är 22 dagar

864 veckans Casimir

Kanske tanten som mördade dockan i barnkanalen skulle bli lite snällare om hon fick se Casimirs Mårra. Mirren har ju talat om att det mest är synd om Mårran eftersom allt fryser till is där hon drar fram. Innerst inne är hon ju snäll, eller hur? Hon vill ju bara vara med i gänget...

863 Ur Bonniers Veckotidning 25 november 1928

Jag visste att jag hade en BVT från november men inte att den nästan var från samma vecka som idag fast 88 år tidigare. Det finns mycket intressant att läsa i tidningen. Ett helt uppslag handlar om Folke Bernadotte som är på väg till Amerika (USA kom senare) för att gifta sig med Estelle Manville i det "Manvillska palatset" i Pleasantville. Kanske kommer det lite om det i ett senare inlägg.

Någonstans har jag läst att man ska satsa på Gösta Berlings saga igen - musikal eller film, kommer inte ihåg vilket. Jag har också tänkt att läsa om boken eftersom jag har glömt nästan hela handlingen. Döm om min förvåning när jag ser att Einar Beyron, god vän till mina föräldrar som jag berättat om här, spelade Gösta Berling på Operan 1928.

En ung Einar Beyron som Gösta Berling. Bilderna går att klicka större om man vill läsa en del av recensionen.

Operan fick emellertid svidande kritik. Två italienska kompositörer skapade denna opera "som sveko förväntningarna" enligt musikkritikern Curt Berg. Jag citerar: "Felet ligger hos operan själv. Den saknar liv och sammanhang i så hög grad att den bör vara fullständigt obegriplig för andra än personer, som känna till Gösta Berlings saga och därför kunna fylla ut tomrummen med sin egen kunskap." 

Curt Berg fortsätter att såga librettot men försäkrar att det inte är Kungl. teaterns fel. (Operan hette tydligen så på den tiden.) Han skriver att hovkapellet spelar med intensitet och hängivenhet och att sångare och sångerskor stundtals åstadkomma alldeles förträffliga prestationer.

Om Einar Beyron skriver han: "I Gösta Berlings skepnad utvecklade Einar Beyron den gossaktiga charm han kan ha när kostymen är lämplig. Här var den det. Som en nordisk, tjusig Turiddu (italiensk syndikalist min anm.) behandlade han sitt sångparti och gjorde det bästa, som säkerligen kan göras av det."

Marianne spelades av Brita Herzberg, som då tydligen inte var gift med Einar Beyron. Kanske uppstod det ömma känslor i denna opera? Kerstin Thorborg spelade majorskan på Ekeby. Här kan man läsa om denna på sin tid berömda hovsångerska. Om henne skriver Curt Berg: "Fru Kerstin Thorborgs majorska var kanske för litet bastant - alltför välformade ansikten göra sig inte i dylika roller - men hon sjöng så bra som vårt lands bästa alt kan göra, och det vill säga ganska mycket." Underbart jordnära recension utan krusiduller!

Kan som vanligt inte låta bli att visa några annonser från samma nummer 48 den 25 november 1928. Håll till godo!

Dottern då? (Om han hade någon förstås...)

En bild från Banan-Kompaniets lagerlokaler. Det finns alltid många dyra och påkostade annonser om just bananer i de gamla tidningarna - tydligen en populär frukt. Själv smakade jag min första banan när jag var nio år. Under andra världskriget fanns det inga bananer i Sverige att få tag på.

862 Caspars första teckning

Här kommer första teckningen av Caspar, som fyllde fyra år i somras. D.v.s. den första teckningen som man kunde se vad den föreställde. Håll till godo!

861 Bloggträff med bloggvännen Eleonora och Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden.

För en tid sedan såg jag ett teveprogram om Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. En fantastisk skapelse av den berömde arkitekten Ferdinand Boberg på uppdrag av K.A. Wallenberg, som bekostade hela bygget ur egen ficka. Kyrkan är helt unik och jag tyckte det skulle vara roligt att se den i verkligheten.

Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. Kerstin till vänster. (Bilderna går att klicka större.)

Vid något tillfälle berättade jag detta för bloggvännen Eleonora, alias Kerstin som bor i Saltsjöbaden och väl känner till denna kyrka då hon bor alldeles i närheten. Kerstin lovade undersöka när kyrkan var öppen och förra veckan tog hon med mig dit när jag var uppe och hälsade på barnbarnen i Mälarhöjden.

Kerstin i den inre av kyrkportarna. Den yttre har reliefer av Carl Milles.

Höger kyrkport är Glädjens port. Överst judarna som bygger upp sitt nya land. Nummer två berättar om den förlorade sonen. Nummer tre visar Gud fader själv med foten på jorden. Nummer fyra står för förtröstan och visar Paulus med kors i handen på väg till det himmelska målet. Porten till vänster är fasans port men den kommer inte med här...

Det var en mycket speciell upplevelse – ingenting som jag sett tidigare i kyrkväg liknade denna kyrka. Ferdinand Boberg hade fria händer att både bygga och inreda kyrkan helt på egen hand och att anlita de konstnärer och skulptörer han ville. Allting – från predikstol, målningar, altare, dopfunt till mässhakar har han satt sin prägel på. 

Interiör från kyrkan.

Det stora korset i mosaik som hänger mitt i kyrkan.

K.A. Wallenberg själv, som i motsats till nutidens Wallenbergare både gillade att synas och höras, bestämde också att han och hans hustru för evigt skulle vila i ett gravkor i kyrkan. Även i en av takmålningarna finns hans ansikte avbildat.

Efter att vi grundligt besett kyrkan tog Kerstin mig med på en liten rundtur med bil till Solsidan, som jag dittills bara sett på teve i serien med samma namn. Så här års var det mycket lugnt och stilla och bara några enstaka båtar låg för ankar i hamnen. 

Inte så många båtar kvar i hamnen.

Från Grünewaldska villan måste det vara en fin utsikt över viken. Ferdinand Boberg har även ritat denna villa. Andra kända byggnadsverk av honom är LO-borgen och NK.

Det anrika hotellet i Saltsjöbaden ser ut som ett slott.

Vi tog en liten promenad ut till den lilla holmen vid hotellet och beskådade bysten av Alice Babs, som jag tyckte var nästan kusligt porträttlik.

Min bloggvän Eleonora alias Kerstin, gammal Saltisbo.

Peter Linde heter konstnären som skapade bysten av Alice Babs.

Efter rundturen blev jag bjuden på en härlig lunch som inleddes med ett glas champagne dagen till ära. Det smakade underbart med kycklingsallad och Kerstins goda heminlagda plommon med vaniljvisp efteråt.

Jag fick också en fin bok om Uppenbarelsekyrkan i present av Kerstin, något som jag sätter stort värde på. Tiden gick alldeles för fort som vanligt när vi träffas och det dröjde inte länge förrän det var dags att åter ta tåget till Slussen och där byta till tunnelbanan för vidarebefordran till Mälarhöjden, där jag lovat hämta Lissan och Casimir.

Den fina boken som jag fick av Kerstin i present.

860 Veckans Casimir nr 45 2013

Besök i Mälarhöjden brukar bl.a. resultera i teckningar som Casimir ger mig. Han vet att jag uppskattar dem. Här är en av de senaste.

859 Besök på Junibacken

Jag är barnsligt förtjust i Junibacken, så när Mirren föreslog att vi skulle gå dit med alla de små barnbarnen förra onsdagen när jag var uppe och hälsade på, blev jag glad. Det är en stor lycka att än en gång i sitt liv få uppleva t.ex. Lucia på förskolan, olika lekplatser, barnkonserter och barnteater, museilek och pyssel och målning på Kulturhuset. Och vara med på Junibacken och åka tåget genom Astrid Lindgrens värld för fjärde eller femte gången.

På väg till Junibacken. (Bilderna går att klicka större.)

Det är ett äventyr att åka tunnelbana med en sexåring, en fyraåring och en tvååring och sedan byta till spårvagn till Djurgården – åtminstone i rusningstid. Barnen skötte sig fint men Lissan ville inte sitta i vagnen på hemvägen utan protesterade högljutt. Hon är beundransvärd, Mirren, som ibland åker ensam med alla tre.

Tåg som går runt i en liten tunnel och som behöver skjuts. Casimir skjutsar Lissan.

På Junibacken var det en ny utställning som bygger på Martin Widmarks böcker om LasseMajas detektivbyrå. Som vanligt var utställningen helt suveränt uppbyggt med polisstation, kyrka, bank och många andra hus.

Hus som man gå in i och bio i bakgrunden, där man kan köpa biljetter till aftonens föreställning.

Kyrkan mitt i byn. Härlig rutschkana bredvid.

En bok handlar om kyrkmysteriet. Här kan man döpa sina dockbarn om man känner för det.

Bara att kunna gå in i ett litet hus och öppna och stänga fönster är roligt, tycker Lissan.

Vi kom dit vid halv elvatiden och hann med tre teaterföreställningar och en sångstund, lunch och glassätning innan vi åter tog spårvagn och tunnelbana hem till Mälarhöjden vid femtiden när de stängde.

Här bakar bagarna bokstäver. Caspar och Casimir längst fram till vänster.

Lissan och Casimir på Pippis häst.

Orken tog plötsligt slut för Lissan.

  

När det vankades glass blev Lissan pigg igen. Caspar hittar alltid en flickvän varje gång han är på Junibacken. Här konverserar han med Ebba.

858 Höstnytt från Bonniers Veckotidning

Bilderna går att klicka större.

Oktober månad är visserligen slut, men jag kan ändå inte låta bli att lägga in lite bilder från nr 42 1924. Först lite tips om flickornas höstkläder.

Här är det Annika, Brita, Disa, Nancy och Daisy som får nya höstkläder. 

Funderar man på en ny vinterkappa är här kanske några modeller som skulle passa.

 Inga täckjackor eller täckkappor här inte...

Päls på vinterklänningen är modernt 1924. Centralvärme finns väl inte hos alla. Modellen längs till höger ser dock ut att frysa om armarna.

Gå till fots i snön i de högklackade skorna är kanske inte så lämpligt. Förhoppningsvis står maken utanför affären och väntar med sin nya bil.

Han kanske rent av har köpt biljett till aftonens filmföreställning med Gösta Ekman i huvudrollen som greve Hans Lewenstierna till Stensiöö. Han som vinner Sonja Behrencrona och första pris i samma bilkappkörning. (Varför har man inte kvar det utmärkta ordet?)

Sonja Behrencrona spelas av Anita Dorr. Sällan ser man någon dam i byxor i den tidens tidningar, därför blev jag förvånad. Den unga Sonja är naturligtvis av adlig släkt också.

Om handlingen i filmen Unga greven tar flickan och priset kan man läsa här. Jag noterar att den koleriske gamle greve Lewenstierna på Stensiöö, som förekommer i filmen heter Casimir i förnamn. Som det sexåriga barnbarnet. Om Anita Dorr kan man läsa här.Vill man se vilka filmer hon var med i klickar man vidare på Beskrivning.