fredag 28 november 2014

1033 Lördagstema - LYCKA

Spanaren går från ytterlighet till ytterlighet med sina lördagsteman. Förra lördagen skulle vi skriva om Det allra svåraste och denna lördag om LYCKA. Det tror jag blir lättare att skriva om än det förra för alla lördagsbloggarna. Dessa hittar man listade till höger i bloggen. Åtminstone känns det så för mig.

Lyckokänslan när jag är äldre är annorlunda än den som jag kände när jag var ung. Då kunde jag till exempel bli så där oerhört lycklig av att få något jag önskat mig i present. Nu är det sällan jag blir lycklig av att få eller köpa saker. Nu är det barnen och barnbarnen som ger mig den allra största lyckan och glädjen. Det skrev jag just om häromdagen, när ämnet för fototrissen var Glädje. Det blir mest barnbarn idag också...

Skillnaden mellan glädje och lycka är hårfin, men den finns enligt min mening. Lycka är en känsla som man bara fylls av rätt vad det är - glädje är mer påtagligt, något man kan le och skratta åt. Jag ska försöka illustrera känslan av lycka med några bilder.


Lycklig Clarissa på Öland tillsammans med sin älskade pappa. Bilden har jag lånat av Mirrmaken. (Bilderna går att klicka större.)



Caspar är lycklig när han alldeles själv får hjälpa till att måla friggeboden.


Lycka kan vara att få måla en alldeles egen tavla på Kulturhuset bildverkstad för barn. Det är Casimir som är konstnären. Det är två år sen jag tog kortet, så här är han bara fem år.



En stor lycka för barnen var det i somras när en hund kom och hälsade på. Här väntar de på att hunden ska komma tillbaka med pinnen som någon kastade.


Lycka är det när det kommer upp vatten ur pumpen.


Lycka är att vakna tidigt en sommarmorgon när solen just håller på att gå upp.



Lycka är att varje tisdag få träffa de här trevliga körmedlemmarna som dessutom sjunger så bra. Här har Sankt Ragnhildskören ställt upp sig som repetition för hur vi ska stå på SPF:s kommande julfest måndagen den 8 december. 

Lycka är också att ha en snäll och trofast make som man kan dela allting med, som alltid ställer upp och som är en utmärkt datasupport! Just nu har han fixat mina 100 allsångshäften till julfesten. Dessutom lagar han alltid mat - det som jag tycker är så tråkigt...



Sista och första sidan. Två gamla godingar på baksidan.

onsdag 26 november 2014

1032 Långpromenad runt Hov

Tisdagen den 25 november går kanske till väderhistorien som den enda dag i november 2014 då solen strålade från en molnfri himmel från morgon till kväll. Åtminstone i Mogata, Östergötland. Visserligen är inte månaden slut ännu, men väderprognosen ser inte särskilt lovande ut för de återstående dagarna i november.

Så vi bestämde oss, Kent och jag, att vi skulle gå en långpromenad runt Hov. Den rundan är nästan sex kilometer - inte särskilt uppseendeväckande lång kanske - men tre gånger så lång som jag brukar gå i vanliga fall.


Den första sträckan på ett par kilometer får man gå längs landsvägen. Men just där Kent befinner sig går det en liten väg till höger där det bara är trafik till de gårdar - bland annat Hovs gård - och hus som ligger vid denna. (Bilderna går att klicka större.)

Så försedda med stavar travade vi ut på landsvägen vid ettiden på dagen. Den får man gå ett par kilometer innan man kan ta in på den lilla vägen som så småningom åter leder fram till Mogata by där vi bor.


Jag är säker på att det är en jätte som har lagt den här stenen ovanpå den andra. Kent är lika säker på att den är ditlagd av en grävmaskin.

Efter någon halvtimme stannade vi för att fotografera. Nu när träden har fällt sina löv är utsikten över Slätbaken fantastisk.

 
Här har jag zoomat som man kan se av övriga bilder. Det kanske kan bli en tavla så småningom...




Eftermiddagssolen kastar långa skuggor.


Vikbolandet ligger tvärsöver på andra sidan Slätbaken, som är en vik av Östersjön.

Hemvägen gick lätt efter fotopausenTrafiken hade inte varit särskilt livlig sedan vi lämnat landsvägen. Vi mötte bara två bilar och en traktor. Inte var det några som var ute och promenerade heller utom två grannar som vi träffade på hemvägen. Det enda spännande var ett par flygplan som jag trodde skulle krocka eftersom de hade samma riktning söderut och som Kent stannade för att fotografera. Det gjorde de lyckligtvis inte. Hemma igen blev det kaffe och "a nice cup of tea".


 Två flygplan på nästan kollisionskurs. Trots att klockan inte var mer än tre började solen gå ner. Vinterpinnarna är utsatta så nu kan snön få komma när den vill. 

1031 - Fototriss - GLÄDJE

Veckans fototriss har rubriken GLÄDJE. Här kan man se vilka de andra är som har fototrissat.
Det blir några barnbarnsbilder igen eftersom barnbarnen är de som ger mig mest glädje i livet.


Caspar, fem år, leker med Lissan, tre år, som är klädd i Rapunzelklänning. Casimir, sju år, i mitten iklädd riddarrustning. Fotot är taget utanför Stinsen i Söderköping vid "skulpturen" som har blivit en förträfflig plats att sitta och sola sig på eller att springa upp och nerför trapporna på. Det är Söderköpings Gästabud som är på gång, därav klädseln. (Bilderna går att klicka större.)

Visst är det en stor glädje att vid min ålder få uppleva SMÅ barnbarn igen! Mitt äldsta barnbarn är 25 år vid det här laget och den yngsta av de äldsta fyller 18 nästa gång. När de fyra andra barnbarnen var små hade jag dubbla jobb, 100% i skolan som speciallärare och 67% i kyrkan som kantor. Dessutom var Mirren liten på den tiden så jag hade tyvärr nästan ingen tid alls över för dem. Jag sörjer över det idag. Nu som pensionär har jag ju en helt annan möjlighet att lära känna mina yngsta barnbarn och det är som sagt en stor glädje för mig. 


Här är Caspar, jag och Casimir på Kulturhuset och pysslar en eftermiddag. Vi ska sy egna tavlor som barnen har skissat upp innan på stramalj. Mirren, som var med också, tog fotot.


Lissan är glad även om hon inte har fått smaka på Caspars födelsedagstårta än. Alla barnen fyller efter varandra i början av juli. Den 8 juli var det Caspars födelsedag, de andra barnen har redan firat sina födelsedagar. Caspar tycker att det är orättvist att han som är NÄST  äldst ska fylla år sist...

måndag 24 november 2014

1030 Greta Garbo 2



Charme nr 6 15-31 mars 1931. (Bilderna går att klicka större.)

Här kommer ett nytt inlägg om "Den Gudomliga" med bilder och reportage som jag hittat i mina gamla Charmetidningar från 1929 och 1931. Garbo hade då kontrakt med Metro Goldwyn-Mayer och den svenske regissören Mauritz Stiller var med henne i Amerika vid den tiden. Det kan man läsa in den fina boken om henne som Lena Einhorn har skrivit: Blekingegatan 32. I mitt tidigare inlägg om Greta Garbo här har jag berättat om boken. Nedanstående bild och artikel  är hämtad ur Charme nr 6 1931.


Greta Garbo i förstoring från artikeln nedan.


Det är lustigt att läsa och se hur så många av dåtidens kvinnor och skådepelare det var som försökte likna Greta Garbo. Samma trånande och lite loja ansiktsuttryck, samma sorts hattar och samma sorts frisyr. Men ingen kom i närheten av hennes skönhet och naturliga elegans.

Ur Charme nr 12 15-30 juni 1929 hittar man följande artikel uppdelad på två sidor.


Midsommarnummer av Charme, nr 12 1929


Här står det bland annat att Greta Garbo gråter över att John Gilbert har gift sig. Om hon grät var det väl för att Mauritz Stiller hade åkt hem eftersom han inte längre var välkommen i Amerika. Här står det också att han dog av brustet hjärta medan sanningen var att han led av en långt framskriden cancer.





En intressant artikel från åren då talfilmen precis hade slagit igenom. Från Charme nr 17 1929.

Jag har läst ytterligare en bok om Greta Garbo i Hollywood skriven av Ellen Mattson - Vinterträdet. Den var också rolig och intressant att läsa, tycker åtminstone jag. Här skriver DN en recension av den boken. Recensionen är lustig på så sätt att den både risar och rosar romanen. Jag höll på att ta bort länken när jag började läsa artikeln men den fick vara kvar när jag läst färdigt recensionen. 

lördag 22 november 2014

1029 Lördagstema - Det allra svåraste...

Det är fortfarande Spanaren som står för lördagstemana i november. Den här veckan vill hon att vi ska skriva om DET ALLRA SVÅRASTE. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i min blogg.

Det allra svåraste som hänt mig i mitt liv väljer jag att behålla för mig själv. Men det finns annat som är det allra svåraste som hänt mig som inte är fullt lika traumatiskt. Till exempel att försöka lära mig det allra svåraste språket. Eftersom min pojkvän i tonåren hade en kusin som var framstående sinolog och gift med en kinesiska talade pojkvännen om för mig att det allra svåraste språk som fanns var kinesiska.


Om man är barn i Kina får man inte rita hur man vill i skolan. Den här boken lär barn på lågstadiet hur man ska rita. Böckerna som jag tagit bilderna ur har jag själv köpt under mina vistelser i Kina. (Bilderna går att klicka större.) 


Så här ska man göra för att rita en uggla, en svan och en häst. Pappret i ritboken är väldigt tunt, därför syns följande sida igenom till en del.

Nu över sextio år senare är jag fortfarande böjd att hålla med pojkvännen. Yngsta dottern Mirren började läsa kinesiska i Lund samtidigt med att hon läste ekonomi. Det hade hon nytta av när hon skrev sin doktorsavhandling om Volvo lastbilar i Kina. Här har jag berättat om disputationen.

Vi var många gånger i Kina och hälsade på när hon både arbetade och forskade på Volvokontoret i Peking. Det var roligt att ha henne med som tolk, framför allt när man skulle pruta på marknaderna. När hon kom hem igen tyckte hon att också vi, hennes föräldrar, borde försöka att lära oss lite kinesiska och anmälde oss till en nybörjarkurs på Linköpings universitet om tolv lektioner.


Att skriva kinesiska tecken är en hel vetenskap i sig. Det är viktigt att man håller pennan/penseln rätt och att man skriver tecknen i exakt samma ordning hela tiden. Tecknet måste sitta i ryggmärgen. Det gör det inte förrän man skrivit det flera hundra gånger.

Jag har en fil. kand. i engelska och franska som jag tog efter att jag gått i pension och jag talar tyska hjälpligt. Jag har även varit med i studiecirklar i italienska och spanska - fast med mindre framgång. På spanskkursen träffade jag Kent, min man, så det var ju en stor framgång i sig, även om vi senare aldrig pratat ett ord spanska. Jag läste också latin på gymnasiet. Jag borde alltså även kunna lära mig lite kinesiska, trodde jag.


Det är inte bara viktigt att strecken kommer i rätt ordning. De måste vara vackra också.

Men, det visade sig vara helt omöjligt för mig. Kent var något bättre än jag. Jag pluggade på läxan och skrev samma tecken minst hundra gånger varje dag, men nästa vecka när jag skulle lära mig en ny läxa hade jag helt glömt den gamla. Uttalet är dessutom väldigt konstigt för en västerlänning - många ljud finns inte alls i svenskan, som t.ex. något som låter som "schrrr" med lite knorr på.




Det här är en övningsbok som barnen ganska snart får börja med. Först får man fylla i strecken i de rutor som det fattas streck i. Sen får man skriva tecknen i rutorna under. Om man ska kunna skriva och läsa cirka 2000 tecken, som det fordras för att man ska kunna läsa en tidning t.ex. måste man börjar tidigt! Här står tecknet också skrivet på pinyin bredvid.

Kinesiskan har dessutom fyra ton-accenter, som ibland ändrar sig beroende på vilket ord som kommer efteråt. Vi har ju bara två som i tomten (med skägg) och tomten (omkring huset). Om man säger fel på tonen i kinesiskan blir det helt andra ord. Det säger sig själv att man inte kan vara omusikalisk om man ska läsa kinesiska. I Mirrens klass hade alla, som var kvar efter att hälften slutat efter första lektionen, sjungit i kör eller var åtminstone intresserade av musik.

Mirren gick omkring länge och kallade sin svenska stränga professor för "vilddjuret" när hon pratade med sin kinesiska lärare om honom. Det var bara en enda accent-ton som skilde ordet från ordet "lärare". Eftersom denne kinesiske lärare inte gillade den svenske professorn, brydde han inte om att rätta henne förrän långt senare...


Sådana här övningsböcker finns det massor av. Denna är mer avancerad eftersom det inte står precis i vilken ordning strecken ska skrivas. Numera läser man från vänster till höger som vi gör men strecken skrivs vågrätt från både vänster och höger och lodrätt uppifrån och ner. Jag tror inte att man någonsin skriver ett streck nerifrån och upp?

Som väl är finns det ett hjälpalfabet med latinska bokstäver som heter pinyin som de kinesiska barnen också får lära sig från allra första början. Här kan man läsa om det i ett tidigare inlägg som jag skrivit.

I Linköping började vi med stycken som mest innehöll pinyinskrift men redan den första lektionen ersattes några kinesiska ord med tecken, som vi skulle lära oss skriva tills nästa gång. Strecken i tecknen måste skrivas i exakt samma ordning varje gång så att det så småningom sker helt automatiskt. Det räcker inte att man skriver tecknet tio gånger, inte heller att man skriver det hundra gånger. För mig spelade det ingen roll hur många gånger jag skrev tecknen, jag kom inte ihåg dem från ena dagen till den andra i alla fall.



Här är ett försök att förklara varför tecknet ser ut som det gör. Bilden från en engelsk-kinesisk nybörjarbok. Idag finns det bra nybörjarböcker på svenska.

Jag kunde min läxa till varje vecka, men efter ett par dagar hemma var allt borta. Naturligtvis la jag inte ner så mycket tid på min kinesiska som jag borde har gjort, men det hade säkert inte hjälpt särskilt mycket i alla fall. När det inte finns någonting i språket att hänga upp sig på utan när alla ord är helt främmande, både till uttal och stavning, är det inte lätt att komma ihåg dem. Mirren var mycket flitig när hon läste kinesiska, hon skrev oändliga sidor med tecken och hade med sig en skokartong med pappbitar där det stod ett kinesiskt ord på ena sidan och den svenska översättningen på den andra som hon vände på när hon åkte tåg t.ex.


De här tecknen var några av många som jag trälade med varje vecka när vi läste kinesiska, Kent och jag. Här står det precis i vilken ordning man ska skriva strecken. Jag kommer inte ihåg något av dem nu. De tidigaste övningsböckerna i den kinesiska skolan har alla de här rutorna, som är indelade i nio smårutor.

Därför tycker jag det är ganska absurt när jag hör att en del skolpolitiker anser att man bör införa det kinesiska språket redan i grundskolan. Det tyder bara enligt min mening på att de inte har den ringaste kunskap om detta språk. Jag undrar hur den nutida svenska tonåringen är funtad som kan höra skillnad på de fyra tonaccenterna direkt eller sitta timma ut och timma in och skriva kinesiska tecken.

Det skulle kanske vara skillnad om man introducerade språket först på gymnasiet. Där finns det säkert många språkbegåvade ungdomar som dessutom är envisa och tålmodiga. För de egenskaperna måste man också ha för att kunna lära sig kinesiska - det är jag helt säker på.


Så här ser en av de många hundra sidor ut som Mirren skrev när hon läste kinesiska.

torsdag 20 november 2014

1028 Sankt Ragnhilds Gilles Årsbok 2014 - boksläpp på Stinsen i Söderköping

Inte trodde jag att jag någonsin skulle något tryckt i en BOK i mitt liv, men nu har det hänt. Jag har blivit en av författarna i Sankt Ragnhilds Gilles Årsbok i Söderköping. Och detta på grund av ett inlägg 2011 i min blogg.


Här är vi fem som har varit med och skrivit Sankt Ragnhilds Gilles Årsbok 2014. Jag som är kortast och även har skrivit den kortaste artikeln i mitten. (Bilderna går att klicka större.)

För tre år sedan hade vi fortfarande fredagstema på bloggen administrerat mer eller mindre av Annika i Reston. I slutet av augusti 2011 löd rubriken på veckans tema "Skördetiden är inne". Eftersom jag varken hade grönsaker eller blommor att skriva om, fick jag idén att ta kontakt med min vän Leif, gitarrist i det band som jag spelade med i på den tiden, som då tillsammans med sin bror drev Söderköpings Elvalskvarn. Leif var fjärde generationens mjölnare.

Jag hade aldrig satt min fot i en kvarn tidigare och var nyfiken på hur det såg ut inuti en sådan och hur hela malningsprocessen gick till. Inlägget kan man läsa om här. Jag tyckte att jag fick ihop ett bra fredagstema och tänkte sen inte mer på det.


Söderköpings Elvalskvarn 2011.

Förrän redaktören för Sankt Ragnhilds Gilles Årsbok, Carl-Johan, tog kontakt med mig i våras och frågade om jag ville medverka i årsskriften med denna historia om Söderköpings Elvalskvarn. Han hade på något sätt fått reda på mitt inlägg om kvarnen på min blogg. Berättelsen var intressant nu i år eftersom kvarnen, som drivits av samma familj i över sjuttio år, lades ner 2012. Det hade nu blivit. som han sa, lite av ett historiskt dokument. Carl-Johan ville ha hela inlägget med bilder men också en lite utförligare historik om kvarnen.

Så Leif och jag träffades för en tid sen några timmar hemma hos mig. Då berättade han om kvarnens historia från det att hans farfar byggde den 1942 tills då han själv och hans bror tog över kvarndriften sedan deras far hade gått bort. Själva uppförandet av kvarnen hade varit kantat med svårigheter, berättade Leif, eftersom de kvarnägare som redan var etablerade i Söderköping minst sagt var ointresserade av konkurrens och hela tiden försökte sätta käppar i hjulet. Det gick så lång att farfadern fick anlita bulvaner för att få material till byggnationen och få kvarnen färdigbyggd.



Jag berättar bland annat om hur bra det är att blogga och vad det kan leda till...

I går kväll var jag på vårt bibliotek Stinsen och presenterade mitt reportage för en liten samling åhörare och medförfattare. Inte hade jag haft en tanke på, när jag gick hemifrån, att behöva framträda på något sätt förutom att möjligen svara på några frågor Men det var bara att ställa sig upp och prata utan vare sig betänketid eller manus. Jag var naturligtvis inte sen med att propagera för bloggandet - se här vad man kan lära sig av att blogga och vad det kan leda till!


Carl-Johan förklarade omslagsbilden från 50-talet med att det hade varit så mycket hus på de senaste omslagen av årsboken att han tyckte det kunde vara roligt med lite människor som omväxling. Här är det en av de porträtterade prästerna i årsboken, Sture Wiking", som pratar med några skolbarn. 




tisdag 18 november 2014

1027 Fototriss - PÅ MARKEN

Veckans fototriss har rubriken PÅ MARKEN. Jag letar i mitt bildarkiv och hittar några bilder med barnbarnen som tema som jag tycker kan passa in för att lysa upp novembermörkret. Här kan du titta in om du vill se hur andra trissare har tolkat temat.


Grannflickan Ida bygger Briomek tillsammans med barnbarnen Caspar och Casimir på marken utanför vårt hus. Clarissa alias Lissan får leka med tigern istället. (Bilderna går att klicka större.)


På marken ligger det skatter. Rester av örnföda av vilka delar bärs hem till sommarhuset för att undersökas. Vid stranden på norra Öland. 


Det går bra att sitta direkt på marken när man ska ha picknick vid stranden. Bordet är en upphittad rulle som man använt till att rulla upp taggtråd på. 

söndag 16 november 2014

1026 Mässa med Sankt Ragnhildskören

Idag var det första gången den nya Sankt Ragnhildskören skulle framträda i den stora och vackra Sankt Laurentiikyrkan i Söderköping. Jag har tidigare ackompanjerat kören när den hette Sankt Ragnhilds- och Wijkakören och leddes av min vän Maj-Gret. Hon blev plötsligt svårt sjuk och jag lovade ta över kören för åtminstone en tid.


Kortet tog Kent före gudstjänsten när vi repeterade. Under själva framträdandet står vi alltid upp. (Bilden går att klicka större.)

Nu har kören växt till över tjugo personer och vi blir eventuellt ännu fler nästa termin. Så det är väl bara att köra på. De flesta av körmedlemmarna är pensionärer men det har även börjat några nya yngre på sistone. Det tycker jag är jätteroligt.

Vi sjunger nästan bara unisont men växlar om med damer och herrar ibland i verserna. Herrarna har av hävd alltid sjungit melodistämman och då är det inte så lätt för damerna att höras i en andrastämma. Däremot var det ett lyckokast med en överstämma för damerna i en av sångerna så det kommer jag att försöka hitta flera sånger med. Allt som allt blev det åtta sånger och så sjöng vi några Taizésånger under själva nattvarden.

Eftersom jag ackompanjerar alla sånger hörs en andrastämma inte särskilt mycket av heller, av den anledningen. Nackdelen med att jag alltid sitter vid flygeln eller pianot är att det saknas en dirigent. Men det gick bra ändå utan någon sådan idag. Vi sjunger ju inte så komplicerade sånger utan enkla och melodiösa - sådana som de flesta gudstjänstbesökare tycker om och kanske känner igen. Och som framför allt kören tycker om att sjunga.


Åke sjunger solo i andra versen på "Var jag går i skogar berg och dalar".

Jag är glad över att jag är gehörsspelare också, eftersom jag nästan alltid får ändra tonart på alla sångerna, då de går för högt för kören att sjunga. Det innebär att jag egentligen inte bör titta på noterna, eftersom de visar helt andra noter än dem jag ska spela.

Det gick väldigt bra idag tyckte både kören och jag och efter avslutningssången fick vi spontana applåder av församlingen. Det är mycket sällsynt att man applåderar körer som deltar i gudstjänsten, så vi har all anledning att känna oss nöjda med dagen, kören och jag.

lördag 15 november 2014

1025 Lördagstema - Änglagärningar

Det är Spanaren som hittat på ämnen för novembers lördagstema. Denna vecka tycker hon vi ska skriva något om ÄNGLAGÄRNINGAR. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i min blogg. Jag antar att hon menar något som har med din eller min skyddsängel att göra. För visst har vi en skyddsängel - jag är åtminstone helt säker på det.


Den här skyddsängeln är gjord av den polske träsnidaren Jozef Muniak. Änglasystrar och -bröder med eller utan instrument finns att inhandla i Storkyrkans butik, Storkyrkoboden, i Stockholm. Eller fanns åtminstone förra året. Den här ängeln står hos Mirren i Mälarhöjden men jag har en tvillingsyster hemma i Mogata. (Bilderna går att klicka större.)

Som när jag tänkte svänga ut på väg 210 från Mogatavägen för ett par år sen och satt och tänkte på annat men hejdade mig i sista stund innan jag körde ut på 210:an. Där kom en bil farande från vänster i hög fart, en bil som jag definitivt inte hade uppmärksammat. Hade jag inte stannat till, hade den kört rakt in i min bil och då hade jag inte suttit här vid datorn och skrivit inlägg idag. Jag är säker på att det var min skyddsängel som var framme...

Eller så kanske Spanaren menade något som någon har gjort som är änglalikt. Det jag omedelbart kommer att tänka på då är min faster Britta som ställde upp med lunch när jag åkte till Stockholm var fjortonde dag som tolvåring för att spela för den legendariske professorn Gottfrid Boon. Jag har skrivit ett tidigare inlägg om honom som man kan läsa här. Jag åkte ensam persontåg mellan Norrköping och Stockholm - snälltåg kostade 3 kr mer och det tyckte min pappa var för dyrt. Persontåget tog dryga tre timmar och jag hann läsa många böcker under de resorna.

Efter pianolektionen tog jag spårvagn till Nockeby där min farbror och faster bodde. Hon bjöd alltid på god mat - jag glömmer aldrig hennes underbara parisare. Sen var jag där några timmar tills det var dags för mig att ta spårvagnen tillbaka till Centralen där mitt persontåg gick hem till Norrköping vid halv sextiden.

Det höll jag på med i tre år och varje gång fick jag komma och hälsa på min faster och farbror. Jag spelade på söndagarna så det måste ha inneburit en ganska stor inskränkning i deras privatliv eftersom båda jobbade heltid.




Laila och Göran på sin altan på Äspholm, Sankt Anna.

En liknande änglagärning får jag tillskriva min svägerska Laila, som flera somrar tog hand om Anna och Kalle, mina två äldsta barn, under några veckor  på vårt sommarställe i skärgården, medan jag var ute och jobbade som bussguide efter min skilsmässa. Jag hörde aldrig henne klaga och aldrig att hon bad om någon ersättning. Även min bror ställde upp och ägnade sig åt barnen, framför allt åt Kalle som var några år äldre än deras två egna söner. Jag tänker ofta på er med tacksamhet, Laila och Göran!

Det här fotot är taget för drygt 40 år sedan när Anna och Kalle var  hos Laila och Göran på Äspholm.

Kalle och Anna tillsammans med kusinerna. Från vänster Görans och Lailas barn Lars och Per, min äldsta dotter Anna, min son Kalle och min bror Gunnars tvillingar Ebba och Tove (eller Tove och Ebba.) Jag var tvungen att skära bort halva Anna eftersom tvillingarna  inte hade några kläder på sig.

onsdag 12 november 2014

1024 Greta Garbo 1





Omslaget från den illustrerade tidskriften Hvar8Dag som utgav mellan 1899 och 1933. Här kan man läsa mer om den. (Bilderna går att klicka större.)

Har just avslutat den fiktiva biografin över Greta Garbo, Blekingegatan 32, skriven av författaren Lena Einhorn. Det är Gretas brev till vännen Mimi Pollak, som gick i samma klass som Greta på Dramatens elevskola 1920 som ligger till grund för boken. En recension av Ulrika Kärnborg i Aftonbladet 2013 här är intressant att läsa.


Omslaget till Blekingegatan 32. Greta (då) Gustafsson står bakom Mimi Pollak och lägger sin arm om henne. Foto från Dramatens elevskola. 



Boken bygger på de 40-tal brev som Greta Garbo skrev till sin vän och älskade, Mimi Pollak under elevtiden och även sedan hon lämnat Sverige för Amerika och Hollywood. Det är en underbar bok, tycker jag, så välskriven att man ibland glömmer att den är mer eller mindre påhittad. Greta framställs här inte som någon mystisk, undanglidande person utan som en levnadsglad tjej som inte säger nej även till herrsällskap när det bjuds. Hennes första år i Hollywood och brytningen med mästerregissören Mauritz Stiller finns också med i berättelsen. (Klickar man på länken finns det en bild med av Greta Garbo tillsammans med Mauritz Stiller.)

Men hon porträtteras också som en mycket målmedveten och hårt arbetande Dramatenelev som inte alltid hade det så lätt då de övriga eleverna alla kom från välbärgade och kultiverade hem. Hon var också yngst av dem alla, bara 17 år. Greta bodde ju många år hemma i lägenheten på Blekingegatan 32 på Söder, då ett av de fattigaste områdena i Stockholm. Lägenheten bestod av ett rum och kök och där bodde föräldrarna med de tre barnen, Sven, Greta och Alva. Vid den tiden som boken berättar om hade brodern flyttat hemifrån och pappan dött. Mamman bodde då i köket och Greta och systern Alva delade säng i rummet.

I mina gamla fina Charmetidningar finns en hel del skrivet om Greta Garbo. De är från 1928 och 1929 och då hade redan Greta etablerat sig som filmstjärna i Hollywood. Här är några artiklar som jag hittat och som kanske kan vara intressanta att läsa om man klickar bilderna större.


Greta Garbo var vid den här tiden en mörk skönhet som synes. Det är hon som har den röda dräkten. Bilderna från Charme julen 1928.


Bilden från Charme nr 3 1929. 


Charme nr 6 15 mars-1 april 1929. Följande artikel är hämtad ur denna tidning.


En anekdot i boken berättar att Mauritz Stiller i en av filmerna som han regisserade i Amerika tvingade den manlige motspelaren att skaffa större skor för att inte Garbos skulle se större ut än hans. Hon var med den tidens mått mätt väldigt lång och hade även ganska stora fötter. 

Jag återkommer med fler artiklar och bilder om jag hittar några i mina gamla Charmetidningar. Charme var en tidning som fokuserade på film, musik, teater och mode vilket inte Bonniers Veckotidning gjorde i samma utsträckning. Där har jag än så länge inte hittat något om Greta Garbo.