torsdag 24 november 2022

1923 Alexander McCall Smith på besök på Lilla Akademien

I måndags fick musikskolan Lilla Akademien i Stockholm ett celebert besök. Det var författaren till Damernas Detektivbyrå - Alexander McCall Smith - som gästade skolan där mina tre yngsta barnbarn är elever. Han har skrivit ett libretto till en musikal som tonsatts av ungdomar på gymnasiet och det var en av anledningarna till han var där.

Boken har sålts i 14 miljoner exemplar och översatts till 39 språk. (Bilderna går att klicka större.)

En annan var att hälsa på en bror till Clarissas lärare - Mats Ögren - som haft kontakt med honom i Botswana när han arbetade på ett barnhem i Botswana som också stöds av författaren. Clarissa, som går i femman, fick det ärofulla uppdraget att rita några teckningar av svenska djur som Mr McCall Smith kunde ta med sig hem och visa för barnen i Botswana. Hon var lycklig över att få sitta och rita när de andra klasskompisarna hade matte! 

Clarissa med två av sina teckningar tillsammans med Alexander McCall Smith. Mats Ögren tog fotot. 

Här kommer Clarissas teckningar som författaren ska ta med sig till barnen i Botswana. 








Clarissa har två allt överskuggande intressen - fåglar och att rita och måla. Helst målar hon fåglar som den fina skatan. Annars är det fåglarna hemma som gäller.

Hemma finns åtta nymfparakiter och två stora papegojor, gulkindade amazoner. De sistnämnda har adopterats från äldsta dottern Anna. Alla fåglarna flyger fritt i huset utom papegojan Lisa, som är lite rädd av sig. Den stora Aaron älskar Clarissa och här har hon målat ett porträtt av honom.

Clarissas konstnärliga intresse började väldigt tidigt. När hon bara var tre-och-ett halvt år ritade och målade hon av sitt favoritgosedjur - husmusen. Förhoppningsvis blir det Mejan så småningom! 

måndag 21 november 2022

1922 Snökaos igen

Bilderna går att klicka större.

Det var ett tag sen sist det var snökaos här i Söderköping och Mogata. Ett minnesvärt sådant ägde rum den 17 november 1995. Eftersom jag sparat alla mina almanackor sedan 1993 - 29 stycken - var det lätt att spåra händelsen. Så här skrev jag då:


Anledningen till att jag var ledig på söndagen var att jag var kantor i Mogata på den tiden. 

Kent lyckades ta sig till Söderköping med buss från jobbet i Norrköping, men sen var alla bussar till Mogata inställda p.g.a. snöovädret. Han fick sova över hos min mamma, som bodde i Söderköping. Jag jobbade då också som frilansare på NT och skulle skriva om en trollutställning på Mogata skola  lördagen därpå. Det är det jag antecknat som Trollparad i almanackan. Artikeln som jag skrev finns att läsa i slutet av inlägget. Kanske någon känner igen sig?

Nu 27 år senare är det ungefär likadant igen. Med undantag av att vi är pensionärer och inte behöver ta oss någonstans. I skrivande stund nu på måndagskvällen är jag innerligt tacksam för att det (ännu) inte blivit något strömavbrott. I Bottna en och en halv mil härifrån har de ingen ström. Vi har varken spritkök eller öppen spis så det blir fort kallt inomhus. Vattnet försvinner också. 

De flesta bilderna är från söndagen, men några har jag tagit idag.




Den snötäckta innergården.


Isen börjar lägga sig på den lilla dammen.


 Segelbåten vid fönstret syns inte.


Utanför groventrén


Ingen idé att ta ut bilen idag.


Vitt och vackert.


Fågelhuset har fått mössa.

Vi försöker ju spara på elen och har dragit ner på värmen. Stängt av den helt i en del av huset. Så i orgelrummet/gästrummet/ateljén är det numera bara15 grader varmt vilket gör att jag varken kan måla eller spela orgel. 

Jag fryser även om vi har 20 grader i köksavdelningen - lite svalare här i mitt arbetsrum dit inte varmluften från värmepumpen riktigt når. Men jag har hittat på råd. Min gamla fårskinnspäls har jag plockat fram från garderoben och placerat på kontorsstolen. Den värmer skönt om ryggen.


Jag kan också fortsätta med att öva på min flygel en timma om dagen trots att det är ganska kallt i vardagsrummet. Jag värmer upp min vetekudde och lägger på tangenterna innan jag börjar spela. 


Flygeln är har väldigt stark klang så det är därför det ligger trädgårdsdynor ovanpå. 

Förhoppningsvis smälter snön bort om någon dag så Kent kan sätta på vinterdäcken. Men prognosen är att det kommer ännu mer snö i natt. Så det blir väl ingen promenad i morgon heller.

De barn som var med på trollutställningen borde vara i trettioårsåldern vid det här laget. 


torsdag 17 november 2022

1921 Med Marianne i Östra Husby Bygdegård

Igår samlades medlemmar i samtliga Vikbolandets SPF-föreningar till ett möte i Östra Husby bygdegård. De som arrangerade träffen var Kuddby och Å SPF-föreningar. Anledningen till att min vän Marianne Bokblad (alias Bloggblad) var där var att Marianne hade bjudits in för att berätta om sin bok och hålla ett kåseri om hur hennes föräldrar, som var frälsningssoldater, äntligen fick varandra.



Marianne visar upp sin bok - Jag drömmer dig hit. Ägg och vinflaskor som syns i bakgrunden är lotterivinster. (Bilderna, som Kent tog, går att klicka större.)

Att jag också var med berodde på att jag ackompanjerade de väckelsesånger som fanns med i programmet och som alla kunde sjunga med i. Det var bland annat sådana godbitar som Pärleporten och Barnatro. Publiken, som uppgick till nästan nittio personer var inte sena att delta i allsången.


Eftersom det saknades piano fick jag ta med mig synten.
 

Som synes helt fullt i lokalen. Damen i vit tröja längsta fram är Britt.Marie Edwardsson, tidigare kyrkoherde i Kuddby församling. 

Jag har spelat som kantor i alla kyrkorna på Vikbolandet, i synnerhet efter att jag gått i pension. 12 stycken sammanlagt. Men trots det var det inte många av åhörarna jag kände igen eller som kände igen mig. Man syns ju förstås inte när man sitter på läktaren och spelar orgel. En som i  alla fall kände igen mig var min gamla kära skolkamrat - Eva Wahren. Det blev ett kärt återseende.

Eva och jag.

Marianne berättade intressant och medryckande, både om sin bok och om hur frälsningsarmén bildades. Rörelsen startade 1882 och det första mötet var i december Ladugårdlandteatern på Östermalmstorg.(Numera Folkan.) 

Många människor anslöt sig snabbt eftersom de (bland annat) blev hänförda av de glada och melodiska sångerna, som var lätta att sjunga med i . Till skillnad mot de (på den tiden) sega koralerna i kyrkan. Det var framför allt kvinnorna som tog plats i rörelsen vilket också var mycket ovanligt vid den tiden. Här kan man läsa mer om Frälsningsarmén.

Bilden med de sju kvinnorna är från Norrköping, de första soldaterna 1885. Deras tröjor var röda och broderierna av korsstygn med guldfärgat garn.


Bilden från Marianne.

Men då Mariannes pappa var officer i frälsningsarmén och hennes mamma bara vanlig soldat var det många hinder i vägen innan de slutligen kunde gifta sig. Alla dessa motgångar när det gällde att träffas har Marianne beskrivit i sin bok. Som källor finns hundratals brev som hennes mamma och pappa skrivit till varandra. Kåseriet illustrerades med bilder och texterna till sångerna vi sjöng.

Marianne i berättartagen. Hennes mamma sitter i mitten av en ungdomsgrupp i Norrköping. 

Det var roligt att se annonserna för vilka hattar man skulle ha på sig i Frälsningsarmén och vad de kostade. 

Bilden från Marianne

Den hatten som jag bär är lite modernare än den bonnett som Marianne har på sig.


Det var också viktigt hur soldaterna uppträdde när de var ute och hade möten. Här är ett exempel.


Bilden från Marianne talar för sig själv. 

Efter att vårt program var klart serverades köttsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt. Som tur var hade vi ätit lunch tidigare - Kent är vegetarian och i så fall hade de väl varit tvungna att hitta på någon vegetarisk maträtt till honom. Säkert besvärligt för många på Vikbolandet för vilka vegetarianer är lite eljest. (Tänker osökt på Michael Nyqvist i Grabben i graven bredvid.)


Det var roligt att få vara med och göra lite nytta, inte så ofta nuförtiden. 


Fina blommor fick jag med mig hem också. 

söndag 13 november 2022

1920 EWK på Stinsen i Söderköping

 Varje gång vi åker till Skällviks kyrka vid Stegeborg far vi förbi Rävbrinken, en halvmil från Mogata där vi bor. Det är namnet på ett hemman som ligger djupt nere i en dalgång. Där föddes Ewert Karlsson - EWK -  1918 - en mycket berömd karikatyrtecknare på sin tid. Han verkade som karikatyrtecknare, dels i Stockholms-Tidningen och från 1966 i Aftonbladet tills han fick en stroke 1995. Mer om honom kan man läsa här.

Senast Stinsen (biblioteket i Söderköping) hade en utställning med hans verk var 2018. Där fanns  också med den berömda teckningen av Moder Jord  som han fick en guldmedalj för vid The International Salon of Cartoon 1967 i Montreal. 

(Bilderna går att klicka större.)

De flesta av bilderna talar för sig själv. Här kommer några fler från utställningen i november 2022.

Utställningen pågår till i slutet av november i Stinsens ovanvåning. (Bilderna går att klicka större.)

Carl Bildt överst till vänster. Sedan Birgit Friggebo, Mona Sahlin, Gösta Boman, Olof Johansson och Göran Persson

  

Olof Palme som sprattelgubbe. 


Miljöfrågorna i fokus.

Som bondson var EWK mycket kritisk till djurhållningen och transporterna av djuren. Inte mycket har ändrats sedan han levde och verkade.



Han beskrev också urbaniseringen på sitt speciella vis. Kanske längtade han själv tillbaka till sitt barndomshem sedan han flyttat till Huddinge i början på 50-talet. 

Självporträtt.

lördag 5 november 2022

1919 - Allhelgonabesök

Ännu ett mycket efterlängtat besök fick vi igår. Det var Mirren, Casimir och Clarissa som kom ner och hälsade på. Jag har inte träffat dem sedan i somras eftersom de har haft så mycket att stå i. Men Mirren och jag talas vid i telefon flera gånger i veckan så jag vet ändå vad som händer däruppe i Stockholm. 


Bilderna går att klicka större.

Samling vid matbordet medan vi väntar på att lasagnen i ugnen ska bli varm. Det är en rätt jag brukar laga när vi får gäster eftersom alla - både vegetarianer och andra - kan äta den. Sen kan jag ju göra den färdig i förväg också. Vegofärs förstås. (Clarissa är hyperkänslig för ljud om någon undrar varför hon ofta har lurar på sig.)

Efter att vi ätit var det dags för Mirren och Casimir att ta sig an sitt orgelpass. I vanliga fall brukar de öva 3-4 timmar om dagen varje helg men igår blev det inte särskilt långt. Jag är otroligt imponerad av att ett stycke (som jag övat på i åratal utan att riktigt få till det) spelar Casimir à Vista. Air av Bach har oktavhopp i pedalerna som ställer till det för mig. Inga problem för Casimir. 

Casimir vid orgeln i det kombinerade gästrummet och ateljén. 

Idag har det regnat hela dagen så vi vuxna har tillbringat förmiddagen i köket. Barnen har haft full sysselsättning med sina paddor. De var tvungna att åka hem efter lunch eftersom Caspar, som varit på läger hela veckan, kom hem sent igår och var ensam hemma i huset idag. 

Caspar, Clarissa och jag är de enda som äter kött i familjen och jag hade lagat köttbullar enkom för att jag vet att Caspar älskar sådana. Men det blev många över som Mirren kunde ta med sig hem till honom. Vi försöker ju spara på el och har dragit ner värmen i köket till 20 grader. Jag har vant mig men Mirren tyckte det var kallt som synes.

Casimir fryser aldrig däremot.

Mirren och Kent lagade mat idag. Clarissa och jag åt köttbullar med potatismos. De övriga åt smörfräst vitkål med kikärtor och potatis. Till det lagade Mirren sin berömda gräddsås som alla fick smaka av. 

Clarissa tycker också att det är aningen kallt. Hälften av dagens lunch står på bordet. Men Mirren är van, hon brukar laga tre olika rätter varje dag eftersom barnen har väldigt speciell smak. Idag är det bara två olika rätter.

Vår fina prinsessa iklädd morfar Kents fleeceponcho.

måndag 24 oktober 2022

1918 Efterlängtat besök

Det var ganska längesen jag hade någon utställning och tavlorna som jag målat samlar sig på hög. Jag har också tröttnat på de flesta men nänns inte slänga dem. Då kom jag att tänka på att Oscar, vid något tillfälle, när Kalles familj var hemma på besök, sagt att han gillade en av mina tavlor. Ett utmärkt tillfälle att bli av med den tänkte jag och samtidig bjuda på lunch. Oscar är son till Anne-Sofie som är min son Kalles sambo.

Det var den här tavlan som Oscar gillade. (Bilderna går att klicka större.)

Jag ringde därför Kalle och frågade om han, Anne-Sofie och Oscar kunde komma hit, äta lunch och samtidigt hämta tavlan. Anne-Sofie har jag inte träffat på väldigt länge på grund av pandemin så det var extra roligt  att hon ville följa med. 

Kalle frågade också om han kunde hjälpa oss med något och jag tänkte att det kunde vara bra att få hjälp med att rensa öppningarna till hängrännorna på taket. Jag får ångest bara av att tänka på att Kent skulle klättra dit upp. 

Från vänster Oscar, jag, Anne-Sofie och Kalle. Vi väntar på att lasagnen ska bli varm.

Efter att vi ätit lasagnen (vegetarisk förstås som jag gjort dagen innan) gjorde gossarna sig redo att ta sig an uppgiften. Det var välbehövligt eftersom alla öppningarna på taket var helt igentäppta av löv. När Kalle väl hade tagit sig upp dit följde (trots mina protester) Kent också efter. Oscar avdelades att stå nedanför och hålla i stegen. Allt gick galant och både Kalle och Kent kom ner till marken igen utan några incidenter. 

Inga problem för Kent att ta sig upp på taket. Men skönt att veta att Kalle var däruppe och tog emot honom.

Efter att takrensningen var klar serverades kaffe med nybakta jordgubbsgrottor, som också uppskattades. Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge förrän vi ses igen. 

Glad över sällskapet, att vi fick hjälp med hängrännorna på taket och att lasagnen blev lyckad var jag!.