Häromdagen städade jag bland mina noter och hittade då en gammal bok - The Golden Songbook bland mina andra sångböcker för barn. Jag blev mycket förvånad när jag slog upp den och fann att jag hade fått den som premium i musik när jag gick i klass två i flickskolan. Det måste ha varit 1948 och jag var tolv år då. Boken firar alltså 70-årsjubileum i år.
Den här upplagan kom ut 1945 - kanske är det den första? Sångboken är sammanställd av Katherine Tyler Wessels och illustrerad av Gertrude Elliott. (Bilderna går att klicka större.)
Boken är förvånansvärt väl bibehållen. Jag kan inte ha gjort annat än bläddrat i den lite när jag fick den. Jag hade läst engelska i två år då och begrep väl inte så mycket av sångerna. Men jag kommer ihåg att jag gillade bilderna i den.
Man fick premium på den tiden om man var bra i något ämne. Jag spelade redan då ganska svåra stycken på piano och sjöng i skolkören. Men det var ändå en överraskning när jag slog upp boken och såg etiketten på första sidan. Inte kom jag ihåg att jag fått premium i musik när jag var tolv år. (Det enda som jag kommer ihåg var det jag fick som fjortonåring - en handbok om orientering som premium i gymnastik. Jag som avskydde orientering som pesten. Hittade aldrig en enda kontroll.)
På insidan av pärmen på sångbokenfinns följande illustrationer.
Jag tycker det är så välgörande att se de här gamla illustrationerna som visar ungefär hur verkliga människor ser ut. I de moderna svenska barnböckerna är personerna i många fall karikerade eller ser allmänt konstiga ut.
Den som har illustrerat sångboken är Gertrude Elliott. Om henne står det väldigt lite på nätet, bara att hon föddes 1911 och dog 1993 och att hon var en barnboksillustratör. Synd, för att jag skulle gärna ha velat veta lite mer om henne. Men jag tittade på Bilder på nätet och såg att hon varit oerhört produktiv. Fler illustrationer av henne kan man se i början av den här sajten.
Den första sången är en dansvisa som vi känner under namnet En bonde i vår by.Här har jag hittat den svenska texten och hur man ska utföra dansvisan.
Nästan alla sångerna i boken är illustrerade - för det mesta med färgbilder. (Jag blir ständigt imponerad över alla fantastiska engelska barnboksillustratörer - det finns ju så många av dem.) I slutet av boken finns det några religiösa sånger som t.ex. Adeste fideles - O, come all ye faithful som på svenska också blivit en psalm med titeln Dagen är kommen. Jag har inte sett den latinska texten förut, därför lägger jag in den här om någon skulle vara intresserad. Ackompanjemanget är föredömligt enkelt som synes. Det gäller även de andra sångerna.
Bilden nedan får avsluta det här inlägget. Kunde ha varit jag som sitter vid flygeln - jag började spela piano när jag fyllde sju. Men hårfärgen är olika och min pappa, som alltid satt bredvid mig det första året när jag övade saknas.
Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challengesom hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 35 är ordetANVÄNDBAR. Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.
Den här rullvagnen använder jag till mina aktuella noter. (Bilderna går att klicka större.)
Jag är tacksam över den dag för några år sen då jag inköpte min första Råskog på IKEA - denna oerhört användbara rullvagn som man kan se mer av här. Jag har numera fem stycken i min ägo, som jag har stor nytta av och som jag använder dagligen.
Den här rullvagnen står bredvid mig i mitt arbetsrum där jag lämpar av diverse uppladdningssladdar och hörlurar förutom annat som jag behöver för tillfället.
Jag vet inte hur jag skulle klarat av att tömma min "ateljé" som är ett kombinerat orgel- och gästrum varje gång det kom nattgäster om jag inte hade haft mina rullvagnar. Just nu funderar jag över om jag skulle behöva en till - jag såg att det hade kommit en ny vacker blå vagn när jag kikade in på IKEA:s Råskogssida.
Mirren med de tre barnbarnen har just varit på besök. Därför fattas övriga ateljéattiraljer som staffli och färgaskar. Jag har en stor plastask för varje färg som jag brukar ställa på bordet framför vagnarna. Kanske det vore bra att ha dem i en Råskog istället? En blå...
På fredagen, när jag var uppe i Stockholm häromsistens, stod det två evenemang på schemat. Clarissa, som deltagit i en cirkusvecka i Alby som anordnats av Cirkus Cirkör skulle ha avslutning med en uppvisning av vad de lärt sig under kursen.
Bröderna, Casimir och Caspar, hade varit på läger med Stockholms Gosskörs Konsertkör. Det var de yngre pojkarna, sopranerna och altarna som var med på lägret. Även de skulle ha avslutning på lägerveckan med en konsert. Givetvis skulle vi alla vara med om dessa evenemang.
Vi åkte först till Alby där Cirkus Cirkör har sina lokaler bredvid en moské. Fredagsbönen slutade lagom till att avslutningen för cirkusbarnen ägde rum, så flera av barnen som varit i moskén fanns med bland publiken. Den bestod förstås för övrigt mest av föräldrar och övriga anhöriga.
Barnen hälsar oss välkomna med en pyramid. Clarissa i vitt längs bort till höger i tredje raden. Hon ska vara från yttre rymden. (Bilderna går att klicka större.)
Barnen var jätteduktiga och gav prov både på trapetskonster, jonglering och annat gymnastiskt som att hjula och att gå ner i brygga. Clarissa som just fyllt sju år debuterade som cirkusartist med ett bejublat balansnummer på boll. Jag tror inte jag skrattat så mycket på länge. Hennes nummer kan man se på en videosnutt i slutet av inlägget.
Många var duktiga gymnaster och kunde både gå ner i brygga och spagat och hjula.
Trapetskonster.
Efter att vi varit på cirkusen hann vi precis fika innan vi åkte färjan till Ekerö, där pojkarnas avslutningskonsert gick av stapeln i den katolska stiftsgården Mariannelunds kapell. Det var mindre en konsert än en uppvisning av vad gossarna hade lärt sig under sin vistelse där. De hade övat sånger fem timmar om dagen och badat och spelat kort och spel på fritiden.
Clarissa stående på den rullande bollen kastar upp en rockring i luften.
Alla mobiler och paddor var nämligen bannlysta på lägret och föräldrarna fick inte ta kontakt med sina barn utom genom att skriva vykort. Pojkarna var således hänvisade till varandra och till att hitta på saker som vi gjorde när vi var unga för att fördriva tiden. Ingen klagade på detta, snarare tvärtom.
Vacker Mariaskulptur i kapellet.
Konserten avlöpte helt utan incidenter och vi förvånades över hur många sånger pojkarna lärt sig, både på svenska och latin under den här lägerveckan. De flesta sångerna sjöng man också utantill. Hur I denna ljuva sommartid lät i en annan version än den vanliga kan man lyssna till i slutet av inlägget.
Precis när konserten var slut och vi skulle ge oss av till bilen bröt ett fruktansvärt åskväder ut - jag minns inte att jag någonsin varit med om något liknande tidigare. Åtminstone inte utomhus utan paraply eller regnkläder. Det var bara ca 100 m till parkeringen men det räckte för att alla skulle bli genomvåta. Även skor, strumpor och underkläder var helt genomsura.
Lyckligtvis hittade pappa Christian en parkeringsplats nära hemmet och när vi ätit av den goda thaimaten som Mirren påpassligt beställt från thairestaurangen på Odenplan och bytt till torra och varma kläder var alla missöden glömda.
Clarissas cirkuskonst på bollen. Hon sekunderas av en kompis. Det tar några sekunder innan det hela börjar och filmen stabiliserar sig.
"I denna ljuva sommartid" med Stockholms Gosskörs altar och sopraner. Caspar står längst ut till vänster i första raden och hans bror Casimir är nummer 3 i samma rad.
Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challengesom hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 34 är ordetSTIL. Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.
Jag blir lätt nostalgisk när jag hittar de här gamla STIL-mönstren som hängt med sedan min äldsta dotter föddes. Hon fyller 60 i september. Jag kommer ihåg att jag sydde nattpåsen, eller vad man nu ska kalla den, överst till vänster. Tyget var i mjuk flanell med små blombuketter. Även den lilla badkappan längst ner sydde jag. Den var inte så komplicerad.
De här klänningarna vågade jag mig nog inte på. Mönstret är också från samma tid. Jag kan bara sucka när jag ser storleken - nr 38. Numera är det 44 som gäller.
Förutom att titta på orglar hade jag sedan länge tänkt att besöka utställningen med Lars Lerin på Liljevalchs konsthall. Så Mirren och jag fick tillfälle att åka dit på onsdagen. För fyra år sedan var jag på Sandgrund, där Lars Lerin har sin permanenta utställning och blev otroligt imponerad av hans konst.
I entrén till Liljevalchs. (Bilderna går att klicka större.)
Sedan dess har jag sett de flesta programmen på TV med Lars Lerin och förvånas över att denna berömda konstnär verkar vara så lite påverkad sin berömmelse. Hans vänliga och stillsamma framtoning gör att man nästan har svårt att tro att han har producerat så oerhört mycket till mycket höga priser. Han är dessutom författare. Han har t.ex. skrivit omkring 50 böcker som han också har illustrerat. Här kan man läsa mer om honom.
Några av hans jättelika akvarellmålningar har jag sett på Sandgrund i Karlstad, som t.ex. björkskogen och bokhyllorna. Men det mesta var nytt för mig. På Liljevalchs fanns ett helt rum med målningar från krigets Syrien som man inte kunde undgå att beröras av. Så här står det på ett anslag på väggen bredvid: "Det går inte en dag utan att vi ser overkliga bilder som hastigt flimrar förbi i tv-rutan. Vi noterar förödelsen i Syrien, men den är alltför stor så vi stänger av och går vidare. Lars Lerin får oss att åter se."
Mirren, som inte sett utställningen i Karlstad var glad över att jag tog med henne till Liljevalchs. Det är skillnad att se målningarna i verkligheten och inte bara som illustrationer i böcker. Jag kommer ihåg hur överraskad jag blev över den gigantiska målningen av bokhyllorna som jag bara sett på liten bild i en bok tidigare.
Mirren begrundar en av bokhyllemålningarna som täcker en hel vägg.
Det är sällan man ser några människor på Lerins akvareller, men här hade han med några stycken porträtt av unga, vackra män som man kan se till vänster i bilden.
Han är ofattbart skicklig, Lars Lerin, också när han målar båtar och fåglar.
Målningen nedan av ett hyreshus och dess invånare hör till hans mest berömda. Den får avsluta denna lilla exposé. Utställningen pågår till den 9 september så det finns fortfarande tid att se den. Mer om den kan man läsa här.
På kvällen hade Mirren biljetter till Glucks opera Orfeus och Eurydike på Confidencen vid Ulriksdals slott. Det blev en fin avslutning på dagen.
Confidencen vid Ulriksdals slott.
Väggmålning i ett av rummen. Kjerstin Dellert, som varit eldsjälen i återuppbyggandet av teatern, i mitten.
Det ständigt dukade bordet övervakas av en betjänt.
Fullsatt i salongen som synes. När operan var slut gick det bra att fotografera.
Nu är jag hemma igen efter en minst sagt omväxlande vecka i Stockholm tillsammans med Mirrfamiljen. Jag har även blivit med ny orgel. Den övre manualen på min gamla Sonata Gem, som redan var begagnad 1987 när den inköptes, har gett upp andan och blivit stum. Därför har jag funderat länge på att köpa en ny orgel.
Så i tisdags åkte Mirren och jag iväg till Jerker Antonisorgelaffär för att titta på orglar. Sen Mirren för några år sen inköpte sin orgel till Casimir, det äldsta av de tre yngsta barnbarnen, hade samma orgel gått upp med 10 000 kr. Jag hade tänkt att eventuellt köpa en likadan som den. Så jag frågade då om det inte fanns en bra begagnad till ett mer facilt pris.
I Jerker Antonis orgelaffär. Den tremanualiga orgeln bakom mig kostar ny ungefär lika mycket som en mindre bil. (Bilderna går att klicka större.)
"Blomman", Jerker Antonis högra handoch orgeltekniker kom då att tänka på en tremanualig orgel som låg ute på Blocket. Det var Henric de Koster, en konsertorganist som jag känner väl, som hade lagt ut en av sina två orglar till försäljning. Så efter lite funderande så bestämde sig Mirren för att inköpa denna orgel och jag kunde samtidigt få överta den som stod hemma hos dem. Ingen affär för Jerker Antoni således. Men de Koster och han samarbetar så det kanske inte gjorde så mycket.
Mirrens orgel väger 110 kg och de Kosters tremanualiga 160 kg. Orgelköpet innebar att fyra orglar skulle flyttas på. Min gamla till vårt garage, Mirrens orgel till oss i Mogata, de Kosters ena orgel från Centrumkyrkan i Norrköping till Åby och hans tremanualiga orgel från Åby till Stockholm.
Mirrens orgel bars på fredagskvällen nerför trapporna i entrén. Det regnade naturligtvis också för att göra det hela mer komplicerat. Casimir håller upp dörren.
Mirren förevigar ögonblicket då orgeln lyfts upp i skåpbilen. Farfar Bosse hjälper Christian att lyfta.
Orgeln är på plats i bilen och alla kan pusta ut för tillfället.
En komplikation var att det är 20 trappsteg (minst) i entrén upp till Mirrfamiljens lägenhet, som lyckligtvis ligger på första våningen. Anhöriga till båda familjerna (tack Kalle!) ställde dock upp på mangrant på samtliga ställen, lyfte upp och ner orglarna på skåpbilen och kånkade båda orglarna ner och uppför trapporna med hjälp av rep och en vagn och en ställning med hjul. Jag vågade knappt titta ut i entrén i Stockholm när den stora orgeln bars upp eftersom jag var rädd att den skulle dråsa ner och döda någon av bärhjälparna.
Henric de Koster åkte själv med upp till Stockholm för att se till att hans stora orgel lyckligen kom på plats. Här diskuterar han med bärarna bästa sättet att få upp den jättetunga orgeln uppför den långa trappan till lägenheten. Farfar Bosse, Christians bror Anders med kompisen Christofer är med och hjälper till att bära.
Min fina nya orgel, en Chorum 40, på plats i det kombinerade gäst-, orgel- och målarrrummet.
Alla orglarna är nu på plats och jag kan sluta drömma mardrömmar om orglar som faller ner och går sönder och om bärare som skadas när de lyfter de tunga pjäserna. I ett svagt ögonblick lovade jag att även spela orgel en timme om dagen utöver pianotimmen om jag fick köpa en ny orgel. Idag prövade jag orgeln på allvar och det lär inte bli så svårt. Jag har ju inte så mycket annat att ta mig för...
I videoklippet nedan inviger Casimir sin nya orgel med Preludium och Fuga i a-moll av J.C. Fisher. Han är bara nyss fyllda 11 år men framtiden är förmodligen ganska utstakad. Även yngsta barnbarnet, lilla Clarissa, ska börja spela orgel till hösten så den kommer att bli flitigt använd.
Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challengesom hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 33 är ordet MJUK. Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan. Trots att jag gett bort ungefär tio gosedjur finns ändå alla dess kvar hemma i det kombinerade sy- och barnrummet, som även kallas skräprummet, där det fortfarande finns en hel del andra gamla leksaker kvar. Nu är det bara egentligen det yngsta barnbarnet - Clarissa - som har nöje av detta rum. Tiden går så fort och hon har fyllt sju år nu i sommar, så det är väl inte så länge till som hon leker med alla gosedjuren och drar dem i dockvagnen.
De äldsta mjukisdjuren kan man se längst till höger. Musen och sälen Salle. De är i det närmaste 40 år gamla - nästan lika gamla som Mirren, Clarissas mamma. Clarissas favoritdjur är enhörningarna längst fram till vänster. (Bilden går att klicka större.)
Det är Einar Norelius som har skapat omslagsbilden till nr 31 av Bonniers Veckotidning 1927. Han är med bland mina månadsillustratörer och som man kan läsa om här. (Bilderna går att klicka större.)
Jag förstår inte riktigt meningen med den blå cirkeln med taggar. Är det något sorts parasoll som flickan står bredvid? Att hon är förskräckt vid åsynen av getingen är ju helt klart. Kanske någon av bloggvännerna har någon teori? Som vanligt är innehållet i tidningen digert och mycket kulturellt med artiklar om teater, konst och litteratur. En rolig krönika handlar om "Den mångomtalade Fredrika Bremer-statyn" som nyss satts upp i Humlegården. Den ansågs tydligen vara anskrämligt ful.
Så här skriver krönikören inledningsvis: "Det berättas att Fredrika Bremer en gång under en fest i Amerika, när alla trängde sig fram för att få se och tala vid henne, hade blivit tillfrågad hur det kändes att vara så märkvärdig. Den berömda författarinnan hade då svarat: 'jag önskar bara att jag vore lite vackrare att se på.' - Och det kunde nog hända att hon skulle säga något liknande om hon kunde se sin staty i Humlegården."
Anders Österling, poet, kritiker, författare och ständig sekreterare i Svenska Akademin, har bidragit med en dikt. Bärnstenen. Förhoppningsvis går det att läsa den om man klickar bilden större.
En tysk-svensk landskamp i simning hölls i Stockholm 22 - 24 juli det här året. Tyskarna vann med 192 poäng mot 144. En av svenskarna som utmärkte sig var Arne Borg "som utgick som förste man ur samtliga tävlingar". (Underförstått som han var med i, antar jag.)
Till höger i mitten ser man det segrande svenska pololaget. Iklädda rejäla baddräkter som synes. Bilden i mitten till vänster visar "fyra täcka najader." Längst ner bilder från tennistävlingar i Båstad som "är på väg att bli vårt lands förnämsta tennisbadort."
Det här året har en grupp flickor från Franska Skolan i Stockholm blivit inbjudna till Frankrike och där fått ett mycket varmt mottagande.
Jag tycker det är intressant att notera att språket för nästan 90 år sedan inte skiljer sig så särskilt mycket från dagens om man bortser från pluraländelserna. Det är mera sättet att skriva som är annorlunda.
Här nedan kommer några förslag på vad man kan ha på sig på stranden eller på landet. Dåtidens kvinnor skulle väl ha svimmat om de hade sett vad dagens kvinnor har på sig på stränderna eller ute på landet. Klänningen till vänster är till och med långärmad.
Ett nytt ord har jag också lärt mig - diamanté. Det kan man se på blomman som sitter på aftonklänningen nedan. Det betyder helt enkelt att blomman är kantad med konstgjorda diamanter.
"Aftontoalett i svart och vitt från Worth. Överdelen är av satin. Den draperade kjolen av sammet med diamanté runt höfterna. Stor blomma kantad med diamanté." Det var ju då inte för så länge sedan som snörlivet försvann men den ersattes genast av korsetten. Det rimmar illa med annonsen som säger att nutidskvinnan vill vara "lätt och ledigt klädd". Har hemska minnen från min tonårstid när man skulle klämmas in i en gördel med spiralfjädrar när man skulle gå bort.
Spirellakorsetterna och gördlarna fanns kvar långt in på 60-talet som jag kan minnas.
Bananer var lönande att importera. Åtminstone tyder de stora annonserna i fyrfärg som återkommer i varannan upplaga av Bonniers Veckotidning på detta.
Jag vikarierar inte så ofta som organist längre men i lördags spelade jag på tre dopgudstjänster i den gamla vackra Östra Eneby kyrka i Norrköping. Egentligen var det fyra dop eftersom det sista var ett dubbeldop. I det här inlägget har Kent tagit alla bilder och även filmat eftersom jag hade fullt upp med att spela orgel. Bilderna går att klicka större.
Interiör från Östra Eneby kyrka i Norrköping.
Östra Eneby kyrka är den äldsta byggnaden i Norrköping. Det är en vacker gammal kyrka där man har tagit fram kalkmålningar i taket. Inte så tydliga som i vissa andra kyrkor, men man kan i alla fall få en föreställning om hur det kunde sett ut på 1100-talet då kyrkan började byggas.
Östra Eneby kyrka i Norrköping sedd från kyrkogården.
Det första dopet var ett helt vanligt svenskt dop och förlöpte ungefär som vanligt. Alla kom i tid och ingen pratade under akten utom prästen och ingen pratade heller i mobil. Vid det andra dopet skulle jag ackompanjera en solist som lovat vara på plats en halvtimme före dopgudstjänsten för att vi skulle hinna öva sången tillsammans.
Den här svenska familjen hade sju barn tillsammans - lilla Indra som döptes var deras första gemensamma barn. Alla barnen är med när Margareta döper deras yngsta lillasyster.
Hon skulle sjunga The Greatest Love of all, låten som Whitney Houston har gjort berömd. Jag blev mycket förtjust i sången som jag skam till sägandes aldrig hade hört förut. Jag lyckades leta reda på noter som fanns på biblioteket i Norrköping och satte igång - först att lyssna till sången på Youtube och sen att träna den på flygeln hemma. Solisten ville också ha den sänkt ett tonsteg vilket jag också lyckades med.
Maria sjunger The Greatest Love of all med den äran.
Men jag var förstås lite nervös eftersom låten är ganska komplicerad med repriser och tonartsändring. Maria, som skulle sjunga sången, kom tio minuter innan dopet skulle börja. Men hon visade sig vara en alldeles fantastisk sångare så trots att hon var sen klaffade det redan från början.
Dopföräldrarna med faddrar efter att Melania döpts.
Dopföräldrarna och de flesta anhöriga var syrianer, liksom på det följande dubbeldopet, men barnen döptes enligt den svenska ritualen. Några syrianska seder bröt dock mot den svenska traditionen. Barnet som skulle döpas bars fram till dopet av gudmodern om det var en flicka och av gudfadern om det var en pojke. Efter att barnet blivit döpt utbrast omedelbart ett förfärligt hallåande från församlingen vilket jag först trodde var något sorts alarm. Lät ungefär som när vi gjorde indiantjut som barn.
Margareta har just döpt Lilja vid den sista dopgudstjänsten. Kristian som är skymd av de andra barnen väntar på sin tur.
Samma hallå utbröt också vid den sista dopgudstjänsten, där också föräldrarna och de flesta i församlingen var syrianer, men då var jag beredd. Dessa gudstjänster var inte så stela och formella som de svenska dopgudstjänsterna brukar vara utan församlingen deltog med både applåder och kommentarer. Man gick också fram och tillbaka under gudstjänsten för att fota med mobilen, vilket syns på videosnutten som Kent spelade in med Maria och mig.
Det vackra koret i kyrkan.
Det var en härlig stämning och helt omöjligt att reta upp sig på, som säkert någon vän av ordning skulle ha gjort. En upplevelse rikare för mig i alla fall. Att det var en stor högtidlighet förstod man genom att alla kvinnorna var så otroligt uppklädda och uppsnofsade - även herrarna var mycket strikt klädda. Inga trasiga jeans där inte.
Att kyrkan ursprungligen kanske har byggts som även som försvarsanläggning kan man se på de tjocka murarna i rummet som används som pentry och samlingslokal.
Kent fick inte igång kameran för att filma förrän hälften av TheGreatest Love of all hade gått och en dam störde filmandet genom att gå fram och tillbaka under inspelningen. Men jag lägger ändå ut videosnutten eftersom jag tycker att Maria sjunger sången helt fantastiskt - nästan lika bra som Whitney Houston. Undrar om inte Maria kommer att uppträda i större sammanhang i framtiden. Hon vore verkligen värd det, tycker jag i alla fall.
