2030 Bonniers veckotidningar nr 14 och 16 1926

Omslag av Georg Klinghammer. (Bilderna går att klicka större.)

I det här inlägget har jag tagit bilder och artiklar både från BVT nr 14 och 16. Tidningen ovan - nr 16 -  fyller jämnt 100 år idag; nr 14 nedan utkom redan den 3 april. Det blir mest bilder trots att det finns så mycket intressant att läsa om i tidningarna. T.ex. en krönika om Kungliga Haga museum av Evert Taube, Den Europeiska Fascismen av Rutger Essén och En hederlig Karl utan charm - ett kåseri av Hasse Z. 

Textmassan är dock kompakt och svårläst med liten stil, vilket gör att det är nästintill omöjligt att lägga in något av den i bloggen. Jag börjar med några bilder från BVT nr 14. Omslag av Harry Fahlstedt. 

Gösta Ekman som nyligen avslutat inspelningen av UFAbolagets stora Faustfilm i vilken som bekant han innehar huvudrollen kommer troligen att giva ett kortare gästspel i Stockholm, innan han den 1 maj börjar sitt engagemang i Oslo", står det i bildtexten.

Det är intressant att läsa om detta stora tyska filmbolag, som grundades redan 1917 och som så småningom hjälpte till att bana väg för nazismen. Ljudfilmen kom inte till Sverige förrän i december 1929 med Säg det i toner.  

En flitig medarbetare i Bonniers Veckotidningar är Frank Heller alias Gunnar Serner. På grund av att han förfalskat en växel flydde han utomlands och hamnade i Monte Carlo för att försöka få ordning på sina affärer. Här får han kontakt med Bonniers och får publicerat både artiklar och böcker. Här skriver han en krönika på vers från Monte Carlo. Jag citerar vers nr 2 - alla verserna slutar med ungefär samma mening.

"Charmante Vän och store redaktör!/Jag hälsar ifrån Medelhavets strand/och tackar för din ärade favör/av sjunde hujus ( =den sjunde i denna månad, min anm.) som med ljuvt förband/ belagt mitt hjärtas värkande tumör./ Ty höjer jag med tacksamhet mitt glas/och gör honnör och torkar mina brillor/ vin, vänskap, guld och goda frillor/." Teckningarna är av 

Don Quixote är en pseudonym för en av de flitigaste medarbetarna i BVT. (Är det någon av mina läsare som vet hans riktiga namn vore jag mycket glad - jag har undrat många gånger.) Det är ett väldigt roligt kåseri om samlare. Här beskriver han sju olika framstående herrars hemlig passion. Ett justitieråds, en bankdirektörs, ("han har onekligen valt sin specialitet med omtanke eftersom inga andra än bankdirektörer ha råd med att samla persiska mattor") ett kammarrättsråds, en bryggeridirektörs, en generaldirektörs, en överingenjörs och en läkares. Själv beskriver han finstämt hur hans samlande av växter berikat hans liv och fört honom till många olika platser i världen. 

 

Samlandet är en könsneutral sjukdom, konstaterar han. (Vilket jag i viss mån är benägen att hålla med honom om.) "Någon gång angriper den ju också mänsklighetens bättre hälft - jag behöver bara nämna grevinnan von Hallwyll..." 

Här visas bilar anno 1926. De tre bilarna överst är Chevrolet, Reo Coupe och Oldsmobile Sedan, de tre i mitten Essex Phaeton, Fiat modell 509 och Rolls Royce, de tre nedre Voisin, Packard six sportcar och Fords nya kupémodell.

De tre översta bilarna är Hupmobil rak åtta, Citroën och Overland six, de tre i mitten Willys knight (överst) Minerva och Studebaker, de tre nederst (från vänster) Dodge brothers, Buic och Nash advanced.

"Den moderna kvinnan" skriver kåsören Habitué, "hon nöjer sig inte längre med sin forna sömmerska. Käck och pojkaktig - även i det har hon gripit modet - väljer hon i motsats till fransyskan helst den manliga damskräddaren, liksom hon föredrar den manlige frisören för att shingla sin nacke." 

(Jag blir lite fundersam över den manligA damskräddaren jämfört med den manligE frisören. Varför, tryckfel eller?) 

Där sälarna klubbas är ett intressant reportage från Harstena i Gryts skärgård. Jag varit där några gånger och besökt ön som är ett populärt utflyktsmål sommartid. Inte fick jag veta mycket om säljakten och ålfisket som var det som de boende på ön försörjde sig på. Här kan man läsa mer om det. 

Artikelförfattaren berättar att sälarna samlas i  hundratal på bådorna efter en rejäl storm och att de sedan är uttröttade och behöver vila. Det är då som säljägarna slår till. Författaren poängterar att det räcker med ett enda klubbslag över den känsliga nosen av en skicklig säljägare  Om någon skulle råka klubba fel så känner inte sälen av det eftersom den har så mycket späck. (Tro det?) 

"För att en sälklubbning ska komma till stånd måste sälarna ligga uppkrupna på bådorna i sådan mängd att de ej alla hinner kasta sig i vattnet innan båten når land och sedan hindra varann vid den vilda flykten efter överrumplingen."

På klubborna sitter piggar av järn.

Avslutningsvis kommer lite modebilder och omslagsreklamen med Pommac. 

2029 Einar Nerman med scenkonstnärer 2

 

Mer om den här boken som gavs ut 1958 kan man läsa i mitt förra inlägg Nerman med scenkonstnärer 1. Där skriver han också ett förord till boken som jag har citerat delar av. Greta Garbo, George Bernhard Shaw (han som sitter och läser), Stig Järrel och Jussi Björling känns igen på bokens pärm. Bilderna går att klicka större. 

Personerna som Nerman karikerat hör till de stora stjärnorna under den första hälften av 1900-talet. Ernst Rolf, Gösta Ekman den äldre, Zarah Leander, Karl Gerhard och Ulla Sallert finns med i mitt förra inlägg. Här kommer några fler karikatyrer av personer som var kända och beundrade under min barn- och ungdom.

Jag glömmer aldrig när jag hörde Johanssons boogie-woogie-vals första gången 1944. Då var jag 8 år. Jag älskade den! Hemma var det klassisk musik som gällde, men då och då slank det igenom någon låt på radion som var populär. Povel Ramel fick  med denna låt sitt stora genombrott redan som 22-åring. 

Han gjorde senare stor succé med sina Knäppupp-revyer tillsammans med bl.a. Martin Ljung och Gunwer Bergqvist. Jag minns att jag var på en revy där Martin Ljung uppträdde i en sketch som Fingal Olsson. Det var det roligaste jag dittills hade sett i mitt liv. 

Den mest kända skådespelerskan i Stockholm på 1950-talet var Inga Tidblad. Jag gick på Enskilda Gymnasiet i Stockholm 1956 och såg tillsammans med min dåvarande pojkvän Lång dags färd mot natt på Dramaten med henne, Jarl Kulle, Ulf Palme och Lars Hansson. 

Även detta var en upplevelse jag aldrig glömmer. En spöklik Inga Tidblad som irrade fram och tillbaka bland männen som var upptagna med att hata och gräla på varandra. Bara de fyra, ett bord och fyra stolar på scenen under hela föreställningen med undantag av ett hembiträde som kom in någon gång.. 

Egon Larsson högst upp till vänster, operettsångare, regissör, koreograf, dansare, kompositör och textförfattare står det i Wikipedia. På Oscarsteatern i Stockholm var han ett faktotum under många år. 

Einar Beyron och Brita Herzberg, som jag lärde känna under deras sista år som operasångare på femtiotalet, finns också med på bilden. Då umgicks de mycket med mina föräldrar. Einar Beyron var redan 1926 känd som operasångare. Han förekommer ofta på bilder i mina Bonniers Veckotidningar från 1920-talet. Här har jag skrivit ett inlägg om båda.

En mycket älskad sångare under den här tiden var Edvard Persson, Här är han på bild tillsammans med Fridolf Rhudin. Jag var helt fascinerad av Edvard Perssons skånska idiom. Vad jag kommer ihåg hade vi aldrig några bekanta som pratade skånska  när jag var liten. (Smålänningar däremot fanns det gott om eftersom båda mina föräldrar var bördiga från Småland.) 

Hemma i Norrköping 1946 såg jag den första färgfilmen i Sverige - Klockorna i gamla stan - med Edvard Persson på matiné. Jag tyckte filmen var bra och gillade ledmotivet i filmen. Han sjöng bra också och jag förstod inte varför mina föräldrar inte gillade honom.. 

En annan kändis när jag växte upp var Nils Poppe. Det var mycket intressant att läsa om honom på Wikipedia - hade ingen aning om att han var så mångsidig och duktig både på att dansa och spela teater och även en bra filmskådespelare. Jag har mest tänkt på honom som en sorts kopia av Charlie Chaplin. 

Revyartisten och dansösen Annalisa Ericson var hans danspartner i många år. I slutet av 1940-talet såg jag operetten Blåjackor på Oscarsteatern. Jag kommer ihåg att det var mycket fart och fläkt och strålande ljus på scenen. Vitt och blått förstås.   

Nils Poppe var hemma hos mina föräldrar en gång i sällskap med paret Beyron efter en kvällsföreställning på teatern i Norrköping. Han var väldigt allvarlig och sa ingenting under hela måltiden. Han var väl trött, antar jag. 

I min ungdom fanns det ingen TV i Sverige så man lyssnade mycket på radio i stället. På lördagsmorgnarna kunde man vakna till programmet Frukostklubben. Jag kommer mest ihåg Sigge Fürst eftersom han hade en sådan fantastisk röst och ett sådant tydligt tal. En föregångare till Hylands Hörna fast på morgonkvisten. Här nedan är han tillsammans med skådespelaren Sven Lindberg som var mycket älskad på den här tiden.