1839 - Dagen efter födelsedagen

Den 19 juni 2021 fyllde jag 85 år. På grund av coronan ville jag inte ha ett stort kalas utan skjuter det eventuellt på framtiden. Min gamla vän Marianne kom dock och överraskade med blomma, egenhändigt förfärdigad grytlapp och müsli. 

"Överraskade"  gjorde också Mirren och de tre yngsta barnbarnen. Hon och pojkarna skulle nämligen gå Ombergs-leden dagen därpå och därför passade det ju bra att göra stopp på vägen för att gratulera den gamla mormodern.

Mirren tog bilden av oss vid kaffebordet. Mariannes blomma står på bordet och det återstår inte mycket av den goda budapesttårtan som Mirren bakat. (Bilderna går att klicka större.)

Marianne, alias Bloggblad, och jag har känt varandra sedan vi gick på lärarhögskolan i Linköping i början på 1970-talet. 

Mirrens present var sådana där eleganta hörlurar som tar bort allt ljud med om man vill och som man inte behöver sladd till  om man ska lyssna på något på mobilen. Dessutom hade hon gjort en budapesttårta som smakade jättegott som vanligt. Jag visste ju att de skulle komma ner så jag hade gjort en stor lasagne i förväg. 

Casimir till vänster är numera lika lång som jag. Caspar i mitten och Clarissa till höger. 

Efter fikat åkte Mirren och barnen ner till Husbyvik och badade. När de kom hem var det lagom att äta lasagnen som alla åt med god aptit. En helt underbar och avstressad 85-årsdag! Även om den kanske var den allra varmaste jag upplevt någonsin - 30 grader i skuggan. 

Bra att ha om man håller på att dammsuga och vill lyssna samtidigt t.ex.

Mirren och pojkarna säger hej då men Clarissa ville stanna hos mormor och morfar. 

Dagen därpå tog Kent, Clarissa och jag en promenad i Söderköping. Jag hade läst att det skulle ligga Grand Banksbåtar vid kanalen. De som ägde sådana båtar hade tydligen någon sorts träff. 

Clarissa älska att klättra och att komma upp på den här cykeln var lätt som en plätt. 

Kent och Clarissa står och beundrar utsikten över Galleri Storån. Dessa konstverk har jag berättat om i ett tidigare inlägg. 

Vi fortsatte upp till kanalen för att titta på de stora Grand Banks båtarna. De kallas också för trawlers och är från början inspirerade av fiskebåtar. Men att kalla båtarna för trålare när de kostar omkring 2,5 miljoner är lite för vardagligt. Här får man veta mer om båtarna.

Stora rejäla båtar!

Efter det gick vi ner till ån igen där det bjöds på cirkusuppvisning. Men det får jag ta i nästa inlägg. 

Det var nog årets varmaste dag. 

1838 Ateljé ut - gästrum in

Även om jag har meddelat att firandet av mina 85 år ska ställas in på grund av coronan och sålunda skjuts på framtiden tänkte jag ändå det var bäst att städa bort ateljén. Man vet ju aldrig om någon kanske kommer och överraskar. God hjälp har jag av min snälla make, Kent, som brukar ordna plats för alla stora saker i garaget. 

Så hela denna vackra förmiddag gick åt att städa. Sen hittar man ju också saker som varit borta eller som man glömt bort att de fanns. 

Det blir ganska varmt på eftermiddagen när solen ligger på. Men jag har ju mina heltäckande gardiner som jag hade sådan möda att fodra och som jag berättade om i ett inlägg som ständigt kommer tillbaka i favoritlistan över mina bloggar. Det och receptet på fransk morotssallad. 

MUSIKANTA: Konsten att fodra gardiner

1837 Galleri Storån

När vattnet dragit sig tillbaka efter förra veckans myckna regnande kunde äntligen konstnärerna placera ut sina konstverk i Storån. Det var förra sommaren som ån fick fungera som galleri för första gången vilket blev en stor succé. Så nu är det tänkt att det ska bli en tradition. 

Utsikten från bron vid Rådhustorget. (Bilderna går att klicka större.)

Hur föremålen är förankrade i botten är mig en gåta. Trots att det är ganska strömt håller de sig kvar i vattnet på samma ställe som de sattes dit. Men jag såg på bilder på Instagram att konstnärerna hade ett fasligt sjå när de placerade ut dem och fick stå i vattnet upp till knäna. 

Näcken är förstås på plats. 

Undrar vad det är för fisk som den här fiskaren håller på att dra upp?

Än vet jag inte vilka konstnärer som gjort vad men förmodligen kommer det väl lite information så småningom när turistsäsongen sätter igång. Som det nu är får man bara njuta av alla mer eller mindre fantasifulla alster. Så mycket vet jag i alla fall att det är konstnärerna i BlandArt med ateljéer i Rådhuset som är upphovspersoner. 

Jätteanden med alla sina små andungar. 

Badkrukan. Denna person är gjord av papier maché så frågan är väl hur länge den kommer att vara kvar i sin ursprungliga skepnad. Det måste ha gått åt mycket lack.

Det finns väldigt många duktiga å-simmare iklädda färgglada badmössor. Några av dem simmar hela tiden under det forsande vattnet.

De här simmarna håller sig dock ovanför vattenytan.

 

Lilla sjöjungfrun ligger och solar sig ovanpå vågorna.

På vägen hem mötte vi en mycket kelen katt. Det hade också blivit fler elskåp som blivit färglagda men dem sparar jag till ett framtida inlägg. Som synes finns det mycket i vår lilla stad som kan vara roligt att se som turist. Utsikten från toppen på Ramunderberget över Söderköping och de gamla Drothemskvarteren är andra turistattraktioner. Och så glassrestaurangen Smultronstället förstås! 

1836 Majnytt från Bonniers Veckotidning nr 20 1926

Omslaget är gjort av Hélène Perdriat 1894-1969. Mer om henne och hennes konst kan man läsa här. (Bilderna går att klicka större.)

En serie jag brukar titta på ibland är Badhotellet trots att den går på TV-4. Jag gillar inte reklamen men här är det så korta snuttar att jag härdar ut. Där finns en rollfigur - herr Weyse - som är en egocentrerad och uppblåst B-skådespelare. 

Han har bestämt sig för att skriva sina memoarer och får av sitt förlag en upplaga av Poul Reumerts memoarer för inspiration. Denne berömde danske skådespelare är en nagel i ögat för Weyse som ondgör sig över boken och förkastar den helt. Därför var det kul när jag i BVT hittade en helsida med ett foto av denne Poul Reumert, som jag hittills bara hört namnet på och inte visste något om. Enligt Wikipedia räknas han som 1900-talets mest framstående danska skådespelare.  

Porträttet av Poul Reumert hittade jag i BVT 1926 nr 22. Övriga bilder är från BVT nr 20 1926.

I den här tidningen finns som vanligt en hel del av både kultur och skvaller. Artur Lundkvist har skrivit novellen Kärleken och siffrorna med underrubriken Fragment ur en mycket ung mans dagbok. Även Frank Heller och Erik Lindorm är namn som man känner igen från sin litteraturhistoria. 

Kronprins Gustav Adolf var vid den här tiden en snygg ung man på 44 år som för några år sen gift om sig med Louise Mountbatten. 

Här syns kronprinsparet utanför Ulriksdals slott före sin resa till New York med Gripsholm. Kvinnan i mitten till vänster är Sven Hedins syster fröken Alma Hedin. Hon är och föreläser i "de svenska distrikten av Förenta Staterna."

Men det som är mest intressant i den här tidningen är en flera sidor lång artikel om den förhatliga motboken. Den infördes 1914 och upphörde inte förrän 1955. Den var otroligt diskriminerande. Det var förmögenhet, ställning och position i samhället som styrde vem som kunde få en motbok. Den kostade dessutom pengar. 

Arbetslösa och unga män hade t.ex. ingen chans att få en motbok. Försvinnande få kvinnor hade också tillgång till denna. En på tio läser jag i Historien om Systembolaget som är mycket intressant läsning. Artikeln i BVT beskriver på ett raljerande sätt vilken fruktansvärd byråkrati och kontroll som råder för att få en motbok.

"Stockholmssystemets kontrollavdelning är förlagd till huvudkontoret i Centralpalatset och är uppdelad i trenne huvudavdelningar, frågeavdelningen, centralregistret och motbokskontrollen eller portföljen som den kallas av personalen." 

Om centralregistret står det följande: " Genom särskilda tjänstemän står registret i ständig kontakt med överståthållarämbetet, skattemyndigheterna och fattigvården och införskaffar uppgifter om alla, som försummat av leverera skatt eller av det allmänna mottagit understöd." Underförstått att dessa personer naturligtvis ej kommer att beviljas motbok.  

Det är ofattbart att detta diskriminerande system kunde fortgå under så lång tid. Men före Brattsystemets tillkomst 1914 uppgick spritkonsumtionen till 23 liter sprit per år och invånare. Efter att motboken införts sjönk konsumtionen till knappt 12 liter, läser jag i BVT. Men även om det fanns positiva saker att peka på förde naturligtvis systemet med sig massor av smuggling och bedrägerier som antyds i bilderna. 

"Motböcker utdelas även till ensamstående damer, men dock med största sparsamhet." Här berättas om en handelsidkerska i en bröd- och mjölbutik och som ansöker om motbok som botemedel mot förkylningar som hon ådrar sig då hon vistas i oeldade lokaler. Men vid besök i kvinnans bostad visar det sig att hon har en inneboende manlig hyresgäst med motbok så det blir avslag. 

Efter denna utläggning kan det behövas lite modebilder. 

Att bananer är populärt kan man se av omslagets sista sida.

1835 - Söderköpingspromenad i maj 2021

Efter det myckna regnandet och alla rapporter om översvämningar i vår lilla stad var ju Kent och jag tvungna att åka dit och titta. Idag var vädret strålande och vattnet hade dragit sig tillbaka i Storån så att det inte längre var någon risk för översvämning i de närliggande husen. På vägen dit var jag tvungen att be Kent stanna till så att jag kunde ta en bild på tulpanängen utmed E 22:an. Finns ytterligare en till lite längre ner i backen. 

Här hade inte tulpanerna hunnit börjat vissna ner som de gjorde i Hagaparken. (Bilderna går att klicka större.)

De vackra tulpanerna i Hagaparken har börjat vissna ner och kommer strax att bytas ut mot sommarblommor.

Anledningen till att vattnet i ån steg så högt att räddningstjänsten var tvungen att rycka ut och förlänga tamparna på de båtar som var förtöjda längs med åstranden och som var på väg att sjunka, var att att det vanliga vattennätet i staden inte höll för trycket av de två dagarnas ösregn. Därför var man tvungen att pumpa ut en massa vatten i ån. 

I förrgår hade vattnet stigit upp till gräsmattan.

Man får en vision av hur det kunde ha sett ut på medeltiden när stora båtar seglade upp för ån.

Det fina gamla stadshotellet som nu är ombyggt till lägenheter.

Rådhuset i Söderköping.

Kent tog som vanligt några bilder på mig och mina stavar.

Så här mycket vatten i ån har jag aldrig sett tidigare.

På hemväg över Hagatorget.

Nytt elskåp. Jag vet inte mer om henne som målat det än än att hon heter Maja. I alla fall är det namnet som står på tröjan. Om någon missade mina inlägg om de målade elskåpen i Söderköping kan man gå in och läsa här och här. 

1834 - Slut på bloggpaus.

Den tog slut fort, den där bloggpausen. 

Hittade en bild på den gamla Femöresbron över Motala Ström och som fanns kvar 2017. Sorgligt att bron försvann. 

Efter en stunds eftertanke och efter några snälla gamla bloggvänners uppmuntrande kommentarer fortsätter jag med bloggen ett tag till. Livet blir lite tråkigare utan bloggen när jag tänker efter. Sen är det ju faktiskt så att det är en viss tankeverksamhet förknippad med skrivande som ju är nyttig att hålla igång när man är så gammal som jag. Och mina gamla Bonniers Veckotidningar blir ju helt värdelösa om jag inte får dela med mig av dem, haha.

1833 Rhododendrondalen da capo

Varje år vid den här tiden brukar Kent och jag åka in till Norrköping och gå en promenad i Rhododendrondalen vid Åbackarna i Norrköping. Förra året var många av buskarna utblommade men i år var det tvärtom. Många buskar hade inte slagit ut utan stod i knopp. Kanske det beror på den kalla och torra våren, som Lars Wivallius skriver om i sin dikt. 

Bilderna går att klicka större.

Det var i fredags vi bestämde oss för att göra en utflykt till Norrköping eftersom vädret var strålande och prognosen för följande dagar var mycket regn. Förr kunde man börja på andra sidan Motala ström och gå runt men sedan den vackra gamla Femöresbron togs bort går det inte längre. Det ska bli en ny handikappanpassad bro så småningom är det tänkt.

Vi ställde bilen på Strandvägen eller som den numera heter Kneippgatan i Kneippen och gick trappan ner till Åbackarna. Vackra vyer som alltid. Många joggare och pensionärer hade redan hittat dit fastän det var ganska tidigt på förmiddagen.

Kent har tagit många av bilderna i inlägget.

Det var mest de rosa och vita rhododendronbuskarna som var utslagna.

Här nedan är två bilder på mig som Kent har tagit. Den första från 2020 och den andra i år. Finn fem fel undantagandes att blommorna är lite mörkare på bilden i år än förra året.

Bilden från 2020

Bilden från 2021

I slutet av Rhododendrondalen ligger Färgargården där man kan fika om man har lust. Fint väder att sitta ute i och njuta av alla färger runtomkring. Kent beställde en morotskaka som var mycket god och jag en chokladbiskvi, vilket jag ångrade. Den var så mastig och fet att jag nästan mådde illa. 

Kent med sin goda morortskaka...

...och jag med min feta chokladbiskvi. Don efter person.

Efter att vi suttit en stund och fikat, var det dags för promenad hemåt igen samma väg som vi kommit. 

Här i bakgrunden fanns den vackra gamla Femöresbron. Vi är många som sörjer över att den är borta. Jag har många fina ungdomsminnen från denna bro.

Det här inlägget på min blogg blir det sista på ett tag - kanske för gott. (Jag har inte bestämt mig än.) Just nu tycker jag att det tar alldeles för mycket tid att blogga och läsa andras bloggar. Jag har så mycket annat som jag vill göra och som tar tid. Så nu säger jag hej då till alla mina bloggvänner och önskar alla en trevlig sommar!