2049 Bonniers Veckotidningar nr 40, 41 och 42

 

Bonniers Veckotidning nr 40 oktober 1926. Omslagsbilden gjord av Georg Klinghammer. Bilderna går att klicka större. 

Bonniers Veckotidning nr 41 oktober 1926. Omslagsbilden gjord av Lars Boethius. 

Bonniers Veckotidning nr 42 oktober 1926. Omslagsbilden gjord av Figge Holmgren. Oktober var ju den stora flyttmånaden för framför allt statarna.

Tidningarna ovan firade 100-årsjubileum för några veckor sedan. Jag kommer som vanligt bara att visa bilder från dessa eftersom alla artiklar är så omfångsrika. Texten är dock mycket lättläst. Det är bara pluralformerna, som t.ex. äro och voro som sticker ut. Att Bonniers Veckotidning är menad för borgerskapets damer, framgår tydligt. 

Men till skillnad från våra veckotidningar idag är det många reseskildringar, recensioner av teaterföreställningar och konstutställningar - noveller av unga lovande författare - som finns med i dessa. Det som de gamla tidningarna har gemensamt med dagens är det stora intresset för kändisar och kungligheter. Just nu i oktober är det stort fokus på prinsessan Astrid som har förlovat sig med Belgiens tronföljare, kronprins Leopold. 

Prinsessan Astrid.

Drottning Elisabeth av Belgien i ovalen ska ha shinglat sig efter den senaste bilden. Längst ner till höger prins Leopold.

En annan celebritet vid denna tid var Harriet Bosse. Hon var en firad skådespelerska som blev August Strindbergs första hustru. Tillsammans fick de dottern Anne-Marie. (Hon var min lärare i svenska när jag gick i tvåan på Norra flickskolan i Norrköping 1948. Jag tyckte mycket om henne). 

Harriet Bosse har själv berättat hur det började: "Strindberg lade sina händer på mina axlar och såg djupt och innerligt på mig och frågade: – Vill ni ha ett litet barn med mig, fröken Bosse? Jag neg och svarade helt hypnotiskt: Ja, tack. Och så var vi förlovade. 

Just nu i oktober är hon aktuell på Dramaten som Cleopatra i Shakespeares Cesar och Cleopatra. Erik Lindorm skriver ett långt reportage om föreställningen: "Harriet Bosse blev nu icke den Cleopatra som Shakespeare skapat, den lenhylta, glänsande ormen, mannaslukerskan, som bländar sitt offer med blicken och kväver det med vild och brunstig ömhet i sina ringlar. Hon blev en liten och klarögd pretiös rococoprinsessa med de utsöktaste tonfall. Det fanns ingenting av demonisk köttslighet i denna lilla läckerbit". Hon blev nog inte så glad över den artikeln.

Harriet Bosse och Carl Ström i en öm scen.

Det finns alltid en spalt med med juridiska spörsmål och en om allt möjligt: "Vad vill ni veta?" Det kan röra sig om allt mellan himmel och jord, från var man kan utbilda sig till ett visst yrke, vad man ska ha på sig om man ska åka söderut, vem ska ha vem till bordet eller om värdet av en gravyr av Napoleon. Här nedan ett exempel:

Kunglighet, ungdom och elegans vid Ulriksdals kapplöpningar utlovas. Detta evenemang får två helsidor. Den första sidan ses nedan. Det är inte många som inte finns med i adelskalendern som blir plåtade. Prinsessan Astrid och prinsessan Märtha, bilden högst upp "är roade åskådare ute vid Ulriksdal". När jag ser greven Gustaf-Fredrik von rosen i höghatt och vita damasker tänker jag ofelbart på "My fair lady".

Klart jag måste ta med lite modebilder också. Citerat  från bildtexten:" På den svarta spetsklänningen är den dubbla kjolen kantad med sammet och underklänningen är av blekrosa crépe. Modellen till höger är i vit crépe som fram är en erinran om boleron".

Här nedan visas två eftermiddagskappor. Materialet i den vänstra är av stel champagnefärgad taft. Pälsgarnityret är färgat en nyans mörkare än kappan. Materialet i den högra kappan är i gammaldags kläde vilket tydligen är modernt just nu. Schalkragen är ytterst modern står det också i bildtexten. Jag funderar på när det är tänkt att ha på sig kapporna. Det är ju i alla fall oktober. Men man ska kanske bara ha dem inomhus?

Till sist kan man titta på de färgglada annonserna på tidningarnas sista omslagssida. 

2048 Augustinytt från Bonniers Veckotidning nr 35 1926.

Bilderna går att klicka större.

Här är ytterligare en Bonniers Veckotidning som firar 100-års jubileum just idag. Omslagsbilden är skapad av den fantastiska karikatyrtecknaren Einar Nerman som jag skrev om i mitt förra inlägg. Tidningen är mycket innehållsrik vilket framgår av nedanstående innehållsförteckning.

En rolig artikel om en bokförläggares vardag hade jag gärna delat med mig av om inte texten hade varit så kompakt. Reportaget av Siegfried Siewerts om en resa till Abessinien (nuvarande Etiopien) är också mycket intressant men samma gäller där, texten är finstilt och bilderna är små. Så det får bli som vanligt - lite av varje som går att lägga in på bloggen.

Jag brukar bara ta med sådana frågor som är lite främmande för vår tid och lite roliga. Men de flesta frågorna handlar t.ex. om utbildning av olika slag och om böcker och författare. De är mycket seriösa. 

Det finns alltid en helsida med ett porträtt av en känd svensk person. Här är det Fru Mary von Sydov född Wijk som fått sitta modell. Anledningen är att hon "har mottagit det hedrande och krävande uppdraget att stå som Andra internationella kvinnliga idrottsspelens beskyddarinna".

Här är några exempel på deltagarna i spelen. Andra kvinnliga internationella idrottsspelen går i Göteborg 27-29 augusti. Här är en intressant artikel att läsa om denna. Det var ett genombrott för den kvinnliga friidrottsrörelsen. Men det fick inte kallas olympiad och deltagarna fick utstå mycket spott och spe för bl.a. sitt utseende. De ansågs som fula och okvinnliga. Bilden längst ner till höger visar fransyskan " i ett elegant höjdhopp på 1m. 48cm". (Idag ligger det på 2.10 m.) 

Det kvinnliga idealet på den tiden skiljer sig från deltagarna i friidrottsspelen som synes nedan.

Säsongens hattar på plats. Något leende fick man tydligen in visa. 

Äntligen får dåtidens störste tenor Enrico Caruso vara med i bloggen även om det bara är som reklam. Trots att han dog 1921 är han ständigt med i annonserna i BVT och gör reklam för Caruso brösttabletter. 

2047 - Einar Nerman - Filmfolk

Han som skapat denna oförglömliga bild av Greta Garbo är den berömda karikatyrtecknaren, Einar Nerman. Han är en illustratör som gjort ett outplånligt intryck på mig. Genom den lilla pojken på tändsticksasken är han kanske även den svenske konstnär som är mest känd i utlandet. Här kan man läsa ett tidigare inlägg om honom. (Bilderna går att klicka större.)

Einar Nerman föddes i Norrköping 1888 och var son till bokhandlaren Janne Nerman. Under min skoltid köpte vi skolböcker i Nermans Bokhandel på Drottninggatan. Den är numera nedlagd som de flesta affärer som fanns på denna gata i min barndom. 

Den här boken, som mina bloggvänner sett tidigare, kom jag över för ett antal år sen i ett antikvariat i Stockholm. Den är utgiven 1958 men på baksidan finns det recensioner av hans första utgivna karikatyrhäfte - Konstnärsfolk - som utkom 1911. Då var Nerman 23 år och hade innan dess gjort en karriär som dansare, läser jag på Wikipedia. Recensionerna går inte av för hackor och måste ha gjort Nerman förvissad om att karikatyrteckningen nog var något att satsa på. 

Förhoppningsvis går det att läsa texten när den klickas större. Men jag kan i alla fall berätta att Carl Larsson köpte häftet och lät binda in det eftersom han ansåg "det som ett godt dokument med stort skönhetsvärde". 

I boken finns det en avdelning med amerikanska filmstjärnor (som det hette i min ungdom) och som var populära när jag växte upp. Mae West brukar finnas med i korsorden jag löser och jag har numera funderat på hur hon såg ut och vem hon var - hon tillhörde inte mina idoler. En fantastisk kvinna enligt Wikipedia. Här kan man läsa om henne. På bilden är hon tillsammans med Van Johnson som var med i många filmer jag såg då. Han var rödhårig och fräknig som Nerman överdrivit på bilden. 

Min största idol i tonåren var Clark Gable som jag hade älskat sen jag såg honom som Rhett Butler i Borta med vinden. Jag köpte ibland för veckopengen en filmtidning - Photoplay - som alltid hade foton och ibland helsidor med berömda filmstjärnor Min lycka var fullständig när det kom någon bild på Clark Gable som jag genast klippte ut och satte upp på väggen i flickrummet.

Clark Gable tillsammans med Alfred Hitchcock.

Ingrid Bergman får också vara med bland kändisarna i Hollywood. Jag var stolt över att hon var svenska - inte minst när någon tulltjänstemän tittade i mitt pass och jämförde mitt förnamn med hennes. (När jag var tonåring var man tvungen att visa sitt pass varje gång man for över någon gräns.) Det hela tog ju en ände med förskräckelse när det visade sig att hon inte var den madonna man trott utan fick barn med en italiensk regissör medan både hon och han var gifta. 

Claude Colbert  började som stumfilmsstjärna men henne var jag bara bekant med genom klippdockorna som fanns i Allers på berömda amerikanska kvinnliga filmstjärnor. Hon gjorde sina största filmer på 30-talet och fanns inte med bland mina idoler. Inte heller Marlene Dietrich som jag kom att uppskatta mycket när jag blev lite äldre. Hon lever fortfarande i minnet för många - för inte så länge sedan lyssnade jag till ett program om henne i radion. Nytt för mig var att hon efter 1955 hade Burt Bacharach som ackompanjatör.

En fullständigt okänd storhet för mig - Taluhla Bankhead - finns tillsammans med Sonia Henie med på den sista bilden i det här inlägget. Sonia var en berömd norskamerikansk konståkare som tagit ofattbara 3 olympiska guldmedaljer, vunnit 10 VM och tre EM. Här kan man läsa mer om henne.

Vem var då denna Taluhla Bankhead? Man kan inte tycka att Nerman varit särskilt snäll mot henne när han karikerade henne. Jag läser att hon medverkat i över 300 framträdanden i såväl film, radio och TV. På ett foto på Wikipedia är hon i alla fall väldigt vacker. Jag har aldrig sett eller hört hennes namn tidigare, men är man nyfiken kan man ju gå in här och läsa om henne.  

2046 Vi firar vårt guldbröllop tillsammans med Anna och Jörgen.

Vi gifte oss i Hedvigs kyrka i Norrköping den 22 juli 1976. (Bilderna går att klicka större.)

Onsdagen den 22 juli firade Kent och jag guldbröllop. Det är ofattbart att vi har varit gifta så länge som femtio år. Tiden har gått så fort. Men vi har hunnit med mycket under tiden. Varit i Kina 6 gånger medan Mirren jobbade där på Volvo t.ex. 

Och vi har hälsat på min äldsta dotter i Limoux i Frankrike minst lika många gånger. Jag tog också både en fil.kand. och en kantorsexamen efter att vi gift oss. Och Kent hann med att bli både kyrkvärd och ordförande i kyrkofullmäktige under tiden förutom sitt vanliga jobb på Migrationsverket.  

Anna, Kent och Jörgen med den sista skvätten champagne.

Vi hade inte tänkt att fira dagen på något särskilt sätt - det var ju inte så länge sen jag fyllde nittio år så jag kände mig ganska trött. Kent är ju vegetarian så att gå ut på restaurang och äta här i Söderköping är ingen vidare idé. Han lagar bättre vegetarisk mat själv tycker han och jag håller med. Men äldsta dottern Anna med svärsonen Jörgen var hemma i Sverige över sommaren och passade på att komma ner till guldbröllopsdagen och hjälpa till att fira. 

Det blev ett kärt besök som började med att vi tog upp champagnen som legat i svalen sedan minst 6-7 år tillbaka. Jag dricker ju numera ingen alkohol så det har känts lite onödigt att ta upp en flaska för en enda person. Men nu var det tre som delade på den - glad att jag blev av med den.

Vädret var nådigt och vi flyttade ut på innergården - jag med äppeljuice och de övriga med ett glas Rosé. Hunden Asta var förstås med som vanligt och matades av husse med en ostbåge då och då. 

Det strävsamma gamla paret. 

Anna med ärtiga glasögon.

Asta ser lystet på ostbågen i Annas hand.

Det gamla strävsamma paret igen. 

På morgonen hade jag bakat en vegetarisk lasagne som fick stor uppskattning av alla. Det tog ett tag innan Jörgen upptäckte att det färsen inte var köttfärs utan vegetarisk. En fin komplimang!

Vi pratade oupphörligt under hela tiden och under kvällen kom vi att diskutera (milt sagt) om vår olika musiksmak. Jag har ju aldrig förlikat mig med popen och rocken utan hållit mig (förutom 

 klassisk musiken förstås) till musiken som var populär när jag växte upp - swing och jazz. Låtarna som skrevs av Irving Berlin och Cole Porter. 

Plötsligt kom vi in på att spela efter gehör. Jag har ju aldrig haft några noter till de gamla melodierna utan jag har bara lyssnat och så sitter harmonierna där efter några gånger. Jag hör ju hur det ska låta inne i huvudet. Det tar ju ett tag att plocka ut ackorden på pianot också - alla blå jazzackord har jag ännu inte klarat av att ta ut. Men för att försöka förklara lite hur det var att spela på gehör blev det en liten videosnutt som ju kan vara rolig att ha som minne av bröllopsdagen. Skönt också att fingrarna är OK när man fyllt 90. Men så försöker jag också spela en timme om dagen för att hålla igång dem.

 Givetvis kan alla folkmusiker och jazzmusiker spela efter gehör även om de som spelar i storband måste ha noter ibland. Att kunna spela på gehör är en fantastisk gåva och inget som man kan lära sig. För mig som kyrkomusiker har det varit väldigt praktiskt eftersom jag kan transponera om de vanliga begravningssångerna lite hur som helst efter vilken tonart solisten vill sjunga. Här spelar jag min gamla älsklingslåt All the things you are och Anna ville sjunga lite på Summertime som hon sjöng som barn. 

 https://youtu.be/L4YTIWWlhCo  

Dags att ta farväl. Förmodligen ses vi inte igen förrän vid jultiden eftersom Anna och Jörgen åker ner till sitt hus i Limoux i  Frankrike den 20 augusti. Tack för att ni kom, det var väldigt roligt att ha er här!

2045 Caspar målar staket

 

Staketet är ungefär dubbelt så långt som på bilden. (Bilderna går att klicka större.)

Vårt staket är av gediget järn och går runt halva huset. Det består av 27 sektioner och en grind. Det var ganska länge sedan Kent målade det och de senaste åren har rosten krupit fram lite här och där. Färgen har även flagnat av på sina ställen. Så när Caspar - näst äldst av våra yngsta barnbarn - och mamma Mirren var och hälsade på i våras erbjöd jag honom att måla staketet mot en rimlig ersättning. Vilket han omedelbart tackade ja till. 

I behov av slipning och målning.

Pappa Christian skjutsade ner Caspar måndagen 6 juli med massor av verktyg och målarfärg som de handlat i Stockholm. Tyvärr var vädret väldigt ostadigt under ett par dagar så Caspar kunde tyvärr inte måla särskilt mycket. Men det blev några sektioner i alla fall. 

Caspar har kommit en bit på väg.

Även följande dagar var vädret ostadigt men Caspar passade på att måla mellan skurarna. 

Onsdagen den 8 juli fyllde Caspar 17 år. Det blev bara ett firande med mormor och morfar. Dagen till ära hade inköpts en fläskinnerfilé som Caspar lovat att marinera. Han är mycket road av matlagning. Jag hade önskat mig en likadan fläskfilé som han marinerat och grillat på min födelsedag i Stockholm och som jag berättat om här. Det var fantastiskt gott både då och nu. 

Lite yrvaken på födelsedagsmorgonen. Det är samma kille på tavlan till höger på väggen. Det var ett tag sen.

Caspar läser marinadreceptet på sin mobil. 

Vi hittade en utmärkt form till fläskfilén

De följande dagarna var det bättre väder, men eftersom Caspar var mycket noga med att slipa allt innan han började måla tog det sin tid.

Det går sakta men säkert framåt.

Nu har Caspar börjat på den sista etappen.

Vid slutet av staketet växte det stora busksnår som morfar Kent hjälpte till att såga ner och köra bort.  

Det blev många sopsäckar med ris som kördes bort för att sedan kastas på återvinningscentralen i Söderköping.

Den sista sektionen målas.

Äntligen klart! Fint har det blivit och jag kan gå förbi staketet igen på mina promenader utan att vara orolig för att det ska rosta sönder.

På lördagen kom Mirren hit till Mogata efter att ha vandrat 8 kilometer i svår terräng på Omberg. Hon var ganska trött men inte tröttare än att hon dagen därpå gjorde en vandring i Tyrislöt medan Caspar målade färdigt staketet. På söndagskvällen tog hon Caspar med sig hem till Tallkrogen i Stockholm efter att han hjälpt mig bl.a. att putsa spisfläkten som jag inte når upp till. Bra att vara 180 cm. lång. Jag räcker honom precis till axeln.

Mirren, Kent och Caspar vid matbordet i köket hemma i Mogata.

Jag har äntligen fått min blus, som jag hade gett upp hoppet om, från ett företag på nätet,  Leveransen tog tre veckor i stället för några dagar som utlovats. Vi ska äta var sin vegetarisk schnitzel Mirren och jag.