2033 Klockan 23 på natten 18 juni

 

Bilden är tagen klockan 23 på natten den 18 juni 2026. Något att ta fram och titta på i december när det är mörkt vid fyratiden.

2032 Casimirs studentexamen.

 

Jag tycker inte det var så länge sen Casimir var en liten pojke - tiden har gått så fort. (Bilderna går att klicka större.)

I torsdags förra veckan åkte vi upp med Mirren till Stockholm  för att vara med på Casimirs studentexamen. Vid elvatiden på fredagen åkte vi från Tallkrogen till Nordiska Musikgymnasiet, där Casimir varit elev de senaste tre åren. Utspringet skulle ske klockan tolv, men med tanke på Stockholmstrafiken ville vi vara i god tid. 

Vardagsrummet hemma i Tallkrogen. 

För att få plats med alla gästerna på studentmottagningen hemma hade Mirren burit ner soffan, fåtöljerna och soffbordet till gillestugan. Bästa vännen Maï hade lånat ut bord och stolar.

Clarissa och Melody innan vi åker iväg. 

Kent och Mirren på skolgården.

Nordiska musikgymnasiet är en liten skola med bara sextio elever och av dessa var det bara 10 som tog studenten detta år. Sex pojkar och fyra flickor sprang ut (gick ner) från den vänstra trappan på skolan.

Kent, Mirren, barnens pappa Christian och Caspar väntar på att Casimir ska komma ner till skolgården. 

Studenterna sjunger studentsången innan de långsamt tågar ner för trappan. 

Melody, Casimirs flickvän är först att gratulera. Mirren får också vara med  på ett hörn. 

Killgånget på Nordiska Musikgymnasiet: Nando, Gustav, Kofi, Axel och Casimir.

Casimir och Mathias gör entré.

En självskriven gäst på studentfesten var Mathias Kjellgren. Han har varit Casimirs orgellärare sedan Casimir gick i årskurs tre på Lilla Akademien och är en av de största anledningarna av att Casimir redan är en så skicklig organist. (En annan anledning är att Casimir övar fem timmar om dagen alla dagar i veckan.) Mathias ackompanjerade också alla sångerna vi sjöng under festmåltiden med den äran.

Som vanligt fanns det en dignande buffé med bland annat potatissallad, potatisgratäng, ostpaj och inte minst grillat kött för dem som inte är vegetarianer. Caspar var grillmästare. Den grillade fläskfilén som jag åt smakade alldeles underbart gott. Men så hade Caspar också låtit det ligga i marinad sedan tidigt på morgonen.  Han är mycket road av och duktig på att laga mat liksom Mirren.

Buffé i köket. 

Caspar med grillade kycklingspett. 

 

Tornike som har en underbar basröst sjunger en visa som Casimir ackompanjerar på piano. 

Om jag räknar Casimir och mig själv som organister var vi sammanlagt sex. Förutom Mathias var det Mirrens goda vänner Kerstin, organist i Råsunda och Roberta, organist i Lidingö samt Aina, Casimirs vän. Eftersom alla ungdomarna som var där gick eller hade gått på någon musikskola så var det inte så konstigt att allsångerna vi sjöng klingade så vackert och även i stämmor. 

Maï hade fixat allsångshäften med vårsånger och studentsånger - som t.ex. O gamla klang och jubeltid.  Egentligen var det bara jag och några till som hade hört den. Den gamla studentexamen avskaffades ju redan 1968 och därmed sjöngs väl aldrig de traditionella studentsångerna längre - utom Studentsången förstås. 

Men Mathias spelade igenom den några gånger och sedan var det inga problem. Vi som var organister fick räknas som teologer, jurister fanns det också och många filosofer. Christians bror som är läkare fick dock sjunga solo. Vem som ska sjunga vad får man räkna ut i versen nedan. Det finns tre verser till som man kan lyssna på på Youtube.

O, gamla klang- och jubeltid,

ditt minne skall förbliva
och än åt livets bistra strid
ett rosigt skimmer giva!
Snart tystnar allt vårt yra skämt,
vår sång blir stum, vårt glam förstämt;
o, jerum, jerum, jerum
o, quae mutatio rerum!

Den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger,^[1]
den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger,
en plåstrar själen, som är skral,
en lappar hop dess trasiga fodral;
o, jerum, jerum, jerum
o, quae mutatio rerum!

Många godsaker framdukade. 

Efter att vi ätit så magen stod i fyra hörn var det dags för tårtor och kakor. Mirren är specialist på Budapesttårtor och hade gjort fyra stycken. Melody hade bakat en cheesecake och Melodys moster den vackra tårtan med jordgubbar. Farmor Ingrid hade bidragit med två sorters kakor. 

Festen är slut och Casimir är på väg hem. Det var som synes inte bara blommor som han fick.

Mirren var glad och lycklig över att allt hade gått så bra och att alla var så nöjda och glada. Själv är jag så glad och tacksam över att jag kunde vara med. Tack Mirren för en fantastisk studentfest! Som avslutning på inlägget kommer några reels från middagen. 

2031 Min orgel har kommit hem igen

Vila vid matbordet i Mogata efter bilresan och före flytten av orgeln. Casimir, Mirren, Kent och Caspar laddar upp. (Bilderna går att klicka större.)

Min orgel - Viscount Chorum 40 - har varit utlånad till Casimir (t.v. på bilden) sedan han och flickvännen Melody flyttat till en lägenhet i pappa Christians hus i Stureby. Men sedan Anders Björk och Allen skänkt honom en tremanualig orgel så behövdes inte min orgel längre. Det var en fantastisk överraskning och gjorde så klart Casimir helt överlycklig. 

Så här skriver Anders Björk: Klart att Sveriges starkast lysande unga stjärna på organisthimlen skall ha en Allen! Idag fick Casimir ta över Enskede kyrkas tidigare Allen. Väl bekomme! Allen Organ Company Tastaturen

Min orgel på väg ut ur Christians skåpbil.

Gossarna är vana vid att flytta orglar och nu är den på rullvagnen på väg till orgelrummet.

Hittills har allt gått bra.

Orgeln på sin gamla plats i orgelrummet som samtidigt är min ateljé. Nu är det bara pedalen som fattas.

Här kommer den. Kent är förstås med på ett hörn.

Allt är på sin gamla plats och fungerar perfekt. Casimir är numera drygt halva huvudet längre än sin mamma.

Min allra äldsta orgel, en Sonata Gem som jag köpte begagnad 1986 har stått i vårt garagage och tagit upp en stor del av detta. Anledningen till att den stått där är att andra manualen är stum. Det skulle säkert gå att åtgärda felet men eftersom vi bor på landet och inte har (eller kan köra) släpvagn har det inte blivit av att försöka laga den. Hade den varit OK kunde man t.ex. skänkt bort den som övningsorgel. Till all lycka fick den komma ut ur garaget och följa med upp till Stockholm för vidare äventyr. 

Min gamla orgel reser mot nya mål. 

Casimir prövar orgeln. Här är en länk till en liten bit av The Flight of the Hummingbird av den kanadensiska kompositören Rachel Laurin. Hon skickade noterna till Casimir eftersom hon hade läst att han älskade fåglar. 

https://youtube.com/shorts/mr6MNx_H7lo?feature=share

Noterna till The flight of the hummingbird av Rachel Laurin.

Uppdatering:

Jag skrev titeln Humlans flykt på videosnutten vilket det alltså inte är utan en sång om en liten kolibri. 

2030 Bonniers veckotidningar nr 14 och 16 1926

Omslag av Georg Klinghammer. (Bilderna går att klicka större.)

I det här inlägget har jag tagit bilder och artiklar både från BVT nr 14 och 16. Tidningen ovan - nr 16 -  fyller jämnt 100 år idag; nr 14 nedan utkom redan den 3 april. Det blir mest bilder trots att det finns så mycket intressant att läsa om i tidningarna. T.ex. en krönika om Kungliga Haga museum av Evert Taube, Den Europeiska Fascismen av Rutger Essén och En hederlig Karl utan charm - ett kåseri av Hasse Z. 

Textmassan är dock kompakt och svårläst med liten stil, vilket gör att det är nästintill omöjligt att lägga in något av den i bloggen. Jag börjar med några bilder från BVT nr 14. Omslag av Harry Fahlstedt. 

Gösta Ekman som nyligen avslutat inspelningen av UFAbolagets stora Faustfilm i vilken som bekant han innehar huvudrollen kommer troligen att giva ett kortare gästspel i Stockholm, innan han den 1 maj börjar sitt engagemang i Oslo", står det i bildtexten.

Det är intressant att läsa om detta stora tyska filmbolag, som grundades redan 1917 och som så småningom hjälpte till att bana väg för nazismen. Ljudfilmen kom inte till Sverige förrän i december 1929 med Säg det i toner.  

En flitig medarbetare i Bonniers Veckotidningar är Frank Heller alias Gunnar Serner. På grund av att han förfalskat en växel flydde han utomlands och hamnade i Monte Carlo för att försöka få ordning på sina affärer. Här får han kontakt med Bonniers och får publicerat både artiklar och böcker. Här skriver han en krönika på vers från Monte Carlo. Jag citerar vers nr 2 - alla verserna slutar med ungefär samma mening.

"Charmante Vän och store redaktör!/Jag hälsar ifrån Medelhavets strand/och tackar för din ärade favör/av sjunde hujus ( =den sjunde i denna månad, min anm.) som med ljuvt förband/ belagt mitt hjärtas värkande tumör./ Ty höjer jag med tacksamhet mitt glas/och gör honnör och torkar mina brillor/ vin, vänskap, guld och goda frillor/." Teckningarna är av 

Don Quixote är en pseudonym för en av de flitigaste medarbetarna i BVT. (Är det någon av mina läsare som vet hans riktiga namn vore jag mycket glad - jag har undrat många gånger.) Det är ett väldigt roligt kåseri om samlare. Här beskriver han sju olika framstående herrars hemlig passion. Ett justitieråds, en bankdirektörs, ("han har onekligen valt sin specialitet med omtanke eftersom inga andra än bankdirektörer ha råd med att samla persiska mattor") ett kammarrättsråds, en bryggeridirektörs, en generaldirektörs, en överingenjörs och en läkares. Själv beskriver han finstämt hur hans samlande av växter berikat hans liv och fört honom till många olika platser i världen. 

 

Samlandet är en könsneutral sjukdom, konstaterar han. (Vilket jag i viss mån är benägen att hålla med honom om.) "Någon gång angriper den ju också mänsklighetens bättre hälft - jag behöver bara nämna grevinnan von Hallwyll..." 

Här visas bilar anno 1926. De tre bilarna överst är Chevrolet, Reo Coupe och Oldsmobile Sedan, de tre i mitten Essex Phaeton, Fiat modell 509 och Rolls Royce, de tre nedre Voisin, Packard six sportcar och Fords nya kupémodell.

De tre översta bilarna är Hupmobil rak åtta, Citroën och Overland six, de tre i mitten Willys knight (överst) Minerva och Studebaker, de tre nederst (från vänster) Dodge brothers, Buic och Nash advanced.

"Den moderna kvinnan" skriver kåsören Habitué, "hon nöjer sig inte längre med sin forna sömmerska. Käck och pojkaktig - även i det har hon gripit modet - väljer hon i motsats till fransyskan helst den manliga damskräddaren, liksom hon föredrar den manlige frisören för att shingla sin nacke." 

(Jag blir lite fundersam över den manligA damskräddaren jämfört med den manligE frisören. Varför, tryckfel eller?) 

Där sälarna klubbas är ett intressant reportage från Harstena i Gryts skärgård. Jag varit där några gånger och besökt ön som är ett populärt utflyktsmål sommartid. Inte fick jag veta mycket om säljakten och ålfisket som var det som de boende på ön försörjde sig på. Här kan man läsa mer om det. 

Artikelförfattaren berättar att sälarna samlas i  hundratal på bådorna efter en rejäl storm och att de sedan är uttröttade och behöver vila. Det är då som säljägarna slår till. Författaren poängterar att det räcker med ett enda klubbslag över den känsliga nosen av en skicklig säljägare  Om någon skulle råka klubba fel så känner inte sälen av det eftersom den har så mycket späck. (Tro det?) 

"För att en sälklubbning ska komma till stånd måste sälarna ligga uppkrupna på bådorna i sådan mängd att de ej alla hinner kasta sig i vattnet innan båten når land och sedan hindra varann vid den vilda flykten efter överrumplingen."

På klubborna sitter piggar av järn.

Avslutningsvis kommer lite modebilder och omslagsreklamen med Pommac. 

2029 Einar Nerman med scenkonstnärer 2

 

Mer om den här boken som gavs ut 1958 kan man läsa i mitt förra inlägg Nerman med scenkonstnärer 1. Där skriver han också ett förord till boken som jag har citerat delar av. Greta Garbo, George Bernhard Shaw (han som sitter och läser), Stig Järrel och Jussi Björling känns igen på bokens pärm. Bilderna går att klicka större. 

Personerna som Nerman karikerat hör till de stora stjärnorna under den första hälften av 1900-talet. Ernst Rolf, Gösta Ekman den äldre, Zarah Leander, Karl Gerhard och Ulla Sallert finns med i mitt förra inlägg. Här kommer några fler karikatyrer av personer som var kända och beundrade under min barn- och ungdom.

Jag glömmer aldrig när jag hörde Johanssons boogie-woogie-vals första gången 1944. Då var jag 8 år. Jag älskade den! Hemma var det klassisk musik som gällde, men då och då slank det igenom någon låt på radion som var populär. Povel Ramel fick  med denna låt sitt stora genombrott redan som 22-åring. 

Han gjorde senare stor succé med sina Knäppupp-revyer tillsammans med bl.a. Martin Ljung och Gunwer Bergqvist. Jag minns att jag var på en revy där Martin Ljung uppträdde i en sketch som Fingal Olsson. Det var det roligaste jag dittills hade sett i mitt liv. 

Den mest kända skådespelerskan i Stockholm på 1950-talet var Inga Tidblad. Jag gick på Enskilda Gymnasiet i Stockholm 1956 och såg tillsammans med min dåvarande pojkvän Lång dags färd mot natt på Dramaten med henne, Jarl Kulle, Ulf Palme och Lars Hansson. 

Även detta var en upplevelse jag aldrig glömmer. En spöklik Inga Tidblad som irrade fram och tillbaka bland männen som var upptagna med att hata och gräla på varandra. Bara de fyra, ett bord och fyra stolar på scenen under hela föreställningen med undantag av ett hembiträde som kom in någon gång.. 

Egon Larsson högst upp till vänster, operettsångare, regissör, koreograf, dansare, kompositör och textförfattare står det i Wikipedia. På Oscarsteatern i Stockholm var han ett faktotum under många år. 

Einar Beyron och Brita Herzberg, som jag lärde känna under deras sista år som operasångare på femtiotalet, finns också med på bilden. Då umgicks de mycket med mina föräldrar. Einar Beyron var redan 1926 känd som operasångare. Han förekommer ofta på bilder i mina Bonniers Veckotidningar från 1920-talet. Här har jag skrivit ett inlägg om båda.

En mycket älskad sångare under den här tiden var Edvard Persson, Här är han på bild tillsammans med Fridolf Rhudin. Jag var helt fascinerad av Edvard Perssons skånska idiom. Vad jag kommer ihåg hade vi aldrig några bekanta som pratade skånska  när jag var liten. (Smålänningar däremot fanns det gott om eftersom båda mina föräldrar var bördiga från Småland.) 

Hemma i Norrköping 1946 såg jag den första färgfilmen i Sverige - Klockorna i gamla stan - med Edvard Persson på matiné. Jag tyckte filmen var bra och gillade ledmotivet i filmen. Han sjöng bra också och jag förstod inte varför mina föräldrar inte gillade honom.. 

En annan kändis när jag växte upp var Nils Poppe. Det var mycket intressant att läsa om honom på Wikipedia - hade ingen aning om att han var så mångsidig och duktig både på att dansa och spela teater och även en bra filmskådespelare. Jag har mest tänkt på honom som en sorts kopia av Charlie Chaplin. 

Revyartisten och dansösen Annalisa Ericson var hans danspartner i många år. I slutet av 1940-talet såg jag operetten Blåjackor på Oscarsteatern. Jag kommer ihåg att det var mycket fart och fläkt och strålande ljus på scenen. Vitt och blått förstås.   

Nils Poppe var hemma hos mina föräldrar en gång i sällskap med paret Beyron efter en kvällsföreställning på teatern i Norrköping. Han var väldigt allvarlig och sa ingenting under hela måltiden. Han var väl trött, antar jag. 

I min ungdom fanns det ingen TV i Sverige så man lyssnade mycket på radio i stället. På lördagsmorgnarna kunde man vakna till programmet Frukostklubben. Jag kommer mest ihåg Sigge Fürst eftersom han hade en sådan fantastisk röst och ett sådant tydligt tal. En föregångare till Hylands Hörna fast på morgonkvisten. Här nedan är han tillsammans med skådespelaren Sven Lindberg som var mycket älskad på den här tiden.

2028 Bonniers Veckotidningar nr 10 och 12 1926

Här kommer ytterligare ett inlägg med två av Bonniers Veckotidningar. Nr 12 firar just idag 100-årsjubileum.

 Viola-Wahlstedt -Borsi har gjort omslaget till nr 10. (Bilderna går att klicka större.)

Stående inslag i tidnngarna är "Juridska spörsmål" och "Vad vill ni veta" De juridiska frågorna är inte särskilt annorlunda än dagens men i Vad vill ni veta-artikeln är det desto större skillnad. Många handlar om var man kan söka en utbildning till ett visst yrke eller vad man som är passande i tidens samhälle. Som t.ex. nedanstående utdrag.

Även frågor om mat förekommer.

 

Det är Einar Norelius - han med Tomtar och Troll - som har designat det här omslaget. Honom har jag skrivit ett inlägg om här. Som synes gavs tidningen ut den 20 mars 1926 - just för 100 år sedan. 

En av dåtidens stora skådespelare var Tollie Zellman. Hon hör till de bortglömdas skara - åtminstone för mig - märker jag när jag läser om henne. Men det var intressant att stifta bekantskap med den på sin tid så uppburna primadonnan. 

I mitt inlägg om Einar Beyron, som var god vän med mina föräldrar, skriver jag att han var en stor sångare och charmör på 1930 och 1940-talet. Men redan här i mars 1926 har han tydligen gjort sig ett namn. Här är han tillsammans med Helga Görlin i Debussys opera Pélleas och Mélisande.

Bilder på känt folk från alla håll och kanter finns alltid med i tidningarna. Här en helsida med kända personer som spelar golf . En sport som de bättre bemedlade ägnade sig åt. 

Han som spelar golf i Palm Beach i Florida tillsammans med den lille pojken är 87-årige John D. Rockefeller - världens rikaste man 1926. Nedersta bilden visar den blivande kungen i England - prinsen av Wales - som inte verkar särskilt glad. Om det nu beror på att han inte får gifta sig med Mrs Simpson eller om spelet gick dåligt vet jag inte.

Något nytt som poppade upp det här året var "backfishen", dagens motsvarighet till vår tonåring. Men det var nog bara i de större städerna bland de rikaste familjerna som det fanns sådana. Det tycker jag bilderna nedan vittnar om. De flesta flickorna den här tiden började väl jobba som pigor eller barnflickor så fort de hade blivit konfirmerade. Eller inom industrin om de bodde i städerna. 

Det finns också alltid en artikel om skönhetsvård med i tidningarna. I nummer 12 varnar man för avmagringskurer. Man får inte gå ner för fort för då blir man ännu fulare än man var förut. På hundra år har ingenting förändrats vad gäller kvinnors utseende vad gäller kroppen. Då skulle man vara trådsmal för att bära upp det nya modet vilket man helst också ska vara nu för tiden. Nu heter det obesitas i stället för fetma och man tycker inte (säger inte) att det är fult att vara tjock (även om man tänker det). Det måste ha varit sorgligt för personer med övervikt att läsa den här artikeln. 

 

Några modebilder får exemplifiera ovanstående. 

En väldigt rolig och lång artikel handlar om restauranggästen förr och nu sedd genom restaurangdirektörens, hotellchefens och källarmästarens ögon. Perioden avser tiden från sekelskiftet 1900 till 1926. Vid seklets början "ägnade sig gästerna med åt festande och dryckjom och dess uppträdande mot restaurangpersonalen var inte alltid det bästa, "säger en av direktörerna. 

Jag kan tyvärr bara återge några korta stycken ur artikeln. Den handlar om hur svenskarna uppträder mot restaurangpersonalen och hur mycket eller lite dricks de ger. Även tyskarna, fransmännen, engelsmännen och amerikanerna (både de genuina och svenskättlingarna) får sig en släng av sleven. 

Ännu har inga svenska bilannonser dykt upp. Här nedan en annons med en bil som fortfarande är ganska vanlig i Sverige.

Den sista omslagsbilden är alltid i färg. Här är den från nummer 10.