2029 Einar Nerman med scenkonstnärer 2

 

Mer om den här boken som gavs ut 1958 kan man läsa i mitt förra inlägg Nerman med scenkonstnärer 1. Där skriver han också ett förord till boken som jag har citerat delar av. Greta Garbo, George Bernhard Shaw (han som sitter och läser), Stig Järrel och Jussi Björling känns igen på bokens pärm. Bilderna går att klicka större. 

Personerna som Nerman karikerat hör till de stora stjärnorna under den första hälften av 1900-talet. Ernst Rolf, Gösta Ekman den äldre, Zarah Leander, Karl Gerhard och Ulla Sallert finns med i mitt förra inlägg. Här kommer några fler karikatyrer av personer som var kända och beundrade under min barn- och ungdom.

Jag glömmer aldrig när jag hörde Johanssons boogie-woogie-vals första gången 1944. Då var jag 8 år. Jag älskade den! Hemma var det klassisk musik som gällde, men då och då slank det igenom någon låt på radion som var populär. Povel Ramel fick  med denna låt sitt stora genombrott redan som 22-åring. 

Han gjorde senare stor succé med sina Knäppupp-revyer tillsammans med bl.a. Martin Ljung och Gunwer Bergqvist. Jag minns att jag var på en revy där Martin Ljung uppträdde i en sketch som Fingal Olsson. Det var det roligaste jag dittills hade sett i mitt liv. 

Den mest kända skådespelerskan i Stockholm på 1950-talet var Inga Tidblad. Jag gick på Enskilda Gymnasiet i Stockholm 1956 och såg tillsammans med min dåvarande pojkvän Lång dags färd mot natt på Dramaten med henne, Jarl Kulle, Ulf Palme och Lars Hansson. 

Även detta var en upplevelse jag aldrig glömmer. En spöklik Inga Tidblad som irrade fram och tillbaka bland männen som var upptagna med att hata och gräla på varandra. Bara de fyra, ett bord och fyra stolar på scenen under hela föreställningen med undantag av ett hembiträde som kom in någon gång.. 

Egon Larsson högst upp till vänster, operettsångare, regissör, koreograf, dansare, kompositör och textförfattare står det i Wikipedia. På Oscarsteatern i Stockholm var han ett faktotum under många år. 

Einar Beyron och Brita Herzberg, som jag lärde känna under deras sista år som operasångare på femtiotalet, finns också med på bilden. Då umgicks de mycket med mina föräldrar. Einar Beyron var redan 1926 känd som operasångare. Han förekommer ofta på bilder i mina Bonniers Veckotidningar från 1920-talet. Här har jag skrivit ett inlägg om båda.

En mycket älskad sångare under den här tiden var Edvard Persson, Här är han på bild tillsammans med Fridolf Rhudin. Jag var helt fascinerad av Edvard Perssons skånska idiom. Vad jag kommer ihåg hade vi aldrig några bekanta som pratade skånska  när jag var liten. (Smålänningar däremot fanns det gott om eftersom båda mina föräldrar var bördiga från Småland.) 

Hemma i Norrköping 1946 såg jag den första färgfilmen i Sverige - Klockorna i gamla stan - med Edvard Persson på matiné. Jag tyckte filmen var bra och gillade ledmotivet i filmen. Han sjöng bra också och jag förstod inte varför mina föräldrar inte gillade honom.. 

En annan kändis när jag växte upp var Nils Poppe. Det var mycket intressant att läsa om honom på Wikipedia - hade ingen aning om att han var så mångsidig och duktig både på att dansa och spela teater och även en bra filmskådespelare. Jag har mest tänkt på honom som en sorts kopia av Charlie Chaplin. 

Revyartisten och dansösen Annalisa Ericson var hans danspartner i många år. I slutet av 1940-talet såg jag operetten Blåjackor på Oscarsteatern. Jag kommer ihåg att det var mycket fart och fläkt och strålande ljus på scenen. Vitt och blått förstås.   

Nils Poppe var hemma hos mina föräldrar en gång i sällskap med paret Beyron efter en kvällsföreställning på teatern i Norrköping. Han var väldigt allvarlig och sa ingenting under hela måltiden. Han var väl trött, antar jag. 

I min ungdom fanns det ingen TV i Sverige så man lyssnade mycket på radio i stället. På lördagsmorgnarna kunde man vakna till programmet Frukostklubben. Jag kommer mest ihåg Sigge Fürst eftersom han hade en sådan fantastisk röst och ett sådant tydligt tal. En föregångare till Hylands Hörna fast på morgonkvisten. Här nedan är han tillsammans med skådespelaren Sven Lindberg som var mycket älskad på den här tiden.

2028 Bonniers Veckotidningar nr 10 och 12 1926

Här kommer ytterligare ett inlägg med två av Bonniers Veckotidningar. Nr 12 firar just idag 100-årsjubileum.

 Viola-Wahlstedt -Borsi har gjort omslaget till nr 10. (Bilderna går att klicka större.)

Stående inslag i tidnngarna är "Juridska spörsmål" och "Vad vill ni veta" De juridiska frågorna är inte särskilt annorlunda än dagens men i Vad vill ni veta-artikeln är det desto större skillnad. Många handlar om var man kan söka en utbildning till ett visst yrke eller vad man som är passande i tidens samhälle. Som t.ex. nedanstående utdrag.

Även frågor om mat förekommer.

 

Det är Einar Norelius - han med Tomtar och Troll - som har designat det här omslaget. Honom har jag skrivit ett inlägg om här. Som synes gavs tidningen ut den 20 mars 1926 - just för 100 år sedan. 

En av dåtidens stora skådespelare var Tollie Zellman. Hon hör till de bortglömdas skara - åtminstone för mig - märker jag när jag läser om henne. Men det var intressant att stifta bekantskap med den på sin tid så uppburna primadonnan. 

I mitt inlägg om Einar Beyron, som var god vän med mina föräldrar, skriver jag att han var en stor sångare och charmör på 1930 och 1940-talet. Men redan här i mars 1926 har han tydligen gjort sig ett namn. Här är han tillsammans med Helga Görlin i Debussys opera Pélleas och Mélisande.

Bilder på känt folk från alla håll och kanter finns alltid med i tidningarna. Här en helsida med kända personer som spelar golf . En sport som de bättre bemedlade ägnade sig åt. 

Han som spelar golf i Palm Beach i Florida tillsammans med den lille pojken är 87-årige John D. Rockefeller - världens rikaste man 1926. Nedersta bilden visar den blivande kungen i England - prinsen av Wales - som inte verkar särskilt glad. Om det nu beror på att han inte får gifta sig med Mrs Simpson eller om spelet gick dåligt vet jag inte.

Något nytt som poppade upp det här året var "backfishen", dagens motsvarighet till vår tonåring. Men det var nog bara i de större städerna bland de rikaste familjerna som det fanns sådana. Det tycker jag bilderna nedan vittnar om. De flesta flickorna den här tiden började väl jobba som pigor eller barnflickor så fort de hade blivit konfirmerade. Eller inom industrin om de bodde i städerna. 

Det finns också alltid en artikel om skönhetsvård med i tidningarna. I nummer 12 varnar man för avmagringskurer. Man får inte gå ner för fort för då blir man ännu fulare än man var förut. På hundra år har ingenting förändrats vad gäller kvinnors utseende vad gäller kroppen. Då skulle man vara trådsmal för att bära upp det nya modet vilket man helst också ska vara nu för tiden. Nu heter det obesitas i stället för fetma och man tycker inte (säger inte) att det är fult att vara tjock (även om man tänker det). Det måste ha varit sorgligt för personer med övervikt att läsa den här artikeln. 

 

Några modebilder får exemplifiera ovanstående. 

En väldigt rolig och lång artikel handlar om restauranggästen förr och nu sedd genom restaurangdirektörens, hotellchefens och källarmästarens ögon. Perioden avser tiden från sekelskiftet 1900 till 1926. Vid seklets början "ägnade sig gästerna med åt festande och dryckjom och dess uppträdande mot restaurangpersonalen var inte alltid det bästa, "säger en av direktörerna. 

Jag kan tyvärr bara återge några korta stycken ur artikeln. Den handlar om hur svenskarna uppträder mot restaurangpersonalen och hur mycket eller lite dricks de ger. Även tyskarna, fransmännen, engelsmännen och amerikanerna (både de genuina och svenskättlingarna) får sig en släng av sleven. 

Ännu har inga svenska bilannonser dykt upp. Här nedan en annons med en bil som fortfarande är ganska vanlig i Sverige.

Den sista omslagsbilden är alltid i färg. Här är den från nummer 10.

2027 Einar Nerman med scenkonstnärer 1.

I ett - som vanligt -fåfängt försök att städa bokhyllorna i mitt rum hittade jag den gamla boken med  Einar Nermans illustrationer. Den hade jag vid något tillfälle inhandlat på ett antikvariat i Stockholm. Jag slutar aldrig att förvåna mig över eller njuta av hans otroligt skickliga karikatyrer. 

(Bilderna går att klicka större.)

Boken gavs ut 1958. I första stycket av det långa förordet i boken skriver Einar Nerman så här:

"100 gubbar är ett urplock ur min nära femtioåriga produktion som karikatyrtecknare. Det var min kärlek till teatern som kom mej att rita teatergubbar. Redan 1910 kom mina första teaterkarikatyrer i de svenska tidningarna. Det var i Hasse Z:s Söndagsnisse och boulevardbladet Figaro mina första karikatyrförsök såg dagens ljus. Men det var när jag 1921 lockades över till London som jag framför allt kom att teckna scenens och estradens barn. I tio år fick den engelska publiken i tidningen Tatlers till livs mina teaterteckningar."

I boken finns många engelska och amerikanska artister som jag aldrig hört talas om. Men även några som jag fortfarande minns och som jag har tagit med här. Men de flesta svenska artister i inlägget har jag i gott minne. Här kommer ett axplock. 

Ernst Rolf var mycket populär i Sverige i början på 1900-talet och fortfarande lever några av hans många melodier kvar, som t.ex. "Bättre och bättre dag för dag" och "Det är grabben med chokla i". Här kan man läsa om honom och hans historia.

Gösta Ekman (den äldre) var den store skådespelaren och charmören på 1920-30 talet. Här kan man läsa mer om honom.

Här dansar han med Zarah Leander i operetten "Glada änkan" 1931. När jag läste i Lund i mitten av 1950-talet såg och hörde jag Zarah när hon uppträdde en kväll på Akademiska Föreningen. Det var smockfullt med studenter och hennes framträdande var mycket uppskattat. Hon gjorde come back i Malmö 1949 och arbetade sedan bl.a. tillsammans med Karl Gerhard på 50-talet.

Själv har jag aldrig sett Karl Gerhard uppträda, men när jag åkte båt till London för att gå på University College en termin 1956, såg jag  honom och hans dotter Fatima i matsalen på Patricia. (Det hade blivit hastigt bestämt att jag skulle åka dit och det fanns bara förstaklass-hytter kvar.) Det var dåligt väder och det var bara ett fåtal i matsalen. Han och dottern satt vid kaptenens bord bara någon meter från mig. Han var imponerande stor, tyckte jag och ganska allvarlig. Numera kommer man nog mest ihåg honom för hans hårda motstånd mot nazismen som kulminerade i "Den ökända hästen från Troja". 

Den mest kända kvinnliga musikalartisten på 1950-talet var Ulla Sallert. På premiären i Norden av My Fair Lady sjöng och spelade hon tillsammans med Jarl Kulle

Mer om Einar Nermans scenkonstnärer kommer i nästa inlägg. I länken nedan kan man läsa ett tidigare inlägg från "100 gubbar" med karikatyrer av musikanter.

Einar Nerman med musikanter. 

2025 Bonniers Veckotidning nr 8 1926

 

 Bonniers Veckotidning nr 8 20 februari 1926. Omslagsbild av Harry Fahlstedt.  Bilderna går att klicka större.

Här är ännu en BVT som firar 100 år just idag. Som vanligt innehåller den lite av varje. Flera  författare har skrivit berättelser och artiklar, som t.ex. Elin Wägner och Carl Snoilsky. Aktuell är uppfinnaren och nobelpristagaren Gustaf Dalén, han med AGA-systemet och fyrarna. 

Jag saxar ur artikeln som är skriven av Céline Brunius - redaktör för BVT. Hon har tydligen besökt den stora utställningshallen på Lidingö. "De första fyrarna med Aga-ljus installerades 1904, samma år som bolaget Gasaccumulator bildades. 1912 flyttades verkstäderna till Skärsätra i Lidingö och därmed gick företaget raskt mot sin utveckling till en världsindustri. Det var på hösten detta år som Gustaf Dalén under utförandet av en del farliga experiment med accumulatorerna blev offer för den explosionsolycka som kostade honom hans syn."  

Bilden överst till höger är en Aga-lysboj vid inloppet till New Yorks hamn. Den nedre bilden visar ljusfyr för lufttrafik vid Tilsey Hill i England.

Det finns alltid en spalt för läsarnas frågor - Vad vill ni veta. Här är några exempel från denna tidning. 

Några bilder av kungligheter - både utländska och svenska - har alltid sin givna plats i tidningen. Här är det hertigparet av Västergötland som är med på bild. Prins Carl med makan prinsessan Ingeborg och med sina yngsta döttrar Märta och Astrid. (Ingenting nämns i artikeln att hon skulle gifta sig med Belgiens kronprins samma år - de måste ha träffats efter att artikeln skrevs). Somrarna tillbringade familjen på Fridhem utanför Norrköping. 

Ernst Rolf har satt upp en ny revy på Cirkus i Stockholm Katie Rolfsen är primadonna. 

Pyjamas har blivit den moderna hemmadräkten. (Ni kanske kommer ihåg en som ville veta hur ordet uttalades och varifrån det kom.) 

Medan kvinnan - enligt artikelförfattaren - ligger på en divan och drömmer sig bort från vardagen och följer rökslingorna från cigaretten som hon har i handen, bör hon var klädd i pyjamas "som inte längre har den avlägsnaste likhet med det maskulina sovplagget av samma namn." 

Den består av "ett par raka benkläder av crêpe de chine eller blankt siden och en jacka av något helt annat och vanligen mycket praktfullt, t.ex. guld- eller silverlamé." (Undrar vad dåtidens damer hade tyckt om våra mysdresser?)

Det är synd om kvinnorna som så länge har tvingats att gå i högklackade skor. Inte ens förrän de senaste tio åren har vi kunnat se kvinnor även på Mello eller andra TV-scener med sneakers eller kängor, som t.ex. Caroline av Ugglas på Körslaget. Själv pinades jag i skor med stilettklackar under min ungdomstid. Man kunde ju inte ha "systerskor" som det hette. I det fallet var det verkligen inte bättre förr! 

Så här ska skorna se ut när man ska gå ut på vårpromenad i staden. 

Än så länge är alla bilar i Sverige amerikanska. Den första Packardbilen tillverkades 1899 i Detroit och den sista 1958. 

Som vanligt är sista omslagsbilden i färg. Här en annons för Jell-O. Min mammas favoritefterrätt när jag växte upp. Hon var inte mycket för matlagning som tog tid. 

2024 BVT nr 50 och 51 1925

 

Bonniers Veckotidning nr 50 1925. Omslagsbild av Georg Klinghammer. (Bilderna går att klicka större.)

Jag börjar med BVT nr 50. Nummer 51 - den som just idag firar 100 år - kommer senare i inlägget. 

Jag tycker nummer 50 är intressant eftersom den är helt tillägnad Göteborg och Göteborgsadeln. Mingelsidorna visar bara göteborgare och även alla porträtt- och brudbilder är från Göteborg. Man kan också läsa om vad som spelas på teatrarna och på konserthuset. En av rubrikerna är t.ex. "Konst och konstnärer i Göteborg under två decennier." I mitt förra inlägg berättade jag om när M/S Gripsholm seglade in i Göteborgs hamn för första gången. Nu följer tidningen upp reportaget.

Fru Ann-Ida Broström, maka till framlidne skeppsredaren Dan Broström har förärats porträttet på helsidan. " I samband med M/S Gripsholms ankomst till Göteborg har fru Broström fått mottaga de sällsyntaste sympatibevis och storartade hyllningar till sin makes minne."

Ett reportage från det Broströmska hemmet upptar fyra  helsidor. 

Intressant med en väggfontän i entrérummet.

Salongen och matsalen.

Så får vi "En titt in i köket på ett flytande lyxhotell." Köksmästaren heter herr Korn och har en överväldigande meritlista från de finaste restaurangerna i Europa och även "från Kristiania, förlåt Oslo". Senaste tjänstgöringen var på Drottningholm. 

I fråga om åtgången av proviant på en tur-och returresa till Amerika säger herr Korn att det går åt 15 000 kg färskt kött, 5000 kg färsk fisk och 30 ton potatis. Man tar också bland annat in 5000 konservburkar, 800 kg. kaffe och 6000 kg. mjöl eftersom allt bröd bakas ombord.

Köksmästaren herr Korn är oklanderligt klädd i vitt och med en penna instucken bakom kockmössan. En imponerande rad oljespisar syns på bilden och de stora behållarna är soppkittlar.

Styckmästaren i slakteriet på den översta bilden (det måste tydligen ha funnits levande djur ombord?) och grönsaksrummet eller den s.k. "potatisskalningen" på den nedre.

Omslagsbilden på den sista sidan behöver tydligen ingen närmare presentation. 

Och så kommer jag då till BVT nummer 51 som firar 100 år just idag, den 19 december. 

Omslagsbilden av Torsten Schonberg.

Det är intressant att jag, i denna omfångsrika tidning med sina många annonser, endast hittar tre som anspelar på den kommande högtiden och har något med jul i rubriken. Man kan ju jämföra med dagens veckotidningar som har haft artiklar om julen sedan i november. 

Ett förslag om ett julbord till barnen är det enda i matväg som påminner om julen. Det finns inga inslag om julfirande heller utan som vanligt är det teater-och musikrecensioner i långa reportage och många noveller och resebrev. Naturligtvis finns de vanliga frågespalterna om juridik och om lite vad-som-helst med. Just den här frågan tyckte jag var intressant eftersom jag började köpa tidningarna just på grund av omslagsbilderna av mer eller mindre kända konstnärer. Förhoppningsvis går det att läsa om man förstorar upp bilden. 

Tora Teje är den mest berömda svenska skådespelerskan det här året. Hon uppträder på Dramatiska Teatern där man ger Bernard Shaws Sankta Johanna. 

Reportern Vanja skriver om "den svenska karavanen" som besöker Rom, Florens och Venedig. Största delen handlar om Rom och om hur "karavanen" fick en audiens hos självaste påven Pius Xl. Det är en mycket detaljerad och målande beskrivning. Sen händer det inte så mycket mer än att sällskapet åker till Florens med tåg och bekantar sig med alla sevärdheter. 

Slutligen går tågresan till Venedig. Där åker man gondol i höstmörkret och går på upptäcktsfärd i staden. Sammanfattningsvis är Vanja ganska besviken på Venedig. " När det blir en grå dag...blir man plötsligt galen på allt vad kanaler och vatten heter och möglet på husväggarna får ischiasnerven att knorra sig på en frisk och sund människa." För henne var Florens resans höjdpunkt. 

Det finns ingen kommentar i artikeln om dessa fascister.

En dam blir fotograferad på San Marco. 

Några vinterkläder får avsluta det här inlägget.