1726 En värsting till syster

Nu har det gått fyra dagar sen jag var i Stockholm, ditlockad av Mirren som hade biljetter på sitt Abundoabonnemang till En värsting till syster på Chinateatern. Jag åkte upp i torsdags och på kvällen var Mirren, pojkarna och jag och såg musikalen.

Bilden från nätet. 

Musikalen har gått i snart ett halvår men fortfarande drar den nästan fullt hus. Det var åtminstone fullt på parketten. Jag har läst recensionen i Svenska Dagbladet där man också kan läsa om handlingen och håller helt med recensenten. Det var roligt att höra och se Susanne Reuter live, vilket jag inte gjort förut. Hon är en fin skådespelerska och har en fantastisk röst  som dock lämpar sig bäst för tal enligt min mening.
.

Caspar är pigg och glad före föreställningen.

Caspar och jag satt bredvid varandra på den främre parketten medan Mirren och Casimir hade platser på balkongen på första bänkraden. Eftersom jag är höjdrädd och får ilningar i benen när jag tittar ner tog jag tacksamt emot biljetterna på parketten.

Musikalen gick i ett intensivt fartfyllt tempo under nästan tre timmar med paus emellan. Undrar hur artisterna överhuvudtaget orkar att sjunga och dansa i det här tempot kväll efter kväll? Scendekorationerna och ljussättningen var helt fantastiska men både Caspar och jag var tvungna att hålla för öronen då och då eftersom musiken ibland var öronbedövande - även om orkestern var alldeles utmärkt. (Mirren tyckte det var normal ljudvolym).

Även om Gladys del Pilar och Karl Dyall naturligtvis var magnifika i sina huvudroller var en av höjdpunkterna för mig - vad det gäller det sångliga - Ebba Irestad som den unga nunnan Maria Roberts. Operan kanske blir nästa scen för henne? En annan höjdpunkt var när de tre  gangsterkompisarna dansade och sjöng sitt solonummer. Och så förstås den pampiga och härliga avslutningsdansen där alla nunnorna dansade i paljettklädda dräkter signerade Camilla Thulin.

Bild från applådtacket. Susanne Reuter som abbedissan längst fram med Karl Dyall till vänster i bild.

När föreställningen var slut var klockan nästan halv elva men vi hade lyckan av att ha en privatchaufför som stod och väntade på oss utanför så att vi kom hem ganska snabbt. Dagen därpå åkte jag till Liljevalchs för att se på Vårutställningen. Men den tänker jag skriva om i mitt nästa inlägg.

1725 Fem en fredag vecka 3 2020

Det är ElisaMatilda som varje fredag kommer med fem frågor som hon tycker vi ska svara på. Fler som antagit utmaningen hittar man på hennes hemsida. (Bilderna har inget med det övriga inlägget att göra.) 

En av mina tavlor som jag äntligen fixat ram till. Kent spikade den och jag målade. Ramen kallas för "geniram" fick jag lära mig på en målarkurs. Man spikar bara listerna direkt på varandra :-). (Jag var tvungen att behålla lite av väggen bakom annars syns inte ramarna.  )

Här är en annan där jag målat om ramen från blå till vit. Tavlan fick lite mjukare framtoning. 

Här är frågorna som är ganska spretiga men ändå kul att svara på..

1. Vem ringde dig sist. 

2. Vad händer i din stad i helgen?

3. När höjs ditt blodtryck?

4. Hur många länder har du varit i?

5. Vart är du på väg?

1. Vem ringde dig senast?

Min käre make, Kent, som undrade var jag var på min eftermiddagspromenad och hur länge det skulle dröja innan jag kom hem.

2. Vad händer i din stad i helgen?

Söderköping är en liten stad där det inte händer särskilt mycket på helgen. Dessutom är biblioteket, som brukar ha utställning, stängt på söndagarna. I Sankt Laurentii kyrka är det avtackning av en av prästerna och dit kommer vi att gå på mässa klockan 11 i morgon söndag.

3. När höjs ditt blodtryck?

(Jag förstår det som att Elisa menar att jag blir arg och upprörd över något) När jag får höra att barn och kvinnor misshandlas och utnyttjas.

4. Hur många länder har du varit i?

15-16 stycken minst. I alla kontinenter om man räknar med sex stycken - utom Australien och Antarktis. 

5. Vart är du på väg?

Just nu till orgelrummet, som på samma gång är gästrum och ateljé, för att spela orgel. 

1724 Gems Weekly Photo Challenge vecka 3 2020 - TIGER

Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challenge som hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 3 2020  är ordet TIGER. Fler som antagit  utmaningen hittar man på hemsidan.

Min tiger hänger på ytterdörren för att fotas. Detta för att man ska få en uppfattning om hur stor den är allt fick jag inte med. (Bilderna går att klicka större.)

Den här pappersgobelängen (om man nu kan kalla det för detta) med den farliga tigern köpte jag i Peking när vi bodde där en tid för många år sen. Den är handmålad som så många andra väggprydnader av den här typen. Den tar väldigt stor plats så den har legat hoprullad i sin ask så länge att jag nästan glömt bort den. Men när jag såg temat den här veckan kom jag ihåg den.

Fint broderad tiger inköpt i Peking samtidigt med tigern. Insekterna har säkert någon symbolisk betydelse som jag inte vet något om. Några ränder han den inte bevärdigats med.

Tredje djuret i den kinesiska zodiaken är tigern. Vilka de andra är kan man se här. Nästa gång det blir tigerns år är 1922. Tidigare tigerår är 1926, 1938, 1950, 1962, 1974, 1986, 1998 och 2010.

Personer som är födda i tigerns år är modiga, passionerade, hetlevrade och inte rädda för att gå sin egen väg. Tigern är tävlingsmänniska och en naturlig ledare. Den är alltid på språng och har koll på det som händer runt omkring. Den är generös och spontan. Men eftersom tigern är så självständig följer den inte alltid direktiv och regler.

Det finns mycket skrivet om tigerns personlighet och vill man veta mer kan man gå in här och läsa.

Sist en bild på Tage, min tiger som håller uppsikt över gästrummet som samtidigt är ateljé och orgelrum.

1723 - Bonniers Veckotidning nr 3 1926

Omslagsbilden till tidningen är gjord av Godtfred Rønning. (Bilderna går att klicka större.)

Dags för lite nyheter från Bonniers Veckotidning nummer 3 1926. Nu är det 94 år sedan tidningen gavs ut men det är fortfarande inga problem med att läsa den. Omslagen gjordes av den tidens kända illustratörer och konstnärer, men just denna illustratör har jag inte hittat något om på nätet.

Det har visserligen gått ett par veckor sedan det nya året firades in, men här finns ändå en sida med vad som kan hända efter årsskiftet 1925-1926. 

Allt blir sig likt så småningom utom kvinnan tycks det som. Jag ser att det är svårläst i synnerhet portvakten och portvaktens barn. Det är han och hans barn som får cigarrerna. Men sedan alla räkningar är betalda blir allt som vanligt. I buren är det krigets gud, Mars, som inte ska släppas in.

Tidningen riktar sig mot den del av den del av befolkningen som har det gott ställt, som bor på herrgårdar eller slott på landet, eller i våningar i städerna där husmödrarna har hjälp av tjänstefolk. Hur skulle man annars kunna förklara den ytterst omfångsrika Varje dags meny med två överdådiga lagade mål per dag med både varmrätt och efterrätt.

Här är ett exempel på vad man kan göra om sockerkakan har blivit torr. Den återfinns som efterrätt på tisdagen. Det gick ju inte att frysa in det som möjligtvis blev över på den tiden. Man kanske skulle pröva?

Einar Nerman, en av mina favoritillustratörer har även i denna tidning skrivit ett kåseri från London, där han bodde med sin familj under 20-talet. Han har som vanligt illustrerat artikeln med eleganta porträtt. Men inga som är kända numera så jag övergår till en annan kåsör som också själv illustrerat sitt kåseri. Nämligen Erik Lindorm. Han var en vänsterradikal journalist, författare och poet som tydligen även skrev kåserier.

Jag förvånar mig lite över att han fick skriva sin ganska respektlösa artikel om de gamla dammiga klassiska författarna plus Strindberg, som enligt honom inte lästes av vanligt folk. Det kanske vore något för Svenska Akademien att ta till sig? Jag citerar:

"Men vilka författare läser man? Jo, de klassiska och höglitterära som kanske blott ha haft en trång ring av finsmakare till publik, eller om de trängt ut i vidare kretsar, dock aldrig kommit ner i folkdjupet riktigt."

Sen räknar han upp ett flertal författare där bland annat Heidenstam, Strindberg och Pär Lagerkvist ingår och som inte kan mäta sig i popularitet med t.ex. Frank Heller eller Emil Norlander.

"Och ändå äro de sistnämnda betydligt mer lästa och njutna, och de sysselsätta folks fantasi mycket starkare än de "riktiga", de "stora" författarna. Är det verkligen demokrati att så förbigå folkets tydligt uttryckta smak, den litterära folkviljan så att säga?"

Roligt är det också att läsa Iwar Donners kåseri om när han var med sin tant Laura hos Antoine - Paris förnämsta damfrisör enligt artikelförfattaren. Donner var journalist, konstnär och illustratör och illustrerade också han sitt kåseri.

De stackars damerna fick sitta på rad en hel timme i en sorts torkhuv. 

Salongen är stor. "Mitt i det hela rör sig Monsieur Antoine, han är ytterst elegant och soignerad med ett stänk av kvinnlighet över sin apparition och när han ger sina order ligger rösten sjungande uppe i falsetten".

Här kan madame följa med i klippningen i en spegel, som tydligen är utdragbar.

Interiör från den eleganta salongen. Bara manliga frisörer som synes.

Det skrivs mycket om teater, musik och film i tidningen. Och vad rika människor hittar på på sin semester. På vintrarna är man i Sankt Moritz och på somrarna ute och seglar. I det här numret finns det inga bilder på kvinnliga bilförare som det brukar. Det var väl mest på sommaren de var ute och körde i sina öppna bilar.

Att tidningen främst riktar sig till kvinnor förstår man både av annonser och porträttgalleri, där det för det mesta visas bilder på kvinnor. Några sidor om det senaste dammodet finns också alltid med.

En sida med kändisar och deras vänner får avsluta det här inlägget.

I mitten Mary Pickford med sin Sankt Bernhardshund. 

1722 Ord som jag vill adoptera

Vi ger ju inte varandra julklappar eller födelsedagspresenter, Kent och jag, men lite lagom före jul eller födelsedag brukar jag tipsa om något jag önskar mig och som ibland kan tyckas vara onödigt. Som t.ex. en prenumeration på Språktidningen. Onödigt eftersom den finns att läsa på biblioteket om man har lust.

Nu blev det i alla fall en prenumeration på denna tidning, som jag har mycket nöje av. En del är mycket specialiserat och mindre intressant för mig, men man lär sig alltid något nytt. Inte visste jag att det fanns en ö i Stilla havet - Pitcairn - där myteristerna på skeppet Bounty slagit sig ner - och som har ett alldeles eget språk. Onödig kunskap kan man ju tycka.

Årets första nummer handlar bland annat om nyord. Många av dessa nyord har att göra med klimatet, som Gretaeffekten, tågskryta och smygflyga, ord som finns på omslaget. Det måste kännas fantastiskt för Greta Thunberg att ha bildat nya ord, förutom det förut nämnda, nämligen klimatstrejk. För det var ju hon som hittade på att strejka för klimatet.

Förutom sidorna med några av nyorden, finns det en lista på 1001 ord på nätet och som förmodligen kommer att försvinna i nästa svenska ordbok. Om man tycker att ett ord från denna lista ska finnas kvar kan man adoptera det. Det har blivit en succé, skriver tidningen. Här är länken: spraktidningen.se/adoptera.

Här kommer några av de ord som jag själv vill adoptera.

Ett bra ord för saker som inte har så stora betydelse är adiafora. Jag har alltid en pärm som heter Adiafora där jag sätter in allt möjligt som man kanske kan ha nytta av någon gång.

Eftersom jag är musiker är det självklart att jag vill adoptera ord som dominantackord, durtreklang, principalstämma (som är ett mycket viktigt orgelregister), xylofonsolo och rasselinstrument. Vad ska förskolepersonalen kalla dessa instrument annars?

Ord som återfinns i mina barn- och ungdomsböcker är lornjett, nipperskrin, pigtjusare och wigwam. Vore tråkigt om de försvann.

Och hur skulle jag kunna berätta för mina barnbarn om den hemska dagen i de tidiga tonåren när min mamma upptäckte att min bästa vän och jag hade löss utan att använda ordet sabadillättika? Det var ingen trevlig upplevelse att sitta där i timmar med huvudet inlindat i en handduk indränkt med den illaluktande vätskan. Men det var effektivt.

Och vad ska man kalla den person  i gamla filmer och som ofta går omkring på gatan i New York med plakat både bak och fram om man tar bor ordet sandwichman?

Kul att få veta om du, som läser det här, har några egna ord som du vill adoptera.

1721 - Råttans år 2020

Så här några dagar in på det nya året funderar man ju lite på året kommer att bli. Enligt den kinesiska astrologin är jag råtta och det var tolv år sen sist. Den kinesiska månkalendern eller zodiaken, som har funnits i femtusen år, är uppdelad i tolvårscyklar och varje representeras av ett djur.

Det första av de tolv djuren är råttan och sedan följer oxen, tigern, kaninen, draken ormen, hästen, geten, apan, tuppen och sist grisen.

Den här lilla råttan hänger med de andra elva i mitt arbetsrum och har gjort sedan 1998 då jag köpte den i Kina första gången vi var där. Den är fint broderad på siden som de övriga. (Bilderna går att klicka större.)

Legenden berättar att Buddha utlyste en tävling eftersom människorna inte kunde mäta tiden. De djur som kunde ta sig över en flod skulle få plats i den nya kalendern som han skulle skapa. Det är en spännande berättelse om de tolv djuren, som slutligen lyckades korsa floden. Här är det inte Buddha som utlyser tävlingen utan Jadekejsaren som är himlens herre.

De tolv djuren i den kinesiska zodiaken. Här har jag hängt upp raden i matrummet för att kunna fotografera dem. Kent tog bilden. 

Råttan och katten som inte kunde simma, fick rida på oxens rygg. När de hade kommit till mitten av floden puttade råttan ner katten i vattnet så att hon flöt bort. När de närmade sig stranden på andra sidan hoppade råttan iland före oxen och kom således först i kalendern. Katten kom inte med alls och därför är katten och råttan fiender för alltid.

Bild från Wikipedia.

Råttan är en social varelse och en överlevare. Det bådar gott för det kommande året tycker jag. Råttan har många positiva egenskaper, är intelligent, logisk och realistisk. Människor som är födda i råttans tecken är uppfinningsrika och ambitiösa. De är ekonomiska och sparsamma och har lätt för att tjäna pengar. De värnar om familjen och kommer att leva ett långt liv. De anses enligt Wikipedia vara charmiga och hårt arbetande. 

Samtidigt är de manipulativa, obstinata och vill gärna ha kontroll över allting. De behöver lära sig att tänka på andra och är lättkränkta och hämndgiriga. Med tiden blir de mer toleranta och idealistiska. (Låter ju hoppingivande.)  

Råttor vid Isaniwa-helgedomen. Bild från Wikipedia.  

Yrken som passar råttor är spioner, skrivande, juridik, politik, ingenjörskonst, detektivarbete, redovisning och patologi. Ingenting passar in på mig utom möjligtvis skrivande. Jag skulle gärna bli journalist om jag hade fick leva om mitt liv. Nu får jag nöja mig med att blogga och det är inte det sämsta.

Jag hoppas i alla fall att jag får bli en mycket gammal råtta så jag kan följa mina barnbarn i deras musikaliska karriärer ett tag till.

1720 Halvårskoll juli - december 2019

Så här sista dagen på året är det dags att komma med en halvårskoll. Det har som vanligt hänt mycket spännande och roliga saker - kanske mest när jag varit uppe i Stockholm och hälsat på Mirrfamiljen. Det har varit ett bra halvår som har varit fritt från sorger och bekymmer, något som jag är väldigt tacksam för. Hemma har det mesta gått sin gilla gång, vilket jag också är tacksam för.

JULI   

Mina tre yngsta barnbarn, Casimir, Caspar och Clarissa fyller alla år i början av juli. Casimirs tolvåriga och Clarissas åttaåriga födelsedag firade vi här i Mogata. Det är precis två år mellan barnen så det är lätt att komma ihåg hur gamla de är. De fyller andra, femte och åttonde juli.

Casimir, Caspar och Clarissa har krupit upp tillsammans i dubbelsängen i gästrummet efter att vi sjungit för Clarissa. (Bilderna går att klicka större.)

Den sommargudstjänst som vi alltid försöker vara med på, är den som äger rum på Gretas Äng på Äspholm i Sankt Anna skärgård, där vi också har vårt gemensamma sommarställe, mina två bröder och jag. Vi har alltid haft tur med vädret, så även i år som synes.

Vi hälsas välkomna när vi närmar oss skärgårdsparadiset med kyrkbåten.

AUGUSTI

Jag ville gärna se utställningen med illustratören Lena Andersson på Millesgården och Mirren hade, till min glädje, abundobiljetter dit när jag kom och hälsade på i augusti. Det var roligt att se alla de fina illustrationerna. Här har jag berättat om den utställningen.

Jag och Clarissa i parken på Millesgården.

Dagen efter att vi varit på Millesgården gick Mirren, Clarissa och jag till Scenkonstmuséet, där jag aldrig varit men hört så mycket talas om. Även om Clarissa varit där flera gånger eftersom Mirren har årskort dit, tycker hon det är lika roligt varje gång. Jag tyckte muséet var helt fantastiskt och går också gärna dit flera gånger. Här har jag berättat om den upplevelsen.

Ett helt rum på Scenkonstmuséet där man får pröva olika instrument. Clarissa spelar orgel i vanliga fall. 

SEPTEMBER

Träden i trädgården har skiftat färg och en del löv har börjat falla. De två lönnarna i häcken, som syns på bilden, är självsådda sedan vi flyttade hit för trettio år sen. Ännu ett finns lite längre bort till höger.

Det blev ett digert jobb så småningom att räfsa ihop alla löv.

Ännu ett besök i Stockholm i september. Förra gången Mirren och jag var på Nationalmuseet hade vi bråttom hem eftersom Clarissa kom hem tidigt från skolan. Så vi hann bara att se en del av nedervåningen.

Den här gången åkte vi upp till översta våningen för att se renässanskonsten. Men först åt vi lunch på Arirang - en koreansk restaurang där Mirren är god vän med innehavaren, som är mamma till en av Casimirs klasskamrater. Där finns många vegetariska rätter för Mirren att välja mellan.

Mirren och Byung-hi Lim som tillsammans med sin man äger och driver restaurangen.

OKTOBER

Den största upplevelsen den månaden var förstås vår resa till Limoux i södra Frankrike där min äldsta dotter Anna med sin man Jörgen har ett hus mitt i den lilla stan. Den första utflykten blev till den berömda marknaden i Esperaza någon mil från Limoux. Där inhandlade jag ett par härliga tunikor till mycket facilt pris - två för 5 Euro styck och två för 10 Euro styck och som jag har mycket nytta av. En kan man se om man klickar på länken.

Annas franska bästis, Josie, som bor i huset mittemot och som ser till huset när familjen är borta, är med på utflykten. Det är hon som lyfter juiceglaset. Bredvid henne sitter Kent och därefter Jörgen och Anna.

Några dagar efter vi kommit till Limoux varnade man för att floden Aude skulle svämma över. Regnet öste ner en hel dag och natt men översvämningen blev inte lika kraftig som året före som väl var.

Vattnet nådde inte ända upp till parkeringen på stranden som den gjorde förra året. Men det räckte för att strandpromenaden till höger skulle bli en lervälling.

NOVEMBER

Den här månaden var det så mycket som hände så det blir fler bilder än tidigare. Först hade jag  bara tänkt att åka upp för att vara med på barnens orgelkonsert i Ansgarskyrkan i Lidingö på lördagen, men Mirren hade biljetter till Häxorna i Eastwick med Peter Jöback på Cirkus på fredagskvällen så jag äkte upp redan på fredagen. En härlig upplevelse om än pojkarna, som var med, tyckte att huvudrollsinnehavaren svor för mycket :-).

Peter Jöback och ensemblen tackar för applåderna. 

Vid tiotiden dagen därpå åkte Mirren och alla tre barnen till Ansgarskyrkan i Lidingö där eleverna till orgellärarna Mathias och Roberta skulle visa vad de lärt sig under terminen. Varje år har man denna konsert med rubriken I Pipsvängen. Kul för en gammal kantor som jag att alla mina tre yngsta barnbarn spelar orgel.

Här får alla orgeleleverna en godispresent.

På kvällen åkte Mirren och jag tillbaka till Ansgarskyrkan eftersom barnens orgellärare, Mathias Kjellgren bl.a.skulle kompa kyrkokören i en Händelskonsert kallad After Work. Stockholm har ju körresurser som är fantastiska och kören sjöng himmelskt. En av sångerna spelade jag in och som man kan lyssna på här.

När Händelskonserten var slut så släntrade en musiker med en stor kontrabas in genom sidodörren, och jag fick veta att det skulle bli jazzkonsert kort efteråt. Mirren vet ju att jag älskar jazz så hon förbarmade sig över mig och stannade kvar med mig.

Jag njöt oerhört av de gamla kända evergreensmelodierna och framför allt av den lysande pianisten som jag träffat tidigare i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping. Det var bandet Absolut Jazz som spelade och det kan man både läsa om och lyssna till om man klickar på länken.

Killarna i Absolut Jazz och vi andra lyssnar till trumsolot.

På månadens sista dag hade jag lovat att ackompanjera önskepsalmer på basaren som arrangerades av medlemmarna i kyrkans internationella arbete i Söderköping - ACT (Action by Churches Together). Jag spelar inte ute så mycket längre och det här var en trevlig omväxling med ganska mycket folk i församlingshemmet och som både sjöng och köpte lotter. Både min bror och svägerska är drivande i föreningen.

Det var ingen brist på önskemål när det gällde psalmerna, mest advents- och julpsalmer förstås. Men de flesta sitter ju i sedan barndomen.

DECEMBER

Varje år ser jag fram emot den dag i slutet av december då jag kan åka upp till Stockholm för att vara med på både Stockholms Gosskörs julkonsert och Lilla Akademiens julkonserter. (Som samtidigt är skolans julavslutning.) Även i år fick jag tillfälle att lyssna till de fantastiska körerna på båda ställena.

På gosskörskonserten, där Caspar sjunger med i Konsertkören, fick man inte fota i år tyvärr. Men vill man lyssna på Dagen är kommen, som också i år sjöngs under uttåget och lät lika fantastiskt med sin överstämma som då, kan man klicka här. Bilden nedan fick jag låna av Mirren, (som jag tror fick den av körassistenten).

Hela Stockholms Gosskör har julkonsert i Gustav Vasa kyrka i Stockholm. Hela Preparandkören i vita skjortor syns inte på bilden. Det är säkert ett trettiotal pojkar som är med där. Alla gossarna måste ha händerna på ryggen, vilket kan vara svårt att komma ihåg ibland.  

Det är en fantastisk upplevelse att lyssna till Lilla Akademiens julkonserter, av vilka jag gick på den tidigare. Att se och höra 450 barn och ungdomar från 60 olika länder, klädda i lucialinnen och tomtekläder tillsammans sjunga fyrstämmigt utan en enda (hörbar) falsk ton är magiskt.

Mirren tog bilden från läktaren på Gustav Vasas kyrka i Stockholm. 

Förutom att sjunga rent måste man som elev på Lilla Akademien också spela ett instrument. Vi fick njuta både av orkesterackompanjemang till körerna och till brassbandet, som spelade ett svängigt medley av amerikanska julsånger.

Det var även en högtidsstund för familjen eftersom Casimir hade fått äran att spela orgelsolo på båda julkonserterna. Han spelade den svåra Toccatan av Gigout och med Mathias hjälp med registreringen gick det jättebra. Alla vi i familjen kunde sedan dra en suck av lättnad eftersom han fick spela i början av konserterna. Vill man se och höra mer från konserten och dessutom höra Casimir spela kan man klicka här.

Casimir spelar Toccata av Gigout på den stora orgeln i Gustav Vasa kyrka i Stockholm. 

Det sista fina minnet från halvåret som gått är julmyset hos sonen Kalle med sambon Anne-Sofie. Jag fick också tillfälle att träffa den yngsta medlemmen i hela släkten, lille Leon, som just  idag fyller sju månader.

En liten extra bonusbild lägger jag till. Den är på Caspar, den mest empatiska av de yngsta barnbarnen som alltid vänder sig om och ser till att mormor hänger med när vi är ute och promenerar. Han brukar också ta mig i handen eftersom han vet att jag är lite vinglig ibland.

När jag skulle åka hem ifrån Stockholm erbjöd han sig att följa med mig till Cityterminalen och hjälpa mig upp och ner med väskan på bussarna eftersom båda föräldrarna jobbade. Det gjorde han med den äran - han till och med följde med in på Cityterminalen trots att jag tyckte jag kunde klara mig själv där. Barnen är vana vid att klara sig själva på bussar och tunnelbana så jag var inte orolig för att han inte skulle hitta hem. Det tog inte lång tid förrän han var hemma igen.

Och med denna halvårskrönika vill jag passa på att önska alla mina bloggvänner ett riktigt

GOTT NYTT ÅR!

1719 - Julmys med tärningsspel hos Kalle och Anne-Sofie

Eftersom Kent och jag inte firar julen särskilt mycket var det extra trevligt att få bli bjuden på julmys hos sonen Kalle och hans sambo Ann-Sofie på söndagskvällen före jul. Det visade sig inte bara vara julmys utan en regelrätt julafton med både presenter och tomte, eftersom mitt barnbarn - Isabelle med sin man David och lille Leon - skulle fira julen hos svärföräldrarna i Västerås. (Kent tog alla bilder i inlägget som går att klicka större.).

Anne-Sofie lägger sista handen vid julbordet. 

Inget saknades på det traditionella julbordet. Anne-Sofie hade gjort en god broccolipaj och en himmelskt god (mycket grädde?) potatisgratäng extra för Kent, som är vegetarian. Fin ost också som han kunde äta, som synes. 

Från vänster syns Bella, Kajsa, som är barnbarnet Oscars flickvän, David och Oscar med var sin glöggmugg, Kalle och Anne-Sofie har något att fixa i bakgrunden. 

Hela gänget, utom Kent som tog fotot, vid matbordet. Snyggt dukat med pepparkakshjärtan med namn i glasyr som placeringskort.

Kalle i någon sorts älgmössa hälsar välkommen.

När vi hade suttit en stund vid matbordet och ätit av alla den goda maten var det dags för julklappsutdelning. Själv köper vi aldrig några julklappar åt varandra så det blev en överraskning när både Kent och jag fick var sin tjusiga tröja och matchande frottéhanddukar.

Barnbarnsbarnet Leons första bekantskap med tomten. Han visade inga som helst tecken på rädsla utan var bara intresserad av tomtens skägg som han försökte dra av när han lite senare fick sitta i tomtens knä.

Intressant spel tycker Leon.

Här har Leon lyckats dra av skägget på tomten, morbror Oscar. 

Efter julklappsutdelningen spelade vi ett mycket roligt men invecklat tärningsspel och jag är fortfarande inte riktigt säker på hur reglerna med poängsättningen fungerar. Ingen visste heller vad tärningsspelet hade för namn.

Sex tärningar har man att slå med och man ska börja med att komma till 30 eller över. Om man får t.ex. 35 poäng får man fortsätta att slå för att få femmor som man kan använda att ta bort poäng för den person som sitter till höger. Om man slår 30 själv blir det noll. Om det är någon av bloggvännerna som vet vad spelet kallas vore jag tacksam att få veta det.

Underbart att vara gammelfarmor!