1664 Påsknytt från BVT nr 15 1926

Omslagsbild av Einar Nerman, en av mina favoritillustratörer. Jag har haft med honom som Månadens illustratör flera gånger. Länkar dit i slutet av inlägget. (Bilderna går att klicka större.)

Förutom omslagsbilden, en annons och veckans meny är det inte mycket i  tidningen som anknyter till påsken. Här finns inga sidor med påskpynt, påskpyssel, påskdukning eller annat påskaktigt som man är van vid i dagens veckotidningar. Mycket kan man kanske skylla på bristen på färg - blommor och trädgård finns t.ex. aldrig med i tidningarna.

Kultur, resor och reportage av typen hemma hos, bilder på hur dåtidens kändisar roar sig eller semestrar och mode förekommer även i detta påsknummer. Einar Neman återkommer med sitt kåseri 

- I svart och vitt - denna gång från Paris. På Dramaten spelas Henrik IV av Pirandello med en för mig helt okänd skådespelerska i huvudrollen, Signe Kolthoff. Här kan man läsa lite om henne. Hennes moatjé däremot är välkänd - Anders de Wahl. Recensenten sågar Pirandello men tycker att föreställningen är sevärd på grund av framför allt Anders de Wahl. 

Signe Kolthoff som markisinnan Matilde Spina i Pirandellos Henrik IV. 

 Signe Kolthoff och Anders de Wahl i Henrik IV. Teckning av Kurt Jungstedt. 

En intressant artikel om tatuering finns med i detta nummer.

Det berättas att Karl IV Johan hårdnackat vägrade att åderlåta sig när han var sjuk. Men när han blev sämre gick han med på att visa sin arm efter att hans livmedikus dyrt och heligt lovat att inte säga något om tatueringen på armen där nålen skulle stickas in. Som ung löjtnant hade han låtit tatuera in Mort aux rois (död åt kungen) för att visa sin lojalitet mot Napoleon.

Jag citerar: " Om man sålunda måste sätta ett stort frågetecken vid denna anekdot, så är det dock däri berörda tatueringsbruket betjänat av ett närmare beaktande. Det visar sig nämligen vara en allmänt spridd sed, som påvisats ej blott hos de flesta kända naturfolk utan hos folk på ett högre utvecklingsstadium där det förekommer, i synnerhet hos sjömän samt kanske ändå oftare hos brottslingar. Men tatueringsbruket har även påvisats hos personer tillhörande högre sociala skikt och av fullständigt oförvitlig karaktär."

Iggorot (ett folk som lever i bergstrakterna i Filippinerna) med tatuering som är så tät att den verkar som en mångfärgad trikå. 

När jag växte upp och långt fram på 1900-talet frodades dessa fördomar och försvann väl inte förrän fram på 1970-talet när var och varannan hippie tatuerade sig. Numera är det ju så vanligt att man inte bryr sig om någon är tatuerad. Den långa artikeln fortsätter med ingående detaljer om hur olika folk blev tatuerade och med vilka verktyg. Små flickor blev tatuerade redan som 3-4 åringar. Dem blev man tvungna att binda fast ibland. De skulle inte bli gifta annars när de blev vuxna. De blev tatuerade regelbundet ända tills de blev giftasvuxna, konstaterar författaren.

Tatueringar på bröst och armar hos en tysk förbrytare.

Modesidor finns med som vanligt. Här visar några modeller det senaste från Paris.

Överst "en liten sommarklänning av tryckt chiffon". Den nedersta bilden är inte en maskeradkostym utan en aftontoalett. I bildtexten undrar man om det kommer att bli modernt igen med peruk. 

Har man problem med att veta vad man ska ha till lunch och middag från och med påskdagen och en vecka framåt kommer här lite tips.

Förhoppningsvis går menyn att läsa om man klickar upp bilden.

Annonsen nedan är det enda som anspelar på att BVT nr 15 är ett påsknummer. Företaget Gahms finns väl fortfarande, eller?

En ny bil till våren kanske?

Länkar till mina inlägg om Einar Nerman.

Einar Nerman 1
Einar Nerman 2
Einar Nerman 3 

1663 Födelsedagskalas

(Bilderna går att klicka större.)

Här var han 14 år, min son Kalle, som fyllde 55 år igår. I intervjun i tidningen berättade han bland annat att hans hobby var sport och musik, hans idoler Queen och 10 cc, att han spelade gitarr på sin fritid och att han inte gillade lappskojs. (Jag fick senare veta att det var journalisten som hade föreslagit det när han inte kom på vad han inte tyckte om. Jag aldrig någonsin lagat det hemma och måste googla för att ta reda på vad det överhuvudtaget är för maträtt.)

Det har alltså gått 41 år sen dess men fortfarande älskar Kalle att spela gitarr och brukar trumfa ihop ett rockband av kolleger när företaget som han jobbar på har fest någon gång. Han och jag spelar också ihop när det beger sig, senast på barnbarnet Isabelles bröllop förra året. Igår var vi bjudna på födelsedagskalas i den nyköpta villan i Åby.

Från vänster: jag, Oscar (Anne-Sofies son), Anne-Sofie och Kalle.

Familjen flyttade in för bara 14 dar sen så mycket återstår att göra. Alla kartonger, 150 stycken (!) var dock uppackade men mycket av inredningen behöver göras om, får jag veta. Det var första gången som Kent och jag var där och vi tyckte att huset var både rymligt och välplanerat.

Kalle och Anne-Sofie i det öppna köket. Än har inte de två smarriga smörgåstårtorna dukats fram.

Från vänster: David, gift med mitt barnbarn Isabelle, Ann-Sofie, Kent, Isabelle (Bella till vardags) och barnbarnet Oscars flickvän Cajsa.

Som synes övergår köket i ett stort matrum där det får plats två rejäla matbord. Huset är ett souterrränghus så vardagsrummet med TV finns en trappa ner. 

Här är resten av gänget, Kalle närmast till höger med sonen Oscar bredvid vid fönstret.

Vi bjöds på två härliga smörgåstårtor som Anne-Sofie och Kalle själva hade fixat till och Kent fick också en specialgjord vegetarisk. Efterrätt var Anne-Sofies special, en jättegod kladdkaka med hallon och vispgrädde.

Här i bottenvåningen har Kalle äntligen får sin efterlängtade studio. Ingen brist på gitarrer. 

Son och mor på upptäcktsfärd i källaravdelningen. 

1662 Gems Weekly Photo Challenge vecka 15 - PAPPER

Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challenge som hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 15 2019 är ordet PAPPER. Fler som antagit  utmaningen hittar man på hemsidan.

Det har hänt en hel del på pappersfronten sedan jag var liten på 1940-talet. Hemma i stan hade vi badrum med vattenklosett (som man sa på den tiden). Där hängde det tunt toalettpapper i en bunt som man rev av ett och ett när vi behövde. Men på sommarstället, där familjen tillbringade hela somrarna, fick vi nöja oss med tidningspapper på utedasset. Det var därifrån som jag fick mina första kunskaper om andra världskriget.

Mjukare toapapper nu för tiden. (Bilderna går att klicka större.)

Varje dag under sommarlovet fick jag cykla till mjölkaffären och hämta mjölk i en mjölkkruka Jag kommer ihåg vilken revolution det var när de trekantiga mjölkförpackningarna gjorde entré 1952. Jag bodde i Lund i mitten av 50-talet och det var skönt att slippa diska mjölkflaskor.

Det var i Lund som Ruben Rausing grundade sitt företag Tetra Pak som sedan skulle bli världsomfattande. Men det dröjde ända till 60-talet innan de fyrkantiga mjölkförpackningarna lanserades.

Jag kommer också ihåg hur äckligt det var att tvätta näsdukar. Pappersnäsduken var ännu inte uppfunnen och jag hade inte alltid tillgång till tvättmaskin. Om man numera inte har någon pappersnäsduk till hands går det bra att snyta sig i hushållspapper också. Har inte något minne av att det fanns hushållspapper på den tiden heller, alla använde i alla fall näsdukar av tyg.

Hur klarade man sig utan hushållspapper? Hittade faktiskt en gammal näsduk i en byrålåda.

Till måltiderna skulle man ha servetter i tyg som skulle ligga i en servettväska eller i en servettring. Servettringar i silver förekom ofta som doppresent. Jag sydde själv servettväskor och broderade dem med korsstygn.

Numera ligger mina gamla vackra damastservetter på en hylla i garderoben. De är perfekta att putsa glasögon eller fönster med.  Hushållspapper gäller i vardagslag här hemma och om vi har gäster dukar jag med pappersservetter från  IKEA.

Min käre make ser till att jag aldrig behöver lida brist på papper. 

I mitt arbetsrum är jag omgiven av papper - nästan allt i bokhyllan bakom mig består av papper och kartong. Jag hör till dem som fortfarande vill ha en pappersbok att läsa i.

1661 Gems Weekly Challenge vecka 14 2019 - ÖVER

Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challenge som hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 14 2019 är ordet ÖVER. Fler som antagit  utmaningen hittar man på hemsidan.

Så här såg den färgsprakande himlen ÖVER vår lilla gata ut när vi kom hem efter gudstjänsten i Börrum i söndags kväll. 

Solnedgång över Stengårdsvägen sista mars 2019. (Bilden går att klicka större.) 

1660 Jonas Gardell på Cirkus

En av anledningarna att jag åkte upp till Stockholm för drygt en vecka sedan, förutom att vara med då Caspar skulle ha sin oboekonsert och Casimir och Clarissa skulle spela orgel i Jordbro kyrka på lördagen och i Lidingö kyrka på söndagen, var att Mirren lockade med biljetter till Cirkus på fredagskvällen med Jonas Gardell.

Maï, Mirren och jag på Cirkus innan föreställningen skulle börja. (Bilderna går att klicka större.)

På fredagsförmiddagen passade jag också på att åka till Thielska Galleriet och se på utställningen med systrarna Jobs. På kvällen, som sagt, hade Mirren, hennes väninna Maï och jag biljetter till Jonas Gardells show - The Queen of f---ing everything. Mirren hade sett showen tidigare och trodde att jag skulle gilla den.

En hel liten orkester var på plats. Här syns den unge trubaduren som var solist i flera nummer under kvällen.

Hon hade också varnat mig för att språket ibland kunde vara ganska grovt, men jag har ju varit med länge så jag blev inte särskilt upprörd över det. Jag tyckte tvärtom att det var ganska snällt och inte särskilt upphetsande heller. Vi hade fått bra platser, ganska nära scenen genom Abundo. Jag, som aldrig varit på Cirkus tidigare, tyckte att det var en upplevelse i sig bara att få komma dit.

Jonas som The Queen of f---ing Everything omgiven av några dragqueens.

Det var en trevlig överraskning att Jonas, så fort han visade sig på scenen, berättade att vi fick fotografera hur mycket som helst. "Jag vet att det är fotoförbud på de flesta teatrar här i stan men inte här", sa han. "Bara fotografera på." Och det gjorde både jag och Mirren.

Jonas Gardell tillsammans med orkestern.

Jag har inte skrattat så mycket på länge - Jonas var otroligt snabb och rolig och hade publiken helt i sin hand. Jag tänkte flera gånger på att han överhuvudtaget orkade hoppa omkring, dansa, sjunga och prata samtidigt - han är ju inte så ung längre.

 

Fantastiska handmålade kulisser.

Tidigare har jag läst någonstans  att när man talar till en publik ska man fokusera på någon person i publiken. Det gjorde Jonas med den äran. En av herrarna, Karl-Arne, som satt i mitten på första bänken på parkett, hade han långa monologer och även dialog med. Jag tror inte det var uppgjort i förväg för mannen i fråga hade mycket svårt att hålla sig allvarlig.

Grande finale.

Sen var det förstås en hel del snack om hans egen sexuella läggning och vi fick även till livs några anekdoter om hans lagvigda, Mark Levengood. Jonas berättade också att alla kulisser, som imponerade stort på mig, var handmålade. Hela showen var för övrigt en uppvisning i färg, sång och dans. Förutom huvudpersonen själv uppträdde en trubadur och några sångerskor, som både sjöng och agerade alldeles utmärkt. Även en orkester fanns på plats.

Applådtack

De två timmarna utan paus gick fort och publiken tackade med stående ovationer. Ett extra plus var att stora C stod och väntade på oss med bilen utanför entrén när det hela var slut. Tack Mirren för att du hjälpte mig att ta några av bilderna med min kamera eftersom scenen delvis var skymd av dem som satt framför.

1659 Systrarna Jobs på Thielska Galleriet.

Eftersom Mirren hade mycket att stå i på fredagen - bland annat skulle hon öva med Casimir inför orgelkonserten i Jordbro kyrka på lördagen - bestämde jag mig för att själv åka till Thielska Galleriet. Utställningen med systrarna Jobs hade jag velat se så fort som jag fick reda på att den skulle komma dit.

Gocken och Lisbet Jobs i keramikverkstaden i Västanvik, Leksand 1943. Fotografen okänd. (Jag har själv tagit alla bilder - även denna - som går att klicka större.)

Jag har varit lite försiktig med att ge mig ut själv i Stockholm sedan jag föll omkull på tunnelbanestationen för några månader sedan på grund av yrsel. Men sedan dess har jag inte känt av någon sådan. Dessutom stannar tvåans buss strax utanför där Mirrfamiljen bor och med den åker jag till Kungsträdgården och går sen bara över gatan och tar 69:an till Thielska. Men det tar sin tid, 55 minuter trots att jag inte fick vänta särskilt länge på bussarna. Men det var det värt - utställningen var mycket givande.

Tapet och bordstabletter.

Namnet Jobs hörde jag första gången när jag var tonåring och att det stod för tryckta mönster på tyg, väskor kuddar och annat textilt hantverk. Men så mycket mer visste jag inte. För mig, som är uppvuxen med kretongsoffor, som jag älskar men aldrig haft råd att köpa, var utställningen en lycklig påminnelse om min ungdomstid. Att det var keramiken som var upphov till allting var någonting nytt för mig.

Bordet framför soffan är lagt med dekorerade kakelplattor. Kuddarna är lite malplacerade men man vill väl visa bredden i systrarnas konstnärskap. 

En underbar stol enligt min mening. Jag hade älskat att ha en sådan hemma. 

Som man kan se av ovanstående bilder är blommor i alla färger och former ett återkommande motiv i det mesta som systrarna skapade tillsammans. Lisbet Jobs var född 1909 och Gocken Jobs 1914. Sedan Lisbet slutat sina studier vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) öppnade hon som första kvinna en egen keramikverkstad 1931.

Att systrarna är födda i Dalarna råder inget tvivel om när man ser de många exemplen på keramikalster och tavlor med dalamotiv. 

Lillasyster Gocken (ett smeknamn som hon fått som liten då hon inte kunde säga "dockan" - hon var döpt till Ingrid - anslöt sig till verkstaden efter sina studier vid Tekniska skolan 1935. Lisbet och Gocken arbetade sedan alltid tillsammans och inspirerade varandra. Därför kan det vara svårt att veta vem som skapat vad. Och det har ju egentligen ingen betydelse.

Ett typiskt jobsdraperi med färgstarka blommor. Framför draperiet står ett bord med målade kakelplattor, som de också tillverkade som underlägg.

Under kriget var det svårt att få hem tillräckligt med glasyrer för keramiktillverkningen och det var då systrarna började med sina textiltryck. Astrid Sampe, som var chef för NK:s textilkammare uppmanade dem att överföra sina blomstermotiv från keramiken till tyg. Det var en lyckad satsning och gjorde systrarna Jobs kända även internationellt. Både världsutställningen i Paris 1937 och i New York 1939 blev en stor framgång. Mer om Lisbet Jobs kan man läsa här.

Utställningen pågår till den 2 juni 2019. Här har jag bara visat en liten del av allt det vackra som finns att se på Thielska. Det fanns också mycket intressant att läsa på de informativa tavlorna i rummen, sådant som man inte kan googla sig till på nätet. Här hittade jag en sajt som också var kul att läsa.

   Tryck med dalamotiv.

Tygtryck signerad Gocken Jobs. 

Min bloggvän Klimakteriehäxan har skrivit ett intressant och trevligt inlägg om Elisabet och Gocken Jobs som man kan läsa här.

1658 Caspar 9 år spelar Preludio och Gavotta ur konsert för oboe och stråkar på Lilla Akademiens oboekonsert.

Kom hem från Stockholm igår efter att ha tillbringat några dagar där. Den främsta anledningen till att jag reste upp denna gång var att de yngsta barnbarnen skulle uppträda både på konserter och i en kyrka. Mirren lockade också med biljett till Jonas Gardells show på Cirkus på fredagskvällen.

På torsdagskvällen var det en oboekonsert som Caspar, 9 år, skulle spela på. Han går på musikskolan Lilla Akademien som ordnar konserter för olika instrument ett par gånger varje halvår. Nu var det alltså eleverna som spelar oboe på skolan som skulle visa upp vad de har lärt sig.

Bilderna går att klicka större.

Det är relativt få elever på skolan som spelar oboe i jämförelse med dem som t.ex. spelar fiol och piano, bara sju stycken. Åtminstone var det bara sju som var med på denna konsert, som hölls i Träsalen på skolan.

Caspar närmast i bild. Mamma Mirren i rött på andra raden. Lillasyster Clarissa sitter på golvet och studerar programmet. 

Den yngsta deltagaren var Jacob från förskoleklassen och den äldsta Edvin från gymnasiets årskurs 2. Caspar och klasskompisen Ruth går i årskurs 3, Yasmine i årskurs fem och Lou-Molly i årskurs 7.   Bredvid Jacob sitter Maximilian som går på mellanstadiet på en annan skola.

Caspar och Jacob ska spela Nu grönskar det av J.S. Bach tillsammans.

Det är bra att barnen lär sig framträda även om publiken mest består av föräldrar och övriga anhöriga. De får också lära sig hur man uppträder och hur man tackar för applåder.

Här får alla oboisterna en chokladbit av Clarissa.

På videofilmerna kan man höra Caspar spela Gavotta ur Orkester för oboe och stråkar av Arcangelo Corelli 1653-1713. (Preludio är första satsen som går långsamt och Gavotta sista, som går fort. Blogger ville inte lägga in filmerna i den ordningen.)

1657 Marsnytt från Bonniers Veckotidning nummer 7 1925

Det här numret av Bonniers Veckotidning kom ut den 21 mars 1925. Det är alltså exakt 94 år sen på dagen. Mycket är sig olikt men mycket är också sig likt. I varje nummer finns en spalt med juridiska spörsmål som ibland är lika dem som man kan hitta i dagens veckotidningar. Men här är det inte fråga om bonusbarn eller dito mammor och pappor när det gäller arvstvister utan styvbarn och styvmor eller styvfar.

Omslagsbilden är skapad av en för mig (och även för Wikipedia) okänd illustratör, Godtfred  Rønning. (Bilderna går att klicka större.)

Från Juridiska Spörsmål:
Fråga: Jag blev under fjolåret ägare till en motorcykel och har nu blivit krävd på skatt för denna för 1925. Har jag skyldighet betala skatt för cykeln fast jag icke använder densamma och möjligen kommer att sälja den? Har jag möjlighet att få skattebeloppet återbetalt om jag kan bevisa att jag icke använder cykeln i trafik. 
Högaktningsfullt
Terror.
Svar: Ja, Ni är skyldig betala skatten; om Ni använder cykeln i trafik eller ej har ingen betydelse i skattehänseende.

I varje nummer finns också ett helsidesporträtt. Här är det av prinsessan Ingrid som fyller 15 år. Hon ser inte så glad ut, kanske hon inte gillar att hennes pappa har gift om sig?

Tidningen har ett reportage om slottet Malmaison i närheten av Paris och som fortfarande finns kvar. Det  kan man läsa om här. Där tillbringade Napoleon en lycklig tid som konsul med Joséphine de Beauharnais. Hon blev Frankrikes första kejsarinna. Napoleon skilde sig från henne 1809 och gifte om sig med Marie Louise av Österrike. Joséphine var förkrossad men som plåster på såren fick hon Malmaison och två andra slott. Hon levde där till sin död 1815. 

Napoleons rum som förste konsul. Jag läser att Joséphine lät sätta upp sänghimmeln för att likna ett tält för att Napoleon skulle trivas i sitt rum.

Världsutställningen i Paris 1925 börjar ta form. Den skulle manifestera Frankrikes särställning när det gällde konstindustri och konsthantverk läser jag i Wikipedia. Intressant är att själva titeln på utställningen Exposition internationelle des arts décoratifs et industrielles modernes gav upphov till stilbegreppet Art Déco.

Lite rörande är det att läsa om den ungerska kungafamiljen vars överhuvud nyligen hade avlidit på Madeira och vars familj nu levde i exil i Spanien. Tidningen har en lång artikel om hur livet tedde sig för kungabarnen i den lilla staden Lequeitio i närheten av San Sebastian. Artikelförfattaren fick inte träffa änkan men väl de åtta barnen, av vilka den äldste pojken Otto, 13 år, beskrivs som Ungerns landsflyktige konung och titulerades med Ers Majestät.

Den landsflyktige kungen är han som sitter i stolen. 

Det berättas att invånarna i staden och som huvudsakligen levde på fiske, att så snart de hörde talas om den hem- och medellösa exkejsarinnan samlade de ihop pengar och köpte henne och hennes barn en villa i staden. Barnen verkade lyckliga och lekte i trädgården när artikelförfattaren besökte dem. Kung Otto var särskilt förtjust i sin cykel. Det vore intressant att veta hur det gick för dem i framtiden.

På filmfronten är Rudolf Valentino populär. Det är han som syns på den översta bilden. Mannen till vänster är Mauritz Stiller som tillsammans med Greta Garbo - bilden i mitten - var engagerade av "det världsberömda inspelningsbolaget Metro Goldwyn" i Amerika. Beteckningen USA för landet var inte uppfunnet vid den här tiden. I varje fall har jag inte sett den någonstans i de här gamla tidningarna.

Genom omslagsbilden och den sista annonsbilden kan man förmoda att det var ganska kallt så här långt fram i mars. Men några vårkappor finns i alla fall med på modesidorna.

Den enda sidorna som är i färg är omslaget i början och slutet. Den här vintriga bilden av Gunnar Widholm får avsluta min rapport från 1925.

Uppdatering:

Jag har fått en kommentar av bloggvännen Karin som sprider ljus över den ungerska kunga/kejsarfamiljen. Den publicerar jag här nedan. Tack Karin!

Det är lite spännande att läsa i gamla tidningar. Verkligen.
Jag blev nyfiken på den ungerska kungafamiljen och Karl som dog här i Funchal där jag befinner mig just nu. Karl var inte kung längre när han var på Madeira. Han var kejsare av Österrike och kung av Ungern åren 1916-1918. Hans son Otto blev aldrig kung efter sin far.
Ungern var en monarki men statschefen hette Miklos Horthy mellan 1920-1944. Tydligen levde Karl i exil på Madeira. Miklos Horthy levde också i exil från 1944 fram till sin död 1957 i Estoril i POrtugal.
Inser att det är skönt att inte vara statschef av varken det ena eller andra slaget.
Tack Ingrid för dina tidigare inlägg som jag har läst idag. Vårsalongen på Liljevalchs  tackar jag lite extra för.
Ha det gott hälsar Karin som snart har ordning på S-en.