Det är Sannapå Gems Weekly Photo Challengesom hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 2 2021 är ordet SOVA. Det här året är det verb i grundform som är i fokus. Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.
Det här är Mirren - yngsta dottern - med mellansonen Caspar i sjalen. Han är numera en ung man på elva år.
Jag som nybliven gammelfarmor med barnbarnsbarnet Leon i famnen. Han har också vuxit och är idag ett och ett halvt år gammal.
Det är ElisaMatilda som varje fredag kommer med fem frågor som hon tycker vi ska svara på. Vecka 53 är rubriken - GOTT NYTT 2021.Fler som antagit utmaningen hittar man på hennes hemsida.
Den här amaryllisen fick Kent i julklapp av församlingen. Fyra klockor är utslagna och fyra till är på gång. Livet är fantastiskt!
1. Vad var det bästa med det här året?
Att Kent och jag har varit friska.
2. Vad ser du fram emot med ett nytt år?
Att få bli vaccinerade mot Covid-19 och sedan träffa mina barn och barnbarn igen. Och att få åka upp till Stockholm och hälsa på dem och kanske gå på Operan eller någon teater.
3. Vad var din största upptäckt under året.
Att det går alldeles utmärkt att leva utan att gå omkring i affärer och handla sådant som man egentligen inte behöver. Att det lönar sig att öva och att man aldrig är för gammal för det.
4. Hur blev det ett kärleksfullt år?
Man uppskattar ju varandra extra mycket när man är tillsammans hela dagarna utan att träffa andra. Vi har faktiskt inte grälat någon gång under året vad jag kommer ihåg.
5. Vad tar du med dig från 2020 in i 2021?
Jag började öva på flygeln två timmar om dagen istället för en som tidigare. Ibland även dessutom en timme på orgeln. Det kommer jag att fortsätta med eftersom pianotekniken har förbättrats avsevärt sedan dess.
För mig, som för alla andra, har året 2020 varit mycket annorlunda. Fram till i mars lever vi ungefär som vanligt. Det börjar dock komma alarmerande rapporter om en ny pandemi. Vi bestämmer då att vi åtminstone ska avboka tiden på gymmet eftersom vi tillhör de s.k. riskgrupperna. Vi är ju 70-plussare Kent och jag - jag dessutom med råge.
I slutet på januari är jag i Stockholm och hälsar på barnbarnen. Mirren bjuder mig också på musikalen En värsting till Syster. Föga anar jag då att det är det sista eventet förutom vårsalongen på Liljevalchs som jag får uppleva detta år. Och också att det är sista gången 2020 som jag får åka upp till Stockholm och hälsa på barnbarnen.
JANUARI.
Clarissa, Caspar och Casimir strax innan de flyttar från Norrtullsgatan till Enskededalen. Bilderna går att klicka större.
Om besöket på Liljevalchs vårsalong 2020 kan man läsa här.
Årets sista besök i Mogata av Mirren, Casimir och Clarissa. Här visar de upp sina egenhändigt förfärdigade mjuka dockor.
FEBRUARI
Man får glädjas åt att det blir ljusare tider, åtminstone utomhus. Jag tillbringar en del tid i det kombinerade orgel- och gästrummet där även "ateljén" är inrymd. Jag besöker även en broderiutställning som visas på vårt bibliotek Stinsen i Söderköping.
Det kombinerade gäst - och orgelrummet som även är ateljé.
MARS
Lions anordnar varje år i början på mars en träff på olika äldreboenden i Söderköping. De bjuder på kaffe och tårta och dessutom blir det allsång som jag brukar ackompanjera och leda. Det här evenemanget äger precis rum innan besöksförbudet slår till. Då vet ingen heller någonting av vad som väntar.
En vacker bukett från Lions som tack.
APRIL
Nu befinner vi oss mer eller mindre i karantän. Pandemin har utvecklats med raketfart och många på äldreboendena runt om i Sverige har dött i Covid-19. Det kommer förhållningsrekommendationer från
Folkhälsomyndigheten varje dag om handhygien och att man ska hålla avstånd. Folk börjar hamstra toalettpapper, men vi har alltid en stor reserv så det blir inga problem för oss.
Tidigare har jag knappt vetat om att denna myndighet existerar men nu framträder folk därifrån i varje nyhetsprogram på TV Man ska undvika både att resa och att träffa andra än de allra närmaste. Anders Tegnell blir plötsligt en rikskändis. I rapport visas varje dag den brant stigande kurvan, både för smittade och döda i sjukdomen. Utomhus är det mindre risk att bli smittad och vi åker på några utflykter i det fina vårvädret.
Här gör vi en utflykt till Stegeborg med sin gamla slottsruin på en ö i Slätbaken.
Munkbrogatan i Söderköping. Båda dessa motiv har jag använt i mitt måleri. Kent står här för att jag ska se hur stor en person är i förhållande till husen.
MAJ
Livet går sin gilla gång och vi håller oss för oss själva och träffar inga andra. Kent, som är förtroendevald i Söderköping Sankt Anna församling, håller sina möten på datorn. Det blir dock många och långa telefonsamtal framför allt med Mirren. På Facebook följer jag också yngsta barnbarnens göranden och låtanden och även andra nära och käras. Jag försöker också gå en promenad i omgivningarna varje dag
Lammen i hagen vid Djursnäsvägen har vuxit till sig,
Varje år brukar vi besöka Rhododendrondalen i Norrköping. Det gör vi även denna maj.
JUNI
Juni kommer med vackra dagar men med endast en och annan regndroppe och det är mycket torrt i naturen. Min bror och svägerska kommer på besök en dag och vi umgås ute på gräsmattan med lagom avstånd från varandra som man rekommenderat.
Min bror Gunnar, Anne Sophie och Kent. Trots att det är så torrt växer rabarbern så det knakar. Anne Sophie får en plastpåse med sig hem.
Kent påbörjar ettmastodontjobb, nämligen att måla om sargen på huset. Det är många, många kvadratmeter som ska målas. För detta ändamål inköper vi en byggställning eftersom jag lagt in mitt veto mot att använda en stege. Trots att denna ställning är mycket stabil är jag ändå orolig för att han ska ramla ner så jag tillbringar dagarna i en trädgårdsstol bredvid medan han målar. Jag är också hantlangare då och då.
Midsommarafton 2020.
Mycket sent på midsommarafton.
JULI
Sargen är äntligen färdigmålad och jag kan pusta ut. Ingen olycka har hänt. Visst blev det skillnad?
Mirren och barnbarnens orgellärare, konsertorganisten Mathias, kommer på ett kort besök i slutet av juli. Mathias är nyfiken på den berömda Wisteniusorgeln i Skällviks kyrka vid Stegeborg. Det är i denna kyrka och i Mogata kyrka som jag varit kantor i under tolv år. Skällviksorgeln är en av de få orglarna från 1700-talet, byggd 1762, som fortfarande är i bruk. Mathias bjuder oss på en härlig orgelkonsert i kyrkan..
Mathias vid den gamla fina orgeln i Skällviks kyrka. Mirren och jag ser beundrande på.
AUGUSTI
Smittspridningen har gått ner rejält nu under sommaren så vi dristar oss till att besöka IKEA en av dagarna i augusti för att handla några mattor.
Kent som vanligt med en vegetarisk rätt framför sig. Jag äter alltid deras goda panerade spätta.
Vi åker också in till Söderköping då och då för att gå en promenad. I Drothemskvarteren blommar stockrosorna i mängder.
SEPTEMBER
Kent har ådragit sig en svår ögoninflammation så vi är för det mesta hemma då han har svårt för att köra bil. Jag själv kör inte bil längre utom i yttersta nödfall eftersom jag ibland ser dubbelt. Det har blivit mycket bättre sedan jag fick nya glasögon med prisma inlagt. Men det händer ändå någon enstaka gång när jag är trött att jag ser dubbelt, så jag riskerar inte att ge mig ut att köra.
Vid vårdcentralen - Geria - i Söderköping har man ställt upp en barack där man kan testa sig för Covid-19.
I slutet av september har Kent blivit så mycket bättre att vi kan åka in till vårdcentralen Geria i Söderköping där jag har fått tid för en hälsokontroll. Medan jag är där - Kent får ju inte följa med in numera - passar han på att testa sig för Covid-19 med anledning av sin ögoninflammationen som ännu inte är helt borta.. Han testar negativt som väl är. Han ger sig också ut på promenad längs med kanalen.
Det syns att hösten är på gång här uppe vid Slussen.
OKTOBER
Hösten har kommit med all sin färgprakt. Massor av löv har fallit ner från träden trots att det bara är i början av oktober.
Kent kör med gräsklipparen så jag slipper att räfsa. Det är mycket effektivt.
Dagarna går sin gilla gång utan att vi gör särskilt mycket. Efter att vi ätit frukost övar jag på flygeln mina två timmar medan Kent går ut på sin dagliga promenad - drygt fem kilometer. När han kommer hem hem lagar han middag till oss båda. Jag är mycket tacksam för det eftersom jag tycker det är tråkigt att laga mat. Diskmaskinen är trasig sedan länge men Kent vägrar att köpa en ny. Därför diskar han också varje dag. Är man bara två personer går det ju an.
För det mesta övar jag på mina klassiska stycken men ibland sticker jag emellan med några gamla evergreens. Som här med min ungdoms favoritmelodi - All the Things You are.
NOVEMBER
Grått och disigt men vackert med de sista höstlöven i dimman. Kent tog fotot när han gick sin runda i början av november.
En stor händelsen i november är att alla gamla lyktstolpar byts ut och att gatan re-asfalteras. Den envisa rabatten av maskrosor och ogräs utanför staketet är snart ett minne blott. De nya lyktstolparna gör att vi får en helt annan och bättre belysning på gatan.
Inga dåliga maskiner för att asfaltera gatan igen.
Den ovälkomna rabatten utanför staketet är borta! Nu blir det att ta fram ättikan så fort den minsta lilla maskros vågar sig upp i vår.
Den andra november opererades jag för grå starr i mitt vänstra öga. Vi åkte till Jönköping där jag snabbt fick en tid eftersom väntetiden i Norrköping är över ett år. Det hela gick smärtfritt och var över på en kvart. Inte gjorde det ont heller, varken medan operationen utfördes eller efteråt.
Men när jag kom hem upptäckte jag att ingen av de fyra par glasögon som jag provade ut och köpte i juli passade eftersom synen på vänsterögat hade förbättrats så mycket. Som väl var hittade jag ett par gamla terminalglasögon som jag såg något så när med. Inte förrän i början av januari kan jag prova ut nya.
DECEMBER
Vi hade tänkt att fira jul tillsammans med Mirrfamiljen i Stockholm, men eftersom coronasmittan har förvärrats under hösten blir det inte av. Jag har aldrig varit så mycket för att fira jul - på den tiden jag jobbade hade jag fullt upp med att spela på alla julgudstjänster.
Kent är ju vegetarian så någon julmat i traditionell bemärkelse äter vi inte. Det blir hans goda Pizza Margarita på julafton. Några julklappar köper vi inte heller tillvarandra. De yngsta barnbarnen får en rejäl slant att köpa saker för själva, vilket brukar vara uppskattat.
Det regnar nästan varje dag och intresset för att ta långa promenader utomhus har avsevärt minskat för min del. Så vi tar risken att åka in till Jula i Norrköping och inhandla ett löpband. Sen jag plockat ihop alla gamla leksaker i syrummet och skänkt bort till kyrkans diakonirörelse får jag plats med löpbandet där. Det har faktiskt använts ganska flitigt av oss båda sen dess. Jag lyssnar till en ljudbok när jag trampar på.
Löpandet får precis plats i det lilla rummet.
Snögubben på Fiskartorget i Söderköping lyser upp i skymningen.
En tur in till Söderköping för att titta på julskyltningen får avsluta den här årskrönikan. Året som inte är likt någonting annat. Förhoppningsvis får vi bli vaccinerade snart så att jag får träffa mina nära och kära igen. Men så länge vi har varandra, Kent och jag, går det ingen större nöd på oss. Nu ser jag fram emot besöket hos optikern på måndag nästa år. Tills dess önskar jag alla bloggvänner ett riktigt
Mina yngsta barnbarn har jag inte träffat sen i slutet av januari. Men jag får små påminnelser om de fortfarande finns till och mår bra. Igår fick jag ett paket med posten från barnens pappa Christian som visade sig innehålla tre nytagna fotografier av dem. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tittade på fotona. Nu intar de hedersplatsen under värmepumpen i köksavdelningen där vi tillbringar vår mesta vuxna tid.
Casimir 13,, Caspar 11 och Clarissa 9 år. Bilderna går att klicka större.
Och idag skickade Mirren några filer med julmusik. Casimir och Caspar spelar var sitt orgelstycke. Caspar sjunger Nu Tändas Tusen Juleljus och Mirren sjunger Stilla Natt, allt till ackompanjemang av Casimir.
En liten tomtenissa.
Jag får önska alla mina bloggvänner en riktigt GOD JUL med hjälp av lilla Clarissa som bidrar med ett arrangemang av Schuberts militärmarsch. Hon läser också julevangeliet med den äran.
Det är ElisaMatilda som varje fredag kommer med fem frågor som hon tycker vi ska svara på. Vecka 51 är rubriken - ATT GÖRA.Fler som antagit utmaningen hittar man på hennes hemsida.
1. Vad är du inte färdig med den här veckan.
Just nu är jag färdig med allt inklusive julpyntning.
Mitt julpynt är lätt att plocka fram och plocka bort. Fem tomtar och två änglar.(Den blå ängeln står alltid i fönstret.) Och så adventsstaken förstås. (Bilden går att klicka större.)
2. Vad står härnäst på agendan?
Att se Rapport och På Spåret på TV och skriva klart inlägget efter det.
3. Vad har du hunnit klart med i tid?
Det är ingenting som jag inte hunnit med.
4. Vad kommer du skjuta på till senare?
Väldigt många saker. Som t.ex. att tvätta de stora fönstren i vardagsrummet, röja bland böckerna i bokhyllorna och att städa mitt arbetsrum bara för att nämna något.
5. Vad var din senaste (handling antar jag) i sista minuten?
Att skriva julkort. Jag hade bestämt mig för att inte skicka några i år men så fick jag några från goda vänner och då var det bara att sätta igång igen.
Det är Sannapå Gems Weekly Photo Challengesom hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 51 2020 är ordet BAND. Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.
Det här ska bli ett löpband så småningom. Som väl är är Kent - min kära make - duktig på att sätta ihop saker. Förhoppningsvis klarar han även detta även om det ser trickigt ut.
Bilderna går att klicka större.
Det gjorde han med den äran. Som väl är, fick denna maskin plats i det lilla rummet där jag bland annat haft alla barnbarnens och Mirrens gamla leksaker. De yngsta barnbarnen är stora nu och leker varken med träjärnvägen eller trämekanot längre. Så efter en vända till Klockaregården i Söderköping där församlingens diakoni håller, till blev jag av med alla leksakerna. Förhoppningsvis kan några andra barn ha glädje av dem. Och så var hemmagymmet klart.
Skönt att kunna gå sina dagliga steg när det regnar ute och samtidigt lyssna på en bra bok.
Ett annat sorts band hittade jag några bilder från datorn. Åren 2011 och 2012 hade några vänner och jag bildat ett band som företrädesvis uppträdde i kyrkor och församlingshem. Bandet hette rätt och slätt Mina Vänner.
Här spelar vi i Skällviks kyrka i september 2011. Från vänster Leif, Mari, Åke, Putte och jag. Putte, en fantastisk musiker, finns tyvärr inte längre bland oss.
Vi spelade mest gamla låtar som äldre människor kände igen. Det var mycket populärt och folk fick sjunga med om de ville. Melodin som vi inledde vår lilla konsert med var All of me, som det svängde så om när Mari sjöng. Jag tänker alltid på bandet när jag hör den låten. Här kan man lyssna till den.
Här är samma gäng på lunchträff i Dagsbergsgården på Vibolandet.i februari 2012.
Det är ElisaMatilda som varje fredag kommer med fem frågor som hon tycker vi ska svara på. Vecka 50 är rubriken - Karaktär.Fler som antagit utmaningen hittar man på hennes hemsida.
1. När skulle man hitta dig med handen i kakburken?
Inte på annat sätt än bokstavligt numera. När jag var liten var jag ett mycket lydigt barn och tog aldrig ens en kaka utan att fråga om lov. Jag växte upp med att "Gud ser allt", så det var ingen idé.
Dock kommerjag ihåg när jag i tioårsåldern samlade frimärken och jag hittade en massa sådana på en hylla i min pappas garderob. Det var ju så många som såg likadana ut så jag norpade ett frimärke i varje hörn. Det tog väl något år innan pappa upptäckte det. Konstigt nog blev jag aldrig straffad för detta på något sätt. Kanske tog det knäcken på honom för jag såg honom aldrig samla frimärken efter det. Inte innan heller förresten.
Bilden från nätet.
2. Vad har du försökt dig på men aldrig avslutat?
I tonåren försökte jag att lära mig spela gitarr. Jag försökte väl några månader men jag fick ont i fingrarna. Jag tyckte också det gick för långsamt för mig, som redan spelade svåra stycken på piano. Men det hade varit roligt att kunna.
3. Vad kompromissar du oftast med?
Jag kompromissar varje dag med mig själv om jag ska gå ut och promenera. Om jag ska storstäda tycker jag t.ex. inte att jag behöver gå ut och gå. Inte heller om det regnar trots att jag har en mycket praktisk regncape som jag köpte i Kina och som täcker hela mig.
4. Vad låter du ingen ta ifrån dig?
Min flygel.
5. Vilken kraft skulle du ha som superhjälte?
Min barndoms idol var Mandrake Han hade magiska krafter för att bekämpa ondska och det skulle jag gärna vilja ha. Jag har för mig att han kunde flyga också, men det hittar jag inte något om på Wikipedia. I alla fall hade han en slängkappa som alltid fladdrade bakom honom. Sen dess har jag alltid varit svag för män i slängkappor...
Det är yngsta dotterns födelsedag i dag och under vår promenad i Söderköping på eftermiddagen tänker jag på den dagen hon föddes - 7 december 1977. Då hade snön lamslagit all trafik i Norrköping, där vi bodde då. Efter att vattnet hade gått vid elvatiden på natten fick Kent och jag pulsa genom snön upp till lasarettet en kilometer eftersom varken taxi eller ambulans kunde ta sig fram. Lyckligtvis hann vi fram i tid - Mirren föddes inte förrän klockan 11 dagen därpå.
En stor gran står som vanligt på Hagatorget med tomtenisse och klappar framför. (Bilderna går att klicka större.)
Tomten framför granen vaktar julklapparna med de glittrande banden.
Det är skillnad på vädret idag när det är fem grader varmt och ingen snö sikte. Lite råkallt och blåsigt och fingrarna blir frusna när mobilen åker fram. Det blir några fina foton med de upplysta skyltfönstren och alla ljusdekorationer mot den allt mer mörknande himlen.
Vi börjar vår promenad på Hagatorget och går sedan Storgatan fram. Söderköpings bokhandel är Sveriges äldsta och grundades redan 1815. Där finns också ett antikvariat.
Storgatan leder fram till Rådhustorget.
Det lilla lotterikiosken har fått tomteluva och Kent blir förevigad framför rådhuset. Det byggdes i slutet av 1700-talet. Här kan man läsa mer om det.
I rådhuset finns galleriBland-Art där några söderköpingskonstnärer har sina ateljéer.
På medeltiden gick det att åka båt på ån ända upp till Rådhustorget. Här lade fiskebåtarna till på vid det lilla fisketorget. Även större fartyg tog sig fram hit. Svårt att tänka sig nu när det ser ut så här.
Det vackra huset nummer tre från vänster på Ågatan är det forna stadshotellet. Numera är det omgjort till bostäder.
En lysande snögubbe på det lilla torget och en julbock.
Jag börjar frysa ordentligt om fingrarna så promenaden blir lite kortare än vi hade tänkt oss. Vi går längs ån och beundrar snöbollarna i ån och träden som glittrar av små lampor. Över bron och upp till Hagatorget igen där vi har bilen parkerad.
Man kan tro att man är i Venedig, men det är bara skyltfönstret till glasögonaffären. Lite annorlunda och fantasifull julskyltning.
Jag har för mig att skulpturen, som står på Hagatorget heter Akrobaterna. På sommaren är det en fontän med vatten runtom.
Till första advent kommer julgranen på Ramunderberget fram. Förhoppningsvis får den vara i fred i år.
Skönbergagatan med julbelysning.
Jag hade tänkt att vi skulle gå längs med Skönbergagatan och titta på julskyltningen men jag frös så om mina fingrar att det blev direkt till bilen i stället. När vi kom hem var det nästan mörkt.
