fredag 30 september 2011

Fredagstema Show&Tell – Om jag vann en miljon på lotteri…

Olgakatts sista fredagstema för september handlar om pengar som synes. Alltid aktuellt. Tack Olgakatt för trevliga teman!

Att jag skulle vinna en miljon på lotteri är mycket osannolikt eftersom jag aldrig köper lotter. Jag läste en gång att det var mycket större chans att bli skadad eller dödad i en bilolycka än att vinna på tips eller lotto, så sen dess har jag aldrig utmanat ödet…

Men jag kanske fick en lott i julklapp och vann en miljon på den. En miljon svenska kronor räcker dock inte särskilt långt. Skulle jag vinna sisådär 10-20 miljoner skulle jag allvarligt börja fundera på vad jag skulle göra av dem…


Det första jag skulle göra var att amortera av lånen på vårt hus. (Bilderna går att klicka större.)

Med en miljon mer i plånboken skulle jag först amortera av lånen på vårt hus och sen var det inte många hundratusen kvar. Var jag absolut tvungen att köpa något för resterande pengar skulle jag kanske välja mellan en swimmingpool och en flygel. En pool blir dock dyrare i längden och jobbigare att underhålla än en flygel, som bara behöver stämmas någon gång om året.

Bilden från nätet.

Å andra sidan kan fler ha nöje att poolen än av flygeln! I verkligheten skulle jag naturligtvis vara tråkig och omedelbart placera återstående pengar i fonder eller aktier…


Min hibiscus som jag fick på min födelsedag har börjat blomma om!

torsdag 29 september 2011

Côte d'Azur i slutet av september


Strålande väder under hela flygresan. Här ser man snötäckta alper i bakgrunden. (Bilderna går att klicka större.)

När vi besökte Franska Rivieran en vecka i maj tyckte vi att vi gärna skulle ha velat se lite mer än vi hann då. Vi hade inte varit hemma många dagar förrän vi bokade en resa dit igen med Ryan Air. Vi bokade även in samma hotell som vi tyckte låg centralt och var prisvärda och trevliga.


Öarna utanför Marseille, Les Iles. Kanske någon vet namnet på dessa öar - kan inte hitta något annat namn än Les Iles på kartan.

Innan vi steg på bussen i Marseille till Nice efter lunch, hann vi med en tur till gamla hamnen - Vieux Port - där kommersen på fiskmarknaden var i full gång .


Fiskmarknaden i Vieux Port.


Fiskebåtar med lustjakter i bakgrunden.


MM poserar framför en av den genuina fiskebåtarna. I fortsättningen fick kavajen hänga i garderoben på hotellet utom på kvällarna.

Marseille var sig likt annars och den fyra timmar långa bussresan på gamla landsvägen till Nice gick snabbt eftersom vi hade en äldre pratglad fransman, som även kunde bra engelska, som självpåtagen ciceron under hela färden. Huruvida han var ägare till ett jättelikt våningskomplex i Nice och släkt med både Garibaldi och Napoleon kunde vi dock inte verifiera. Han svävade lite på målet när jag frågade honom om varför han då åkte landsvägsbuss och inte med sin chaufför…


Resan från Marseille till Nice bjöd på storslagna naturupplevelser. Enligt min "guide" var detta en del av Verdon, om jag tolkade honom rätt.


Denna målade husfasad finns i Brignoles, en ort på halva vägen mellan Marseille och Nice. MM:s foto.


Vill man ha en liten lektion i provensalska kan man läsa den här lilla dikten, också från fasaden på huset. MM:s foto. Intressant är att vägskyltarna,många gånger visar både franska och provensalska. Nice heter t.ex. Nissa på Langue d'oc  

Efter att vi checkat in på hotell Boréal några kvarter från Massenaplatsen, tog vi en promenad i den ljumma kvällen till La Vielle Ville och åt en god middag. Kvällarna var underbart behagliga – men på dagarna låg temperaturen mellan 27 och 29 grader, en smula påfrestande under de långa promenaderna för en som är mer van vid kyliga höstvindar…


Inte svårt att gissa vilka färger som är moderna denna säsongen...


Massenaplatsen by night. Glasstatyer - alla av män - på pelarna i bakgrunden

Tyvärr råkade tydligen min mobiltelefon ramla ut ur ett öppet ytterfack i min handväska, som jag ställt under stolen på restaurangen, Jag upptäckte förstås inte förlusten förrän jag kom hem. Jag var mycket glad över att jag inte hade köpt någon ny smartphone…


Pizzerior fanns det gott om överallt - härligt att kunna sitta ute och äta på kvällen utan ytterplagg. Restaurang i La Veille Ville.

MM lovade mig generöst att jag skulle få överta en av hans två mobiltelefoner när vi kom hem till Sverige igen. Han sörjde bara något över att han just hade laddat mitt kontantkort med trehundra kronor. Morgonen därpå, innan vi åkte på utflykt till St. Paul, gick vi tillbaka till restaurangen och frågade efter mobilen. Ingen hade lämnat in någon sådan tyvärr, vilket jag naturligtvis hade hoppats på.


Sen middag på restaurang i La Vielle Ville

Tre dagar senare letade jag igenom min ryggsäck efter någon grej och vände upp och ner på denna. Och si – där trillade min mobiltelefon ut ur ett litet ytterfack. Då erinrade jag mig svagt att jag stoppat den där innan vi gick ut och åt för att inte handväskan skulle bli så tung…

måndag 19 september 2011

Bloggpaus


På upptäcktsfärd vid Byrums raukar på Öland sommaren 2011

Nu tar jag bloggpaus några dagar framöver vilket också innebär att jag hoppar över Olgakatts fredagstema.
Välkommen åter till bloggen nästa vecka!

fredag 16 september 2011

Fredagstema Show&Tell – Den vår de svage kalla höst.


Höstutflykt på dagis. (Bilderna går att klicka större.)

Andra strofen i Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens Vår har Olgakatt valt som rubrik till veckans fredagstema. Det är en fin dikt om än lite kryptisk. Vad menar poeten med ”Nu blommar heden röd av ljungen och hvitt av liljor älvens bröst.” Den första delen av strofen behöver ingen analys men väl den sista…

Jag tar temat som förevändning för ett inlägg om en höstpromenad med barnbarnen i Mälarhöjden i början av september. Jag börjar i matrummet hemma innan vi ger oss iväg till dagis med alla barnen, Mirren och jag. För ovanlighetens skull gallskriker inte Clarissa utan ligger i babysittern och stirrar fascinerad på Tiger, som hänger och dinglar i ett snöre.


Clarissa försöker klappa Tiger som hänger i ett snöre ovanför babysittern

Casimir och Caspar slevar under tiden i sig havregrynsgröt med lingonsylt med god aptit. Efter en omständlig procedur med påklädning av de båda gossarna, som inte är samarbetsvilliga utan helst vill vara hemma hos mamma och leka med Clarissa och mormor, stoppas hon ner i vagnen just som det börjar ösregna.


Casimir och Casper äter havregrynsgröt med god aptit

Det är utflykt på dagis idag och båda pojkarnas ryggsäckar är packade med matsäck och regnkläder. Caspar är för liten att bära ryggsäcken den dryga kilometern som det är till dagiset, så jag stoppar ner den under barnvagnen.

Än är den lite stor, den vita overallen

Regnet gör att vi, istället för att promenera till dagis som vi tänkt, beslutar oss för att ta bilen i stället. Tur är det eftersom vi är försenade och alla barnen och förskolepersonalen redan har gett sig iväg när vi kommer fram. Vi haffar dem på vägen i alla fall så att vi får veta vart de har tänkt gå på utflykt.


Caspar får åka vagnen, eftersom det är ett par kilometer att gå. Mirren är fin i sin regnkappa från Gudrun Sjödén. Den har hon haft mycket nytta av...

Just när vi vinkat adjö kommer jag ihåg att Caspars ryggsäck fortfarande ligger kvar under barnvagnen, som jag skyndsamt ställt in i huset när det börjat regna. Vi kommer överens om att träffas vid målet för utflykten efter att ha åkt hem och hämtat ryggsäcken. Denna glömska ger mig chansen att ta de härliga bilderna av barnen i skogen.


Paus med fruktstund innan leken i skogen börjar
Casimir och Caspar med kompisen i mitten äter medhavd frukt

Innan jag ska åka hem till Norrköping med Swebus på eftermiddagen följer jag med Mirren och Casimir till hans första balettlektion. Det är också en upplevelse. 10-12 små söta flickor – många i rosa tyllkjolar – och bara två små pojkar, en i helsvart och så Casimir i Mumindress med gladrandiga byxor till. Han är ledsen att han inte är lika fin som flickorna och Mirren lovar att om han vill fortsätta dansa ska hon också köpa en rosa balettkjol till honom.

Ishockeyspelet i loungen tilldrar sig stort intresse

Inga föräldrar får vara med inne på dansen så detta foto är taget genom öppning i draperiet. Casimir på golvet tillsammans med kompisen N. från dagiset

Mirren och Casimir åker tunnelbana med mig in till T-Centralen som hon har lovat Casimir. Det är många trevliga rulltrappor att åka uppför innan de vinkar av mig i City-terminalen.



Casimir och Mirren med Clarissa i sjalen följer med mig på tunnelbanan till City-terminalen och Swebus

onsdag 14 september 2011

Söderköpings gästabud 2011 – 1302 års KRÖNING


Kung Birger Magnusson kröns till konung 1302 i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping. (Bilderna går att klicka större.)

1300-talet var ett turbulent århundrade i Sverige. I seklets början präglades tiden av konflikter mellan kung Birger Magnusson och hans bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Den heliga Birgitta föddes år 1303 och i andra hälften av århundradet slog digerdöden ut en tredjedel av befolkningen. Kanonernas inträde i krigföringen gjorde också slut på riddarnas inflytande och feodalväsendet i slutet av seklet.

Kung Birger Magnussons och hans maka, drottning Märtas kröning ägde rum i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping 1302, fyra år innan han togs till fånga på Håtuna kungsgård av sina bröder Erik och Valdemar. Birgers saga som kung blev inte lång, han avsattes 1318 efter att ha låtit fängsla sina bröder 1317 på Nyköpings slott, det som i historieböckerna kallas Nyköpings gästabud.

I Söderköping uppfördes under helgen kröningsceremonin 1302, en del av ett krönikespel från 1981. Huvudrollsinnehavaren, ärkebiskopen, var förre kyrkoherden i Söderköpings Sankt Anna församling, Stig E. Han stod också, förutom kören, för den enda vokala insatsen under föreställningen. Övriga deltagares prestationer utgjordes endast av att stå bredvid honom eller runtomkring och se allvarliga ut. Jag såg inte ett leende hos någon under hela ceremonin.


Ärkebiskopen skrider in i kyrkan med biskopen i Linköping och övriga kyrkliga potentater i släptåg

Kyrkan var helt fullsatt med en församling bestående av både nutida och medeltida personer. Bland skådespelarna kunde man känna igen framstående representanter både från kommunen och från kyrkan. Kommunalrådet hade rollen som lagman i Uppland och ordföranden från oppositionen rollen som föreståndare för hospitalet. Det var påfallande många äldre drottningar som man kände igen från kyrkorådet eller som kyrkvärdar, de yngre damerna fick nöja sig med att vara hovdamer.


Fullsatt i Sankt Laurentii kyrka på lördagseftermiddagen

Men, som sagt, ingen sa något utom ärkebiskopen som entonigt och utan komp mässade sig igenom kröningsceremonin, interfolierad av kyrkokören, som sjöng sånger som man antog liknade medeltida sådana. Körsångarna behövde inte klä ut sig, deras körkåpor platsade bra här ändå…


Kören på väg ut från kyrkan - Blogglad främst längst till höger bland damerna. Stolen användes av drottningmodern Hedvig som blev lite trött av att stå...

Calle, sonen till vännerna Marie och Leif, som skötte klockringning och annat så föredömligt på vårt dop häromsistens, var utsedd att gå i spetsen för processionen in och ut ur kyrkan och bära korset, ett uppdrag som han genomförde galant.


Korgossen Calle i spetsen för processionen på väg ut ur kyrkan


Kung Birger och drottning Märta är gripna av stundens allvar...


Bloggblad med otidsenlig notpärm i handen poserar i kyrkan efter skådespelet.

måndag 12 september 2011

Söderköpings gästabud 2011 – Tornerspel


Strålande väder när tornerspelen inleddes på lördagen i Brunnsparken. (Bilderna går att klicka större.)

Årets absolut viktigaste händelse för turistindustrin i det lilla Söderköping är det sedan sex år tillbaka återkommande jippot Söderköpings gästabud. I år pågick gästabudet hela helgen 9-11 september. Förvånansvärt många människor hade hörsammat uppmaningen att klä sig medeltidsmässigt – vilket innebar mer eller mindre fantasifulla kreationer. Kanske hjälpte det till att entrén till exempelvis tornerspelen halverades om man var utklädd…

Mirren, som sytt upp en klänning till ett medeltidsbröllop i vänkretsen några år tidigare, kom ner till oss tillsammans med övriga familjen. De små pojkarna hade fått var sin riddardräkt och var sitt träsvärd för att passa in i miljön.


Mirren med Clarissa i famnen förevigad innan familjen åker in till gästabudet


Två små riddare som just har försett sig med lite vindruvor

Mirrfamiljen åkte in till stan redan vid tiotiden på lördagsmorgonen eftersom det var en hel del som var anordnat för barn. MM och jag tillstötte inte förrän vid ettiden, då tornerspelen började. Jag tyckte det skulle bli spännande att se dessa eftersom jag tidigare bara sett sådana på film.

Vädret var strålande och den blå himlen bildade en effektfull bakgrund till hästarnas färgrika schabrak och riddarnas rustningar och dräkter. Riddarna tävlade i olika moment och jag häpnade över deras skicklighet. Att i framrusande galopp klyva ett äpple på en piedestal med sitt svärd kan inte vara lätt. Inte heller att trä upp tre ringar på sin lans i fullt sporrsträck…


Svårt att fånga de galopperande riddarna på bild eftersom det gick så fort...


Gycklaren skulle så småningom visa sig vara den allra skickligaste ryttaren av alla och blev slutligen dubbad till riddare han också

Det uppstod dock inte något blodvite som tur var när riddarna skulle få in en stöt på varandra med sina lansar i det avslutande numret. Spelen bjöd också på ett överraskningsmoment när en av riddarna kallade ner en vacker flicka och två små barn från läktaren och friade till henne.

Han berättade för publiken att de hade varit tillsammans i tio år och att han tyckte att det var dags att gifta sig. Jag hörde inte vad hon svarade men antog att hon sa ja, eftersom han satte upp henne i sadeln och lät henne rida runt. Själv kom han efter med ett barn på varje arm.


 Trötta riddare i knät på mamma

De små riddarna var vid det här laget mycket trötta och hade inte något emot att åka hem till mormor och morfars hus Mogata.


Glad mormor med den minste riddaren bredvid sig

söndag 11 september 2011

Fredagstema Show&Tell – Smartphone eller inte?


Olika smartphones. Bilden från nätet.

Olgakatt står för samtliga fredagsteman i september. Det här inlägget kommer lite sent, eftersom jag har funderat en del på det. När jag läste rubriken hos Olgakatt tidigare lät det väldigt lockande att inköpa en smartphone och jag läste noggrant testerna av några som kostade omkring 2000 kr. eller under på PC för alla som jag prenumererar på och som MM läser.

Jag hittade en alldeles utmärkt liten sak för precis 2000 kr. och var nästan på väg in till stan för att inhandla denna omedelbart. Vad jag inte hade begripit var att det skulle kosta nästan 300 kr. per månad extra om man ville surfa på nätet med den.

Det var då jag verkligen började fundera på om jag behövde någon smartphone överhuvudtaget. Jag som inte ens kan alla finesser på min gamla mobiltelefon. Kameran på den har jag aldrig använt – jag äger två kameror som jag för det mesta drar med mig överallt.

En liten digital att stoppa i handväskan och en stor systemkamera. SMS:a gör jag inte heller – jag gick tre dubbellektioner på kursen Lär känna din mobiltelefon vilket inte satte nämnvärda spår i hanteringen av denna apparat.

Min simultankapacitet är också lika med noll. Jag är ungefär som Jimmy Carter, den amerikanske presidenten, om vilken det berättades att han inte kunde gå och tugga tuggummi samtidigt. Jag avskyr tuggummi, men skulle säkert ha lika svårt som Jimmy om jag prövade…

Jag skulle förmodligen råka ut för olyckor om jag gick på stan och läste tidningen eller någon rolig bok på min smartphone. F.ö. gillar jag inte att läsa böcker ens på min stationära dator. För att inte tala om vilket lätt offer jag skulle vara för varje ficktjuv om jag åkte tunnelbana – skulle antagligen inte ens notera om någon kom och lyfte bort handväskan från mitt knä.

När jag åker bil blir jag omedelbart illamående om jag tittar någon annanstans än på vägen, vare sig jag kör eller sitter bredvid chauffören. Så i bilen är en smartphone otänkbar. På flyget brukar man ju vara tvungen att stänga av sin mobiltelefon, så där skulle jag heller inte ha någon nytta av den.

Inte heller har jag, som yngste svärsonen, något jobb där jag behöver (eller hellre vill) vara ständigt anträffbar, vardag som helg eller under resor och semestrar. Jag tror t.o.m att Mirrmaken kollade läget på jobbet eller läste Dagens Industri samtidigt som vi var på väg från kyrkan till dopfesten i församlingshemmet i Skällvik för några veckor sedan. Undrar om han inte har den under kudden också när han sover...

Slutsatsen är alltså att jag under moget övervägande kommit fram till att jag INTE behöver en smartphone. I stället ska jag plocka fram manualen till min vanliga mobiltelefon och läsa igenom den och se om jag klarar av att SMS:a igen – jag lyckades faktiskt med det på kursen. Hittills har jag mest använt mobilen för att ringa upp MM ibland – tills för ett tag sen kände jag inte ens igen signalen på den när den ringde…

fredag 9 september 2011

Bantamedmusikanta 3 - Grupptryck

Bilden från illustratören Pia Olsen i Köpenhamn

Här kommer det tredje (och sista) inlägget från min saligt insomnade blogg om bantning. Det var ju många som inte fick fram sina kommentarer, så därför lägger jag in det igen. Sen tycker jag ju att Pia Olsens teckningar är värda att ses igen. Titta gärna in på hennes hemsida - det finns massor av godbitar där!

Att vara hemma och låta bli att äta kakor och godis kan vara svårt, men blir man bortbjuden är det ännu värre. En alkoholist, som har bestämt sig för att sluta dricka, har det många gånger lättare i sociala sammanhang än en person, som bestämt sig för att gå ner i vikt.

Den förra kan skylla på bilen, doktorn eller magsåret. Jag som är ambulerande kantor har det inte lika lätt. Jag blir ofta bjuden på kyrkkaffe med ljuvliga hembakade kakor och bullar. Sitter man några stycken runt ett bord och kakfatet skickas runt är det svårt att tacka nej. Man får allas blickar på sig.

Det är svårt att förklara att man just ätit middag, när man suttit i kyrkan sedan två timmar tillbaka. Säger man då helt ärligt att man försöker gå ner i vikt och därför inte äter kaffebröd längre blir det ofta lite dyster stämning runt bordet. ”Inte behöver du väl räkna kalorier”, säger någon och ”När man är så gammal som du behöver man några extra kilo” säger någon annan. Eller: ”Det är inte utsidan som räknas utan insidan”.

Så sitter man där och skäms för att man är så fåfäng och tar en kaka för att inte fördärva den hittills så glada stämningen. Eller att för att inte ge den som kanske t.o.m. är något rundare än man själv dåligt samvete.

För att inte tala om ifall man blir bortbjuden på middag där värdinnan själv har lagt ner åtskilliga timmar på efterrätten, mandeltårtan eller rabarberpajen. Säger man då nej tack, blir värdinnan sur…

I många böcker, som handlar om hur man går ner i vikt, står det att man kan äta en liten bit av efterrätten i så fall. Men då blir det som med alkoholisterna, får de bara smaka en munfull vin eller sprit trillar de dit igen. Tar man en bara en liten, liten bit av den ljuvliga mandeltårtan eller ostkakan vill man bara strax ha en mycket större…

Glömmer aldrig när MM (= musikantamaken) kom hem från en treveckorssejour någonstans i världen för länge sen och hade med sig hem en flaska Baileys – en söt ägglikör. Jag, som eller mindre hade svultit de tre veckorna han varit borta (visste inte bättre på den tiden) kommer fortfarande ihåg hur vansinnigt gott det var och att det inte var så mycket kvar av den flaskan morgonen därpå.


Bantning och alkohol ska jag avhandla i mitt nästa inlägg om bantning (som jag envisas med att kalla företeelsen där det gäller att lägga om kostvanorna och öka motionen etc.etc. för att gå ner i vikt )

 Em kommentar kom i alla fall med och min egen lyckades jag få dit när jag bytte web-läsare!

Cecilia N sa:

Jag har av nån präst fått höra hur man ska göra, men jag minns inte riktigt. Jag tror det var något med att man tar en kaka och så pratar man så mycket att man inte hinner äta upp den, plockar lite med den ibland, kanske tar en väldigt liten tugga innan man börjar prata igen.

Du får höra från det skrået hur man gör.

10 augusti 2011 13:18

Musikanta sa:
Cecilia N:

Haha, jag ska pröva nästa gång. Kanske man kan stoppa den i fickan och ge till fåglarna när man kommer hem. Präster måste vara särskilt utsatta som blir bjudna på kaffe var de än kommer...

Men risken om man tar en liten tugga är ju att man äter upp hela kakan och då vill man kanske ha en till...

Jag kanske ska göra en liten intervju bland alla präster som jag träffar hur de bär sig åt för att undvika fikabrödet (om de nu gör det)! Tack för tipset!

10 augusti 2011 14:35




söndag 4 september 2011

Skogens röda guld


Ett utbud av bär och svamp på Nya Torget i Norrköping. (Bilderna går som vanligt att klicka större.)

Det finns nästan ingen lingonsylt att köpa som smakar som hemgjord tycker jag. Om man läser innehållsförteckningen på de flesta burkar man ser på hyllorna i affären, har man satt till äpplen till sylten. Rårörd lingonsylt är den som kommer närmast den hemgjorda, men en liten burk sådan betingar i det närmaste ett fantasipris.

Älskar man då lingonsylt, som dotter till föräldrar med rötter i Småland där man använder lingonsylt till nästan allting, är det bara att ge sig ut i skogen för att plocka lingon eller till torget för att inhandla detta skogens guld. Eftersom jag är lat av naturen valde jag det senare alternativet.


Kantareller hade man heller inte behövt att ge sig ut i skogen för att plocka...

Är man van vid Hötorgets överflöd av frukt, bär och blommor i Stockholms city, är inte Nya Torget i Norrköping särskilt imponerande. Men det har åtminstone funnits lingon här tidigare vid just den här tiden i september. Så på lördagsmorgonen åkte MM och jag in till Norrköping på vinst och förlust och hoppades att det även i år skulle finnas knallar från Dalarna och norröver som sålde de åtråvärda bären.


MM väntar i kön med en av trälådorna i handen

Och si, det fanns det till all lycka. Så två femkilos trälådor med härliga rödglänsande bär blev våra för det facila priset av 520 kr. Då hade vi ändå fått rabatt eftersom vi hade två tomma lådor med oss från tidigare år. Efter någon tids prokrastinering (har lärt mig ett nytt tjusigt ord av Bloggblad) hemma satte jag igång med att sylta. Lingonen var fräscha och välrensade, så det gick relativt fort när jag äntligen satte igång.


Lingon i väntan på att bli lingonsylt...

Tjugosju glasburkar och fem större plastburkar blev resultatet av min möda. Man kan kanske undra vem som ska äta upp all lingonsylten – jag borde ju helt avstå från sådana delikatesser med tanke på mitt BMI. Jag får väl äta en tallrik lingonsylt med mjölk, smulat med knäckebröd, som jag lärt mig av min morfar, som lördagsgodis under de närmaste åren…


För det bästa med denna sylt är att den håller sig i flera år om man förvarar den någorlunda kallt. Man behöver inte ens frysa den. Sen brukar jag ta med mig en burk istället för en blomma eller chokladask när jag blir bortbjuden. Hittills har all sylt som jag gjort tidigare om åren gått åt…

torsdag 1 september 2011

Fredagstema Show&Tell – Skördetiden är inne


Söderköpings El.Valskvarn. (Bilderna går att klicka större.)

Nu ska vi åter gnugga jeniknölarna (med tonvikt på första stavelsen som jag trodde det uttalades när jag var liten) och börja skriva fredagsteman igen. Eller vässa pennorna om man så hellre vill. Fast numera är det ju tangenterna…

Olgakatt är den som står för alla fredagsteman den här månaden. Det första har rubriken Skördetiden är inne. Och vad kan då vara lämpligare än att åka och hälsa på min gode vän Leif, basist i vårt band Mina Vänner, som tillsammans med sin bror Lars äger och driver Söderköpings Elkvarn eller Söderköpings Elektriska Valskvarn som den egentligen heter.


Leif utanför ingången till kvarnen

Leif är tredje generationens mjölnare  – hans farfar byggde och startade kvarnen 1942, hans far övertog efter farfar och Leif började i firman 1984 när hans pappa dog. Sin utbildning som elektriker har han god nytta av i sitt jobb.



En spannmålslast har just blivit avtippad, men bonden har försvunnit till tandläkaren. Traktorn är en väl bibehållen veterandito från 70-talet

 

När jag dyker upp vid halv niotiden har en bonde redan hunnit tippa av sitt lass av tröskad spannmål som ska rensas till utsäde. Det är mest vete som man sår på hösten.



Dörren in till kvarnen står alltid öppen när man arbetar där - även på  vintern

När säden har tippats av i det som ser ut som en färist med en stor grop under, torkas den och sorteras och sållas. I sållningsmaskinen kommer de finare kornen fram till vänster och de grövre till höger. Just nu är det utsädet som dominerar men Leif mal också säd till mjöl varje dag. Fodermalningen har däremot nästan helt försvunnit samtidigt med alla de mindre lantgårdarna. Nästan inga driver längre lantbruk med 20-25 kossor, som förr i världen.



Här under gallret ligger sädeskornen för att torka innan de transporteras till sållningsmaskinen

 


Det ser bra ut...

Jag frågar Leif vad ordet skördetid innebär för honom. Han svarar att det blir mycket jobb och långa dagar. Även resor för den delen. Var tionde dag reser han till Småland med sina produkter. Säckar med utsäde och jättestora säckar med mjöl till bagerier säljer han, men det finns även en liten affär i ett annex till kvarnen där man kan köpa mjöl i mindre påsar. I den angränsande affären Kvarngår’n handlar man med fördel fågelfrö och hundmat, men även sånt som en lantbrukare behöver – stängsel, stövlar och annat.


Här kan man köpa både ekologiskt och vanligt mjöl

När jag frågar Leif om vad som är negativt med jobbet som mjölnare svarar han att det är bullret och dammet och även stressen när det är vår och höst. Lungkapaciteten är heller inte på topp efter alla år i mjöldamm – fast det märks inte när Leif sjunger duett med sin fru Marie, vokalist i Mina Vänner.



Det är här sädeskornen mals till mjöl

Leif tycker att det finns många positiva sidor med jobbet också. Att vara egen företagare och bestämma själv vad man vill göra är bra och sedan träffar han mycket folk som är trevliga, säger han och ler. Jag får väl ta åt mig…