1463 - Jag är en synestet

Jag lider av - om man nu kan kalla det för att lida av eftersom det inte gör det minsta ont - synestesi eller sinnesanalogi, som det översätts med. Det visste jag egentligen inte om förrän igår när jag läst färdigt Karin Alvtegens En sannolik historia. En alldeles utmärkt bra bok förresten.

Bilderna går att klicka större.

I slutet av boken berättar särlingen Verner att han ser färger omkring människor som ingen annan kan se och som ger honom möjlighet att förstå hur den människan känner sig och är. En vetenskaplig term för detta är synestesti.

Synestesi kan yttra sig på många olika sätt. Det vanligaste är att de som är synesteter ser färger när de tänker på bokstäver eller ord. Man antar att bara 0.001 - 2 % av Sveriges befolkning tillhör gruppen som har synestesi. Det har jag läst på Wikipedia där det står mycket mer intressant om detta fenomen. Där kan man också läsa att synestesi är något vanligare hos kvinnor än hos män och att många synesteter är kreativa och skapande människor. Några synesteter ser t.ex. färger när de hör olika toner.

Jag har alltid - sedan jag var liten och lärde mig läsa - förknippat bokstäverna i alfabetet med färger. Även de ord jag tänker på ett och ett, färgas av initialbokstäverna. A för mig är t.ex. svart, B är svagt ljusgrönt. M är rött som ungefär färgen i färsk fläskfilé, N är en något mörkare nyans av M. P har en lugn, ganska ljus, grön färg och Å är mörkt blått. Ordet Mamma har således en ganska mörk gammalrosa färg medan ordet Pappa är helt igenom grönt. Namnet Åsa är mörkblått.

De färger som mina bokstäver och även siffror får, inne i mitt huvud, har sett likadana ut sedan jag var liten. De är mycket dova för det mesta. De enda bokstäver som sticker ut är E, som är ljusgult och I som är klart vitt. Därför blir mitt namn - Ingrid - väldigt vitt när jag tänker på det som ett ord. C är ljust silvergrått - följaktligen är barnbarnens namn, Casimir, Caspar och Clarissa ljust silvergrå. Casimir är det ljusaste ordet - förmodligen eftersom det finns två I:n med.

I tonåren målade jag mycket just med de här inre färgerna. Jag har kvar en gouache som jag gjorde när jag var 13 år. Där finns nästan alla bokstavsfärgerna med utom I och C.

Skulle jag namnge personerna på bänken till vänster i enlighet med de inre färger jag ser, skulle de heta Elin, Jonas (beror på O:et som är svartbrunt) Mattias, Patrik och Åsa. Den fjärde från vänster på den högra bänken skulle hetat Peter. (Bilden ser lite konstig ut vilket beror på att tavlan är inramad med glas.)

Siffrorna får också för det mesta färg av bokstäverna. Det är logiskt att allt på 30 är gult (både E och T har gul färg) och allt på 50 är gammalrosa (troligen beroende på M:et) men varför jag förknippar 40 med en ganska dämpad bladgrön färg och 80 med en vinröd färg har jag ingen förklaring till. 

Skriv gärna och berätta om också du, som läser det här, upplever samma fenomen. I så fall kunde vi ju bli en grupp på Facebook, haha. Det står vidare i artikeln, som jag läst i Wikipedia att  synestesin försvagas för vissa när de blir äldre. För mig har bokstäver, siffror och ord exakt samma färg som de alltid har haft. Och det är ju hoppingivande.

1462 Gems Weekly Photo Challenge - LÄSER

Ordet i veckans fotoutmaning är LÄSER. Det är Sanna som står för utmaningen och fler som deltar i denna finns att hitta på hemsidan.

Mitt yngsta barnbarn, Clarissa, har lärt sig läsa mer eller mindre själv. Hon har alltid varit intresserad av att skriva bokstäver och lyssna på sagor. Många pedagogiska barnprogram har hon också lyssnat på men trots allt är det förunderligt att hon - innan hon ens började förskoleklassen - kunde läsa en barnbok utan att ljuda. Bilden nedan tog jag när barnbarnen var och hälsade på i maj i år. Då hade hon inte fyllt sex år än.

Lissan är mycket lycklig över att kunna läsa själv.

Jag kan inte låta bli heller - även om det inte igår i fotoutmaningens koncept - att lägga ut videosnutten som jag spelade in samtidigt när hon läser Bu och Bä i städtagen av Eva och Ola Landström för mig.

1461 Nytt från Bonniers Veckotidning nr 35 28 augusti 1926

Omslaget till Bonniers Veckotidning nr 35 den 28 augusti 1926 gjort av Einar Nerman. (Bilderna går att klicka större.)

Konstnären Einar Nerman, som jag tidigare har skrivit om här, här och här, är en flitig medarbetare i Bonniers Veckotidning med sina krönikor från London. Andra, numera välkända författare, som medverkar i detta nummer är Sigfrid Siewertz med en reseberättelse från Abessinien - nuvarande Etiopien - och Karl Asplund som skriver om segling.

Det var inte många i dåtidens Sverige som hade råd att köpa sig en bil. Men i varje upplaga av BVT finns det med stora och braskande bilannonser. 

Tidningen vänder sig främst till den tidens medel- och överklass. Det ser man ganska tydligt av annonserna som alltid räknar med att de som läser tidningen har hembiträde eller barnjungfru hemma. Ibland både och. Det framgår också av annonserna att de flesta av läsarna är kvinnor. Många sidor handlar om mode, mat och skönhet. 

Det som fick mig att speciellt intressera mig för det här numret var helbildsporträttet nedan av fru Mary von Sydov. 

Det är svårt att läsa så jag skriver vad som står under bilden: "Fru Mary von Sydov, maka till förutvarande statsministern, landshövdingen i Göteborg, har mottagit det hedrande och krävande uppdraget att stå som Andra internationella kvinnliga idrottsspelens beskyddarinna. Denna andra kvinnliga olympiad kommer som bekant att avhållas i Göteborg den 27-29 augusti." 

Det är mycket som man inte vet. T.ex. att man försökte hålla kvinnorna utanför idrotten långt in på 1900-talet. Enligt Erik Bergvall, chefen för Stockholms stadion, var OS endast en tävling för män. Sveriges olympiska kommitté hade nämligen bestämt att skicka några kvinnliga friidrottare till OS i Amsterdam 1928. 

Enligt Bergvall "krävde en olympisk tävlan sannerligen sin man. Varken kvinnans psyke eller fysik är lämpade för sådana tävlingar. Redan den andliga anspänningen är för mycket för hennes nervsystem, men även i rent fysiskt avseende är hon illa rustad för sådana kraftprov." Fler sådana uttalanden om kvinnor och idrott kan man läsa här. 

Här är några av de internationella idrottsflickorna som deltog  i Internationella kvinnospelen. 

Internationella kvinnospelen 1926 anordnades som en protest mot Internationella Olympiska Kommitténs (IOK) beslut att endast tillåta damer till friidrott i enstaka grenar i OS i Amsterdam. Till tävlingen i Göteborg kom 100 deltagare från 9 nationer: Belgien, England, Frankrike, Japan, Lettland, Polen, Tjeckoslovakien, Schweiz och Sverige. Deltagarna tävlade i 12 grenar och spelen öppnades med en öppningsceremoni som vid de vanliga Olympiska spelen med inmarsch och invigningstal som hölls av just Mary von Sydov. Mer om detta kan man läsa här. 

Senaste modet när det gäller hattar. Här går det inte an att visa några tänder och blicken ska helst vara trånande som Greta Garbos.

Jag kan inte låta bli att låta mina kvinnliga bloggläsare ta del av några av tipsen om att vara chic.

Ord och inga visor. Vad man nu menar med "tvättklänningar" vore intressant att veta.

Baksidan av tidningen pryds alltid av en stor annons i fyrfärgstryck. Man får väl gissa att han som rider på kamelen är självaste Enrico Caruso, dåtidens störste hjältetenor.

Uppdatering:
Så här skriver bloggvännen Margaretha:
Tvättklänning innebar att klänningen var lättvättad - på den tiden innebar det att den var av bomull eller linne.
Margaretha

1460 - Gems weekly photo challenge - DRYCK

Ordet för veckan som Sanna tycker att vi ska illustrera med en eller flera bilder är DRYCK. Här är mitt alldeles nytagna bidrag. Övriga som är med på temat hittar man på hennes hemsida.

För mig är en kopp varm mjölkchoklad det allra bästa sömnmedlet. Det är de små lamporna över köksbänken som speglar sig i underlägget. (Bilden går att klicka större.) 

1459 Vad är lycka?

Läste häromdagen en artikel av en som forskade i - ja just LYCKA - och vad det innebar att vara lycklig och vilka människor som var mest lyckliga. Han kom fram till att man inte var särskilt mycket lyckligare än andra även om man hade massor av pengar, var ung och vacker eller hade en massa framgångar i sitt liv. Själv var forskaren som mest lycklig när allt rullade på som vanligt i hans liv, som han uttryckte det.

Lycka är att ha målat en tavla alldeles själv av sin älskade enhörning. Det är Clarissa som är konstnären. (Bilderna går att klicka större.)

Jag håller helt och hållet med honom efter nästan tre dagars sängliggande med feber och ont i halsen. Första sjuknatten kunde jag inte andas genom näsan eftersom bihålorna var helt tilltäppta av snor. Jag hade dessutom värk i dessa.Tänkte på den stackars kvinnan som blev nekad operation på Karolinska efter en misslyckad skönhetsoperation med resultat att det inte gick att andas genom näsan. Så fruktansvärt för henne. Jag som vaknade minst tio gånger den natten eftersom jag var så torr i munnen.

Lycka är att ha bakat bullar utan att någon har blivit bränd. 

Näsdroppar var inte aktuellt heller eftersom jag hade ont i halsen. Det svider hemskt om man tar sådana då, vet jag av erfarenhet. Och så var det ju det här med lycka. Inte tänker man på att man är lycklig när man är fullt frisk och inte har ont någonstans. När livet rullar på som vanligt, som forskaren sa. Alla problem blir små i jämförelse med att vara sjuk. Problem går för det mesta att lösa, bara man är frisk.

Lycka är att få följa med Mirren, Caspar, Clarissa och Casimir till skolavslutningen på Lilla Akademien.

Nu känner jag mig lycklig igen när jag slipper yra runt i ett rum med väggar av bomull, där alla ljud är dämpade och där det enda som lockar är sängen. Där allting känns svårt och besvärligt som t.ex. att duscha eller läsa en bok.

Jag har heller inte haft någon aptit. Att jag inte har gått ner flera kilo beror bara på att Kent lagat mat och mer eller mindre tvingat mig att äta. Hans pizza kunde jag inte säga nej till även om jag inte var särskilt hungrig.

 Lycka är att han en snäll och rar man som förutom att passa upp mig när jag är sjuk lagar god pizza.

Nu har jag lovat mig själv att alltid vara glad och tacksam varje dag jag stiger upp utan att ha feber eller värk i någonstans kroppen. Att inte gnälla över småsaker eller att inte ta åt mig om folk säger eller gör något dumt. Inte reta mig på saker och ting. Inte oroa mig för framtiden, inte sörja över sånt jag missat i mitt liv eller gjort fel. Bara vara här och nu och njuta av att livet rullar på som vanligt.

Vad är lycka för dig? Skriv och berätta!

1458 Möte med Karin Ragni Wåtz

Kent och jag träffades för lite drygt 41 år sen på en kurs i spanska i Norrköping. Med på den kursen var också Karin Wåtz, eller Ragni som hon kallas för hemma i Söderköping där hon växte upp. Eftersom hon hette Karin på den tiden vi träffades så får hon heta det i det här inlägget också.

Karin bor i ett litet hus bara ett stenkast från det fina gamla rådhuset i Söderköping. (Bilderna går att klicka större.)

Hon hade bott i Spanien i många år och talade spanska flytande, något som vi avundades henne, vi som knappt kunde säga ett enda ord på språket. Redan då var Karin duktig på att göra batikmönster i textil - jag fick vara med ett par gånger och pröva på - mest rörde det sig om knytbatik. Det var väldigt inne just då och de vaxade mönstren på kuddar, dukar, kjolar och gardiner var oftast bilder av blommor och fjärilar.

Det sexkantiga lilla huset på Forsemanska gården - vid vilket man band hästarna förr i världen när det var marknad - är ett omtyckte motiv för Karins batiktavlor. 

Jag föreslog henne då att hon skulle försöka med lite andra motiv än de gängse, exempelvis hus eller människor. Karin tände på idén och från att tidigare ha varit en av många som bara sysslade med batik som hobby, utvecklades hon med tiden till en unik konstnär av bildbatik, som har ställt ut sina alster, både i Spanien och i Sverige. Jag är mycket stolt om jag kan ha inspirerat henne till detta!

Vännen Ylvalie i Karins trädgård håller utkik efter eventuella kunder. 

På verandaräcket hänger ett brudpar som välkomnar besökande att titta in i det kombinerade vardagrummet och ateljén. 

Karin gör även applikationer som synes. Motivet från Spanien.

Här kan man se både Drothems kyrka i de gamla Drothemskvarteren i Söderköping. Längst till höger i bild skymtar Sankt Laurentii kyrka. 

Till den här bilden med de två spanska madamerna har Karin gjort en rolig ram av jeanstyg. 

På den senaste utställningen på Stinsen i Söderköping, som jag skrivit om här, sålde hon alla sina tavlor och fick dessutom beställningar på fler. Av hennes tavlor finns många med motiv från Spanien och från Söderköping. När Kent och jag var ute och promenerade för ett tag sen i Söderköping hälsade vi på henne och tittade på hennes tavlor, en del som hon hade haft med sig hem från utställningen i Spanien förra hösten.

Batikalster, applikation och broderi trängs på väggen i vardagsrummet. 

Huset där hon bor ligger vid Rådhustorget och är gammalt. Men källaren med sitt valv under huset är från 1600-talet. Förutom att vara batikkonstnär är Karin en drivande kraft bakom insamlandet av gamla foton av forna tiders Söderköping. De är katalogiserade och ordnade i pärmar, som finns att titta på på Stinsen, där hon även leder en grupp som sysslar med detta varje onsdag förmiddag under vinterhalvåret.

Karin och jag nere i Karins gamla vin(?)källare. Kent tog bilden.

PS. Om det skulle vara någon av mina bloggvänner som är intresserad av att köpa någon av hennes tavlor kan jag förmedla kontakten. Hon är inte särskilt dyr och man får dessutom en fin ram på köpet. 

1457 Månadens illustratör augusti 2017 - Diane Elson

Diane Elson är antagligen en helt ny bekantskap för alla som läser min blogg. Det var hon också för mig tills för några dagar sedan. Det började med att jag skulle skriva ett vykort till Casimir som var på gosskörläger på Ekerö med Stockholms Gosskör. Pojkarna fick varken ha med sig mobiltelefon, dator eller padda vilket innebar att de varken kunde ringa hem eller skriva meddelande på Facebook, vilket var avsikten.

Det var det här kortet som jag skickade till Casimir. Tabatha flyger luftballong. (Bilderna går att klicka större.)

Inte heller fick föräldrar eller anhöriga ta kontakt med sina ättelägg om det inte var kris. Men pojkarna fick ta emot vykort. Så Mirren uppmanade alla anhöriga att höra av sig med vykort. Jag har en liten tidskriftshållare som innehåller alla möjliga sorters kort att skicka till födelsedagar och andra bemärkelsedagar så där botaniserade jag.

Coctails with Tabatha.

Jag funderade ju förstås på vad en tioårig kille kunde gilla för kort - inga med blommor eller kyrkor på i alla fall, som jag hade massor av. (Jag antar att killarna skulle jämföra sina vykort och även räkna vilka som fick mest.)

Tabatha's little troubles.

Så det blev både ett kort på en krigare från Xian och ett kattkort, som har sina modiga 18 år på nacken. Historien bakom dessa kort - jag hade inalles åtta stycken kvar - är följande: 1999 åkte Kent och jag till London på sportlovet. En dag när vi var ute och promenerade gick vi längs Bayswater Road. På det långa staketet som löpte längs gatan hade massor av konstnärer satt upp sina tavlor.

Shopping in the village with Tabatha.

Bland mängden av tavlor fastnade jag för ett par stora akvareller med kattmotiv av en kvinnlig konstnär, som jag numera vet heter Diane Elson. Helt underbara i mitt tycke. Jag hade gärna velat köpa en sådan tavla men eftersom tavlan kostade över 1000 kr så fick det vara. Däremot hade jag råd att inköpa tio kattkort med kuvert. Och det var ett sådant jag skickade till Casimir.

Tabatha's barn (=lada.)

Det står inte mycket att läsa om Diane Elson på nätet. Det jag har fått fram om henne har hon själv skrivit på sin hemsida. Hon föddes 1953 i Sutton, Surrey i England och började illustrera på uppdrag redan när hon gick i skolan.

Tabatha's potting shed. .

Hon har skrivit och illustrerat ett tjugotal barnböcker bland annat The Junglies Story. Här kan man se några exempel på dessa böcker. De finns efter vad jag kan förstå inte översatta till svenska. Det som förmodligen gjort henne mest känd är hennes antropomorfa katter i olika miljöer. I de här bilderna som jag lagt in i inlägget är det katten Tabatha som är huvudpersonen. Det finns en tevekändis som heter Tabatha Coffey som jag antar att katten är uppkallad efter.

Tabatha's picnic

Diane Elson har även målat tavlor med London och andra miljöer som motiv. De kan man se om man går in på hemsidan där hon visar många av sina andra akvareller. De senaste tjugo åren har hon varit mycket populär i Japan, berättar hon. Hon bor i Hampshire vid floden Test med sina fyra katter. Hennes ateljé och tavelgalleri är öppen för besökare om man har vägarna förbi. Men man ska helst ringa först så att hon säkert  är hemma.

Tabatha's night out.

1456 Johan Dalene i Å kyrka

Gårdagskvällen bjöd på en fantastisk musikupplevelse med Johan Dalene i Å kyrka på Vikbolandet. Han är bara 17 år men redan en fullfjädrad violinvirtuos. Han har deltagit i många internationella violintävlingar. I den senaste, The Thomas & Evon Copper International Competition i Usa, vann han första pris bland de 23 unga violonister som kom till finalen från åtta olika länder. 100 sökte från början. Tävlingen är öppen för ungdomar mellan 13 och 18 år. Här kan man läsa mer om Johan. Här står det om tävlingen han vann i USA.

Johan spelade hela konserten helt utan noter. (Bilderna, som Kent har tagit, går att klicka större.)

Det renderade honom 20 000 dollar och ett eventuellt stipendium till en fyraårig musikutbildning i Cleveland. Efter att ha hört honom i går undrar jag om en sådan utbildning skulle tillföra honom särskilt mycket. Han har dessutom två år kvar på gymnasiet i Stockholm som han vill gå färdigt. Han har växt upp i Norrköping och första gången jag hörde honom spela och blev imponerad var när han bara var 11 år.

Full koncentration. Jag blev också förvånad över att en sjuttonåring har ett så stort känsloregister som Johan uppvisade förutom den rent tekniska skickligheten. 

Den fiol han spelade på igår är en fiol av Nicoló Gagliano från 1765, utlånad av Henri Moerel Foundation och som ingick i priset. Han ackompanjerades av sin mamma Inger, som förutom läkare är en driven pianist. Johan spelade hela konserten helt utan noter vilket är en bedrift i och för sig eftersom programmet upptog så många olika stycken och stilar.

Johans mamma, Inger, ackompanjerade smidigt och följsamt på piano.

Vi fick bland annat höra en svit av Tjaikovskij, Sonat i a-moll av Schumann och Introduction och Rondo Capriccioso av Saint-Saëns. Det sista stycket en virtuos uppvisning som många berömda musiker ofta spelar. Här kan man lyssna till Izthak Perlman om man har tid. Jag kunde inte höra någon skillnad på hans och Johans spel.

Inger och Johan tar glatt emot de stående ovationerna från publiken. Men var fanns blommorna?

Kent tog bilder under konserten, som jag har fått låna. Jag var helt förtrollad och förstummad över Johans fiolspel så jag tog inte upp kameran förrän han och hans mamma spelade ett extranummer i slutet efter stående ovationer i den fullsatta kyrkan. Det blev den vackra Meditation av Massenet. Som väl var fick jag en fin inspelning av denna som man kan lyssna på här nedan.

Johan Dalene spelar Meditation av Massenet i Å kyrka på Vikbolandet 9 augusti 2017.

1455 Gems Weekly Photo Challenge - Här & Nu

Sannas fotoutmaning den här veckan har rubriken Här & Nu. Fler som deltar i utmaningen hittar man på hennes hemsida. 

Två tavlor som jag håller på att jobba med. En blåklintstavla och en med motiv från Munkbrogatan. Jag ska försöka måla dit lite folk så att den får liv. (Bilderna går att klicka större.)

Gästrummet har blivit ateljé igen sedan barn och barnbarn har åkt hem. Ska försöka måla tavlorna färdiga under veckan. Det har varit lite si och så med målandet i sommar. På eftermiddagen lyser solen in genom de stora fönsterrutorna så det blir helt omöjligt att vistas i rummet om man inte har gardinerna fördragna. Då kan man inte måla heller. Jag skyller på det, i alla fall.

Gardinerna knyter jag ihop med snören när jag ska måla. Jag är glad att det är gråväder idag så jag 

kan måla i eftermiddag. 

Jag har heltäckande gardiner, som jag har fodrat själv, i gästrummet/ateljén. Här kan man läsa mitt inlägg om Konsten att fodra gardiner, som kostade mig avsevärd möda. Och om hur det såg ut när de var färdiga kan man läsa här.

1454 Julibesök på Äspholm

Tiden går snabbt och idag är det precis en vecka sedan vi gjorde en utflykt till Äspholm i Sankt Anna skärgård - Åsa, Johan, barnbarnen Casimir, Caspar och Clarissa, Kent och jag. För oss har det inte blivit av tidigare i år - vi trivs bäst här hemma i Mogata. Men när Mirrfamiljen kom och hälsade på och sonen Kalle erbjöd sig att skjutsa ut hela gänget till ön, bestämde vi oss för att åka ut.

Casimir ombord på Kalles båt för vidarebefordran till Äspholm. Den lilla skärgårdsbyn i bakgrunden heter Vrångö. (Bilderna går att klicka större.)

Oscar, son till Kalles sambo Anne-sofie, körde Kent, mig och Casimir säkert i Kalles båt till ön. De övriga - Mirren, Johan, Caspar och Clarissa - åkte med vår gamla båt,Grodan, som Kalle körde.

Vi blev omåkta av vår gamla båt Grodan med Kalle vid rodret. Kent tog bilden.

När vi hade kommit iland gick hela gänget upp till vårt gamla hus, som Kalle och Anne-sofie disponerar och har förvandlat till oigenkännlighet. Det senaste är att de byggt ut verandan med ett rejält trädäck. Snyggt och praktiskt. Kalle hade bakat en äppelpaj som smakade utmärkt med kaffe och saft efter sjöresan.

Kalle och Anne-sofie har helt bytt ut det gamla golvet, både i farstun och på verandan.

Kent, Oskar, Anne-sofie, Clarissa och Casimir väntar på att Anne-sofie ska servera äppelpajen.

Kalle bröt foten för några månader sedan och har fortfarande en spik kvar i denna. Här förevisar han röntgenbilden för Caspar, Casimir och Clarissa.

Efter att vi ätit upp hela pajen roade sig Kalle och barnen med att skjuta luftgevär. Även Clarissa som bara är sex år fick pröva. Hon gillade det inte något vidare men pojkarna, som skjutit luftgevär med Kalle förra sommaren, var eld och lågor. Caspar träffade målet, som Kalle riggat upp på en sten, mitt i prick två gånger - inget darrande på handen där inte.

Caspar skjuter luftgevär under Kalles överinseende. Han var bäst denna dag.

På eftermiddagen samlades alla släktingarna som var ute på ön i stora huset. Vi äger det tillsammans, mina två bröder och jag. Det har blivit en samlingsplats när det kommer många gäster - bröderna har annars var sitt hus där de bor med sina familjer. Idag var vi bjudna på konsert därinne av min brorson Lars tvillingar, Niki och Siggi. De spelade fyrhändigt, bland annat en marsch av Rachmaninoff. Ett svårt stycke som de spelade med bravur!

Siggi och Niki vid flygeln i stora huset.

Efter konserten fikade Kent och jag, Mirren och Johan tillsammans med min bror Gunnar och svägerska Anna Sophie, min brorson Lars och hans fru Tove, min brorsdotter Ebba och hennes man David och deras ungdomar Carl-Michael och Klara. Kalle, Anne-sofie och Oscar var naturligtvis också med. Barnen badade efter att på stående fot snabbt intagit saft, bulle och kaka. Sysslingarna fann varandra genast och hade väldigt roligt tillsammans. Så roligt att Caspar grät och var förtvivlad när vi skulle åka hem.

Vi satt länge vid bordet i det sköna vädret och pratade och hade det trevligt. Det är inte så ofta vi träffar så många släktingar på en gång. Kent och jag är ju sällan ut på ön eftersom vi har vår trädgård att ta hand om bland annat. 

Stora huset ligger bara några meter från vattnet så vi hade full koll på barnen på bryggan.

Siggi, Casimir, Caspar och Olof hoppar i vattnet från bryggan på Äspholm.