lördag 24 oktober 2009

Höstutflykt till Öland

Jag hoppar över fredagstemat denna vecka. Det blir ändå ett inlägg fyllt av oktoberfärger och dofter – och höstkänslor. Vi har nämligen varit på Öland några dagar i början av veckan, MM, Mirren, Lillmirren, Minimirren och jag. Detta fantastiska landskap som är så olika under sommar- och vinterhalvåret.

(Bilderna går att klicka större)

Nu – i motsats till i somras – var det nästan ingen trafik på vägarna och skyltarna med ”Stängt” hängde lite överallt över caféer och restauranger. Inte heller såg man särskilt många människor som var ute och rörde på sig. En och annan, som promenerade med sin hund, såg vi när vi åkte hem sent på tisdagseftermiddagen – annars satt väl de flesta inomhus och åt eller tittade på TV.

Mirrfamiljen är nyblivna ägare till ett sommarhus på Ölands östkust, några mil norr om Borgholm. Jag, som alltid är nyfiken och älskar Öland, ville naturligtvis passa på att åka ner och inspektera sommarhuset - eller husen, eftersom det finns tre stycken på den sjutusen kvadratmeter stora tomten – innan det kanske blev omöjligt att ta sig dit. Och jag ville gärna se var vi skulle bo några veckor nästa sommar, MM och jag…


Det största huset där vi övernattade, ligger bara femtio meter från havet. Det byggdes på sextiotalet och då hade inte lagen om att man inte fick bygga närmare stranden än trehundra meter på Öland ännu trätt i kraft…


Nedanför tomten
, som är omgärdad av stenmurar, sträcker sig strandängen ända ner till vattnet. Går man lite till vänster ligger där en fin liten sandstrand där man kan bada ganska ostört eftersom närmsta granne är några bondgårdar någon kilometer bort. De hus som man ser på bilderna i fjärran är antingen båthus eller hus som står tomma på vintern och hyrs ut till sommargäster på sommaren.


Och så kossorna förstås, eller stutarna som vi upptäckte att det var när vi tänkte gå in och klappa dem. Jättelika vidunder av skotsk Gallowayras som går ute året om, snälla men nyfikna enligt en skylt vid en av elgrindarna…


Det var inte lätt
att hitta fram till huset sent på söndagskvällen i beckmörkret, eftersom vägen dit sista biten, egentligen inte är någon riktigt väg utan bara lite grus lagt ovanpå marken här och där. Som tur var hade vi med oss ficklampor. Mirren hade bara varit där två gånger tidigare när det var ljust, men efter lite felkörning ut i strandängen hittade vi dit till slut…


Mirren hade varit förutseende och lagat mat som skulle räcka till alla i minst tre dagar. Så när vi fått igång elen så var det bara att värma crêpsen med kantarellstuvning. Däremot tog det ett halvt dygn att värma upp hela huset, men vi sov gott i tröjor, långkalsonger och sockor den första natten…


Från det stora fönstret i vardagsrummet kan man se havet. Ett femtiotal meter ut i vattnet finns ett litet skär med stora stenar omkring. När vi tittade ut genom fönstret efter frukosten, satt det två stycken stora fåglar där, alldeles stilla. MM hade tagit med sig sin kikare och då såg jag att det var två havsörnar. För mig var det en upplevelse eftersom jag aldrig sett havsörnar på så nära håll förut. Det var en imponerande syn när de plötsligt lyfte och flög iväg…

En råbock hoppade också fram ur buskaget framför huset, när vi satt där och tittade. Helt orädd stod han en stund och lyssnade och gick sedan lugnt därifrån. Mirrmaken har börjat att röja upp i detta, som har fått växa sig vilt och mäktigt under årens lopp. Det tog två hela dagar för honom att få passagen på fotot fri från träd och buskar så att man kunde se havet från fönstret…


Vädret var inte det bästa – lite duggregn och grå himmel och grått hav - men vi promenerade förstås ner till stranden efter lunch och Lillmirren fick ägna sig åt sin favoritsysselsättning – att kasta stenar i vattnet. På ena sidan tomten ligger ett majsfält och där kunde han också plocka majskolvar som blivit kvar efter skörden. Minimirren hängde med i sjalen under alla promenader och tittade sig nyfiket omkring när han inte sov...









Man blir trött av att vara ute i friska luften halva dagen...


Att få ha denna underbara natur alldeles för oss själva i några dagar och bara dela den med de tunga stutarna, fåglarna och fladdermössen var en underbar upplevelse.

På tisdagseftermiddagen när vi skulle åka hem, kom solen fram en liten stund så att vi kunde ta några foton av det blå havet och naturen med alla sina höstfärger som det ännu fanns något kvar av.


Huset ligger på en stor udde så att man kan se både soluppgång och solnedgång från detta.


torsdag 15 oktober 2009

Fredagstema Show and Tell - Min favoritfilm

(Bilderna har jag hittat på diverse sighter på nätet. De går att klicka större)

Min favoritfilm genom tiderna har varit och är fortfarande Borta med vinden. Ja, jag vet att den av många anses som rasistisk, sentimental och förljugen, men den är förknippad med så många minnen i mitt liv att jag blundar för det just nu.

Jag, som ju skrivit min C-uppsats i engelska om Uncle Tom’s Cabin och den nedbrytande och fördärvliga psykiska effekt slaveriet i USA hade på många av dåtidens människor borde skämmas för att överhuvudtaget nämna denna film. Och ändå…

Min första stora filmförälskelse när jag var tretton, fjorton år var Clark Gable. Han var nästan tre gånger så gammal som jag var då när han gjorde filmen 1939, men för mig var han den ENDE.
Kompisarna gillade Gregory Peck och Cary Grant och andra av dåtidens charmörer, men jag tror ingen mer än jag var så sanslöst förälskad i just Clark Gable. Och inte brydde jag mig om att han hade jättestora öron...

Jag glömmer aldrig när han som Rhett Butler först gjorde entré i mitt liv stående längst nere vid trappan i foyén på Tara, det palatsliknande huset i Södern där familjen O’Hara bodde med alla sina svarta slavar. Lite fräckt småleende tittade han upp på Scarlet som stod högst upp i trappan och som rodnande frågade väninnorna vem det kunde vara som studerade henne så oblygt…

Jag förvånades oerhört över, minns jag, hur Scarlet så länge kunde motstå den charmige Rhett Butler och vara så elak mot honom – inte förrän i slutet av filmen kom hon till insikt om hans förtjänster och då var det så dags…

Clark Gable och Vivien Leigh som Rhett Butler och Scarlet O'Hara

När jag blev äldre och såg Röda Nejlikan och Pimpernel Smith med Leslie Howard fick jag större förståelse för hennes förälskelse i den veke och livsoduglige Ashley…





Jag har sett om filmen några gånger som vuxen och blir naturligtvis numera illa berörd av hur man framställer de svarta som snälla och dumma och nöjda med sin tillvaro så länge de är slavar hos familjen och som framställs som oförskämda och med gangsterfasoner när de blir fria…

Men jag är fortfarande imponerad över att man överhuvudtaget kunde göra film på det sättet för så länge sedan utan alla de tekniska hjälpmedel som står dagens filmmakare till buds. Krigsscenerna med alla tusentals statister är fortfarande oerhört imponerande och kostymerna överdådiga i balscenerna i början av filmen.

Söderns bortskämda människor fick i alla fall sitt straff i filmen och Clark Gable på filmduken kan fortfarande få mitt hjärta att slå lite fortare…

P.S. Clark Gable skulle fyllt 108 år i år om han hade levat. Time flies...

Erica står för oktobers fredagsteman:

Här är övriga fredagsbloggare:

Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta

tisdag 13 oktober 2009

Barnmässa och vernissage

Det är inte lutande tornet i Pisa utan utsikt över Älvsjömässan från bron en bit bort.

Nu har jag fått igen min kamera och hunnit redigera mina bilder och då har det gått över en vecka sedan jag var på Barnmässan i Älvsjö och på Ebbas vernissage i Gamla Stan…

Men bättre sent än aldrig. Vad spelar egentligen några dagar hit och dit för roll. Jag har besöken i gott minne i alla fall…

Det är inte bara Mirren, barnen och jag som ska besöka Barnmässan i Älvsjö fredagen den 2 oktober utan något tusental personer till… Det pågår också en Hem- och Villamässa samtidigt och vi får parkera bilen minst en kilometer från entrén. På Barnmässan kryllar det av mammor med barn och barnvagnar, en och annan pappa och en del mor-och farföräldrar.

Utställningar av barnvagnar och blöjor och nappar tilldrar sig de vuxnas intresse medan barnen föredrar utställningsmontrarna med leksaker. För ungarna är mässan en enda stor lekpark eftersom man överallt får pröva både leksaker och trampbilar. Lillmirren är i sitt esse medan Minimirren sitter tryggt i sjalen hos sin mamma och sover hela tiden…





Den stora flickan finner sig i med jämnmod att Lillmirren tankar hennes bil. Bra ordnat med små bås så mammorna (jag såg ingen pappa) kan byta blöjor på barnen.


Jag kan inte motstå Muminmamman, som dock får ligga i en låda hemma hos mig tills framemot jul.


På lördagen tar vi tunnelbanan till Gamla Stan för att besöka min bloggvän Ebbas vernissage på Galleri Svea. Det ska bli trevligt att få träffa sin bloggvän "in real life” som det heter i bloggen. Ebba alias Christina ställer ut sina tavlor – mest naket – och sina vackra glassmycken. Jag fastnar omedelbart för ett sådant som jag inköper till ett överkomligt pris.


Här på bilden syns Christina framför sina härliga tavlor och på bilden under kan man se de vackra glassmyckena. Mitt ligger längst till höger i bilden…




Efter vernissagen på galleriet är vi bjudna på lunch hos MM:s kusin, som nyss flyttat in i en lägenhet på Lilla Nygatan i Gamla Stan. Min kamera blir dock kvar där ytterligare en vecka, därav dröjsmålet med inlägget…

Minimirren sover gott medan Mirren förser sig av den goda grönsakspajen

torsdag 8 oktober 2009

Fredagstema – Show and Tell – OM SPORT

Ja, vad ska en äldre dam tänkas tycka om det? Utövningen av sport för min del inskränker sig numera till promenader som jag företar med I-Poden som enda sällskap. Just nu lyssnar jag på Helena Brodin som läser sista delen i Kerstin Ekmans trilogi – Skraplotter – för mig. Hon är en fantastisk uppläserska, Helena…

Många av mina jämnåriga väninnor spelar golf – en sport som tydligen anses vara utmärkt för seniorer/veteraner/panschosar. Men eftersom MM fortfarande förvärvsarbetar är det inte aktuellt för mig. (Det hade i och för sig inte varit aktuellt även om han inte hade jobbat…)

Jag kan inte tänka mig något tråkigare än att gå i timtal och leta bollar i ruffen eller turfen eller vad det nu heter. Jag prövade nämligen på att spela golf några gånger i min ungdom, men kommer bara ihåg att bollarna hela tiden försvann så att jag inte kunde hitta dem…


(Bilden från Internet)

Jag spelade också tennis när jag var ung – med något lite mer framgång. Det var roligt så länge jag hade en partner som var mycket bättre än jag och slog bollarna över nätet precis där jag stod. Att springa har aldrig intresserat mig – inte heller på tennisbanan…

Fotboll har jag också spelat en gång i mitt liv – som lärare i ”Lärarna mot Eleverna”. Jag tror det var mot en sjätteklass. Jag har nästan aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Stora starka killar i sexan som sköt stenhårt åt mitt håll – trots att jag hade glasögon på mig. DÅ sprang jag så fort jag kunde åt sidan…

Som väl är blev jag ganska snabbt utbytt och klarade mig således undan utan skador och med glasögonen och tänderna i behåll…

MEN! Jag gillar att TITTA på fotboll och sitter klistrad vid TV:n speciellt när det är VM och OS - fotboll. Jag är förvånad att det finns så många unga och vackra pojkar som är så duktiga på att sparka boll. Ta Ro*nal*do, t.ex. Han är inte bara snygg utan kan springa uppför och nerför hela fotbollsplanen i ett nafs och sen skjuta mål. Jag skulle behöva vila mig tre gånger minst om jag skulle tvingas jogga över en fotbollsplan…

(Bilden från Internet)

Fast jag försöker hålla mig à jour med vad som händer på sportfronten i Norrköping. Jag vet att IFK kanske blir nedflyttad till division 1 (den näst, näst bästa fast man trodde innan att det var nummer 1 som var bäst) och att det är stor sorg över detta i min hemstad. Eftersom man satsat massor med miljoner på att göra Idrottsparken större…

Och Gislaved (av alla orter i Sverige) slog Vargarna i speedway (eller var det motorcross, det var motorcyklar i alla fall) och kammade hem guldet. Också detta anledning till tårar bland sportjournalisterna och supportrarna…

Erica står får oktobers fredagsteman:

Här är övriga fredagsbloggare:
Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta, Lullun

tisdag 6 oktober 2009

Bristyrken...

Läste nyss en artikel i lokaltidningen om bristyrken. Det är myndigheten för yrkeshögskolan som har listat dessa. Trafiklärare och skogsmaskinförare saknas, men på medie- och kultursidan (!) saknas det framför allt KANTORER…

Avdelningschefen Björn Scheele kan inte svara på varför det är så. ”Kanske det inte är ett så välkänt yrke”, säger han…

Jag kan däremot svara på varför det saknas kantorer. Det går inte att gå någon omskolningskurs på ett par månader för att lära sig spela orgel eller piano. Inte ens under ett par år…

Det är ungefär som om man sa: ”Det saknas cirkusartister, men jag vet inte varför?...

Själv var jag sju år när jag började spela piano. Min pappa satt bredvid första året och såg till att jag övade en timme varje dag. Först tio minuter skalor, sedan 10 minuter fingerövningar och till sist inövning av spelläxa. Året därpå satte han klockan på en timme istället för att sitta bredvid…

Detta schema följdes slaviskt de påföljande sex-sju åren. Helgerna inräknade. Möjligtvis att jag hade ledigt julafton…

Jag blev givetvis väldigt duktig med så mycket träning och tyckte så småningom det var något så när roligt att öva och framför allt spela alla slagdängor som var populära. Jag hade ju inga noter till sådana, så dem fick jag ”ta ut” så gott jag kunde själv.

Jag blev också populär när jag spelade sånt på våra ”skutt” som partyna kallades på den tiden…

Men, att vara kantor innebär att man för det mesta ska spela orgel och inte piano. Piano spelar man bara med höger och vänster hand och det finns två notsystem med noter som man spelar efter.

Ska man spela orgel innebär det att man måste lära sig att använda fötterna – som apor. Det tog ett helt år innan jag lärde mig att spela neråt med vänster fot och uppåt med vänster hand samtidigt…

Jag var 50 år när jag började spela orgel med pedal och kom in på kantorskursen i Linköping, så alldeles lätt var det inte…

Men, trägen vinner. Jag tänkte att det fanns så många som spelade sämre än jag - men som kunde det där med baktassarna. Så jag trodde nog att jag också skulle kunna lära mig det, om jag inte gav upp

Och en vacker sommardag året därpå, så bara löste det sig med pedalspelet. Det hade tagit precis ett år med många timmars träning. Jag kunde plötsligt läsa de tre notsystemen utan någon större svårighet och veta på vilken notrad mina händer och fötter befann sig...

Detta är själva hantverket med att vara kantor. Sen att det dessutom är dåligt betalt och att man måste jobba helger för det mesta, är heller inte särskilt lockande för ungdomar. Man måste också ”dela de kristna värderingarna” vilket ytterligare begränsar urvalet till yrket…

Det räcker heller inte med att du kan spela orgel, du måste vara social och pedagogisk och ha lätt för att komma överens med människor av alla slag, eftersom det alltid ingår körer i kantorstjänsten. För att inte tala om att du måste vara helt insatt i den aktuella popmusiken för att kunna leda en barnkör idag…

Och sen säger en avdelningschef för yrkeshögskolan att han inte förstår varför det kan vara en brist på kantorer...

söndag 4 oktober 2009

Bloggpaus

Nu blir det bloggpaus i några dagar - d.v.s. jag kan inte skriva några egna inlägg eftersom jag har glömt min KAMERA i Stockholm när jag var på besök hos Mirren. Hon kommer ner till Mogata på torsdag kväll och då hoppas jag att hon inte har glömt den i sin tur...

Och jag som har så mycket att berätta och har så många foton bl.a. från barnmässan och Ebbas vernissage och barnbarnen...

Men jag ska ägna min lediga tid åt att läsa vad mina bloggvänner skriver i stället. Kan vara skönt att få göra det i lugn och ro...


Kan inte låta bli att ta med en bild på Lillmirren när han kör en bil på riktigt i Lådbilslandet på Öland... Fullständig lycka och koncentration!

torsdag 1 oktober 2009

Fredagstema – Show and Tell – Tre saker jag skulle ta med mig till en öde ö

Den ö där jag har blivit dumpad, är en tropisk ö, där dagarna är varma och nätterna lagom ljumma. Man behöver alltså inte ta med sig några kläder, eftersom man är helt ensam på denna ö.

Det växer också kokospalmer där och bananer, vindruvor och många andra frukter, så jag behöver inte bekymra mig för maten heller…

Mitt på ön finns en källa med kallt och klart vatten så jag slipper törsta ihjäl…

Jag funderade först på att ta med mig en stor, rejäl båt, fulltankad både med bensin och proviant och med GPS och autopilot – men det var lite fuskigt, tyckte jag. Då hade det ju också räckt med EN sak…

Alltså:

Det första jag skulle tagit med mig i så fall var MM:s verktygslåda. I den finns ALLT! Knivar, stämjärn, tänger, saxar, skruvmejslar, hylsnycklar (som man säkert kan använda till någonting) små sågar, borrar, en slägga, en jättelik skiftnyckel, ståltråd, hammare, skruvar, muttrar, spikar, lagsaker till cyklar om det skulle flyta iland någon sådan etc.etc. etc.



Jag skulle då snarast förfärdiga ett metspö – det finns mängder med bambu och hampa på min ö, så det vore en enkel match…

Det andra jag skulle ta med mig var en tändsticksask, så jag kunde göra upp eld och steka fisken som jag fick upp. Jag skulle också göra upp en eld högst uppe på den lilla kullen på ön och fixa röksignaler så att någon förbipasserande båt kunde observera att det fanns någon på ön som kanske ville därifrån…


Det tredje jag skulle ta med mig var min tjocka kinesiska nybörjarbok.


Av två skäl: det ena att jag ÄNTLIGEN skulle ta itu med studierna som jag försummat så länge och lära mig detta ädla, men svåra språk.

- God dag, Zhongtao, trevligt att träffas.
- Detsamma, Lao Wang, vart är du på väg
- Jag ska träffa min son, Tang Ping.
- Hälsa honom från mig!
- Det ska jag.
- Adjö.
- Adjö.

Det andra skälet till detta är att sannolikheten att en båt med kinesisktalande besättning skulle komma förbi – om det överhuvudtaget skulle komma förbi någon båt – är ganska stor och då vore det ju kul att kunna prata med dem…

Erica står får oktobers fredagsteman:

Här är övriga fredagsbloggare:
Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Marianne (har uppehåll), Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta, Lullun