Från mitt liv som kantor 1

Mitt liv bjuder för närvarande endast på omväxling i form av begravningar. Som jag tidigare berättat kan de vara väldigt olika varandra. Den första som jag hade igår i det lilla lustiga och vackra Nygrenska kapellet i Valdemarsvik var för mig musikaliskt jobbig.

Det lilla gravkapellet i Valdemarsvik ritat av Sigurd Lewerenz

Förutom de vanliga psalmerna och in- och utgångsmusiken skulle jag spela upp en komposition av en av de anhöriga. Det visade sig vara ett ganska komplicerat stycke med jazzharmonier och omfattande ackord, som resulterade i att jag fick öva 6-7 timmar innan det satt som det skulle. Men en utmaning – en av mina kantorskollegor hade nämligen klarat av den berättade kompositören - så då kunde jag ju inte dra mig ur av prestigeskäl...

Inte nog med det – ett barnbarn hade själv skrivit en hyllningsdikt till den avlidnes minne – och ville att jag skulle sjunga den till melodin av Frank Sinatras ”My Way”. ..

Jag är inte den som sjunger solo i första taget, men i det här fallet var det för ett behjärtansvärt ändamål, så jag sa att jag skulle försöka. Jag fick dikten och givetvis fanns det många strofer som var helt omöjliga att passa in i melodin p.g.a. för många ord och stavelser för de toner som fanns.

Efter några timmars redigering och efter poetens benägna tillstånd av ändringarna, satte jag igång med att öva in denna sång med hjälp av Frank på Youtube.

Hur det gick? Jag klarade av kompositionen med något litet felslag och sången utan några misstag alls, så jag var ganska nöjd. Dessutom hjälpte det att det var utmärkt god akustik i det lilla kapellet. Jag fick t.o.m. beröm av min kyrkoherde, som inte är den som slösar med det i vanliga fall. I alla fall är det ingen som ännu ringt och klagat.

Jag hade ytterligare en begravning denna dag och i mellantiden mellan de båda förrättningarna (tiden för knapp för att hinna hem) hade MM och jag picknick på vårt vanliga ställe i Gryts skärgård – iklädda begravningsklädsel; slips och svart kavaj för MM och svarta långbyxor och svartgrå sidentop för mig. Förmodligen undrade de solbadande turisterna vid strandkanten vad vi var för några.

Picknick på Ekön med kaffelatte

MM vid campingbordet

Kanske man skulle försöka börja måla igen?

Gryts skärgård från sin vackraste sida

Visst är det vackert...

Nästa begravning var desto enklare rent musikaliskt. Egen vald samlingsmusik på orgel innan själva begravningsakten och ”Blott en dag…” och ”Härlig är jorden...” som inte behövde några extra timmars repetition. Eftersom den avlidne var kroat bestod in- och utgångsmusiken av kroatiska kärlekssånger.

En trevlig brevlåda vid campingplatsen

Jag är så glad att jag är svensk

Jag är fortfarande glad för att jag är svensk trots den ödesdigra matchen i går kväll. Kommentarerna i tidningarna är ju närmast att jämföra med dem efter Estoniakatastrofen...

Hela Sverige sörjer... Tårar och raseri bland fansen...Bottenlöst pinsamt...

Vadå? För att ryssarna råkade få in en boll i kassen två gånger...

Hur förbannad är du på Lagerbäck? Det ska man diskutera i Expressen...

Jag är inte det minsta arg på Lagerbäck - inte på Svennis heller för den delen.

Lagerbäck har inte ens varit ute och vänstrat vad jag vet. En rejäl karl verkar det som, med känslorna i schack när det gick illa för de blågula. Dessutom gillar spelarna honom.

Jag såg hela matchen och när man hade spelat i tio minuter var det helt klart att ryssarna var bättre. Yngre, snabbare och mer "hungriga" för att tala fotbollsspråk. Det var en fröjd att se dem spela en sådan virtuos fotboll.

Varför kan man inte bara acceptera att ryssarna var bättre den här gången och inte hålla på och rya om fiasko och psykiskt sammanbrott...

Det finns faktiskt värre saker i livet än att svenskarna förlorar en fotbollsmatch...

Jag är fortfarande väldigt glad att jag är svensk och ser fram emot matchen i kväll när jag äntligen får se Ronaldo i aktion igen. Vilka jag håller på? De snyggaste killarna förstås...

Besök hos Mirren i Stockholm

Förra veckan tillbringade jag fyra dagar tillsammans med Mirren, Mirrmaken och Lillmirren i Stockholm. Anledningen till att jag så skändligen övergav MM att stiga upp själv på morgonen och fixa sin frukost – har inte varit borta från honom någon natt på närmare 20 år – var att Lillmirren skulle vänja sig vid sin mormor, som lovat att ta hand om honom medan hans mamma hade handledning i Linköping senare samma vecka.

Lillmirren är nämligen extremt mammig och inte särskilt intresserad av att bli ompysslad av någon annan än möjligen sin pappa. Här finns det mer att läsa om denne unge man.

Det blev en mycket trevlig vistelse och jag hade verkligen semester eftersom Mirren lagade all mat och Mirrpappan städade och diskade när han var ledig. På måndagen blev det lunch hemma för en god vän och kaffe borta hos en annan, och på onsdagen fick jag följa med till öppna förskolan. Tänk om man hade haft en sådan att gå till när man var nybliven mamma och väldigt ensam.

Här kan mammor och pappor träffas och utbyta tankar och fika medan barnen leker med alla leksaker som finns

Sångstund med klapp och klang på Öppna förskolan

Dessemellan gick vi långa promenader i den vackra villaförorten och pratade om det mesta. Höjdpunkten var emellertid den mycket långa promenad som vi företog oss på tisdagen i strålande solsken.

Det började med att vi tog tunnelbanan till Östermalmstorg. Därifrån gick vi Nybrogatan ner till Nybroplan. På vägen fanns en liten boutique där Mirren inhandlade några toppar – ta tre betala för två. Det är inte så ofta hon har tillfälle att prova i lugn och ro nuförtiden. Lillmirren och jag var utanför affären och tittade på alla hundar som spatserade förbi med sina mattar och hussar. Han är helt fascinerad av dessa djur och vill gärna klappa alla han ser.

Mirren och Lillmirren på Östermalmstorg

När Mirren slitit sig från affären gick vi vidare till min favoritshop – Svenskt Tenn. Jag älskar tygerna och möblerna. Är uppvuxen på den tid då kretongsoffor var högsta modet och älskar dessa soffor. När ska de bli moderna igen?

På Svenskt Tenn finns det många vackra kretongsoffor. En sådan soffa kostar tyvärr ungefär lika mycket som en bättre begagnad bil så det var inte mycket att tänka på. Men tallriksunderlägg med tulpanmönster hade jag i alla fall råd med – min gamla börjar bli slitna.

Mina nya tallriksunderlägg pryder sin plats på köksbordet

Underbara gardintyger fanns också – men jag räknade raskt ut att gardiner från Svenskt Tenn till mitt vardagsrumsfönster skulle gå på en sisådär 8-10 000 kr. så de gamla får duga ett tag till. Men så vackra! Blommiga förstås! Det skulle i alla fall bli billigare att köpa linnegardiner i kretong än att köpa en soffa från Svenskt Tenn. För både blommig soffa och blommiga gardiner i samma rum kanske blir lite för mycket av det goda!

På vägen passerade vi Guccis boutique på Birger Jarlsgatan där Mirren tillsammans med några japaner gick in bara för att titta sig omkring. Eftersom jag äger flera Gucciväskor och Guccihattar inhandlade i Kina, brydde jag mig inte om att gå in. Japanerna handlade tydligen, men inte Mirren för hon kom ensam ut nästan med detsamma.

Mirren utanför Guccibutiken på Birger Jarlsgatan

NK var nästa anhalt på vår promenad. Där gick vi omkring en stund med Lillmirren i vagnen och beundrade alla vackra, dyra märkeskläder, väskor och skor. När jag var liten var NK och PUB de enda varuhus som fanns i landet och rulltrappor var en stor sensation för ett litet barn. Det har inte ändrat sig så mycket på 60 år och det är ganska intressant. Inget handlat här heller.

NK är sig likt sedan jag var barn

Vi drog vidare genom Kungsträdgården där TV4 hade monterat upp sin studio inför Fotbolls EM. Framför podiet fanns långbord och bänkar där fotbollsentusiaster i blågula T-shirts redan kl. 3 bänkat sig med sina öl.

Supportrarna redan på plats i Kungsträdgården tre timmar före matchen

Matchen skulle inte gå av stapeln förrän kl. 6. Ville man hellre dricka champagne kunde man handla det i ett intilliggande stånd för 400 kr. glaset. Det fanns billigare också för 200 kr. glaset.

Här kan man få champagne för 400 kronor glaset

Över Riksdagsbron till Gamla Stan där vi sakta strosade Västerlånggatan fram till Järntorget tillsammans med alla turister. Lillmirren hade slocknat vid det här laget och sov djupt i sin vagn. Målet för promenaden var ett besök hos Mirrens goda vän C. som innehar en boutique med samma namn på Skeppsbron 32. Hon har också en butik på nätet. Här är länken till denna.

Mirren och Lillmirren på besök hos C. på Skeppsbron 32

C. har specialiserat sig på att inreda barnrum men säljer också en del barnkläder och leksaker. Vid det laget hade Lillmirren vaknat och fann sig väl tillrätta bland alla roliga leksaker.

Jag inköpte ett jättesött tyskt födelsedagståg av minimodell. I stället för vagnar (det fanns ett tåg med riktiga vagnar också) är det olika djur i trä som man hakar i varandra och på varje djur finns ett litet hål för ett ljus och en siffra i trä. Glömde naturligtvis att ta kort på detta underverk men får ta ett nästa gång vi hälsar på.

Efter besöket hos C. var det dags att ta tunnelbanetåget från Slussen hem igen. Mirrpappan kom farande med nästa tunnelbanetåg så vi fick hjälp med att köra hem vagnen. Då hade vi varit borta i över fyra timmar.

Friluftsgudstjänst på Aspö

Igår spelade jag på en friluftsgudstjänst på Aspö. Dit kommer man med båt från Arkösund och skärgårdsturen tar ungefär 35 minuter. Vi startade hemifrån vid niotiden med synten inpackad i bilen och var framme vid hamnen i Arkösund vid tiotiden lagom för att gå ombord på båten som skulle ta oss till ön.

Hamnen i Arkösund med båten som ska ta oss till Aspö

Vädret var soligt, men ganska blåsigt, så tröjorna vi hade haft med oss i reserv kom väl till pass. Även om det är ganska varmt på land brukar det bli ganska kyligt så fort man kommer ut på öppet vatten.

Man kan sitta inombords i den rymliga båten – det fick vi göra året innan då det spöregnade och vi inte kunde gå iland på Aspö överhuvudtaget. Friluftsgudstjänsten blev den gången en inomhusgudstjänst, men vi hade trevligt ändå och sjöng önskepsalmer av hjärtans lust.

Nu satt vi ute på däck trots att det blåste friska vindar och man kunde se en och annan vit gås på vågorna. Solen sken i alla fall och det var ju huvudsaken.

Det var inte så trångt som det ser ut på övre däck

När båten lagt till vid den lilla bryggan på Aspö begav sig samtliga fyrtiotalet ombordvarande uppför berget med ryggsäckar och picknickkorgar. Den stackars MM kånkade på synten och stativet, jag på kaffekorgen och koralboken.

Båten har lagt till vid Aspö och äntringen uppför berget börjar

När vi klättrat uppför en stund kom vi fram till målet för gudstjänsten – en gammal kyrkogård från 1700-talet - i en glänta omgiven av höga lövträd. Förutom ett jättestort järnkors och en liten klocka i mässing på en stång att ringa in gudstjänsten med, kunde man mest se en hop med stenar utspridda lite här och där. Men Eva, åretruntboende på Arkö, berättade att man brukade begrava de sjömän som dött ombord på sina båtar här eller på andra öar under 17- och 1800-talet.

En del hade klokt nog med sig stolar - andra fick hitta en sten att sitta på. Ser någon den lilla mässingsklockan på bilden?

Prästen, ordentligt klädd i kaftan – bra i blåsten på båtdäcket - höll en rejäl betraktelse över dagens ämne. Den handlade om bjälken, som man skulle avlägsna i sitt eget öga innan man anmärkte på grandet i grannens. När vi hade begrundat detta och sjungit både ”Den blomstertid…”, ”I denna ljuva…” och ”En vänlig grönskas…” och fått Guds välsignelse av prästen, vidtog dagens höjdpunkt – framtagning av kaffekorgen.

När det mesta var slut i kaffekorgarna var friluftsgudstjänsten också slut och alla klättrade nerför berget till båten som snällt låg och väntade på oss vid bryggan. MM och jag var hemma vid halvtretiden – man får inte ha bråttom om man ska vara med på en friluftsgudstjänst ute i skärgården.

Arkösund är fullt av gamla fantastiska träslott - för ett halvt sekel sedan rika Norrköpingsbors pampiga sommarställen. Numera bostäder för åretruntboende.

Söndagen avslutades med en mässa i Östra Eds kyrka – 140 km fram och tillbaka åt andra hållet. Man får god koll på sina närmaste geografiska omgivningar om man är vikarierande kantor. Där hittade jag den här lilla gravstenen när jag ändå är inne på ämnet kyrkogårdar. ”Fyra kära små barn – Herren gav och Herren tog…” från mitten av 1800-talet. Tacksam att jag lever i en tid där det finns antibiotika och modern sjukvård...

Du vet väl om att du är värdefull…

Igår var jag i Ringarums kyrka där jag spelade på lilla Emma Linnéa Elisabeths dop. Vackra gamla namn alla. Lilla Emma, en ljuvlig liten flicka på 4 månader, var tyst och snäll hela dopakten igenom och bjöd till och med kantorn på ett tandlöst leende.

Ca 40 personer hade mött upp, alla glada och klädda i ljusa sommarkläder. Många små barn var också med och för ovanlighetens skull märktes de knappast. Kanske de var gripna av den högtidliga stunden eller möjligen var de konfunderade av den främmande miljön. För många av dem kanske det var första gången de var i en kyrka …

Men alla hade ett leende på läpparna när min goda vän prästen lyfte upp den lilla flickan i sin fina dopklänning så att alla släktingar och vänner kunde beundra henne och ta kort.

”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans…” som det står i psalmen, tänkte kantorn när hon åkte hemåt med MM i det underbara sommarvädret. Och visst är lilla Emma och alla andra människor här på jorden värdefulla, som vi sjöng efter ”Trygga räkan”.

Min goda vän prästen hälsar lilla Emma välkommen i församlingen

Annorlunda förrättning

Spelade på en begravning i går. Det var min nionde sedan jag kom hem från Italien i slutet av april. Som kantor påminns man ju om sin dödlighet ganska ofta. Som väl är brukar det komma dop och bröllop mellan begravningarna som gör att man ser livet från ”the bright side” igen.

Den här begravningen var lite annorlunda genom att en säckpipblåsare, iklädd den traditionella kilten, spelade ingångs- och utgångsmusiken. En verklig upplevelse p.g.a. den mäktiga akustiken i kyrkan!

Psalm 249 (Blott en dag…) var också utbytt mot psalm 199 (Den blomstertid nu kommer…). Annars var det sig ganska likt. Psalm 297 ”Härlig är jorden…” som andrapsalm. Den brukar förekomma på åtta begravningar av tio liksom ”Blott en dag...”, som brukar önskas som förstapsalm.

AE, min älsklingssolist som sjunger lika bra som han är trevlig och rar (d.v.s. väldigt, väldigt bra, förkl. anm. som annars kanske kunde missuppfattas) , sjöng ”Som en bro över mörka vatten” och ”Amazing Grace” (fast på svenska) till mitt ackompanjemang på orgeln. Här hjälpte säckpipekillen till med två egna verser i början. Jag själv spelade ”Time to Say Goodbye” och några melodier av Evert Taube under avskedet. ”Så skimrande var aldrig havet…”, ”Nocturne” och till sist ”Byssan Lull…”.

Det här var en ganska sorglig begravning. Det finns mycket sorgliga, ganska sorgliga och mindre sorgliga begravningar, faktiskt. Om den avlidna är mycket gammal är den inte fullt så sorglig som när den avlidna är yngre. Hon som låg framme i koret i den vackra vita kistan, överhöljd med blommor, var fem år yngre än jag; något att tänka på när man ibland tycker att det mesta är trist här i livet.

”Var dag är en sällsam gåva…”

Uttåg ur kyrkan

Fortsättning på lördagspromenaden i Söderköping

De små kaninerna hjälps åt att fiska upp en kompis som trillat i Göta Kanal. Sveriges blå band är allt annat än blått.

Ett helt nytt hus som väl smälter in i den övriga bebyggelsen med små butiker har uppförts vid kajen.

Ännu är det gott om plats vid kajen för alla gästande båtar.

Det är bland annat detta som förorsaker milslånga köer genom Söderköping under sommaren. Vilda planer på en båtlyft över kanalen finns hos politierna. Du kan läsa om detta här



Kanalen grävdes för hand för hand av (mestadels) ryska straffångar i början på 1800-talet. Den stod färdig 1832. Slussvakten påminner om den tid då slussen öppnades även den för hand.

Brunnskyrkan är populär som vigselkyrka. Söderköpings Brunn har ett vigselpaket som innehåller både präst, kantor och middag på brunnen och övernattning i bröllopssvit med champagnefrukost om någon är intresserad.

Brunnslasarettet där numera expeditionen för Bergaskolan är inrymd. Bergaskolan, som syns i bakgrunden, var tidigare realskola men är numera en vanlig högstadieskola. Jag jobbade där ett antal år under 80-talet som speciallärare. Kan inte säga att jag längtar tillbaka!

Kanske det vore något för ett fredagstema? Roliga eller vackra brevlådor. Här ett par på vägen hem.

Den vackra kyrkan Sankt Laurentii, även den från 1100-talet i baltisk tegelgotik, syns knappt bakom alla yppiga lövträd. Kyrkan har en fantastisk altartavla och är väl värd ett besök. Varje tisdagskväll under sommaren är det kvällskonserter. Vill du läsa mer om denna fina kyrka kan du göra det här.

På lördagspromenad i Söderköping

Drothems kyrka ligger inbäddad i försommargrönskan och speglar sig i Storån. En gång var den klosterkyrka för Fransicanermunkarna eller Gråbröderna som de också kallades.

Utsikt från Storån över Drothemskvarteren och Klosterkvarn.

Drothemskvarteren bakom kyrkan är mycket gamla och ett populärt område att bo i. Många av de gamla husen är pietetsfullt bevarade och restaurerade.

Rådhustorget med det lilla rådhuset i bakgrunden.

Här hittar man också systembolaget.

Det är längesen man sålde kött och fläsk här. I stället finns här en presentbutik.

Det är svårt att tänka sig att det här vid kajen låg stora skepp under 1600-talet. I bakgrunden det anrika stadshotellet som numera innehåller bostäder.

Söderköpings senaste arkitektoniska skapelse. En silo som är ombyggd till bostäder med utsökt läge vid kanalen. Vackert eller...?

På väg upp till Göta Kanal går vi genom Forsemanska gården. Vid det lilla huset, som nu är café, band man hästarna förr i världen när man var på besök i stan.

Här är också populärt att bo - nära kanalen...

Fortsättning följer så småningom.