1305 Månadens illustratör juli 2016 Einar Nerman för tredje gången

Tummelisa lyser sig med facklan när hon ska gå till Herr Mullvad i den underjordiska gången. (Bilderna går att klicka större.)

En och annan av mina bloggvänner kanske gnuggar sig i ögonen när han eller hon får se denna bild. Så ser väl inte bilden på tändsticksasken ut, eller? Det är alldeles riktigt. Här är förlagan till tändstickspojken från bilderboken Tummelisa som jag köpte på Tradera för ett tag sen. Det är Einar Nerman som illustrerat denna saga av H.C. Andersen.

Jag visste inte att Einar Nerman, som jag skrivit tidigare om här och här, var så mångsidig. Förutom att ha skrivit egna barnböcker och illustrerat dessa har han också komponerat barnvisor som jag kommer att visa lite längre ner i inlägget. Det var hans lille son som fick stå modell för H.C. Andersens Tummelisa, som jag tycker mer påminner om en liten gosse än en liten flicka. Jag tror dessutom inte att hon klarat censuren idag eftersom hon inte har någonting på sig utom en liten skjorta.

Tummelisa utanför åkerråttans hus, hon som erbjuder henne en fristad till en början med. 

Tummelisa rövas bort från sina föräldrar av en ryslig groda som vill gifta bort henne med sin son. Hon lyckas rymma från grodorna på sitt näckrosblad men efter att ha förts bort av en ekoxe ( i några upplagor av andra illustratörer ollonborre) hamnar hon ur askan i elden hos åkerråttan, som anser att hon bör gifta sig med grannen, herr Mullvad. I denna figur känner man igen Einar Nermans eleganta pennföring.

Herr Mullvad som lever sitt liv under jorden och tål inte solen.

Som väl är kommer svalan, som Tummelisa räddat från att frysa ihjäl och räddar henne i sista stund. Tillsammans flyger de till varmare länder där Tummelisa sedan träffar en liten man som sitter i en blomma med en guldkrona på huvudet. Han är prins i blomsterlandet och frågar henne om hon vill bli hans fru. Och det vill hon gärna. Bästa bröllopspresenten är ett par vingar som hon får av en stor vit fluga så att hon också kan flyga från blomma till blomma. En saga med lyckligt slut som omväxling mot de flesta andra Andersensagor.

Svalan flyger med Tummelisa på ryggen till varmare länder. Selma Lagerlöf måste ha läst den här berättelsen som barn, kanske hon fick inspiration till Nils Holgersson av den?

Einar Nerman har både komponerat musiken och skrivit texten till visorna i sångboken. Melodierna är lättsjungna och texten rolig och underfundig. Förstår egentligen inte varför dessa visor har helt fallit i glömska. Åtminstone fanns inte denna visbok med bland alla andra visböcker av Alice Tegnér eller Felix Körling som fanns i mitt föräldrahems notbibliotek.

Den här visboken är ett fynd som jag gjort på Tradera. Här finns bland annat en sång som jag faktiskt hört talas om: Riddaren Finn Komfusenfej. De andra är okända för mig. Lägger in noterna till några eftersom de första verserna står på den sidan. Kanske också någon kan ha intresse av att spela dem på piano?

1304 Nytt från Bonniers Veckotidning nr 28 1927

Omslagsbilden är gjord av konstnären Georg Klinghammer, som ofta anlitades av Bonniers Veckotidning för att just skapa dessa omslagsbilder. Här kan man se några övriga sådana av honom. (Bilderna går att klicka större.)

Det är nu drygt 89 år sedan det här numret av Bonniers Veckotidning kom ut. Som vanligt är innehållet varierat med massor av annonser, reportage, bilder från kändisvärlden, mode och matrecept. Vad gäller annonserna har man ännu inte kommit på att man kan använda fotografier i dessa. De är alla tecknade.

Tyvärr vet jag inte vem illustratören till denna underbara skosnöreförsäljare är. Kan det möjligen vara Olle Krantz som var 21 år det här året?  Lustigt nog gör annonsen reklam för skokräm och inte för skosnören. Dessa kan man lätt ersätta men det är svårare med ett par skor, som man därför måste skötas väl och putsas med NOBLESS.

Varje vecka har man också ett porträttgalleri i tidningen, för det mesta med unga vackra flickor. Jag brukar inte ta med dem i mina inlägg men gör ett undantag nu eftersom två av efternamnen känns bekanta. En skolkamrat till mig hette Tersmeden som flicka och Gyllenhammars från Göteborg är ju inte någon okänd familj.

Fröken Margareta Gyllenhammar till vänster, dotter till direktör Oscar Gyllenhammar och hans maka född Zahlman. Det verkar som om damerna inte fick visa tänderna på fotona på den här tiden, ett blygt leende kunde man dock tolerera. 

En artikel av Ragnar Josephson, den kände konstkritikern och författaren, handlar om den omdiskuterade statyn av Fredrika Bremer som sattes upp i Humlegården 1927. Det hade tydligen varit en "oro och en irriterad stämning" förbunden med detta konstverk. Intressant är att läsa att det var den första kvinnliga skulptör som fått ett verk rest på en offentligt plats i Stockholm. (Kanske i hela Sverige, vad vet jag?)

"Den fråga man först ställer sig" skriver Josephson, "är om över huvud taget porträttskulptur av kvinnor lämpar sig att ställas upp på våra offentliga platser." Varför då, kan man ju undra? Han fortsätter: "Men vi önska icke så ohöljt se kvinnokroppen framställd för att skildra en historisk kvinnlig personlighet, ja, vi draga oss över huvud taget för att här se de naturliga kroppsformerna framhävda även under dräktens skydd." Tala om dubbelmoral med tanke på det oändliga antal skulpturer och målningar av nakna kvinnor som var helt comme il faut för övrigt under den tiden.

Men han tröstar sig med att skulptrisen, Sigrid Fridman, "icke dragit sig för att understryka det fula och förkrympta för att driva all tanke på kropp bort." De nakna skulpturerna av Tegnér, Fröding och Strindberg gick däremot an, ansåg Josephson. Min bloggvän Carin Önnestam har skrivit ett intressant inlägg om Fredrika Bremer som man kan läsa här.

Författaren Frank Heller medverkar ofta med noveller och resereportage. Här har han varit på besök i Carcassonne i Frankrike. Rubriken är Genom Frankrike i Citroën med underrubriken Genom körsbärsskogar,snö och svavelkällor. Han skriver väldigt medryckande om denna gamla stad "pärlan bland Frankrikes medeltidsstäder." och framhåller maten, som till skillnad från maten på Rivieran och i Paris, här är utsökt. Mellan Carcassonne och Rambouillet lade han "tvenne kilo till sin vikt" berättar han.

Monsieur Pierre är chaufför under resan. 

Modereportage finns alltid med. Trots att det är högsommar måste man vara anständigt klädd. Här nedan några modeller från Paris.

Tidningen svämmar som alltid över av annonser. Dyrast och störst är de som finns på insidan av omslaget och på slutet. De är alltid i färg till skillnad mot allt annat i tidningen som är i svart-vitt.

Vi har inte kommit så mycket längre på 89 år. Det var ju inte för så länge sen som en kvinna visade upp sig i teve med hår under armarna och som upprörde väldigt många.

Man får läsa det finstilta för att överhuvudtaget få reda på att det är en Packard som det annonseras om. Litet långsökt med bebisen och hunden i rutan som förmodligen ska symbolisera bilens pålitlighet. 

1303 Julipromenad i vår lilla sommarstad.

Trots 30 grader i skuggan bestämde vi oss, Kent, Mirren och jag, att åka in till Söderköping och gå en promenad i lördags eftermiddag. Hellre det än att sitta hemma och vänta på att skjutsa Mirren till Ringarum där hon skulle ta bussen ner till Öland på kvällen.

Drothemskvarteren med Ramunderberget i bakgrunden. (Bilderna går att klicka större.)

Vi började vandringen i Drothemskvarteren där det alltid är trevligt att strosa omkring. Stockrosorna överflödade bland de gamla husen och det var roligt att kika in i de välskötta trädgårdarna. Turisterna lyste med sin frånvaro här och det var tydligen för varmt även för husägarna att sitta ute och fika.

Kent och Mirren i en av gränderna i Drothemskvarteren.

Stockrosorna blommade överallt. Tornet till höger är ett av många sagotorn som finns i Drothemskvarteren som barn kan kika in i och lösa gåtor och titta på roliga figurer. Gå in på länken ovan så kan man se hur de fungerar.

Vi drog oss ner mot Rådhustorget där Mirren bjöd på glass. Det visade sig inte vara någon god idé att köpa strutglass eftersom den genast började smälta och rinna, vilket satte sina spår både i ansikte och på kläder. Annars var den hemlagade glassen från glassbutiken nere i källaren mycket god.

Folk söker sig till svalkan under parasollerna. Ingången till glassbutiken vid flaggan.

Från Rådhustorget fortsatte vi upp till Slussen vid Göta Kanal där alla turisterna fanns. I två månader ökas Söderköpings invånarantal med många tusen för att sedan återgå till det normala och kanalkajen åter ligger nästintill öde. Den här lördagseftermiddagen var det fullsatt på alla restaurangerna på kajen och lång kö till den berömda glassrestaurangen Smultronstället - Sveriges största glassrestaurang - som det heter i reklamen.

Kent tog den här bilden från kajen några dagar tidigare på kvällen, därav skuggan på kajen.

Vi tyckte synd om det stackars folket som köade i solgasset halvtimmavis för att äntligen komma in i skuggan och sitta och äta jättedyra glassar. Barnen kunde i alla fall försvinna till en angränsande liten lekplats under tiden. Vi kände oss nöjda och mätta efter den rikliga glassen på Rådhustorget, den som bara kostar hälften av den på Smultronstället.

Kön till Smultronstället.

Vi tittade också in i Kanalmagasinet där det pågår utställningar hela sommaren. Jag ställde själv ut där för tre år sen - här kan man läsa om det. I det ena rummet träffade vi på vår goda vän, Söderköpingsprästen Mirjam, vars sambo Emma Fors ställde ut sin keramik. Det blev en trevlig pratstund och Emma berättade att hon även skulle ställa ut vecka 32 om någon skulle ha sin väg förbi. Härliga keramikgubbar, men ingenting för en som inte ens har plats i skåp eller garderober för mer grejor.

Keramikern Emma Fors med sambon Söderköpingsprästen Mirjam.

Emmas underbara keramikgubbar framför hennes övriga keramikalster.

Sen var åtminstone jag slagen till slant och ville bara hem och dricka något kallt. Mirren ville dock först besöka Sankt Laurentii kyrka, vilket var en god idé, eftersom det var underbart skönt och svalt därinne. Kent och hon gick omkring och fotade medan jag bara satt och pustade ut.

På hemvägen mötte vi rundturståget på väg till början- och slutstationen vid Smultronstället.

Man har satt upp hängmattor lite varstans i Söderköpings parker. Det här paret hade bara ögon för varandra...

I kyrkparken träffade vi på några lyckliga vädurskaninägare - fyra söta tonåringar som gärna visade upp sina kelgrisar. Det var nämligen kanintävling - hopp över hinder bland annat upplyste de mig om. De hade ingenting emot att bli fotograferade som synes.

Från vänster Erika, Thea, Karin och Linnéa med sina älsklingar.

1302 Kent och jag firar 40-årig bröllopsdag

Igår, den 22 juli, hade Kent och jag varit gifta i 40 år. Vi firade hemma bland annat med en flaska fin champagne som vi haft liggande i svalen  i  över ett decennium. Anledningen till att vi haft den liggande så länge är att jag har tyckt att en flaska är för mycket att dela på två och för lite om man är många. Men nu var vi fyra stycken - Mirren och en god vän till henne gjorde oss sällskap. Champagnen smakade alldeles utmärkt trots vissa farhågor.

Jag, Mirren och Kent skålar i champagne på Kents och min 40-åriga bröllopsdag. (Bilderna går att klicka större.)

Kent och jag träffades på en kurs i spanska. Jag skulle läsa spanska eftersom jag hade tänkt att åka och jobba på ett svenskt företag som jag hade kontakt med  i Peru  - Kent skulle mest läsa spanska som tidsfördriv. Vi var båda singlar, jag hade varit frånskild med mina två barn då i närmare sex år. Kent hade tydligen inte ännu hittat den rätta.

När det var dags att tänka på avslutningen bestämde Kent att han och jag skulle gå ut och köpa en bok som avskedspresent till vår kursledare Greta. Jag var inte där när han bestämde det så jag kunde ju inte invända mot detta. Vi skulle träffas utanför Försäkringskassan i Norrköping, där han arbetade då och jag la till min förvåning märke till att han lyste upp och såg så lycklig ut när jag klev av spårvagnen. Jag hann i alla fall att tänka att det faktiskt nästan såg ut som om han var kär...

Senare, vid en kopp kaffe på Spiralens kondis, erkände han att han själv hade hittat på att vi tillsammans skulle gå och köpa boken. Efter att vi inhandlat den bjöd jag hem honom på middag. Det blev pizza som han lagade själv. Sen sa det bara klick. Det här var i slutet av maj och den 22 juli samma år gifte vi oss.

När man ser tillbaka undrar jag vart åren tagit vägen. Kent var bara 31 när vi träffades, jag nio år äldre. Någon åldersskillnad har jag egentligen aldrig känt av, utom i början när Kent sparkade mig lite på benen under bordet när jag berättade om saker som hänt "under kriget" när vi var tillsammans med hans jämnåriga kompisar. Fortfarande är det ovanligt att kvinnan är äldre än mannen - tvärtom kan det röra sig om 20-30 års skillnad utan att folk höjer på ögonbrynen.

Vårt bröllopsfoto 22 juli 1976

Kent har varit mitt stöd i livets alla sammanhang - en människa som jag alltid har kunnat lita på hundraprocentigt. Numera följer han med mig på alla mina förrättningar och bär den tunga synten när jag spelar på friluftsgudstjänster. Vi har kämpat nu i 40 år tillsammans - i nöd och lust och i glädje och sorg - så förhoppningsvis har vi några härliga år framför oss. Att ha en och annan resa att se fram emot, att få träffa barn och barnbarn ibland, att bilarna och datorn fungerar och att vi får fortsätta att vara friska är allt som jag önskar mig av livet i framtiden.

1301 Ett sunt levnadssätt

Läsebok i hälsolära författad och illustrerad av barnen själva. Sammanställd av med. dr C. Aug. Ljunggren. (Bilderna går att klicka större.)

Ibland har man tur! När barnbarnen hade farit iväg kände jag mig tvungen att städa skräprummet - som maken envisas att kalla det för, men som bland annat inrymmer alla barnbarnens leksaker som jag sparat sedan Mirren var liten. Där finns också symaskinen, en bokhylla där jag har noter och en del böcker som jag har stoppat undan under årens lopp.

Böckerna på nedersta hyllan stod i sorglig oordning och jag bestämde mig för att ta ut alla och ta bort det lagrade damm som fanns bakom böckerna. Det var då jag gjorde denna intressanta upptäckt - en liten bok sammanställd av en med. dr. C. Aug. Ljunggren och som var illustrerad av barnen själva. Jag hade, som ofta, ingen aning om att jag hade boken i min ägo eller när jag hade införskaffat den. Förmodligen har jag lånat den från någon av de många skolor som jag jobbat eller vikarierat på och aldrig lämnat den tillbaka.

I företalet från år 1932 står det så här: "Det är att vänta, att vår vakna och insiktsfulla lärarkår skall med glädje begagna tillfället att genom bokens användning i skolan bereda barnen en lättläst och lärorik läsning och därmed också skänka doktor Ljunggren ett välförtjänt erkännande för hans bemödanden att skingra det mörker, som ännu mångenstädes i hemmen råder på det område, som nu är i fråga."

Här är en liten dikt som en flicka har skrivit med anledning av C. Aug. Ljunggrens tävling och radioprogram om hälsoråd.

"Området, som nu är i fråga" rörde sig om hälsovård och näringsriktig mat som doktorn uppfattade som undermålig i många hem på den tiden. För att råda bot på detta fick han i uppgift att hålla radioföredrag om hälsolära för folkskolebarn, som tydligen anammades av framför allt många lärare över hela Sverige. Ett lyckokast var när doktorn inbjöd samtliga skolor till en tävling om att skriva uppsatser och illustrera dessa sedan de hört eller fått berättats om dessa föredrag. De bästa uppsatserna belönades med från 3 till 25 kronor.

Eleverna hade tydligen gripit sig an uppgiften med stor förtjusning eftersom doktorn hade fått in ungefär 6000 uppsatser från skolorna runtom i Sverige - mestadels från landsorten. Boken är en sammanställning av de bästa uppsatserna - man anar nog att lärarna gått över dem med rödpennan innan de skickades in eftersom språkbehandlingen är så korrekt. Man upphör inte att förvånas över många föräldrars brist på kunskap när det gäller barnens hälsa. Framför allt vände sig doktorn mot att barnen vandes vid att dricka kaffe redan som mycket små.

Små flickor leker i solen i klänningar och med rosett i håret.

Kaffe, var enligt doktorn, roten till mycket ont. 1927 köpte Sverige kaffe för 80 miljoner kronor - drygt 2 miljarder kronor i nuvarande penningvärde enligt uppgift på nätet. Utslaget på varje invånare i Sverige blev det då 7,1 kg per person. På den tiden låg Sverige etta i världen i kaffekonsumtion men idag har vi hamnat på tredjeplats efter Nederländerna och Finland. Många av barnen berättar i sina uppsatser hur de nästan måste tvinga sin mamma att få dricka mjölk i stället för kaffe.

Det var inte alltid så lätt. Inte heller var det lätt att få sova för öppet fönster, som doktorn förordade, eftersom mamman (pappan nämns aldrig) var rädd för att barnet skulle bli förkylt. Man skulle också vädra rummen, speciellt klassrummen, varje dag så att barnen fick njuta av den hälsosamma friska luften.

Doktorn propagerar också för frukt och grönsaker som ofta saknades i hemmen. Men framför allt rekommenderar han mjölk som inte bara var näringsriktigt utan även gjorde så att flickorna (!) blev vackra. Pojkarna nämns inte i sammanhanget. Naturligtvis framhåller han också hur viktigt det är med renlighet och att man ska bada och sola när man kan.

Anledningen till att det överhuvudtaget ansågs finnas någon näring i kaffe berodde på att man för det mesta drack det med socker och grädde.

Tyvärr är väl den första flickan på bilden skönhetsidealet i vår tid. Men annars är det mesta av doktor C. Aug. Ljunggrens hälsoråd gångbara även idag. Carl August Ljunggren var en pionjär på sin tid och har säkert betytt mycket för folkhälsan efteråt. Det berättas att han inte fick en sökt professur i Lund men att han var den man det årets nobelpristagare i medicin helst ville träffa till stor förvåning för landets övriga medicinprofessorer. Och kanske avundsjuka?

1300 På äventyr med Bloggblad

Marianne, alias Bloggblad, är min vän sedan mer än 40 år tillbaka. Vi gick i samma klass på lärarhögskolan 1972 - 1975 och träffas fortfarande ganska ofta. Förutom att vara lärare har Marianne många strängar på sin lyra. Hon skriver texter till nya psalmer tillsammans med olika kompositörer och har fått flera nothäften utgivna.

Här syns Marianne tillsammans med Leif som är vaktmästare i Folkströms kyrka i Finspångs församling utanför kyrkobyggnaden. (bilderna går att klicka större.)

Hon reser dessutom land och rike - åtminstone Östergötland med omnejd - runt med olika föredrag, ofta kombinerade med sånger som hon ibland skrivit texten till själv. För det mesta klarar hon sig utan ackompanjatör eftersom hon själv spelar gitarr, men ibland behöver hon någon utifrån. Jag har ibland fått det stora nöjet att få följa med henne på olika evenemang för att ackompanjera sångerna som hon sjunger till sitt föredrag - på hembygdsföreningar, pensionärsträffar och i svenska kyrkans regi.

Marianne berättar om sin barndom som barn till två frälsningsofficerare. 

Ett av de första musikföredragen handlar om Mariannes egen barndom som barn till två frälsningsofficerare. Det kan inte ha varit lätt för hennes bror och henne att tvingas bryta upp flera gånger per år och flytta till nya platser. Hon berättar också att man inte fick ha några egna möbler utan man fick bara ta med sig några prydnadssaker när man flyttade till ett nytt ställe. Samtidigt som hon berättade om vedermödorna mindes hon sin barndom som lycklig och föredraget interfolierades med sånger som hon sjöng som barn - både världsliga och frälsningssånger.

Folkströms kyrka som ibland kallas kapell.

Det var också detta föredrag som hon framträdde med i Folkströms kyrka nära Grytgöl i Finspångstrakten på fredagskvällen. Det är inte någon kyrka i vanlig mening utan ett timrat och rödmålat tvåvåningshus som använts både som kyrka och skola i samma lokal. Kyrkan ligger mitt ute i skogen och inte lätt att hitta till. Men det visade sig att det var fler än vi som gjorde och när föredraget började hade ett fyrtiotal förväntansfulla personer tagit plats på de gamla träbänkarna i lokalen.

Publiken var helt med på noterna från allra första början och många sjöng också med i sångerna som Marianne visade på storbilden. Att föredraget uppskattades var inte att ta miste på med tanke på de varma applåderna och på de många berömmande kommentarerna efteråt. Även bloggerskan fick sola sig i glansen.

Ännu har inte alla bänkat sig i gudstjänstlokalen.

Detta är gammal bruksmiljö och folket som arbetade på Folkströms bruk hade långt till kyrkan i Hällestad. Därför togs skolbyggnaden, som fanns i Folkström, i bruk som gudstjänstlokal redan på 1850-talet. Att huset kallades för kyrka och inte för kapell berodde på att en kyrkogård låg i anslutning till huset. Denna försvann tidigt under förra seklet men fortfarande kallas huset för Folkströms kyrka. Det finns också en klockstapel utanför på tunet.

Det lilla altaret i Folkströms kyrka med en kopia av Thorvaldsens Kristusgestalt.

Genom en kunglig förordning 1869 blev det tillåtet att utdela nattvard i den kombinerade kyrko- och skolbyggnaden. Brukspatronen på Folkströms bruk skänkte följande år bl.a. en nattvardskalk och en orgel för gudstjänstbruk. Denna orgel är Sveriges äldsta mekaniska orgel som fortfarande är i spelbart skick. Så fort jag steg in i kyrkan blev jag helt fascinerad av denna skapelse, som inte bara fungerade trots att den byggdes så tidigt som år 1700, utan även lät mycket vackert. Den byggdes av Johan Agerwall i Söderköping ursprungligen för Sankt Lars kyrka i Linköping men inköptes 1870 från Vinnerstads kyrka.

Sveriges äldsta mekaniska spelbara orgel finns i Folkströms kyrka.

Prästpraktikanten Cissi höll en kort andakt efter Mariannes framträdande och vi sjöng några psalmer till orgelspel av Carl-Henrik. Hur orgeln låter kan man höra på videosnutten nedan.

Efter andakten gick alla ut på tunet där man serverade korv med bröd och en hembakad äppelkaka kallad Hollandiakaka. Smakade underbart i den ljumma sommarkvällen. Musikgudstjänsten (som den annonserades som) började klockan 19 men jag var inte hemma igen i Mogata förrän efter tio på kvällen.Tack Marianne för att jag fick vara med om denna trevliga kväll!

Korv med bröd serveras och till det en härlig Hollandiakaka.

En underbar julikväll utanför Folkströms kyrka efter en mycket uppskattad musikgudstjänst. 

Carl-Henrik spelar Tore Littmarks vackra sommarpsalm 752 - Över berg och dal som en mjuk koral går sommaren över vårt land - på Sveriges äldsta spelbara orgel, som finns i Folkströms kyrka i Finspångs församling. (Videoklippet är taget innan gudstjänsten började så det är lite extra ljud i bakgrunden.)