Stabat Mater i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten

Det har nästan gått en vecka sedan det var Långfredag, men jag måste ändå berätta om den. Vi var på kort påskbesök i Stockholm och Mirren hade sett att det var en konsert med Stabat Mater av både Scarlatti och Pergolesi i den vackra Uppenbarelsekyrkan i Hägersten på Långfredagen. Konserten är intressant eftersom solisterna som sjunger är dels en sopran och dels en countertenor. Den senare är en man som hela tiden sjunger i falsett. (Nu för tiden i alla fall. Förr blev de "opererade").

Uppenbarelsekyrkan i Hägersten med sina underbara fönster

När jag hörde att Lillmirren skulle med blev jag väldigt orolig. Jag kom med många invändningar av typen "folk har ju gått dit för att höra fin musik, då ska väl inte barn vara där och störa etc. etc." Mirren lugnade mig och sa att pappan och Lillmirren skulle sätta sig längst bort i salen och gå ut omedelbart om Lillmirren skulle bli ledsen eller arg.

Sagt och gjort. Lillmirren placerades längst bort med pappa och vi, MM, Mirren och jag, nästan längst fram. Konserten tog drygt en timme och var helt underbar. Jag tog för givet att Lillmirren och pappa hade gått sin väg eftersom jag inte hade hört ett ljud under hela tiden. Hade helt glömt bort honom.

Pappa och Lillmirren med favoritvagnen

Nej då. Lillmirren hade suttit som ett ljus i sin pappas knä och lyssnat uppmärksamt hela tiden. När sopranen sjöng hade han sagt "huh" tyst för sig själv några gånger, fast inte vi hade hört det.

Det är väl inte så konstigt förklarade Mirren efteråt. Jag sjunger ju ofta solopartierna hemma eftersom jag kan dem sedan flickkören i Sankt Olai i Norrköping. Och vi lyssnar då och då till skivan också, så han känner ju igen den. Framför allt tycker han om när sopranen sjunger solo.

Nej, se det snöar...

Nej, se det snöar, nej, se det snöar, det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter, som vi har önskat, hurra!
Då tar vi kälkarna fram och vantarna på,
och sen vi åker i backen, hej vad det ska gå!

Huset från gatan

Äppelträd i vintersol

Trädgården mot grannen

I slutet på vår lilla gata

Innegården

Strax ska Bloggblad och jag gå på promenad

Björklunda, som tidigare varit fattighus och ålderdomshem, men numera inhyser Kyrkans öppna förskola och ett kooperativt dagis.

Hurra för vintern, för vintern som äntligt är här!

Från bokrean

Visserligen var det ett tag sedan det var bokrea, men jag kan ändå inte låta bli att visa bild på mitt bokinköp detta år.

Jag har inte lärt mig än hur man klickar för att göra bilden större, så titlarna syns lite dåligt. I alla fall kan jag rekommendera de bägge böckerna till vänster: "Gamla tanter lägger inte ägg" och "Gud som haver barnen kär har du någon ull". Det spelar ingen roll var man än läser - nästan allting är lika roligt.

Vad sägs om: "Väldigt gamla människor var faktiskt apor när de var små" och "Nerver är något man blir nervös av att ha" från den förra och "I Sverige har vi nästan inga slavar längre. De få som finns är lärare" och "Min farfar har varit i Frankrike och druckit vin. Sedan blev han pensionerad" från den senare.

De övriga böckerna ska jag läsa högt ur när Lillmirren blir lite större. Fältfloran ska vi konsultera när vi har varit ute och promenerat och plockat blommor vid vägkanten och på ängen. Var det någon som trodde att han hellre skulle vara inne och spela dataspel. Alls icke! Inte Lillmirren inte. Han ska bli en fena på blommor, fåglar och djur. Och när det regnar ska vi vara inne och spela memory, "Barnboksvännerna" eller "Vilda djur". Eller ska vi spela och sjunga alla de gamla barnvisorna och en del nya.

En av mina idoler

Jag har inte så många manliga idoler. En av dem i alla fall är Dr Sears. Här är en sida där det står lite om honom och hur man ska känna igen en "Fussy Baby".Jag är ledsen över att han har kommit in i mitt liv 50 år för sent. Livet hade kanske varit annorlunda för mig och min äldsta dotter om han hade funnits då. Tyvärr ansågs båda mina föräldrar vara auktoriteter när det gällde spädbarn och deras skötsel och uppfostran. Mamma var nämligen sjuksköterska och pappa läkare.

När jag hade fått min äldsta dotter vid 22 års ålder blev jag strängt anmodad av min mamma att amma var 4:e timme dygnet runt, kl. 2, 6, 10, 14, 18, och 22, och absolut inte dessemellan. Annars kunde (hör och häpna!) det bli så att det lilla barnet blev bortskämt. Jag kommer ihåg att min stackars lilla flicka ibland fick ligga och skrika någon timme innan jag förbarmade mig över henne och tog upp henne och gav henne mat.

Jag hade dåligt samvete om det var mer än en halvtimme innan hennes ”ordinarie” amningstid. När hon äntligen blev upptagen sög hon ett par tag och sedan somnade hon förstås. Hon gick ner i vikt och jag blev allt oroligare. Efter tre månader tog mjölken slut och jag fick övergå till någon sorts tillägg som i alla fall gjorde att hon gick upp i vikt någorlunda. Under hela hennes uppväxt hade jag problem med hennes mat och hon var alltid kortare än sina kamrater.

Tänk om Dr Sears hade funnits då. Han som förordar amning varannan timme dygnet runt om barnet vill ha det så, d.v.s. om det vaknar och skriker för att det är hungrigt. Han som talar om att ett barn vill ha närhet och kärlek och bli buret i famnen – en del barn mer än andra. Det är dem som han kallar High Need Children och som andra brukar kalla kolikbarn. Dr Sears anser att rubriken kolikbarn är ”sheer nonsens”. Ett barn som slutar skrika när det blir upptaget i famnen (om det inte har fått skrika så länge att det har blivit helt hysteriskt och inte går att få stopp på) har inte ont i magen.

Det är min yngsta dotter Mirren, som har berättat om Dr Sears för mig. Lillmirren passar helt och hållet in på Dr Sears beskrivning om High Need Children, och hon och hennes man har anpassat sitt liv helt efter hans behov. Han föddes 15 dagar för tidigt och vägde bara 2725 g vid födseln. Mirren ammade honom varannan timme dygnet runt och idag är han en stor och stark kille som ligger på den övre vikt- och längdkurvan för bebisar.

Här är ett foto av Mirren och Lillmirren när han bara är några veckor gammal.


Lillmirren 8 månader gammal

Han äter numera vanlig mat, men Mirren ammar honom fortfarande några gånger varje dygn. Detta är skrivet med anledning av de artiklar om anknytning till barnet som har varit i SvenskDagbladet de senaste veckorna.

Här är länken till en av artiklarna.

Anledningen till att jag skriver detta är också att det fortfarande finns föräldrar som anser att bebisen mår bra (!) av att ligga och skrika sig till sömns. Att man inte ska ta upp det när det skriker utan gå in och ut i sovrummet var 5:e minut för att visa att man finns till etc. etc. Och det finns andra helt vansinniga metoder som endast och bara endast går ut på att göra livet så bekvämt som möjligt för föräldrarna.

Den första månaden efter födseln sov Lillmirren endast på bröstet på någon av sina föräldrar. Det var bara för dem att turas om att ha honom där. Mirren bar honom i sin sjal de första månaderna hela dagarna. Han vägrade att sova i barnvagnen. D.v.s. han skrek så fort han blev lagd där. Om någon vill veta mer om hennes liv med Lillmirren kan ni läsa här.

Jag skulle önska att alla gravida mammor, alla nyblivna mammor och pappor och alla mor- och farföräldrar skulle gå in och läsa artiklarna i Svenska Dagbladet och om Dr Sears och hans forskning. I synnerhet alla mor- och farföräldrar som fortfarande kanske har andra ( och i många fall hårdare) uppfattningar om metoder när det gäller barn och barnuppfostran.

Promenad i Norrköping

Industrilandskapet i Norrköping är unikt i Sverige. När jag var liten dånade vävstolarna genom de öppna fönstren som jag passerade varje måndag på väg till min pianolärarinna som bodde på andra sidan Bergsbron. Där Skvallertorget fortfarande ligger och numera också Fräcka Fröken. Det luktade surt och det kom fräna dunster från fabriksfönstren när jag gick förbi och jag tänkte att det var synd om dom som jobbade därinne mitt i den sura lukten och i det öronbedövande dånet från maskinerna.

Det gamla väveriet "Strykjärnet" som numera är Arbetets museum

Under bron rann Motala Ström som man skrämde alla barn för. Strömmen var så kraftig, sa man, att även om man var duktig att simma så hade man ingen chans om man föll i. Vilket säkert var sant. Jag var liten och ensam och rädd där jag gick med de brusande vattenmassorna under bron och var glad när jag hade kommit över den. Det var väl halvannan kilometer från lasarettet där jag bodde till pianolärarinnan, men att någon skulle följt med mig eller hämtat mig var det inte tal om. Jag hade ju en lillebror som mamma måste ta hand om. Min pappa såg jag sällan till, han jobbade på lasarettet och var aldrig hemma förrän jag hade lagt mig på kvällen.

Motala Ström med Bergsbron i bakgrunden

När jag återvände till Norrköping med mina två barn efter min skilsmässa 1970 anmälde jag mig till en kurs som turistguide. Vi skulle guida turister på bussrundtur i Norrköping. Vi fick lära oss att tala i mikrofon och att stå med ryggen mot passagerarna när vi visade höger och vänster på vad som var sevärt i staden. Vi började vid Karl Johans Park, åkte förbi rådhuset gjorde en lov runt Idrottsparken och ut till Navestad - då ett alldeles nybyggt område enligt miljon-programmet. Där förevisades Guld- och Silverringen som höjden av arkitektonisk konst. När jag lite försiktigt frågade varför inte bussen åkte förbi Holmentornet och det som sedermera blev industrilandskapet fick jag bara till svar att det var minsann ingenting att se - det skulle förmodligen rivas inom kort.

Holmentornet från fabrikssidan

Som väl var tog politikerna sitt förnuft till fånga och numera är dessa renoverade byggnader som bland annat inhyser universitet och där man har gjort om gamla fabriker till moderna bostäder -oöverkomligt dyra för vanligt folk - Norrköpings absolut främsta turistattraktion.

Allt det här tänkte jag på medan Mirren och jag promenerade med Lillmirren från stadens centrum till Fräcka Fröken på Skvallertorget för att äta lunch. Lillmirren är 8 månader vid det här laget och mycket nyfiken och kolossalt förvånad över alla bussar och spårvagnar som han ser. Hemma finns det varken bussar eller spårvagnar på de trånga små gatorna där han brukar åka i vagnen. Allra mest intresserad blev han när vi gick över den lilla bron på det gamla Holmenområdet och fick syn på det imponerande vattenfallet som forsade nerför en fördämning. Han älskar nämligen vatten och att bada.

Lillmirren tittar intresserat på ett vattenfall

Vattenfallet som Lillmirren var så intresserad av

Trots att jag tillbringat nästan hela min barndom och ungdom i Norrköping har jag inte förrän de sista åren varit inne på detta stora industriområde. Vad som fanns innanför portarna till det ståtliga Holmentornet var förr en väl förborgad hemlighet för alla som inte arbetade där. Där åkte långa lastbilar med släpvagnar lastade med jättelika vita pappersrullar in och ut och försvann sedan. Några människor såg man heller aldrig till utom om man händelsevis kom på eftermiddagen när arbetspasset var slut och alla sprang ut från fabrikerna.

Jag är väldigt glad att det har blivit så fint och att man har tagit vara på alla gamla fabriksbyggnader och renoverat och byggt om. Det är en fröjd att kunna gå runt och strosa omkring i detta fina område. En fantastisk kongress-och konserthall, Louis de Geer, har vi också begåvats med på grund av att det fanns arkitekter som såg möjligheterna i de gamla nerslitna byggnaderna och som lyckades övertyga politikerna att satsa på området.

I väntan på lunch hos Fräcka Fröken

Promenaden avslutades med en liten shoppingronda där Mirren inhandlade två par byxor och en blus och jag inte kunde låta bli att köpa några bodies, en pyjamas och tre par strumpbyxor till LIllmirren. Eller som det heter "tights" numera. Även till bebisar. Jag blir shopaholic numera när jag kommer in på en barnavdelning. Det är inte klokt så mycket söta saker det finns till bebisar! Förr i världen var det mest vita omlottröjor och byxor som gällde. Och inte är det särskilt dyrt heller.