söndag 31 mars 2019

1660 Jonas Gardell på Cirkus

En av anledningarna att jag åkte upp till Stockholm för drygt en vecka sedan, förutom att vara med då Caspar skulle ha sin oboekonsert och Casimir och Clarissa skulle spela orgel i Jordbro kyrka på lördagen och i Lidingö kyrka på söndagen, var att Mirren lockade med biljetter till Cirkus på fredagskvällen med Jonas Gardell.


Maï, Mirren och jag på Cirkus innan föreställningen skulle börja. (Bilderna går att klicka större.)

På fredagsförmiddagen passade jag också på att åka till Thielska Galleriet och se på utställningen med systrarna Jobs. På kvällen, som sagt, hade Mirren, hennes väninna Maï och jag biljetter till Jonas Gardells show - The Queen of f---ing everything. Mirren hade sett showen tidigare och trodde att jag skulle gilla den.


En hel liten orkester var på plats. Här syns den unge trubaduren som var solist i flera nummer under kvällen.

Hon hade också varnat mig för att språket ibland kunde vara ganska grovt, men jag har ju varit med länge så jag blev inte särskilt upprörd över det. Jag tyckte tvärtom att det var ganska snällt och inte särskilt upphetsande heller. Vi hade fått bra platser, ganska nära scenen genom Abundo. Jag, som aldrig varit på Cirkus tidigare, tyckte att det var en upplevelse i sig bara att få komma dit.


Jonas som The Queen of f---ing Everything omgiven av några dragqueens.

Det var en trevlig överraskning att Jonas, så fort han visade sig på scenen, berättade att vi fick fotografera hur mycket som helst. "Jag vet att det är fotoförbud på de flesta teatrar här i stan men inte här", sa han. "Bara fotografera på." Och det gjorde både jag och Mirren.


Jonas Gardell tillsammans med orkestern.

Jag har inte skrattat så mycket på länge - Jonas var otroligt snabb och rolig och hade publiken helt i sin hand. Jag tänkte flera gånger på att han överhuvudtaget orkade hoppa omkring, dansa, sjunga och prata samtidigt - han är ju inte så ung längre.

 

Fantastiska handmålade kulisser.

Tidigare har jag läst någonstans  att när man talar till en publik ska man fokusera på någon person i publiken. Det gjorde Jonas med den äran. En av herrarna, Karl-Arne, som satt i mitten på första bänken på parkett, hade han långa monologer och även dialog med. Jag tror inte det var uppgjort i förväg för mannen i fråga hade mycket svårt att hålla sig allvarlig.


Grande finale.

Sen var det förstås en hel del snack om hans egen sexuella läggning och vi fick även till livs några anekdoter om hans lagvigda, Mark Levengood. Jonas berättade också att alla kulisser, som imponerade stort på mig, var handmålade. Hela showen var för övrigt en uppvisning i färg, sång och dans. Förutom huvudpersonen själv uppträdde en trubadur och några sångerskor, som både sjöng och agerade alldeles utmärkt. Även en orkester fanns på plats.


Applådtack

De två timmarna utan paus gick fort och publiken tackade med stående ovationer. Ett extra plus var att stora C stod och väntade på oss med bilen utanför entrén när det hela var slut. Tack Mirren för att du hjälpte mig att ta några av bilderna med min kamera eftersom scenen delvis var skymd av dem som satt framför.

onsdag 27 mars 2019

1659 Systrarna Jobs på Thielska Galleriet.

Eftersom Mirren hade mycket att stå i på fredagen - bland annat skulle hon öva med Casimir inför orgelkonserten i Jordbro kyrka på lördagen - bestämde jag mig för att själv åka till Thielska Galleriet. Utställningen med systrarna Jobs hade jag velat se så fort som jag fick reda på att den skulle komma dit.


Gocken och Lisbet Jobs i keramikverkstaden i Västanvik, Leksand 1943. Fotografen okänd. (Jag har själv tagit alla bilder - även denna - som går att klicka större.)

Jag har varit lite försiktig med att ge mig ut själv i Stockholm sedan jag föll omkull på tunnelbanestationen för några månader sedan på grund av yrsel. Men sedan dess har jag inte känt av någon sådan. Dessutom stannar tvåans buss strax utanför där Mirrfamiljen bor och med den åker jag till Kungsträdgården och går sen bara över gatan och tar 69:an till Thielska. Men det tar sin tid, 55 minuter trots att jag inte fick vänta särskilt länge på bussarna. Men det var det värt - utställningen var mycket givande.


Tapet och bordstabletter.

Namnet Jobs hörde jag första gången när jag var tonåring och att det stod för tryckta mönster på tyg, väskor kuddar och annat textilt hantverk. Men så mycket mer visste jag inte. För mig, som är uppvuxen med kretongsoffor, som jag älskar men aldrig haft råd att köpa, var utställningen en lycklig påminnelse om min ungdomstid. Att det var keramiken som var upphov till allting var någonting nytt för mig.


Bordet framför soffan är lagt med dekorerade kakelplattor. Kuddarna är lite malplacerade men man vill väl visa bredden i systrarnas konstnärskap. 


En underbar stol enligt min mening. Jag hade älskat att ha en sådan hemma. 

Som man kan se av ovanstående bilder är blommor i alla färger och former ett återkommande motiv i det mesta som systrarna skapade tillsammans. Lisbet Jobs var född 1909 och Gocken Jobs 1914. Sedan Lisbet slutat sina studier vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) öppnade hon som första kvinna en egen keramikverkstad 1931.






Att systrarna är födda i Dalarna råder inget tvivel om när man ser de många exemplen på keramikalster och tavlor med dalamotiv. 

Lillasyster Gocken (ett smeknamn som hon fått som liten då hon inte kunde säga "dockan" - hon var döpt till Ingrid - anslöt sig till verkstaden efter sina studier vid Tekniska skolan 1935. Lisbet och Gocken arbetade sedan alltid tillsammans och inspirerade varandra. Därför kan det vara svårt att veta vem som skapat vad. Och det har ju egentligen ingen betydelse.


Ett typiskt jobsdraperi med färgstarka blommor. Framför draperiet står ett bord med målade kakelplattor, som de också tillverkade som underlägg.

Under kriget var det svårt att få hem tillräckligt med glasyrer för keramiktillverkningen och det var då systrarna började med sina textiltryck. Astrid Sampe, som var chef för NK:s textilkammare uppmanade dem att överföra sina blomstermotiv från keramiken till tyg. Det var en lyckad satsning och gjorde systrarna Jobs kända även internationellt. Både världsutställningen i Paris 1937 och i New York 1939 blev en stor framgång. Mer om Lisbet Jobs kan man läsa här.




Utställningen pågår till den 2 juni 2019. Här har jag bara visat en liten del av allt det vackra som finns att se på Thielska. Det fanns också mycket intressant att läsa på de informativa tavlorna i rummen, sådant som man inte kan googla sig till på nätet. Här hittade jag en sajt som också var kul att läsa.


   Tryck med dalamotiv.


Tygtryck signerad Gocken Jobs. 

Min bloggvän Klimakteriehäxan har skrivit ett intressant och trevligt inlägg om Elisabet och Gocken Jobs som man kan läsa här.

tisdag 26 mars 2019

1658 Caspar 9 år spelar Preludio och Gavotta ur konsert för oboe och stråkar på Lilla Akademiens oboekonsert.

Kom hem från Stockholm igår efter att ha tillbringat några dagar där. Den främsta anledningen till att jag reste upp denna gång var att de yngsta barnbarnen skulle uppträda både på konserter och i en kyrka. Mirren lockade också med biljett till Jonas Gardells show på Cirkus på fredagskvällen.

På torsdagskvällen var det en oboekonsert som Caspar, 9 år, skulle spela på. Han går på musikskolan Lilla Akademien som ordnar konserter för olika instrument ett par gånger varje halvår. Nu var det alltså eleverna som spelar oboe på skolan som skulle visa upp vad de har lärt sig.


Bilderna går att klicka större.


Det är relativt få elever på skolan som spelar oboe i jämförelse med dem som t.ex. spelar fiol och piano, bara sju stycken. Åtminstone var det bara sju som var med på denna konsert, som hölls i Träsalen på skolan.


Caspar närmast i bild. Mamma Mirren i rött på andra raden. Lillasyster Clarissa sitter på golvet och studerar programmet. 

Den yngsta deltagaren var Jacob från förskoleklassen och den äldsta Edvin från gymnasiets årskurs 2. Caspar och klasskompisen Ruth går i årskurs 3, Yasmine i årskurs fem och Lou-Molly i årskurs 7.   Bredvid Jacob sitter Maximilian som går på mellanstadiet på en annan skola.


Caspar och Jacob ska spela Nu grönskar det av J.S. Bach tillsammans.

Det är bra att barnen lär sig framträda även om publiken mest består av föräldrar och övriga anhöriga. De får också lära sig hur man uppträder och hur man tackar för applåder.


Här får alla oboisterna en chokladbit av Clarissa.

På videofilmerna kan man höra Caspar spela Gavotta ur Orkester för oboe och stråkar av Arcangelo Corelli 1653-1713. (Preludio är första satsen som går långsamt och Gavotta sista, som går fort. Blogger ville inte lägga in filmerna i den ordningen.)





torsdag 21 mars 2019

1657 Marsnytt från Bonniers Veckotidning nummer 7 1925

Det här numret av Bonniers Veckotidning kom ut den 21 mars 1925. Det är alltså exakt 94 år sen på dagen. Mycket är sig olikt men mycket är också sig likt. I varje nummer finns en spalt med juridiska spörsmål som ibland är lika dem som man kan hitta i dagens veckotidningar. Men här är det inte fråga om bonusbarn eller dito mammor och pappor när det gäller arvstvister utan styvbarn och styvmor eller styvfar.


Omslagsbilden är skapad av en för mig (och även för Wikipedia) okänd illustratör, Godtfred  Rønning. (Bilderna går att klicka större.)

Från Juridiska Spörsmål:
Fråga: Jag blev under fjolåret ägare till en motorcykel och har nu blivit krävd på skatt för denna för 1925. Har jag skyldighet betala skatt för cykeln fast jag icke använder densamma och möjligen kommer att sälja den? Har jag möjlighet att få skattebeloppet återbetalt om jag kan bevisa att jag icke använder cykeln i trafik. 
Högaktningsfullt
Terror.
Svar: Ja, Ni är skyldig betala skatten; om Ni använder cykeln i trafik eller ej har ingen betydelse i skattehänseende.

I varje nummer finns också ett helsidesporträtt. Här är det av prinsessan Ingrid som fyller 15 år. Hon ser inte så glad ut, kanske hon inte gillar att hennes pappa har gift om sig?


Tidningen har ett reportage om slottet Malmaison i närheten av Paris och som fortfarande finns kvar. Det  kan man läsa om här. Där tillbringade Napoleon en lycklig tid som konsul med Joséphine de Beauharnais. Hon blev Frankrikes första kejsarinna. Napoleon skilde sig från henne 1809 och gifte om sig med Marie Louise av Österrike. Joséphine var förkrossad men som plåster på såren fick hon Malmaison och två andra slott. Hon levde där till sin död 1815. 





Napoleons rum som förste konsul. Jag läser att Joséphine lät sätta upp sänghimmeln för att likna ett tält för att Napoleon skulle trivas i sitt rum.


Världsutställningen i Paris 1925 börjar ta form. Den skulle manifestera Frankrikes särställning när det gällde konstindustri och konsthantverk läser jag i Wikipedia. Intressant är att själva titeln på utställningen Exposition internationelle des arts décoratifs et industrielles modernes gav upphov till stilbegreppet Art Déco.

Lite rörande är det att läsa om den ungerska kungafamiljen vars överhuvud nyligen hade avlidit på Madeira och vars familj nu levde i exil i Spanien. Tidningen har en lång artikel om hur livet tedde sig för kungabarnen i den lilla staden Lequeitio i närheten av San Sebastian. Artikelförfattaren fick inte träffa änkan men väl de åtta barnen, av vilka den äldste pojken Otto, 13 år, beskrivs som Ungerns landsflyktige konung och titulerades med Ers Majestät.


Den landsflyktige kungen är han som sitter i stolen. 

Det berättas att invånarna i staden och som huvudsakligen levde på fiske, att så snart de hörde talas om den hem- och medellösa exkejsarinnan samlade de ihop pengar och köpte henne och hennes barn en villa i staden. Barnen verkade lyckliga och lekte i trädgården när artikelförfattaren besökte dem. Kung Otto var särskilt förtjust i sin cykel. Det vore intressant att veta hur det gick för dem i framtiden.



På filmfronten är Rudolf Valentino populär. Det är han som syns på den översta bilden. Mannen till vänster är Mauritz Stiller som tillsammans med Greta Garbo - bilden i mitten - var engagerade av "det världsberömda inspelningsbolaget Metro Goldwyn" i Amerika. Beteckningen USA för landet var inte uppfunnet vid den här tiden. I varje fall har jag inte sett den någonstans i de här gamla tidningarna.

Genom omslagsbilden och den sista annonsbilden kan man förmoda att det var ganska kallt så här långt fram i mars. Men några vårkappor finns i alla fall med på modesidorna.


Den enda sidorna som är i färg är omslaget i början och slutet. Den här vintriga bilden av Gunnar Widholm får avsluta min rapport från 1925.

Uppdatering:

Jag har fått en kommentar av bloggvännen Karin som sprider ljus över den ungerska kunga/kejsarfamiljen. Den publicerar jag här nedan. Tack Karin!

Det är lite spännande att läsa i gamla tidningar. Verkligen.
Jag blev nyfiken på den ungerska kungafamiljen och Karl som dog här i Funchal där jag befinner mig just nu. Karl var inte kung längre när han var på Madeira. Han var kejsare av Österrike och kung av Ungern åren 1916-1918. Hans son Otto blev aldrig kung efter sin far.
Ungern var en monarki men statschefen hette Miklos Horthy mellan 1920-1944. Tydligen levde Karl i exil på Madeira. Miklos Horthy levde också i exil från 1944 fram till sin död 1957 i Estoril i POrtugal.
Inser att det är skönt att inte vara statschef av varken det ena eller andra slaget.
Tack Ingrid för dina tidigare inlägg som jag har läst idag. Vårsalongen på Liljevalchs  tackar jag lite extra för.
Ha det gott hälsar Karin som snart har ordning på S-en.

söndag 17 mars 2019

1656 Clarissa, 7 år, spelar psalm 71 med eget koralförspel.

På torsdag i nästa vecka blir det besök i Stockholm igen. Mitt barnbarn Caspar ska spela på Lilla Akademiens oboekonsert på torsdagskvällen. På fredagskvällen har Mirren biljetter till Jonas Gardell på Cirkus och på söndagen ska vi fira mässa i en kyrka på Lidingö.

På denna mässa ska yngsta barnbarnet Clarissa ackompanjera församlingen i nattvardspsalmen 71, Som spridda sädeskornen och som har samma melodi som psalmen Den blomstertid nu kommer. Storebror ska spela Ave Maria av Bach-Gounod under nattvardsgången. Det är Jungfru Marie Bebådelsedag på söndag så det passar ju bra. Han har även fått äran att spela postludiet - det blir den härliga Toccatan  i d-moll av Johan Sebastian Bach.

Båda barnen har övat flitigt på sina stycken och det är bara att hoppas att allt kommer att gå bra. Här nedan har jag spelat in Lissan när hon övar på orgeln hemma hos sig. Koralförspelet har hon hittat på själv med lite hjälp av sin orgelfröken.

Om man klickar på länken här kan man höra storebror Casimir 11 år spela ett preludium i  C-dur av J.S, Bach.


torsdag 14 mars 2019

1655 Vårsalongen 2019 på Liljevalchs konsthall.

Jag hade nästan gett upp hoppet att få se Liljevalchs vårsalong i år när Mirren berättade att hon hade Abundobiljetter till en balettafton - Från tåspets till modern dans - på Operan i måndags. Då bestämde jag mig snabbt för att åka upp till Stockholm med Flixbus som vanligt. Tur var det eftersom alla tåg från och till Stockholm var inställda samma dag.

Det var en mycket intressant föreställning med otroligt skickliga dansare. Mest imponerad var jag över att man ibland frös koreografin som en bakgrund till en solodansare. Att kunna stå blick stilla i fem minuter måste vara väldigt jobbigt. Mer om denna föreställning kan man läsa här.


Mirren tog bilderna, här från den första avdelningen som var av klassiskt stuk med tåspetsdans. Efter pausen var det modern balett - dräkterna påminde om Picasso tyckte Mirren, och jag höll med. (Bilderna går att klicka större.)



På tisdagen följde Mirren med mig till Liljevalchs där vi började med att fika. Mirren åt en god vegetarisk sallad och jag inmundigade årets första och sista semla. Efter det gav vi oss ut i utställningslokalerna.


Mirren med vegetarisk sallad i det trevliga caféet.

I år var det 136 deltagare som ställde ut 254 verk. Det är en fantastisk och spännande blandning av konst alltifrån "vanliga" tavlor till skulpturer av trä, lera, rördelar och textil konst. Man upphör aldrig att förvånas hur uppfinningsrika, fantasifulla och skickliga många av konstnärerna är. Här nedan visar jag några av de alster som jag föll för. Resten kan man se om man klickar på länken här 


Den här fantastiska skulpturgruppen i stengodslera av Stefan Bennedahl från Värnamo ådrog sig stor uppmärksamhet av alla besökarna. Jag läser att konstnären tänkte göra något med anledning av metoo-rörelsen och fick oväntad hjälp genom kaoset i Svenska Akademien. Här saknas även den ständiga sekreteraren. Konstnärens egna ord om konstverket kan man läsa här.


Charlotte Sachs. Sista uppbrottet - akryl på mdf.

Den här tavlan berörde mig mycket. Den gamle mannen som plockar ihop de älskade sakerna för att flytta - kanske till ett äldreboende. Att tiden går visar studentporträttet på väggen, som förmodligen är av honom själv för ett halvsekel sedan. Sen fick jag också lära mig att mdf är en sorts träskiva som finns i olika tjocklek på byggvaruhusen.


Konstverk med 17000 unika små konstverk monterade i träramar. Skapat av konstnärskollektivet Forma. Varje litet konstverk symboliserar en av de afghaner som kanske ska komma att utvisas från Sverige. 



Min bloggvän Klimakteriehäxan har skrivit ett mycket fint och intressant inlägg om detta konstverk, så kika gärna in hos henne.



Bia Ullenius Hellström. I stunden. Akryl på duk.


Bullevuttan - Röd sand. Akryl på duk.

Ovanstående tavla med Anders Zorn som kommer fram ur vassen är målad av konstnärspseudonymen Bullevuttan. Den är utställningens dyraste och kostar en miljon kronor. Skulle vara kul att se om någon köper den. Här kan man läsa mer om tavlan som har förorsakat en viss uppståndelse.


Lena Palenius - Röd. Skånskt frihandsbroderi i ylle.

Det fanns inte med så många textila konstverk som tidigare men de som fanns var väldigt fina, som ovanstående broderi. Och en bildväv som vävts som en rya.


Clara Cardell- Vertical garden. Ryaväv.

Skulpturen nedan kom till genom att konstnären besökte en secondhand-affär och tyckte det var synd att det fanns så många gamla dukar med vackra broderier som ingen ville ha. En skyltdocka klädde hon därför med en klänning hopsatt av sådana gamla handbroderade dukar.


Linnéa Eklöf - Omedvetna samarbeten. Textil skulptur.


Evelyn Sjökvist - Sot. Träcollage.

Konstnären berättar att hon hittat allt till sitt collage i sin gamla vedbod. Alla bitarna har sin historia som man kan läsa om ifall man håller mobilen mot märket på etiketten bredvid. Men då måste man förstås vara på utställningen.

Flest sålda alster hittade man - kanske inte så konstigt - inom den föreställande konsten. Som nedanstående tavla. Konstnären hade med fem tavlor på utställningen och samtliga var sålda.


Jakob Ancarsvärd - Slottet. Olja. 

Utställningen slutar inte förrän den 24 mars så det finns fortfarande tid att se den.

onsdag 13 mars 2019

1654 Gems Weekly Photo Challenge vecka 11 - SMÅ

Det är SannaGems Weekly Photo Challenge som hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 11 2019 är ordet SMÅ.  Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.

Det finns ju mycket som är smått här i världen. Har just kommit hem från Stockholm där jag har varit och hälsat på mina tre små barnbarn. (Jag har tre vuxna också). De är inte så små längre förstås, Casimir är 11, Caspar är 9 och Clarissa - Lissan till vardags - är 7 år.

Här får det bli ett foto på Lissan när hon pillar med sina små legobitar. Hon har fått ihop dem till en tjusig rymdfarkost som man kan se på den nedre bilden.


Lissan i full färd med att bygga sin rymdfarkost. (Bilderna går att klicka större.)


Här syns den färdig till vänster. Det vita i mitten är hatten på en gubbe som styr farkosten.





fredag 8 mars 2019

1653 Den tyska flickan

Det är inte ofta jag blir så berörd av en bok som av den här - Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Romanen är baserad på en verklig händelse som tilldrog sig på våren 1939 i Berlin - före utbrottet av andra världskriget.



Bilderna går att klicka större.


Historien börjar i Berlin med den judiska flickan Hannah som hittills levat ett tryggt och ombonat liv med sin förmögna familj och sin älskade lekkamrat Leo. Efter Kristallnatten i november året före är dock ingenting sig likt. När huset, som familjen äger invaderas och plundras av Odjuren beslutar sig familjen Rosenthal för att fly till Kuba tillsammans med Leos familj Martin.

De köper sig visum och övriga inresehandlingar och går ombord på atlantångaren St. Louis. Fadern har tidigare fört över pengar till en bank i Kanada så att familjen ska ha något att leva på i New York, som är det egentliga målet för resan.




Bilderna från boken.

Skeppet St. Louis fanns alltså i verkligheten och hade 937 judiska flyktingarombord. Dessa roar sig under veckorna på havet med diverse saker, äter och dricker gott. Alla är lyckliga och glada över att lämna Tyskland där livet började bli helt outhärdligt för alla. De  ser fram emot att få komma till Kuba där de kan röra sig fritt igen och inte betraktas som orena och kryp.


 En sida från boken med namnteckningar av de verkliga passagerarna på atlantångaren St. Louis.

Men när ångaren börjar närma sig Kuba har presidenten ändrat sig och endast ett fåtal av passagerarna får gå iland. Övriga förs tillbaka till Europa där de tas emot i Holland, England och Frankrike. Endast de judar som fördes till England klarade sig undan förintelsen.


Hannah och hennes mamma hör till ett fåtal som fick gå iland på Kuba och det är här som den egentliga historien om Den tyska flickan börjar. Historien vävs samman med en ny generation av släkten i New York och även med den kubanska revolutionen.

Det är spännande läsning samtidigt som den är otroligt sorglig med tanke på vad som hände i Tyskland under nazismen. I boken är de avskydda flaggorna röda, vita och svarta, ordet hakkors nämns inte någon gång. Orden judar och nazister har jag bara hittat i två meningar. De senare kallas genomgående för Odjuren. Jag skulle gärna se den här boken som obligatorisk läsning för gymnasiet. Den är förmodligen lättare att ta till sig, men lika upprörande och viktig, som skildringarna från förintelselägren.

Recensioner av boken finns att läsa här.