1145 Lite om öschöttskan.

Det är ju allom bekant att man i öschöttskan* sätter -e på verben i infinitiv i stället för –a .  Många substantiv i obestämd form får också  –e  istället för –a.  Man kan t.ex.  ”skene gate upp och gate ner för å köape mjöalk.” ( -l är tjockt också  i det sista ordet.)

Men hur många känner till att vi har diftonger i denna ädla dialekt som i näst sista meningen ovan? Det heter inte blå, röd och grön utan blåa, röad och gröan. Inte före utan föare. Fyra blir föjra och åka blir åaka. Kniven blir knejven och Lisa blir Lejsa. Jag fick de här funderingarna när Åsa, vår kyrkoherde, berättade om just Leisa  i Valdemarsvik på friluftsgudstjnsten på Gretas Äng härförleden på underbar öschöttska.

En anekdot i detta sammanhang – om den är sann vet jag inte. Hört på stan i Söderköping:

- Jag ska flytta till Ceylon.

- Till Ceylon? Men det heter ju Sri Lanka numera!

- Va dum du ä. Inte till Ceylon utan till sejlon.

Att bo i den ombyggda silon vid Kanalen i Söderköping är mycket eftertraktat och dyrt. (Själv tycker jag att den borde komma högt upp på listan över fula hus i Sverige.)

Den till bostäder ombyggda silon vid Kanalen i Söderköping.

När jag läste nordiska språk på Stockholms universitet för hundra år sen hade vi en skrivning som skulle handla om konsonanten  –r. Jag fick spets på den och blev t.o.m. framkallade till professorn som ville höra sig för om ”Ringarums-ärret”som jag hade skrivit om i provet. Det som i början av ord uttalas som det engelska ljudet i we.

 

Lustigt nog hade professorn aldrig hört talas om det. Det heter inte Ringarum på öschöttska utan Ouingarum. Det är noga med att det bara är det första r-et som uttalas som ou. Ett annat exempel: Det var en ouejäal smäll när åskan slog ner och det ouingde samtidigt i telefon.  (Mina kunskaper om detta -r hjälpte föga när jag kom till isländskan som gjorde att jag tyvärr aldrig kom längre i mina studier av de nordiska språken.)

Ett annat speciellt öschöttskt ljud är det som liknar det harkelljud som finns i tyskans Ach = vårt ack. Man ersätter gärna sj-ljudet i början av ord med detta. Som i chäarna =stjärna. Glömmer aldrig när jag var på luciakonsert med Norrköpings musikklasser för många år sen och hundra sångglada elever klämde i med Det stråalar en chhhhhäarna förynderligt bleid…

En del av den bestämda formen i  maskulinum plural hoppar man också över i det genuina talspråket om det går. Istället för De är dyra, de där bussarna  kan man höra Di ä döyra di där bussa.

Vokalerna ställer till det ibland också. Följande anekdot är helt sann eftersom det var jag själv som var Fröken den gången i en andraklass

Lotta (räcker ivrigt upp handen):  ”Fröken, igår såg jag en jak.”

Fröken (frågande): ”En jak? Det finns ju inga såna i Sverige.”

Lotta (indignerat): ”Det finns det visst. Såna som säger ko-ko.”

Har jag glömt något annat som är speciellt just för vår fina dialekt får ni gärna höra av er i kommentarsrutan så ska jag uppdatera!

* Jag vet att det stavas östgötskan men så uttalar ingen ordet i detta landskap.

1144 Månadens illustratör 1 - Gullan Rudevall-Artelius

En konstnär som ofta återkommer med omslagsbilder på mina gamla Bonniers Veckotidningar är Gullan Rudevall-Artelius,1897-1991. Jag tycker mycket om hennes bilder men hon har helt kommit i skuggan av sin berömde make, Helge Artelius, som jag har skrivit om här.

Porträtt av dam i lätt snöfall. (Bilderna går att klicka större.)

Hon föddes 1897 i Asby i Östergötland och gick sedan på Althins målarskola och på
konstakademien i Stockholm innan hon gifte sig med Helge Artelius. Hon gjorde också resor till Frankrike och Italien. Hon är egentligen döpt till Gurli, men kallades aldrig för något annat än Gullan.

Det står tyvärr inte mycket mer om henne på Wikipedia - roligt om någon av mina bloggvänner kände till mer om henne. Bara att hon målade i olja, akvarell och tempera. Bilderna nedan har jag lånat från Boken om Helge Artelius.

Gurli Rudevall-Artelius eller Gullan, som hon alltid kallade sig.

Självporträtt?

Tavla från Bukowskis.

Mallorca. Även den tavlan från Bukowskis. 

Här kommer några av hennes omslagssidor från Bonniers Veckotidningar på 20-talet.

1143 Öland utan adjektiv

I några tidigare inlägg har jag berättat om skrivarkursen på Öland, här och här. För det mesta var det 15 minuter som gällde för att skriva ihop något utifrån ett givet tema, men några gånger fick vi hemläxa. Då kunde vi ju fundera i lugn och ro på vad vi skulle skriva om.

En av dagarna fick vi i hemläxa att skriva något om Öland utan adjektiv. Vi fick alltså inte ha med några ord som var bestämningar till substantivet, som vackert, karg, vindpinat, grönt, fantastisk etc. etc. Det visade sig inte vara så lätt, men nyttigt eftersom man verkligen fick tänka till. Här kommer min lilla essä:

Den här bilden av stubbkvarnen och vindkraftverket som Kent tog var med på fotokursens vernissage på Ölands folkhögskola. Temat var Det svenska samhället.

Öland utan adjektiv

Blåeldens färg kontrasterar mot väderkvarnarnas gråhet där de står på rad utmed vägkanten. De sträcker sina vingar upp mot himlen som ett V-tecken. Ängen nedanför lyser av vallmo, prästkragar och rödklöver. De utgör ett spektrum av färger i grönskan för övrigt.

Himlen möter havet i fjärran utan mycket som stör synintrycket. Man ser får som betar på ängen och några träd som hukar vid horisonten med stammar och grenar som märkts av vinden.Träden  påminner om dem i filmsagornas skräckscener och blir till monster och spöken i skymningen. Även om det är stiltje inne i landet, blåser det ständigt härnere på strandängarna.

Blåeld. Bilden har jag hittat här på nätet.

Det här fotot från Lerkaka har jag hittat på nätet.

Uppdatering:

Annika i Californien har skrivit en mycket intressant och tänkvärd kommentar som jag fått hennes tillåtelse att publicera här.

"Min tumregel när jag skriver i mitt yrke är att ju större och svårare ämnet är desto sparsammare ska man vara med beskrivande adjektiv (jag skriver ju om krig och om Förintelsen i min forskning). Sakligheten kontrasterar med beskrivningarna av de hemska situationerna och kontrasterna gör att de blir ännu mer slående - samtidigt som man inte drar uppmärksamheten till sig själv och det blomstrande språket utan låter själva källorna tala. 

Jag kan tänka mig att samma sak kan vara sant med kreativa texter - dvs. istället för att använda adjektiv om folk eller landskap och om stora känslor så visar man vad man menar. Tänker på t.ex. Virginia Wolf´s Mrs. Dalloway eller Till fyrhuset som bra exempel av stora svåra känslor förmedlade i små beskrivande scener. Jag tyckte som sagt du klarade uppgiften väldigt bra - det märks ju så tydligt att du tycker Öland är vackert och fantastiskt utan att du behöver skriva det!"
Annika CA

1142 Small Town Singers i Skällviks kyrka

Small Town Singers var som mest populära under 70- och 80-talet. Gruppen bildades redan 1967 i Söderköping. Tre av medlemmarna idag, Ewa Grönwall, Cristina Grönvall och Roger Carlsson var med redan från 1976 och är fortfarande. Flera av inspelningarna med gruppen låg etta på svensktoppen i många veckor under 70-talet. Dansen på Sunnanö låg på toppen elva veckor 1974 och Fritiofs avsked också elva veckor 1975. Small Town Singers idag har utökats med Roland Wållberg som jag tidigare skrivit om här.

Från vänster Roland, Cristina, Ewa och Roger. Alla spelar gitarr och sjunger. Ewa trakterar även dragspel. Kent tog bilden. (Bilderna går att klicka större.)

Skällviks kyrka uppfördes någon gång under 1100-talet och byggdes om av Johan III, som då bodde på Stegeborgs slott. Kyrkan var denna kväll helt fullsatt av gruppens gamla fans, kan man förmoda av färgen på håret på de flesta i publiken. Numera spelar gruppen endast vid enstaka tillfällen och det här var just ett sådant. Skällviks kyrka är dessutom hemmaplan för flera i gruppen. Jag själv var ordinarie kyrkomusiker där i 13 år.

Här hälsar vår kyrkoherde, Åsa Ström Broman välkommen. Kent tog bilden.

Utsikt över kyrkan från den gamla orgelläktaren. Det räckte inte med bänkarna denna kväll utan man var tvungen att sätta fram ett tjugotal extrastolar.

Cristina och Ewa. Kent tog bilden.

Gruppen framförde ett varierat program med gamla kända visor och låtar. Bl.a. Låt dom ha sin frihet kvar och En söndagsmorgon bittida av Evert Taube. En av Taubelåtarna spelade jag in och finns att lyssna till på videosnutten. 

Den vackra Skällviks kyrka är platsen för många sommardop och sommarbröllop. Varje lördag på sommaren är den också Farledskyrka, vilket innebär att det är musikprogram där och att kyrkan är öppen med visning av guide vissa timmar. Idag heter programmet "Hela kyrkan sjunger" och det är jag själv och Sankt Ragnhildskören som svarar för detta. Här har jag skrivit om när vi sjöng i Skällvik förra året.

Skällviks kyrka från 1100-talet.

Här nedan kan man lyssna till Huldas Karin med Small Town Singers.

1141 Fruntimmer på rad

Vi är ju mitt i fruntimmersveckan så det är roligt att ta fram bilderna på mina porslinsdockor som jag är ärvde efter en farbror till Kent. Hans fru hade samlat på dockorna och tydligen hade inte något av hennes barn velat ha dem när hon gick bort många år tidigare. Jag tyckte så mycket om dockorna att jag köpte ett extra vitrinskåp på Blocket för att ha förvara dem i när jag kommit hem. Mer om fruntimmersveckan kan man läsa här.

Det här är Sara, kanske på väg till torget. Helt moderiktiga glasögon.

Margareta är elegant klädd i blått för fest.

Johanna är mer vardagsklädd. Kanske ska hon gå på kafferep.

Magdalena är klädd för en åktur i kaleschen. Kappan och hatten i sammet.

Kanske Emma ska följa med? Hon har blivit en lampa...

Här är Kristina på väg till sitt bröllop.

Här är alla dockorna samlade i sitt eget skåp. (Bilden går att klicka större.)

Den sjätte dockan längst upp till vänster har inte fått något namn ännu. Hon är otroligt elegant med sin fina parasoll.* Den sjunde dockan, hon i grågrön klänning längst upp till höger fick inte heller vara med i fruntimmersraden. Henne har jag döpt till Anna efter min äldsta dotter. 

Dockan Anna som går att klicka större. 

Dockan Mirren, som är större än de andra, fick inte alls plats i vitrinskåpet så hon står i fönstret i mitt arbetsrum. Hon går också att klicka större. 

* Uppdatering:

Den sjätte dockan får heta Anne-sofie. Hon är uppkallad efter den tredje unga kvinnan i min närmaste omgivning. (För mig är de unga i alla fall). Här kommer hon på bild i all sin glans. Hon har också ett elegant parasoll liksom dockan Anna.

Dockan Anne-sofie med parasoll på högra armen. (Bilden går att klicka större.)

Alla hattarna är små underverk av precision. Här dockan Anne-sofies. (Bilden går att klicka större.)

1140 Hjärtats röst på Äspholm

Efter att vi fikat, pratat och spelat ett par vändor Spansk skitgubbe i köket hos Kalle och Anne-sofie var det dags att bege sig till Gretas Äng där Skärgårdskyrkans årliga friluftsgudstjänst skulle äga rum på kvällen. Här har jag berätta om den som var förra året.Vädret var vackrare då så jag tog mer bilder från berget över vattnet den gången.

Trots att det hade regnat hela eftermiddagen hade det kommit ganska mycket folk med båten som hade avgått från Wrångö på norra Finnö. När vi promenerade dit från stugan, gjorde regnet uppehåll och solen tittade fram. Alla kunde därför sitta ute som vanligt och njuta av utsikten från ängen. Inger som bor här och arrangerar friluftsgudstjänsten varje år, hade ordnat med fika och bröd till dem som inte hade med sig kaffekorg - tack Inger!

Många hade kommit till Äspholm för att vara med på Skärgårdskyrkans friluftsgudstjänst. (Bilderna går att klicka större.)

Utsikten från Gretas Äng på Äpsholm

Förra året var det Roland Wållberg ensam som underhöll. Nu hade han med sig två kompisar, Ulf och Lasse.

Roland, Ulf och Lasse håller igång med gamla godingar och allsång.

För vår kyrkoherde Åsa Ström-Broman var det första gången hon var härute på ön. Hon höll en kort andakt med en betraktelse som innehöll en anekdot om "Leisa" på genuin "öschöttska". Härligt!

Klockan halv nio på kvällen var det dags att gå ner till bryggan för att åka hem med båten till Wrångö. Det var fortfarande uppehåll även om det var mycket moln på himlen. Någon underbar solnedgång som förra året blev det därför inte i år.

Gunnar Bergström väntar på oss med sin båt. 

Vacker himmel under hemfärden.

Underbar gammal låt - Hjärtats röst - som Roland framförde med verklig känsla. Nedan på videoklippet.

1139 Hos Kalle och Anne-sofie på Äspholm.

Redan 1965 köpte mina föräldrar ett sommarställe på Äspholm, en ö i Sankt Anna skärgård. Tomten var ganska omfattande så den räckte att stycka av tre tomter för mina två bröder och mig. På två av tomterna fanns det redan hus och på den tredje byggde min yngste bror ett eget sommarhus. De första åren vi var gifta, Kent och jag, var vi ofta ute i vårt lilla hus som från början var ett ombyggt hönshus från 1800-talet.

Sommarstället som mina föräldrar köpte 1965 och som mina två bröder och jag äger tillsammans idag. (Bilderna går att klicka större.)

Sedan jag blev pensionär har vi sällan varit därute. Dels för att vi haft ett eget hus i Mogata och en egen trädgård att ta hand om och dels för att jag spelat nästan hela somrarna på olika friluftsgudstjänster, begravningar och bröllop. 

Sen är det en lång, brant backe upp till vår lilla stuga och med åren har jag tyckt att det blivit väldigt jobbigt att släpa upp alla varor som man måste ha med sig från stan, eftersom det inte finns någon affär på ön. En annan anledning till att jag inte ville vara därute var att det var en bit till torrdasset och att det inte fanns någon dusch. Den viktigaste orsaken är nog dock att de yngsta barnbarnen finns på Öland och inte på Äspholm.

Det gamla hönshuset har blivit ommålat med vita knutar och försett med nya hängrännor. Kalle och Anne-sofie har också röjt bort allt sly som gjorde att det var nästan omöjligt att ta sig fram till stugan. Kalle och jag på bilden. (Kents bild.)

Det lilla huset och även en angränsande gäststuga har därför mer eller mindre förfallit och jag har legat vaken ibland på nätterna och haft ångest för att vi inte har gjort nödvändiga reparationer för att hålla det beboeligt. Nu har problemet löst sig på ett alldeles underbart sätt. Min son Kalle och hans sambo Ann-sofie med sonen Oscar och hunden Nelly började redan förra året att jobba på husen under sin semester.

Gäststugan har fått ny trappa och vacker vit dörr. Hela stugan har även målats om invändigt och försetts med en dubbelsäng där hela gänget sover medan man renoverar storstugan.(Kents bild.)

Kalle och Anne-sofie har målat om båda husen, köpt nya hängrännor och satt upp och rivit ner gamla mögliga skåp i köket, där råttorna haft en fristad. De har också målat om tvättrummet i lilla stugan, köpt en duschkabin och ett tvättskåp med en fin vask och lagt nytt golv. Och det bästa av allt – installerat en mulltoalett!

Så här fint blev det i det gamla nerslitna tvättrummet där det förr bara fanns en liten tvättvask och en sanitetshink. Man ser en liten skymt av mulltoaletten i högra hörnet.

Det var fantastiskt att se vilken skillnad det hade blivit när vi var där häromdagen på besök. Anne-sofies son Oscar hade också varit med och hjälpt till med renoveringen. Än är de inte färdiga på långa vägar. Närmaste projektet är att göra i ordning vardagsrummet, måla om och slipa golvet, samt eventuellt flytta ut de stora fönstren till verandan och bygga in denna.

Anne-sofie och Kalle uppvaktas av hunden Nelly. Oscar till höger.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen. Jag själv har ingen åstundan att vara därute mer än över dagen. För att komma upp till huset var jag tvungen att stanna tre gånger i backen och pusta ut. Att ligga på bryggan och sola har jag aldrig haft något intresse av och att åka ut och fiska är heller inte aktuellt eftersom Kent är vegetarian…

Uppdatering:
Fick den här bilden nyss av Kalle av lilla stugan som blivit så fin.

1138 Besök i Bläsinge på norra Öland

Skrivarkursen och övriga kurser på Ölands folkhögskola avslutades med fika i matsalen på fredagseftermiddagen. Efter det styrde vi kosan mot Bläsinge på norra Öland en halvmil från Löttorp. Bläsinge på södra Öland har jag skrivit om här.

Vy från vår lilla promenad på lördagen. (Bilderna går att klicka större.)

Mirrfamiljen har sommarhus där och vi ville passa på att gratta de yngsta barnbarnen som fyllt år tidigare i juli. Det är lätt att hålla reda på hur gamla de är - Casimir fyllde 8 år den 2 juli, Clarissa 4 år den 5 och Caspar 6 år den 8 juli. Det är alltså nästan exakt två år mellan barnen. (Kents smeknamn på vår gemensamma dotter var Mirren när hon var liten. Som Helen. Därav Mirrfamiljen.)

Vädret var kallt med tunga moln när vi kom fram på fredagskvällen. Men efter några timmar tittade solen fram och lyste både upp träden och vindkraftverken ute till havs. Dessa ser man nästan inte alls i vanliga fall så det var en upplevelse att se dem så tydligt. Solen höll på att gå ner och det var väl därför de framträdde i all sin glans.

Färgerna blev väldigt intensiva när solen plötsligt tittade fram och jag fick brått ut i trädgården för att fota. Här syns ingenting av vindkraftverken.

Här syns alla vindkraftverken ute till havs i ljuset från den nedgående solen.

Här har jag zoomat in vindkraftverken - fortfarande på plats i trädgården. 

På lördagsmorgonen gick hela familjen ner till stranden som ligger knappt hundra meter från huset för att flyga drake. Ingen hade lust att bada eftersom det var ganska kallt i luften. Kent och jag kom lite senare och möttes då av en hysteriskt gråtande Caspar. Hans fina prinsessdrake hade flugit bort när han försökte förankra den med en sten. Den syntes först som en liten prick vid horisonten innan den helt försvann över vattnet. Det tog lång tid innan sorgen gick över. Om när vi flög drake förra året har jag skrivit här.

Den trevlige bonden som äger marken vid stranden och utanför sommarhusets tomt hade ingenting emot att familjen köpte ett bord och satte upp vid strandkanten. Här skär Mirren upp melonen som hon haft med sig som mellanmål.

Melon och saft som mellanmål.

Vi brukar försöka köpa något rejält som födelsedagspresent som alla barnen kan ha nytta av på sommaren. Hittills har det blivit en studsmatta, ett tält, ett fotbollsmål och ett par cyklar. I år kom vi inte på något utan vi bestämde att barnen skull få 200 kr var för att köpa något som de själva önskade sig. Det blev mycket uppskattat. Efter lunch for Mirren, barnen och jag iväg till Drakens koja, i Mellböda, inte långt från Böda för att inhandla födelsedagspresenter. 

Drakens koja är en mycket speciell affär som också har en lekavdelning för barn. Affären, som ägs av en tyska importerar också, förutom drakar och leksaker, många härliga vindsnurror från Tyskland. Det finns också ett café med bl.a. tyska  bakelser

Den lilla fågeln kunde jag inte motstå. Dessutom var priset någorlunda rimligt. De stora snurrorna kostade många, många hundralappar. 

Så här fin blev fågeln när den fick ett nytt hem. (Mirren tog bilden.)

Casimir och Caspar hade länge önskat sin var sin fjäder* och Clarissa hade tidigare sett ut en älvprinsessa till häst, så vi behövde inte vänta länge på att barnen skulle bestämma sig.

Här visar Casimir sin fjäder...

...och här Caspar sin. (Mirren tog båda bilderna.)

Lissan är lycklig med sin älvprinsessa. Den går att ta av från hästen och sätta på igen p.g.a. en magnet i sadeln. (Mirren tog bilden.)

Av någon anledning fick Lissan aldrig någon tårta på sin födelsedag - jordgubbarna var visst slut? Farmor och farfar (längst bak i bild) kompenserade henne för detta med att köpa tre tårtbottnar eftersom Lissan hade önskat sig en trappstegstårta - en likadan som fanns i en barnbok. Den var mycket god med vaniljkräm och krossade jordgubbar som fyllning och med vispgrädde och jordgubbar ovanpå. Den rasade dock ner när halva gänget hade tagit var sin bit.

Hela familjen med både mor- och farföräldrar samlade till tårtfest på altanen. Än har inte tårtan rasat ihop.

Lissan blåser ut ljusen och Caspar hjälper till. (Kent tog bilden.)

Efter tårtkalaset på lördagseftermiddagen var Kent och jag tvungna att åka hem till Mogata eftersom jag hade en friluftsgudstjänst på Vikbolandet på söndagen.

Vallmor och prästkragar utanför Drakens koja.

* Jag undrade först om det kunde vara en struts- eller påfågelsfjäder, men togs snabbt ur villfarelsen.