söndag 26 februari 2012

Okänt underbarn spelar Czardas av V. Monti

MM hittade denna fantastiska gosse på youtube. Undrar hur många timmars övning som ligger bakom ett sådant framförande? Särskilt svårt anses det ju också vara att spela flageoletter. (Höga särpräglade toner, flageoletter, kan erhållas genom att lätt vidröra strängen på vissa ställen och därigenom dela in strängen i flera vibrerande delar - Wikipedia.) Och det gör han ju med glans!

lördag 25 februari 2012

Synd om prinsessan Estelle?

1949 var jag med på ett stort internationellt flickscoutläger - Stråkenlägret i Småland inte så långt från Jönköping. Jag minns mest att det var regnigt och fuktigt, att vi fick rå blodpudding och att vi fick sitta på två trädstänger över en grop när vi skulle göra det stora.

Jag nyss fyllda 13 år som Blåvinge på Stråkenlägret

Kissa gjorde vi i buskarna runt om tälten. En aktivitet förutom alla lektioner i att göra knopar och tälja i trä var halmslöjd – en sysselsättning som jag sen dess nogsamt sett till att undvika. Några av de sista dagarna kom scoutchefen för Blåvingarna - som flickscouterna kallades -  Estelle Bernadotte för att övervaka begivenheterna och för att hålla tal. Jag minns inte om det kanske var avslutningstalet hon höll. Hon var en av de vackraste kvinnor jag sett, trots att jag tyckte hon var jättegammal, 44 år har jag räknat ut efteråt, och var klädd i scoutuniform.

Patrulledaren och sedemera min rival Gunilla längst till vänster och jag, modern med långbyxor, längst till höger utanför tältet.

Sedan dess har namnet Estelle alltid varit förknippad med denna vackra och eleganta kvinna så jag tycker inte det är ett dugg synd om den lilla prinsessan som fått detta namn. Jag tror Herman Lindqvist är mest sur för att han blev så totalt borträknad när det gäller namngivandet. Svinhugg går igen. Jag drar mig till minnes att kungens systrar, Margareta, Birgitta, Desirée och Christina inte var överdrivet förtjusta när Silvia introducerades i kungahuset.

Estelle Bernadotte tillsammans med maken Folke. Bilden från Svensk Damtidning.
Jag har läst kommentarer till några bloggar där man tycker så SYND om den lilla prinsessan – som föds till ett sådant inrutat och offentligt liv. Jag tycker inte det minsta synd om henne. Hon har föräldrar som älskar henne och har längtat efter henne i många år, hon är välskapt och frisk efter vad man hört, har far- och morföräldrar som är överlyckliga och som förmodligen ställer upp så mycket de kan.

Hon kommer att få en utbildad, hängiven och rar barnsköterska, som passar henne dygnet runt när föräldrarna är borta, god och näringsriktig mat och förstklassig läkarvård. Hon behöver aldrig sitta på akuten i fyra timmar om hon skulle råka falla och slå sig. På förskolan kommer hon att få noggrant utvald personal och även kamrater, och man kommer att göra allt för att hon ska trivas.



Mirren och barnbarnen utanför Haga grindar en vacker höstdag i oktober 2011

 

I skolan kommer hon aldrig att bli mobbad eller ha problem med att få proven godkända. Där får hon också noggrant utvalda lärare och kamrater. Hon kommer alltid att vara den populäraste flicka i klassen, den som alla vill vara tillsammans med.
Somrarna kommer hon att tillbringa på Öland eller på Franska Rivieran och vintersemestern i Storlien eller Sankt Moritz eller på någon annan fashionabel vintersportort. En egen häst får hon säkert också om hon vill ha en. Eller en hundvalp. Om inte någon av livvakterna får för sig att röva bort henne kan hon nog leva ett relativt tryggt liv tillsammans med sina föräldrar och släktingar.



Utsikt från Mirrfamljens vardagsrum på Öland

 

När hon blir större kan hon shoppa loss med sina kompisar i de dyraste affärerna på Birger Jarlsgatan och festa runt utan tanke på vad det kostar. Säkert och tryggt skjutsad av livvakterna till Stureplans barer – om dessa är inne då – och lika tryggt bli hemskjutsad när hon tröttnat. Hon kan lösa årskort för 80,000 kr – eller vad det kommer att kosta om tjugo år – på något innegym och där kanske träffa en trevlig och sympatisk personlig tränare...

Så här tycker fyraåringen Casimir att en prinsessa ska se ut.
Det är mer synd om Victoria och Daniel som naturligtvis aldrig kan sluta att oroa sig för att det ska hända deras lilla dotter någonting, trots alla livvakter och andra säkerhetsåtgärder. De kan ju inte vara nära henne jämt… 
Estelle Bernadotte näst längst till höger iförd scoutuniform. Bilden från nätet.

fredag 24 februari 2012

Från A till Ö – lite om mig

Mitt sista fredagstema för den här månaden är en lista: Från A till Ö. Ord som har anknytning till mig själv för det mesta och som jag spontant har kommit på medan jag skrivit. Olgakatt tar över taktpinnen i mars.
Övriga fredagsbloggare finns här:
Nilla,Desiree, Annika, Erica, Saltis, Musikanta, Inga-Britt, Helena, Olgakatt, ,Pettas,Lotta,Cecilia,Åsa, Gnuttan,Anna, Anna, http://www.karinenglund.com/

AAnderssonskans Kalle  med Julia Caesar var den första film jag såg. Jag tyckte att hon var förskräckligt ful och att det dessutom var synd om henne att heta Julia, minns jag.

Julia Caesar. Foto Scanpix. (Bilderna går att klicka större.)

BBoulevard Saint-Michel alias Boule Mich, var mitt första möte som fjortonåring med Paris och med en fransk student på ett café mitt emot hotellet. Min pappa avstyrde mötet efter fem minuter.

C – Clarissa, namnet på mitt yngsta barnbarn och också namn på huvudpersonen i en roman av Samuel Richardson som ingick i en föreläsningsserie som jag deltog i vid UC i London i mitten av 50-talet.

D – ”Dalkulla är du int men en dalkärring!”, sa sångarpastorn Artur Erikson när jag ackompanjerade honom hemma innan en musikgudstjänst. Detta med hänvisning till att jag var gift. Jag föddes nämligen i Falun, som jag dock lämnade vid tre månaders ålder tillsammans med föräldrarna. ”Och så är du en riktig musikant också”, la han till. Det var roligt att höra!

E – Ekonomisk har jag aldrig varit. Alltid jobbat i stället för sparat. Den sparsamme MM ser dock alltid till att det finns pengar på mitt betalkort, vilket jag är honom mycket tacksam för.

F – Fem fatala flickor är rubriken på den konstvetenskapsuppsats jag skrev om Picassos Les Demoiselles d'Avignon för några år sen.

Les Demoiselles d'Avignon av Pablo Picasso. Från nätet

 
G – Guldnyckel till den låsta dörren på baksidan av Operabaren innehade min salig exman ett exemplar av tillsammans med Slas, Cornelius Vreeswijk och en del andra.

H – Hundar har jag haft två stycken i mitt tidigare liv, en bulldog och en basset, fast inte samtidigt.

I – Ingrid, trodde jag kanske att den lilla nya prinsessan skulle heta, men nej! Vår egen lilla prinsessa, lilla Clarissa, har i alla fall namnet som andranamn efter både farmor och mormor.

Mirren med Clarissa

 
J – Jazzböna var jag redan vid 9-årsålderna och är fortfarande.

K – Kern, med förnamnet Jerome, har skrivit min älsklingsmelodi All the things you are. Här hittade jag en tidig Michael Jackson inspelning av denna melodi. Intressant!



En ung Michael Jackson sjunger All the Things you are

L – London är en stad jag alltid ser i ett rosa skimmer. Den termin som jag studerade där vid UC i mitten av femtiotalet räknar jag som en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.


M – Mina Vänner är namnet på vårt band som just nu spelar Melodier man minns. På vårprogrammet står bland annat musik av Jules Sylvain och Ulf Peder Olrog. På onsdag ska vi spela på Vikboträffen i Dagsbergs församlingshem.


"Mina Vänner" i Kimstad kyrka. Från vänster Leif, Marie, Måke, Putte och jag

N – Nejlikor kunde man köpa en bukett med femtio blommor i för en struntsumma i Menton, den lilla stad på franska Rivieran där jag tillbringade några av min ungdoms lyckligaste somrar.
O – Oscar Peterson är en av mina favoritpianister. Här spelar han I can't get started på sitt alldeles eget tekniskt briljanta vis.



Oscar Peterson spelar I can't get started

P – Pianister är jag särskilt svag för.  Errol Garner är en annan jazzpianist som är makalöst skicklig. Den här videon är roligt fotograferad eftersom fokus hela tiden är på händerna.  Den underbara låten Misty har han själv komponerat.




Errol Garner spelar sin egen Misty


Q – Queue på engelska betyder ”kö” och uttalas ”kju:”. Stackars engelska skolbarn!
R – Restaurangpianist var jag en kort tid i min ungdom. Fick betalt i matkuponger.

S – Statistik är ett ämne jag aldrig förstått.

T – Tyst i sällskap har jag väldigt svårt att vara, trots att jag verkligen försöker låta bli att prata.

U – Underbart är det att vara pensionär, jobba när man har lust, sova länge på morgonen och bestämma över sitt liv.

V – Vegetarian var jag några år som nyförälskad. Numera äter jag allt men uppskattar det mesta som MM, som fortfarande är vegetarian, lagar.
X – Xian var en upplevelse med sin terrakottaarmé. Där drack vi också öl ur små djupa tallrikar.

Y – Yoghurt åt jag för första gången i London 1957. Tyckte inte det smakade något vidare.

Z – I Zodiaken- den kinesiska - är jag en råtta liksom min yngste svärson. Vi är ”charmiga, karismatiska, praktiska och hårt arbetande” enligt zodiaken. Vi är också envisa och hämndlystna, men blir mer toleranta och idealistiska med åren som väl är.  Här kan man läsa mer om den. Här kan man räkna ut vilket djur man är.


Å – Återvändsgränd. Glömmer aldrig när jag som bussguide lurade ner en stor turistbuss ner i en sådan i Amsterdam. Han fick backa hela vägen tillbaka.

Ä – Äldre blir man med åren, men tyvärr inte särskilt klokare.
Ö – Östen Warnerbring kompade jag en gång i en låt på en dans på AF i Lund. Han spelade klarinett då vill jag minnas. 

måndag 20 februari 2012

Turner, Monet och Twombly på Moderna Museet i Stockholm


Hösten, målad av Cy Twombly. Tavlan är ca 2,5 m hög skulle jag uppskatta.  (Bilderna går att klicka större.)

En av de sista dagarna innan den omtalade utställningen på Moderna Museet i Stockholm – Turner, Monet, Twombly – togs bort i slutet av januari var vi där, Mirren och jag. Förra gången jag var på Moderna museet var det bara jag och några stycken till som spankulerade omkring i de tomma salarna. När vi kom dit denna gång på förmiddagen, ringlade sig redan en lång serpentikö av människor fram till kassorna i entrén.

Lång serpentinkö framför kassorna i entrén till Moderna museet

Vi började vår utflykt med att äta lunch i restaurangen, som också var smockfull av folk. Vi fick snart ett bord ganska nära de stora fönstren så att vi kunde beundra den vackra utsikten samtidigt som vi åt.

Clarissa var också med och fick äta medhavd lunch vid bordet


Utsikt från restaurangen över Nybroviken

I utställningssalarna trängdes massor av folk, som naturligtvis också hade kommit på att det var hög tid för dem att få se utställningen.  Det var så trångt i salarna att det inte gick att ta med barnvagnen utan Mirren fick bära Clarissa i sjalen.  Svårt att komma fram och ta kort på tavlorna var det också.


Clarissa är också intresserad av tavlorna eller kanske mer av museibesökarna. I bakgrunden kan man se hur stora Twomblys målningar är.


Den första målningen vi mötte var en av Twomblys jättestora målningar.  Påminner om granskog och vattenfall - från ljus till mörker...
Turner och Monet har jag sett tavlor av förut, men Cy Twombly var en ny storhet för mig. Jag tror inte ens att han förekom i böckerna när jag läste konstvetenskap i  Linköping för några år sedan.


Sommar - en av målningarna i sviten Årstiderna av Cy Twombly

Han skilde sig i alla fall, enligt mitt sätt att se, helt från de båda andra konstnärerna. Jag läste sen på nätet att utställningen hade de fyra elementen, jord, luft, eld och vatten som en sammanhållande länk. Alla tre konstnärerna hade skildrat dessa i sina målningar. Förvillande lika var Turners och Monets tavlor ibland.

Soluppgång, målning av J.M.W Turner


Solnedgång av Turner


Claude Monet- solnedgång


Claude Monet - Parlamentsbyggnaden i London


En målning från Venedig av Turner


Turner igen...
Twombly var inte lik någon annan jag sett. Jag var säker på att jag inte gillade honom först, men hans målningar minns jag tydligare än de andras, konstigt nog. Vad andra har skrivit om den här utställningen kan man läsa här och här. Jag tyckte det var intressant att jämföra vad recensenterna skrev om utställningen eftersom åsikterna var så olika i många fall.
Monets näckrosor, som man alltid tänkt på som något vackert och som han målade av i sin trädgård på sin ålders höst, ansåg t.ex. en kritiker bara handlade om död och förgängelse. "Den äckliga blomman" hämtar sin näring ur den smutsiga dyn på sjöns botten... 


Fascinerande med en målning som varken innehåller rött eller gult...

De här näckrostavlorna var små i jämförelse med dem jag såg på MOMA i New York när jag var där i två dagar för fyrtio år sen. Jag glömmer aldrig vilken chock jag fick när jag plötsligt kom in i ett fem-eller sexkantig litet rum där Monets näckrosor nästan täckte väggarna från golv till tak. Jag hade aldrig tidigare sett hans näckrosmålningar vare sig i böcker eller på museer.


Ännu en näckrostavla av Claude Monet
Jag är glad att Mirren var så envis med att vi skulle besöka Moderna museet. Det hade varit synd att missa en så stor konstnärlig satsning för Sveriges del, som jag förstod att utställningen måste ha varit, när jag läser alla skriverier om den.


När vi var tvungna att lämna museet lite efter två började det redan mörkna...

lördag 18 februari 2012

Fredagstema Show&Tell – Kontraster


Bilderna går att klicka större

Jag hälsar Karin Englund välkommen till fredagstemat. Hos henne kan man läsa om hur det började en gång i USA 2007, företrädesvis mellan svenskorna som bodde där. Annika i Reston berättade om detta för henne. Övriga fredagsbloggare går det att hitta på sidan till höger i min blogg.

Näst sista temat för februari är Kontraster. Om det skulle man kunna skriva mycket. Om kontraster mellan U- och I-länder, mellan Rinkeby och Saltsjöbaden, mellan svält och övergödning etc. etc. i all oändlighet. Elände som vi dagligen matas med i tidningar och teve.
Jag lämnar det därför därhän och hade från början tänkt skriva om kontrasterande färger eller andra harmlösa ämnen. Som vanligt googlade jag och kom in på en sajt som var väldigt intressant – en uttömmande beskrivning av kontraster i färger som var väldigt spännande. Här kan man hitta den.
Tog mig så en eftermiddagspromenad med kameran igen och upptäckte snart att naturen omkring mig var full av kontraster. Svart mot den vita snön stod vissnade gräs och blommor, vackert som på en tavla. Så det blev ingen utläggning om färger eller något annat utan några foton får illustrera dagens tema.












Ingen konstrast egentligen men så vackert mot snön...

Och SNART ser det ut så här...

torsdag 16 februari 2012

Gud ske lov för långpannan!

Häromdagen hittade jag en liten bok i bokhyllan som jag trodde var försvunnen för alltid. Den är utgiven på Libris förlag och heter ”Långpannans lov”. Jag fick nys om den på ett kyrkkaffe där Eva – som alltid har hand om vårt kyrkkaffe i Mogata – bjöd på ”Lättgjorda bärrutor” som smakade himmelskt. Dessutom var de bakade utan bakpulver.

Jag frågade naturligtvis efter receptet, och då tipsade hon mig om denna lilla bakbok. Den låg bland andra uppbyggliga skrifter i en monter i Sankt Laurentii kyrka och jag försåg mig med det sista exemplaret nästa gång jag var inne i Söderköping. Hundra kronor tyckte jag var som hittat.


Bilderna går att klicka större
Eftersom boken har varit försvunnen under en längre tid i min bokhylla har jag inte kunnat baka något ur den (boken alltså). Men den kröp fram häromdagen då jag försökte rensa ut böcker från hyllan. Hittills har jag bara lyckats med att rensa ut och ge bort en enda bok som jag skänkte till SPF:s lotteri och den försvann från lotteribordet innan lotteriet hade börjat. Vilket ger mig blodad tand tills nästa lotteri i maj när jag ska ackompanjera pensionärskören…
Kakor i långpanna brukar jag lyckas med något så när men nu tänkte jag försöka med matbröd. Jag har inte bakat matbröd på tjugo år – inte sen Matex, numera Willys öppnade i Söderköping påstår MM.

I "Långpannans lov" fanns ett recept på Rutbröd med mycket tuggsom verkade lockande. Och mycket tugg blev det när det blev färdigt. Men väldigt gott, tyckte jag i alla fall. Jag hällde nämligen i både ekologiskt bovete, solroskärnor, torkade aprikoser i bitar och russin utöver vad som stod i receptet. Dessutom tog jag dubbelt så mycket sirap…

Rutbröd med mycket tugg
MM tyckte i alla fall det var fullt acceptabelt men trodde nog att det hade varit lite tuggvänligare om jag hade lagt alla kärnorna i blöt en stund innan. Nästa gång ska jag ta med lite valnötter och torkade fikon också. Och kanske ännu lite mer sirap…





Lite för mycket mjöl strödde jag ovanpå, men det gick att borsta bort en del

tisdag 14 februari 2012

Hälsobluffar

Efter kyrkkaffet för några veckor sedan kom några av kyrkvännerna och jag  i diskussion om att gå ner i vikt. Det blir gärna så när jag ståndaktigt säger nej till de jättegoda kakorna och bullarna, som alltid serveras till kaffet.  En av damerna rekommenderade ett fantastiskt nytt medel som hette Betagul – det var i alla fall det namnet jag uppfattade då.

Man skulle strö en deciliter av det på filen eller yoghurten på morgonen och sen höll man sig mätt tills långt fram på dagen. Även kolesterolhalten skulle gå ner. Bara 185 kr på apoteket och det räckte i ÖVER en månad enligt min sageskvinna.


Jag stegade förstås in på vårt apotek och frågade efter Betagul. Dock kunde man inte hitta sådant preparat på datorn och receptionisten hade heller aldrig hört talas om det.  Nästa gång vi träffades vid kyrkkaffet frågade jag samma dam om det verkligen var rätt namn.
- Nej, sa hon. Det heter Betaglucan.

När jag kom hem googlade jag på detta namn och fick upp ”Menade du Betaclucare” och det var, efter vad jag förstår, äntligen rätt. Jag läste om alla fördelarna med detta preparat och bestämde mig för att skicka efter det på nätet. Det skulle bara kosta 169 kr då, frakten inräknad.
Sen klickade jag tillbaka på datorn och scrollade ner och fick upp en sajt som just handlade om Betaclucare. Detta innehöll enligt artikelskrivaren havrekli, något majsmjöl och socker. Även följande sajt, Kostdoktorn, sade ungefär samma sak. På den sajten kan man också läsa om andra hälsobluffar. Det skulle alltså bli samma effekt om man strödde en deciliter havrekli på yoghurten varje morgon och dessutom slapp man sockret.


Nästa gång jag handlade på Willys köpte jag två paket med havrekli för 14.90 styck. Jag har inte träffat min kyrkvän sedan dess, men jag ska rekommendera Willys havrekli till henne. Lite majsmjöl kan man ju alltid hälla i också…

måndag 13 februari 2012

Vinterpromenad runt Hov


I stället för att gå min vanliga promenadväg går vi upp till landsvägen. Dagsmejan smälter isen på vår lilla väg. (Bilderna går att klicka större.)
När det tvååriga barnbarnet vill någonting väldigt gärna, säger han:” MÅSTE hoppa!” om han t.ex. vill göra det i de nybäddade sängarna. Så här kändes det igår för mig också. MÅSTE gå ut och gå i det fantastiskt vackra vintervädret. Det blev en långpromenad på ca sex kilometer runt gården Hov. Eftersom MM alltid tror att jag ska falla och bryta benen om jag ger mig iväg så långt, hängde han med också.


Vi passerar Mogata kyrka - MM tog bilden i motljus


Vi slipper att gå på landsvägen sedan Ulla - socialdemokratisk politiker - ordnat så att vi fått en gång-och cykelväg längs med hela vägen.

Det här lilla huset har stått övergivet sen vi flyttade till Mogata för drygt tjugo år sedan

Här får man dock gå på vägrenen och se upp för bilarna. MM har längre ben än jag och går dessutom fortare. Han blir bara en liten prick i slutet av vägen innan vi viker av mot Hov och Skruckeby. Trädvarning, det kommer fler...

Han väntar snällt på mig då och då.

Vi är faktiskt ännu längre bort från kyrkan än det ser ut på fotot eftersom jag zoomade rejält.

En doft från den fina världen

Gården Hov ligger vackert med vidsträckt utsikt över Slätbaken

Hästar på rad, jag räknar till tio stycken. Det var väl de som bidragit till gödselhögen vi gick förbi.

Inga sockerbitar här tyvärr.

Slätbaken ligger stilla och vit.

Tröttnar aldrig på denna utsikt.

Snart är det vår...
Promenaden tog sin dryga en och en halv timma, men då stannade vi ofta och tog en del foton som synes. Inte en enda liten molntapp syntes till under hela tiden och solen värmde skönt på sina ställen. Svårt att låta bli att fotografera när det är så vackert. Men jag lovade mig själv att det inte skulle bli fler vinterpromenader det här halvåret, åtminstone inte på bloggen…

Nu är det bara en och en halv kilometer kvar hem - här går prästgårdshästarna och betar.