Födelsedagskalas

Ulrika Hydman-Vallienskål är en kärkommen present. Näst yngsta barnbarnet Casimir skulle nog gärna velat haft ett paket själv. (Bilderna går att klicka större).

Jag brukar inte fira mina födelsedagar – hade ingen fest när jag blev 50 eller 60. När jag fyllde 70 ordnade Mirren kalas för mig i Stockholm, eftersom jag inte ville vara hemma…

Men den här gången bestämde jag mig för att för en gångs skull bjuda alla mina barn, barnbarn, flick- och pojkvänner, svärföräldrar till barnen och kusin Kay, som alltid brukar vara med, till en gemensam födelsedagsfest hos oss i Mogata.

När man har uppnått den höga åldern av sjuttiofem år ska man vara glad och tacksam och inte ledsen för att man blivit så gammal. Är man dessutom frisk och kry och relativt rörlig – kan dock inte gå ner i brygga längre, som jag var fena på när jag var yngre - ska man vara extra glad. Ryggen skulle förmodligen gå av om jag försökte…

Inte heller vågar jag stå på händer eller dyka från fyrameterstrampolinen på badet som jag gillade förr. Men mycket annat gör jag fortfarande som jag faktiskt inte gjort tidigare. Har blivit vokalist i Dagsbergs Dragspelsgäng och har startat ett jazzband – Mina Vänner – tillsammans med mina vänner och blivit körmedlem i Sankt Annakören.

Alla fick inte plats här i köket utan jag fick duka i vardagsrummet också.

ALLA som jag bjudit kom vilket gladde mig oerhört, trots att många hade varit tvungna att ta bilen från kungliga huvudstaden till Mogata. Alla utom barnbarnet Johan som spelade tennisturnering i Åhus. Mirrfamiljen kom ner på fredagskvällen – kalaset skulle gå av stapeln redan på lördagen eftersom jag hade en friluftsgudstjänst, som jag inte ville missa på söndagen den 19 då jag egentligen fyllde år.

Sonen Kalle fotograferade flitigt.

Att äldsta dottern Anna är 50+ är svårt att se...

Jag bjöd som vanligt på buffé (kan inget annat när det är många) med hemgjorda köttbullar, potatisgratäng med 7 dl vispgrädde i, vilket MM inte gillade, men alla övriga gjorde. MM räknar nämligen points. Sen var det kallrökt lax i skivor, rostbiff, ostbricka, två purjolökspajer, färskpotatis och sallad. Allt gick åt till sista köttbullen utom salladen, som vi glömde att sätta fram från början…

Anna kom med både papegoja och dobbermanpinscher -egna djur som väl var och inga presenter till mig...

Yngsta dottern Mirren går på "fallande fötter" (som min salig svärmor alltid sa) och väntar barn om några veckor.

Kalles fru Mari, dottern Isabelle, mormor Gerd och Bellas pojkvän Johannes vid fördrinken bestående av smultroncider.

Till kaffet serverades mandeltårta à la Annas nya kokbok och jordgubbstårta enligt Mirren. Jag själv hade gjort tårtbottnarna för säkerhets skull eftersom Mirren är mycket skeptisk till sådana man köper. Även tårtorna gick åt, så det var en fröjd att ha lunchgäster den dagen!

Farmor Ingrid med yngsta barnbarnet Caspar i knät.

Nästnästnäst yngsta barnbarnet Oscar med flickvännen Isabelle

Li Ye - kinesisk studentska som bor hos Mirrfamiljen med kusin Kay

Mellan lunchen och kaffet tvingade jag gästerna att vandra runt huset på en tipspromenad med frågor om mig själv som jag gjort själv också. (Tipspromenad är bland det värsta MM vet så jag fick göra den i smyg).

Här har visst två lag stött ihop...

Det vinnande laget Team Kalle

Mirren och MM fick inte vara med – Mirren kunde svaren direkt på alla frågorna när jag frågade henne innan. Som den gamla lärare jag är delade jag upp gästerna i tre lag: Team Anna, Team Kalle och Team Bella. Team Kalle vann med 8 rätt av 12. Ingen kunde svara rätt på vilket år jag tog körkort och ingen gissade att jag gillade Jussi Björling bättre än Frank Sinatra t.ex.

Kalles svärfar Rolf, min svärson Jörgen och MM diskuterar kameror.

Bella, Johannes, farfar Bosse, Rolf och Casimir vid kaffebordet.

Anna med äldsta barnbarnet David vilar sig på gräset. Cilla i bakgrunden.

Fr.v. Jörgen, Bella, Johannes, Bosse, Mirren, Anders (Mirrmakens bror) och Ingrid.

Oscar i samspråk med Mirrmaken

Två glada svågerkompisar, Jörgen och Kalle

MM skötte markservicen som han brukar göra när det är fest så att jag kunde ägna mig åt mina gäster en hel del. Mirrfamiljen låg över natten till söndagen och åkte hem efter frukosten vid tiotiden. Då var MM och jag redan på väg till Arkösund för att fira friluftsgudtjänst ute till havs.

Här är alla presenter utom två amplar som hänger utanför dörren. Vackra blommor, en fin konstbok, stekpanna och grytor i teflon av Mirren, som inte gett upp hoppet om att jag ska gilla att laga mat, en gnom som ersättning för tomten Lisa som gått sönder och en fin liten Ulrika Hydman-Vallienskål.

Vad kan det vara? En bok kanske... Casimir i knät hos Mirrpappan tar hand om omslagspapperet.

MM hann med att ta en del foton mellan diskmaskinerna

Glada tjejer på festen - Mirren,  Mari, Bella och Gerd

Apropå skolavslutningar…

har jag spelat på två sådana sedan igår. Igår spelade jag i Gusums kyrka och idag i Ringarums kyrka.

Till och med läktaren hade upplåtits för föräldrar och anhöriga. Den brukar alltid vara stängd annars. (Bilderna går att klicka större.)

Gusums kyrka var som vanligt full med föräldrar och anhöriga som hade väntat i över en halvtimme på att deras telningar skulle komma marscherande. När flaggbärarna dök upp utanför kyrkporten började jag spela Äppelbo och under den tågade resten av skolbarnen in i kyrkan.

Klasserna sjöng sommarsånger i tur och ordning

Som vanligt stod sommarsånger på programmet. I Gusum spelade också tre flickor Idas sommarvisa på tvärflöjt och fem elever spelade gitarr tillsammans. Hade inte varit samma nöje att lyssna på kanske om de hade fått stå ute på skolgården eller kanske i jumpasalen…

Tre flickor spelar Idas visa på tvärflöjt.

Rektorn pratade, prästen pratade helt PK (som jag lärt mig av Annika vad det betyder). Alltså ingen risk för skolan att bli bötfälld för religiös påverkan. De barn med lite mörkare hudfärg än de flesta andras, verkade trivas både med att vara med och sjunga i kyrkan och vara bärare av den svenska fanan! De tog i alla fall sin uppgift med stort allvar…

Som avslutning sjöng alla Du gamla du fria så att taket lyfte sig. Den blomstertid nu kommer var naturligtvis med tidigare, men I denna ljuva fick finna sig i att bli ersatt av En vänlig grönskas. Den är nämligen mer PK…

Som ackompanjemang till uttåget – visste inte om innan att det skulle bli ett sådant också – spelade jag Vi gå över daggstänkta berg, fallera. I Ringarum fanns inte Idas sommarvisa på programmet så där spelade jag den som postludium i stället. Jag tycker den visan hör till sommaravslutningen lika mycket som Den blomstertid!

Sommarlovet har börjat...

Fredagstema Show&Tell - Den blomstertid nu kommer…

för några, inte för alla! Erika har satt rubriken på fredagstemat denna vecka vilket faktiskt kanske kan ge upphov till en diskussion bland fredagsbloggarnas kommentatorer. Skolverket dvs. den socialdemokratiska majoriteten och vänstern på den tiden det begav sig, har nämligen bestämt att det möjligen kan få has skolavslutningar i kyrkor på villkor att det inte ska sjungas psalmer med gudligt innehåll eller läsas böner eller välsignelse.  

Helst ska förstås sommaravslutningen hållas på skolgården och i händelse av regn i den svett och mögeldoftande gymnastiksalen, eftersom de flesta små skolor inte har någon speciell samlingssal att vara i. När det gäller vinteravslutningen är det dock inte lika kristallklart från skolverkets sida. Barnen kan förstås inte vara utomhus i femton graders kyla och snöstorm så kyrkan mitt i byn med julgranar och levande ljus är här ett visst alternativ till gympasalen.

Men julkrubban får dock inte stå framme – något barn kan ju förledas att gå fram och titta på Jesusbarnet som ligger i krubban flankerad av Josef och Maria och fråga vem det är! Framför man ett julspel med sagda personer i huvudrollerna kan skolan bli bötfälld, läste jag i Kyrkans Tidning nr 22. Helst ska inte prästen heller vara med...

När det gäller eventuella psalmer är det fritt fram från skolverkets sida för de två första verserna av Den blomstertid nu kommer, eftersom inte Gud och Jesus förekommer  i texten. I denna ljuva sommartid måste däremot vara svartlistad. För den som har glömt texten låter den så här:

I denna ljuva sommartid/gå ut min själ och gläd dig vid/den store Gudens gåvor…

På julen är det svårare att hitta psalmer utan Jesusbarnet, så det är ett dilemma. För är man i kyrkan hör det ju till att man sjunger en psalm i alla fall.

Varför har det blivit så här kontroversiellt med vår fina gamla tradition att ha skolavslutningarna i kyrkan? Man skyller på att barnen som tillhör andra religioner tar skada etc.etc. Vad jag vet har det gjorts undersökningar bland muslimska föräldrar som till allra största delen var positiva till avslutningar i kyrkan eller inte brydde sig. En undersökning som kyrkokansliet gjort nyligen visar att endast 15% av alla föräldrar är mycket eller ganska negativa till avslutningar i kyrkan. Kyrkans tidning nr 22.

Det kan ju också vara roligt för ett barn att få uppleva stämningen i en vacker kyrka och få höra en kyrkorgel för första gången i sitt liv. Eftersom det brukar bli många tillfällen att besöka svenska kyrkan som vuxen vare sig man är kristen, muslim, buddhist eller ateist – t.ex. på bröllop, dop eller begravning – kan det ju vara bra för ett barn att uppleva att kyrkan inte är en farlig plats utan kan förknippas med en odelat positiv upplevelse, som ju en skolavslutning ändå är, oavsett var den hålls.

Det är konstigt att vissa av våra svenska traditioner, som t.ex. midsommarfirande med fylleri och misshandel i sitt kölvatten i många fall, omhuldas så varmt medan man försöker förbjuda andra lugna och trevliga sådana. Någon på BRIS kanske kan berätta om hur många barn som ringer efter jul- och midsommarfirande till dem jämfört med efter skolavslutningarna i kyrkan…

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är…

Kristi Himmelsfärdshelgen på Öland.

Strandängen vid slutet av promenadvägen. (Bilderna går att klicka större).

Jag har alltid tyckt att Öland är vackert, men aldrig har jag sett landskapet så vackert som under Kristi Himmelsfärdshelgen.  Det kanske berodde på alla tusentals oxlar som stod i full blom så snart vi kom norr om Borgholm. Har aldrig tänkt på att oxeln var så vanlig häruppe tidigare…

Vägen till sommarhuset

Syrenerna, som var i det närmaste överblommade i södra delen, blommade också utmed landsvägen. Alvaret var täckt med en ljuslilarosa matta av blommor – gissar på åkervädd men är inte säker eftersom vi inte hann stanna och titta. Säkert kan någon av bloggvännerna hjälpa mig med namnet på blommorna!

Syrenbusken utanför köket

Mirrfamiljen hade redan installerat sig i sommarhuset och väntade på leveransen av det nya köket som de skulle montera själva. Klockan sex på onsdagskvällen kom så äntligen lastbilen till de små pojkarnas stora förtjusning. Vädret var strålande med friska vindar, men vi kunde i alla fall sitta ute på verandan och äta samtliga måltider under helgen.

 Lunch på verandan. Mirrmaken och Caspar har eget bord till höger.

Den snälla chauffören lät barnen "köra" lastbilen medan han och kompisen bar in köket i huset.

Ingen gudstjänst på torsdagen men idogt spikande, borrande och hamrande. Mirrmaken lyckades med att sätta ihop samtliga stommar, några lådor, vridbart hörnskåp för kastruller och stekpannor, installera kylskåp och frys och sätta in mikrovågsugnen. Hjälp hade han av MM och storebror Casimir, som snart fyller fyra.

MM hjälper Mirrmaken med monteringen av ett skåp under överinseende av pojkarna

Bra att få lära sig hantera skruvdragaren redan i unga år.

På fredagen var vi barnvakter eftersom Mirren och Mirrmaken behövde åka till Kalmar för att handla viktiga grejor som fattades till köket. MM och jag tog en långpromenad med barnen ner till stranden för att kasta stenar i vattnet och kika på alla kossor, som gjorde oss sällskap under nästan hela promenaden.

 Casimir och Caspar på väg till stranden

Kul att trampa i komockan

En nyckelpiga fångar intresset...

Törstiga kossor och...

Vädret var fortfarande underbart och med undantag av att Caspar, som snart blir två, då och då klagade över att hans mamma aldrig kom hem, gick dagen utan större bekymmer.

Caspar tycker pinnar är mycket intressanta.

Casimir paddlar båten med sitt älskade skohorn

På hemväg från stranden

När föräldrarna kom tillbaka på kvällskvisten åkte MM hem till Mogata för att vattna och se till huset. Jag tog naturligtvis chansen att stanna kvar och åka tillbaka med Mirrfamiljen. Monteringen av köket fortsatte dagen därpå och både diskbänk och bänkskiva kom på plats.

Caspar och Casimir tittar ut ur fängelsehålan där Mirrmaken håller på att fixa rören.

Invigning av den nya sticksågen för att såga av den hårda ekskivan 

På eftermiddagen gick vi de hundra meterna ner till familjen ”egen” sandstrand, den som vi ser från vardagsrummet. Vattnet i det långgrunda havet var i det närmaste kroppstempererat, så pojkarna kastade sig i vattnet och plaskade och ”simmade” av hjärtans lust.  De nyfikna kossorna var också med om årets första bad.

Mirren och Casimir på väg till stranden

Bäst att hålla sig intill mamma i alla fall...

Så var det färdigbadat för dagen. Caspar har hittat en sten att kasta.

Kvällen kom med en underbar solnedgång och sång av näktergal och kvackande av sjöfåglar. Det var med sorg i hjärtat vi packade ihop på söndagen och gav oss iväg hemåt igen.

 Utsikten från vardagsrumsfönstret...

och från gäststugan där MM och jag bodde

Nästa gång vi kommer dit finns det nog inga hundlokor kvar, förhoppningsvis ses vi igen nästa sommar...

En sista bild från trädgården innan vi far hem...