Ett humle-bi

Glasskulptur av Milan Vobruba (bilden går att klicka större)

Jag har fortfarande Mirrens disputation i färskt minne – inte minst genom att nästan alla som jag träffat tydligen läser sin tidning mycket noga. Jag skulle tro att 80% av alla hushåll här i regionen har NT som husorgan. De gratulerar ömsom mig och ömsom vår dotter och tycker att artikeln i tidningen var trevligt skriven och att fotot var bra. Det är ju roligt. Annars brukar allt vara glömt dagen efter något har skrivits.

Som doktorspresent av oss hade Mirren fått monetär hjälp med disputationsfesten. Men jag ville förstås att ändå att hon skulle få någonting som minne. Då kom jag på att jag skulle kunna köpa någonting som Milan Vobruba hade gjort. Sen jag skrev om adventsljusstaken

i ån vid kvarnen där han har sin ateljé, har jag varit nyfiken både på honom och på hans glasskulpturer och målningar.

Så jag åkte dit en fredagseftermiddag efter en begravning och hälsade på. När jag kom upp på andra våningen i den gamla kvarnen, där han hade sin egentliga utställning, blev jag faktiskt tårögd.

Så mycket underbart vackra och spännande glasskulpturer, skålar, vaser och fat på ett enda ställe har jag aldrig sett tidigare i mitt liv. Denna enastående skickliga glaskonstnär ska ha utställning på ett galleri i Norrköping i slutet av februari. Då ska jag gå dit och ta med mig kameran så att jag kan få några bilder till bloggen eftersom jag (naturligtvis) hade glömt kameran hemma denna dag.

Jag köpte till slut ett bi, eller kanske var det en humla till Mirren. Jag hade gärna velat köpa ängeln som man kan se bild på om man går in på Vobrubas hemsida (som jag länkat till ovan) – men min kassa räckte inte till denna. Mirren var mycket nöjd med sitt humle-bi i alla fall. Det ska få stå och glittra på hennes piano har hon lovat.

Humle-biet blev mycket vackert inslaget i ett paket, som ni kan se här nedan. Milan Vobrubas fru, som slog in det (det tog nog en kvart) är också konstnär som synes.

Apropå adventssljusstaken var det inte Milan Vobruba som har gjort den. Han var mycket noga med att påpeka detta för mig. Det är istället ett frivilligt och gemensamt arbete av olika hantverkare i Gusum. En fin idé som de ska ha all heder av.

Vackert paket inslaget av Fru Vobruba

Britta-Cajsa berättar

Vet ni vem det här är? Nej, det är inte Bloggblad utan Britta-Cajsa. Åtminstone just igår i alla fall. Var och lyssnade till en enmansshow med henne i går kväll i Gamla Gymnastiken i Söderköping. Tillsammans med ca 40 stycken andra – mest pantertanter och dito gubbar som vanligt.

Det var mycket trevligt och intressant. Bloggblad – för det var ju faktiskt hon i alla fall – har släktforskat och fått fram mycket intressanta fakta om sin mormors mormor som hette Britta-Cajsa. Det är dessa fakta som ligger grund för hennes dramatiserade berättelse. Här kan man läsa om den själv.

Iförd sjalett, sjal och förkläde, berättade Britta-Cajsa livligt och med stor humor om sitt liv på 1800-talet i drygt en halvtimme utan uppehåll. Alla åhörarna lyssnade mycket intresserat hela tiden och inte ett knyst hördes utom lite skratt och fnissningar då och då.

Britta-Cajsa sjöng även med inlevelse ett par sånger som hon gjort texten till själv. Sången klingade utmärkt väl trots den dåliga akustiken. Jag måste erkänna att jag blev mycket imponerad av Britta-Cajsas sångförmåga – har aldrig tidigare hört min goda vän sjunga solo i något större sammanhang, mest bara i sällskap med undertecknad…

Rapport från Mirrens disputation

Mirren är glad över att disputationen är över (Bilden går att klicka större)

Så kom den äntligen förra torsdagen - Mirrens disputationsdag - som vi väntat på med sådan spänning. Här kan ni läsa en artikel som kom samma dag i NT om henne och hennes avhandling i företagsekonomi. Själva disputationen ägde rum i en stor amfiteatersal (om det nu heter så) på universitetet i Linköping. Klockan ett var salen nästan fullsatt av professorer, doktorer, doktorander, släktingar och vänner till Mirren.

Opponenten, en stilig yngre (jag tycker numera att alla som är under 50 år är yngre) professor från Lund, fanns också på plats tillsammans med Mirrens tre handledarprofessorer samt betygskommittén, bestående av en kvinnlig professor från Uppsala och två manliga professorer, den ene från Linköping och den andre från Lund. Mirren såg väldigt ensam ut där hon satt vid katedern längst ner i salen. Opponenten stod upp hela tiden vid sin kanon – ett ytterligare övertag över den stackars respondenten.

Spänningen hos auditoriet var stark men mattades en hel del när opponenten inledde med att tala om att han tyckte att avhandlingen hade varit en mycket intressant och spännande läsning. Alla drog en suck av lättnad och lutade sig tillbaka i bänkarna. Disputationen blev lättsam och underhållande med många skratt och leenden. Mirren svarade på varje fråga med ett minst fem minuter långt anförande utan någon paus och med minsta minimala andning. Ibland la hon in lite meningar och ord på kinesiska till åhörarnas förnöjelse...

Mirren kunde sin sak på sina fem fingrar och hon gjorde sitt bästa för att visa det också. Hon har arbetat på denna sin avhandling sedan 2001 och dessutom tillbringat ett år på Volvo Lastvagnars huvudkontor i Peking. Samtidigt som hon forskade arbetade hon på kontoret och blev snart alltiallo där.

Ett stort plus i kontakterna med det kinesiska företaget var också att hon talar kinesiska, vilket ingen av de anställda svenskarna på huvudkontoret gjorde. Man kunde inte undgå att märka att både opponenten och betygskommittén var roade och lite imponerade av hennes kunskaper och den information om företaget som hon skaffat sig under denna tid. Och väldigt nyfikna...

Efter nästan tre timmar var själva disputationen slut och alla samlades i sällskapsrummet på ekonomiska institutionen för att invänta betygskommitténs beslut – att godkänna avhandlingen eller inte. Under tiden bjöd institutionen på champagne, cider och tårta.

Efter en kvart kom de tre professorerna tillbaka och meddelade den förväntansfulla församlingen att avhandlingen blivit enhälligt godkänd och med acklamation efter vad jag förstod. Opponenten talade också om för mig att han aldrig tidigare mött en doktorand som kunnat så mycket om sitt ämne. Underbart för en mamma att höra...

Efteråt på kvällen blev det fest för 45 personer på Ekoxen i Linköping. Festen inleddes med mousserande vin och mingel. Lillmirren var för dagen iförd nyköpt lite för stor sjömanskostym och dito mössa (ska be farmor om foto då jag inte hann att ta några kort på honom) och sprang omkring bland alla minglare och hade roligt.

Till förrätt serverades ”Toast Skagen toppad med löjrom” till varmrätt ”Friterad kycklingtub fylld med dragon och citron samt paprikapesto, vitlök- och persiljerostade morötter samt potatisgratäng” och till efterrätt ”Passionsfruktpaj med karamellglass och tropiska frukter”. Vitt vin till förrätten och rött till varmrätten. Kaffe och te till efterrätten.

Jag drack inte någon alkoholhaltig dryck under hela dagen eller kvällen eftersom jag hade lovat ackompanjera allsångerna (som jag hade fixat kvällen innan – kom inte i säng förrän halv två) och skulle hålla tal (eftersom MM avstod).

Mitt tal blev lika långt som Obamas invigningstal – 20 minuter – men alla lyssnade snällt och applåderade efteråt. Jag hade lärt mig det utantill (som Obama) och i talet ingick också en minilektion hur man skriver kinesiska tecken. Som MM anmärkte torrt när jag kom tillbaka – det märks att du har varit lärare…

Jag är innerligt tacksam att allting gick så bra och naturligtvis oerhört stolt över att dottern omsider har blivit ekonomie doktor. Mirren var trött, men mycket lycklig och nöjd med hela dagen när vi skildes åt på natten.

Avhandlingen är en tjock bok på 354 sidor på engelska med titeln THE CHINESE VOLVO Sino-Foreign Joint Ventures and Perceived Performance

Den efterlämnade väskan

Några av väskorna som kommit bort och tillbaka igen genom åren (bilden går att klicka större)

Jag har en ofta återkommande mardröm som gör att jag vaknar med en viss panikkänsla. Så oerhört tacksam jag är sen att det bara var en dröm...

Det är min handväska som spökar. Jag är ute på de mest skiftande äventyr, jag åker tåg eller flyger, är på restaurang (något som är mycket sällsynt utom i drömmen), ute i något varuhus någonstans eller - ve och fasa - i någon skola...

Den gemensamma nämnaren för alla dessa drömmar är att jag inte hittar min väska någonstans. Det är inte så att någon har tagit den ifrån mig – jag själv har lagt den någonstans men vet inte var. Jag står således utan pengar att betala på tåget, restaurangen eller var jag nu befinner mig.

Inte heller kan jag ringa någon för att bli hämtad eftersom mobilen ligger i väskan. Bilnycklarna finns ju också där, så jag kan inte komma in i bilen för att köra hem. Dessutom brukar jag inte veta var jag har ställt bilen i drömmen så det spelar ingen roll. Någon hjälpsam människa i närheten finns aldrig - jag är alltid helt ensam...

Det finns förstås lite verklighetsunderlag till denna dröm, annars hade den väl inte varit så envis. För något år sedan hade jag t.ex. just kommit hem från stormarknaden i Söderköping där jag inhandlar det mesta av livets nödtorft. När jag hade burit in alla matkassarna som jag hade i bagaget på bilen saknades handväskan. Denna gång hade jag haft bilnycklarna i fickan och inte i väskan så det gick bra att köra hem ändå ...

Blixtsnabbt flög det igenom hjärnan allt vad som måste göras – spärra Visa-kortet och mobilen omedelbart, nytt körkort och nya dyra hörapparater som jag borde ha i öronen och inte i väskan för tolvtusen kronor (apparaterna alltså, inte väskan) så småningom…

Nycklarna till huset hade jag i en kedja i jeansen så att jag kunde låsa upp ytterdörren. Det slog mig då att jag måste ha glömt väskan i kundvagnen.

Varför i hela friden tog jag inte ut den och la den i bilen när jag packade in i stället för att dra den med mig när jag ställde tillbaka vagnen? En vädjande och enträgen bön till Vår Herre om att det fortfarande skulle finnas ärliga människor hann jag med innan jag med darrande händer slog numret till stormarknaden.

Jodå, väskan fanns att hämta i kassan. En snäll och ärlig medmänniska hade lämnat in den. Det var en oerhörd lättnad när jag fick igen den och kassörskan fick en kram av bara farten.

Andra väskor tidigare under åren har också blivit efterlämnade (som P-O Enquist skriver många hundra gånger i Kapten Nemos Bibliotek som jag nyss läst ut, inte om väskor men om den lille pojken och annat).

En på soptunnan hemma som jag kom ihåg att den stod där när vi hade parkerat i Norrköping två mil hemifrån. MM, som var med, sa inte ett ett enda hårt ord utan vände bara och åkte hem med mig och hämtade väskan, som stod kvar på soptunnan där jag lämnat den - något som jag aldrig kommer att glömma...

En blev efterlämnad på gatan utanför dagis när Mirren var liten. Då hann jag bara några kilometer innan jag kom ihåg det. En har jag hämtat på spårvagnskontoret på den tiden jag var enastående mamma och inte hade bil…

Det värsta i den vägen var kanske bara för några år sedan då jag studerade i Linköping ca 60 km hemifrån. Fast då gällde det min portfölj. Jag skulle hålla mitt enda föredrag den terminen på ett seminarium i engelska och hade ordentligt packat ner alla anteckningar och OH-blad i portföljen.

Jag vill minnas att föredraget skulle handla om Frederic Douglas, den stridbare slaven, fallen efter vit far och färgad mor. Som alltid var jag i god tid en halvtimme före utsatt tid. Tyvärr fanns det ingen portfölj i bilen. Jag hade glömt att lägga in den, det kom jag faktiskt ihåg…

Jag haffade raskt en studentkompis och bad henne meddela att jag skulle bli lite sen p.g.a. detta missöde. Vände och åkte hem de 60 kilometerna, la portföljen i bilen och åkte tillbaka samma väg. Jag kom till Linköping en halvtimme innan seminariet var slut och fick hålla mitt föredrag som tog exakt 7 minuter.

Livet efter jul

Mirrpappan och Lillmirren åker rulltrappa i Skärholmens centrum (Bilden går att klickar större)

Nu har den kommit och gått – julen. Ävensom vinterkräksjukan. Var i Stockholm första helgen på det nya året för att hälsa på Mirrfamiljen. Lillmirren hade kräkts på söndagsmorgonen och även senare på dagen – men det var inte något som vi tänkte särskilt mycket på. Småbarn får ju ofta lite ont i magen…

Vi åkte hem i godan ro på söndagskvällen. Måndagen var lugn men efter några timmar efter att jag gått och lagt mig på kvällen vaknade jag av ett intensivt illamående. Hann precis upp på toa innan allt vad jag ätit under dagen hamnade i toalettskålen. Trodde jag, haha! Fem gånger var jag uppe den natten – och till sist var magen äntligen tom t.o.m på den allra sista lilla galldroppen.

På tisdagen skulle jag traditionsenligt ackompanjera Sankt Ragnhilds- och Wijkakören på deras musikgudstjänst på Trettondagen. Jag kände mig inte särskilt bra, men illamåendet hade i alla fall gått över. Ingen aptit – åt inte något annat än lite risgrynsgröt de följande dagarna.

På onsdagen hade jag en begravning, på torsdagen två och på fredagen en. Dop på lördagen och familjegudstjänst på söndagen. I ett sånt här jobb kan man inte bara vara hemma – det är ont om kantorer, i synnerhet under julhelgen och tiden därefter.

För att göra en lång historia kort – därav den ofrivilliga bloggpausen.

Och inte lär jag väl kunna sitta i lugn och ro vid datorn så mycket den närmaste tiden heller. Mirren ska disputera den 22 januari och till dess ska jag författa ett tal. MM vill absolut inte och någon förälder måste ju säga nåt. MM ska föreviga hela disputationen och efterföljande fest med sin kamera har han dock lovat.

Jag måste också berätta att jag håller på att läsa en helt underbar bok, åtminstone för oss damer som uppnått den aktningsvärda åldern av 60 år. Helt aktuell för mig också även om det var ett tag sen jag var så ung...

Nämligen Cecilia Hagen, Kulla-Gulla stretar vidare.

Kulla-Gulla stretar vidare - läs den!

Rekommenderas till alla kvinnor 55+ och även till alla yngre chefer eller rektorer eller andra arbetsledare. Kanske det även vore något för barnbarnen att läsa … Det var längesen jag skrattade så igenkännande och så gott i alla fall.

Jag skrev nyss att jag inte hade någon aptit på nästan en vecka och åt mycket lite under denna tid. Glatt ställde jag mig på vågen häromdagen för att kolla in hur mycket jag hade gått ner. Den visade på ett halvt kilo mer än tidigare. Visst är det konstigt…