Fredagstema - Show and Tell - Inspiration

Annika - Life in the Suburb med hjälp av Desirée har åtagit sig nästa månads värdskap för fredagstemat.

Övriga fredagsbloggare:
Västmanländskan, Nilla, Simone, Desiree, Annika, Anne, Petra, Millan, Anki, Cecilia, Leopardia, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Lena, Erica, Marie, Saltistjejen, Lia, Marina, Jennie, Anna, Maisoui, Ingabritt, Emma, Kristallena, Christel, Moster Mjölgumpa, Musikanta, Norrsken och Stjärnfall, Taina, Sparkling, Marskatten, Sara, Lisa, Bollebygdsbo, Birgitta, Annika Life as I see it, Petchie, Curieux, Minerva

Säg till om det kommit med någon ny eller om jag glömt någon!

/strong>
Vad tänkte jag på egentligen när jag hittade på att vi skulle skriva något om INSPIRATION? Det är ju ett ämne som är överväldigande på alla sätt. Från den ursprungliga betydelsen av att ”blåsa liv i” eller ”väcka till liv” till den mer moderna betydelsen av ”kreativitet”, vanligtvis påverkad att någon yttre omständighet enligt Wikipedia.

Jag vet inte hur många meningar som innehöll ordet ”inspirerad” eller ”inspiration” som jag hittade i gårdagens skörd av reklambroschyrer. Dessa, enligt dem själva, inspirerar alla till vackrare trädgård, vackrare hem, vackrare hy eller kropp, trevligare pingsthelg med godare mat etc. etc.

Grundbetydelsen av ordet måste tydligen vara positiv. Man kan förmodligen därför inte säga: ”Jag blev inspirerad att börja banta när jag såg hur tjock jag var på senaste fotot.”

Eller: ”När jag var i Paris senast och upptäckte att jag inte alls kunde göra mig förstådd ens på engelska blev jag inspirerad att gå med i en studiecirkel i engelsk konversation.” Eller kan man?

Man blir för det mesta inspirerad av något trevligt eller vackert, någonting fint man läst eller hört eller sett. Fast jag blev faktiskt inspirerad att börja städa i garderoberna och under kylskåpet efter några program i TV av ”Rent hus”. Det höll i sig nästan en vecka.

Jag hör nämligen till dem som har mycket lätt för att bli inspirerad. Ibland med mindre lyckat resultat. Som när jag gick förbi stickaffären för något halvår sen och fick se den sötaste lilla aranstickade tröja som hängde i fönstret. Skulle passa Lillmirren perfekt.

Efter lång tid och diverse sorger och bedrövelser – jag hade nämligen inte förstått att jag skulle sticka mönstret från höger till vänster i stället för tvärtom – så blev den i alla fall färdig. Nu är den för liten och jag bävar för att sticka färdigt den, som jag började på, men som blev för stor redan från början och där mönstret blev upp och nervänt av ovanstående orsak…(Jag köpte genast nytt garn i annan färg och började om när jag upptäckte att bakstycket som jag lyckades sticka färdigt blev alldeles för stort).

För det mesta brukar inspirationen komma direkt när jag äntligen sätter mig ner i lugn och ro, vid datorn eller vid orgeln eller pianot. När jag googlade på ”inspiration” fick jag upp mängder med intressanta sajter som verkligen gav mig inspiration till det här inlägget. Risken är bara att man blir fast och sitter och läser i stället för att skriva själv…På den här inspirationssajten hittade jag t.ex. den lilla dikten som jag tycker är fin.

I'll Paint You A Rainbow
Grace E. Easley

I'll paint you a rainbow to hang on the wall,

to brighten your heart when the gray shadows fall.

On a canvas of joy outlasting the years,

with a soft brush of sweetness to dry all your tears.

I'll paint you a rainbow with colors of smiles

That glow with sincerity over the miles.

On a palette of words I will tenderly blend

Tones into treasures of sunlight and wind.

I'll paint you a rainbow that reaches so wide,

Your sights and your sorrows will vanish inside,

And deep in the center of each different hue,

A memory fashioned especially for you.

So lift up your eyes, for suspended above,

A rainbow designed by the fingers of love...

Bilden är från Norskolan som bedriver Bifrostpedagogik

Casimirskan - nyaste språket

Med anledning av den senaste tidens språkdiskussion kan jag meddela att ett nytt språk har sett dagens ljus - nämligen Casimirskan. Den beskrivs utförligt här av Mirren, nyetablerad forskare och uttolkare av detta nya språk.

Det har viss släktskap med övriga europeiska tungomål men talas tyvärr ännu bara av en mycket liten del av befolkningen. Inte heller är det många som ännu lärt sig språket. Mirren, som talar kinesiska, anser att det också företer vissa likheter med mandarin.

Den som är språkintresserad kan ha mycket mycket att hämta här. Det är framför allt intressant att ta del av ordbildningen och övrig meningsuppbyggnad. Även ur uttalssynpunkt kan det vara givande att besöka denna nystartade lingvistiska blogg...

Jag lyckönskar alla språkintresserade till en givande lingvistisk upplevelse...

Fredagstema - Show and Tell - Förnamn

Johan III Kasimir, kung i Polen 1648 - 1668

Annika - Life in the Suburb med hjälp av Desirée kommer att stå för fredagstemat i juni (om de inte har ångrat sig... )

Övriga fredagsbloggare:

Västmanländskan, Nilla, Simone, Desiree, Annika, Anne, Petra, Millan, Anki, Cecilia, Leopardia, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Lena, Erica, Marie, Saltistjejen, Lia, Marina, Jennie, Anna, Maisoui, Ingabritt, Emma, Kristallena, Christel, Moster Mjölgumpa, Musikanta, Norrsken och Stjärnfall, Taina, Sparkling, Marskatten, Sara, Lisa, Bollebygdsbo, Birgitta, Annika Life as I see it, PetchieCurieux, Minerva

Säg till om det kommit med någon ny eller om jag glömt någon!

Finns det egentligen någon som är nöjd med sitt förnamn? Jag själv avskydde mitt eget när jag var liten. Min farmor, som var döv, men som man kunde prata med genom en svart lur, hette Ingrid och min mormor hette Elisabeth så jag fick heta Ingrid Elisabeth efter dessa gamla damer.

Tydligen var inte mina föräldrar helt nöjda med mitt namn heller, eftersom de, ända tills jag övergav föräldrahemmet temporärt vid 16 års ålder, kallade mig för Kickan. Det gjorde alla mina klasskamrater också och alla övriga släktingar. När jag blev äldre började min mamma kalla mig för Ingrid, men hon tyckte väl att det lät så konstigt att hon helst undvek att säga mitt namn alls…

Det var bara lärarna som kallade mig för Ingrid under min skoltid, vilket inte gjorde det hela bättre. Det värsta var de som sa Ing-rid med tonvikten på första stavelsen. Något bättre var de som sa Ingrid på småländskt vis med jämn betoning på båda stavelserna. Som Gunnar som rimmar på brunnar i Viktor Rydbergs Tomten.

Drottning Ingrid av Danmark kanske inspirerade till min farmors namn

Utomlands var dock Ingrid ett hett namn när jag var ung

Förnamnet talar ofta om ungefär hur gammal man är. På äldreboendena, där jag ofta spelar, träffar jag många som heter Ingrid, Kerstin, Gun eller Maj-Britt eller med andra sammansatta förnamn. I min klass i flickskolan gick fyra Birgitta, två Inger och en Inga och ett par tre Margareta. Många hade dubbelnamn som Anne-Charlotte och Marie-Louise. Men någon som hade Emma, Anna eller Elin som tilltalsnamn fanns inte på hela skolan.

Tänk om jag hetat Camilla eller Carina! Då kanske folk hade trott att jag var närmare sextio än sjuttiotvå…

Eftersom jag ofta spelar på dop, så jag hör många namn, både vackra och ibland, som jag tycker, lustiga. Vid det senaste dopet hette den lille pojken Lex. Man får ju inte längre säga ”döptes till”, namnet ska redan vara klart innan dopet.

Och jag såg också en liten kille i lokaltidningens ”Välkommen till världen” som hette Lexus. Lex betyder lag som alla vet, vi har ju t.ex. Lex Sarah. Fast OK, Lage finns ju förstås och Lex är väl en lite finare variant då.

Min mormors förnamn var Esther, vilket jag då tyckte var alldeles fasansfullt fult. Nu är det ofta små flickor heter så – eller t.o.m. Hjördis och Iris, trots att jag trodde att det skulle dröja ännu en generation innan de namnen blev moderna igen. Svea och Göta har ännu ingen av ”mina” dopflickor hetat. Men idag döptes lilla Selma, så det kanske inte dröjer så länge i alla fall…

Bland pojknamnen lyser Göran, Bengt och Gunnar helt med sin frånvaro, åtminstone som tilltalsnamn. Erik, Karl och Gustav förekommer däremot ganska ofta. Min farfar hette Oscar och min morfar August, namn som också kommit tillbaka – i synnerhet Oscar, som fortfarande efter tjugo år verkar vara lika omtyckt.

Engelska namn bland pojkarna har varit populärt sedan filmen slog igenom. Mina klasskamrater i småskolan - sen blev det unisexklasser - hette bl.a. Cary, Gary och Johnny. Av de svenska var dubbelnamnen oerhört vanliga som t.ex. Jan-Olof, Karl-Erik och Per-Åke! När jag gick i pension 2001 hade jag många Ronny, Ricky eller Jimmy bland mina elever. Men några med det namnet har jag inte träffat på bland doppojkarna under de senaste fem åren. Däremot en del Kevin, Liam och William.

De namn jag kommer ihåg bäst från dopgudstjänsterna under årens lopp är Harley David och Anna Nicole.

Lillmirren heter Casimir efter sin mamma Mirren och efter sonen till Sigismund (Vasa), Johan II Kasimir. Han var kung i Polen 1648 – 1668 men fick avsäga sig alla anspråk på den svenska tronen, läste jag i Wikipedia.

Casimir IV på sin egen lilla tron

Fredagstema - Show and Tell - Apropå språk…

Jag kan redan nu berätta att Annika - Life in the Suburb med hjälp av Desirée har erbjudit sig att stå för fredagstemat i juni. Spännande, Annika och Desirée, att se vad ni kommer att hitta på!

Övriga fredagsbloggare:Västmanländskan, Nilla, Simone, Desiree, Annika, Anne, Petra, Millan, Anki, Cecilia, Leopardia, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Lena, Erica, Marie, Saltistjejen, Lia, Marina, Jennie, Anna, Maisoui, Ingabritt, Emma, Kristallena, Christel, Moster Mjölgumpa, Musikanta, Norrsken och Stjärnfall, Taina, Sparkling, Marskatten, Sara, Lisa, Bollebygdsbo, Birgitta, Annika Life as I see it, PetchieCurieux, Minerva

Först av allt vill jag rekommendera en rolig och lite annorlunda bok av lingvisten Mikael Parkvall med titeln Lagom finns bara i Sverige. Den är både tänkvärd och vansinnigt rolig på sina ställen. Här kan du läsa mer om honom.

Vad sägs om dessa slumpvis utvalda rubriker där våra myter om språk sågas hänsynslöst och mycket humoristiskt:

Hur många språk finns det i världen?
Eskimåerna har en fantasiljon ord för snö.
En kärring är någon man håller kär och andra etymologiska myter.
Världens gamlaste språk.
Den renaste svenskan talas i Nyköping.

Mikael Parkvall belyser hela tiden sina påståenden med exempel ur artiklar ur svenska tidningar eller andra media. Vad sägs om detta? ”Malula i Syrien är den enda ort i världen där man talar arameiska – ett fyratusen år gammalt språk” (Rapport 2007-07-06).

Hans kommentar till detta blir – ”Arameiska talas för övrigt inte enbart i Malula utan även på åtskilliga andra ställen, däribland Botkyrka och Södertälje – båda belägna mindre än fyra mil från Rapportredaktionen”.



Efter detta övergår jag till några språkliga iakttagelser mera IRL. Om det möjligen kan ha undgått någon så kan jag berätta att jag har ett barnbarn – Lillmirren – som fyller två år andra juli. Det är fantastiskt intressant att följa hans talutveckling.

Han och jag har en del gemensamt när det gäller språket – åtminstone när jag inte har mina hörapparater på mig. Jag har nämligen något nersatt hörsel och hör ibland bara vokalerna och språkmelodin när någon talar. Precis som Lillmirren. "Grävskopa", favoritordet framför alla andra, blir alltså "ä - o - a". Han har förstås länge kunnat säga m, n, p, b, och d (mamma, pappa, dä, och baaam) men jag tror inte jag hört några andra konsonanter. Mirren får väl protestera om hon vill…

Men framför allt är det språkmelodin som han tillägnar sig i mycket snabbt. Med sina vokaler talar han ren östgötska (som sin mamma) trots att hans pappa är infödd stockholmare och han är på dagis med stockholmsbarn hela dagarna. Han säger ”Ä – ä” med stort eftertryck på bägge vokalerna när han inte vill göra eller ha någonting. På östgötska ”Nae – ä”. Ungefär med samma betoning som vi säger: ”Jag vill ha en MOROT och inte en banan”. (Om vi inte är norrlänningar förstås !) Och ”A –a” och går upp med rösten i slutet som vi brukar göra när vi håller med om något. ”JA – a, det stämmer bra”.

Han säger ”MIN” om allt som han vill ha och som han anser är hans (vilket är det mesta som kommer i hans väg), med samma indignation och röstläge som vi skulle göra om någon tog ifrån oss något som vi tyckte om. ”Nej, den är faktiskt MIN och inte din!”


Lillmirren, Mormor och Mirren på promenad i Söderköping Första Maj

Och när han visar på sitt eget huvud och bordskanten där han råkade slå i huvudet häromdagen säger han ”baaaaam” med precis så ledsen röst och intonation som vi skulle ha gjort själva.

Det här tänkte jag aldrig på när mina barn var små. Då bara noterade jag vilka ord som kom, när barnet började sätta ihop ord till meningar etc.

Det är kanske inte så förvånande då, att man oftast så tydligt hör vem som har svenska som modersmål och vem som inte har det – trots att den sistnämnda kanske har bott i Sverige i trettio år eller mer och talar svenska helt grammatiskt korrekt. Det är den lilla, lilla skillnaden i språkmelodin och betoningen av ord som man lägger märke till med detsamma – den som man tydligen tillägnar sig redan i tvåårsåldern…

Från mitt liv som kantor 7

Backen utanför kyrkan i Gryt brukar vara översållad av Adamar och Evor i maj. Tydligen var jag lite för tidigt ute eftersom jag bara hittade några stånd här och var. Violer, gullvivor och mandelblom fanns det däremot gott om.

Adam och Eva i backen utanför kyrkan i Gryt

Kyrkan i Gryt var sista anhalten på vår dopturné under lördagen – som Annika alias Life in the Suburb kallat den. Hon, tillsammans med Desirée i Alabama tar för resten över fredagstemat i juni!

Jag skriver vår dopturné eftersom MM är alltid med när han inte jobbar och håller reda på vilken vers jag är på och när jag ska spela och ser till att jag inte glömmer noter kvar i kyrkan. (Jag VET naturligtvis när jag ska spela men ibland, när prästen tar för lång paus, brukar MM lägga en varnande hand på min axel så att jag inte börjar spela för tidigt – det har hänt…)

Violer fanns det däremot gott om

Dopturnén började i Ringarums kyrka kl. 11.00 med ett dop av lilla Nathalie. Efter det åkte vi till Valdemarsviks kyrka där lille Erik skulle döpas kl. 13.00.

Sedan raskt hem 40 km. för en paus på 50 minuter, under vilken MM fixade en sallad av färdigkokt potatis med ungefär samma ingredienser som i mitt bloggrecept.

Iväg igen 65 km. till Gryt där sista dopet ägde rum kl. 16.00. Här upptogs ännu en liten kille, som hette Emil, i den kristna församlingen.

Prästen visar upp lille Emil för släkt och vänner

När denna dopgudstjänst var slut hade jag spelat Trygga räkan, Den blomstertid nu kommer, Äppelbo och Barn är ett folk i alla tre kyrkorna. Annika undrade om jag inte blev trött i öronen av Tryggare… (det blev 15 verser allt som allt) men eftersom det är olika orglar i alla kyrkorna låter psalmen lite annorlunda varje gång. Men jag börjar faktiskt kunna texten utantill…

Alla tre dopbarnen var pigga och mätta och helt tysta under hela dopakten. Och alla tittade sig nyfiket omkring och undrade förmodligen var någonstans de hade hamnat.

På söndagen var det stor uppställning med kyrkokör och mycket folk i Ringarums kyrka. Det var nämligen dags för den årliga konfirmandhögmässan. Så här på landet är traditionen stark och sju flickor och två pojkar hade deltagit i konfirmandundervisningen under hösten och våren.

Konfirmanderna framför sin redovisning i form av ett litet drama

Det var mycket sång och musik i gudstjänsten och konfirmanderna sjöng själva några sånger bl.a. Sång till friheten. Kyrkokören hade mycket att göra och sjöng i början, i slutet och under nattvarden. Församlingen fick också vara med och sjunga vårpsalmer på melodierna av Den blomstertid och I denna ljuva sommartid – vackra melodier som sitter i sedan skolan för de flesta...

Det var många som deltog i nattvarden – det går lättare när man slipper gå fram och knäböja vid altarrrundeln.

Många deltog i nattvarden

Allting klaffade perfekt – utom att jag inte hade fått information om att jag skulle spela något under processionen med konfirmanderna in i kyrkan. Jag hade alltså inte tagit med några noter utom alla körnoter som vi skulle använda.

Som väl är, är jag gehörsspelare så det blev att ur minnet plocka fram en ganska sällan spelad bröllopsmarsch – Brudmusik av Dan Olof Stenlund. Den låter mycket pampig och alla var nöjda och eftersom ingen sa något om bröllop efteråt, så var det väl ingen som hade hört den förut, antar jag…

Det är inte alltid det är så enkelt att spela som (i regel) på dopgudstjänsterna. Fredagen före hade jag haft två begravningar. På den sista av dessa skulle jag spela Panis Angelicus som ingångsmusik och Anthem som utgångsmusik - vilket gjorde att jag fick sitta många timmar vid övningsorgeln hemma och även öva en timme i kyrkan. Hittade förresten en underbar inspelning av Panis Angelicus på youtube som man kan lyssna till här. I slutet är det som vackrast! Ha näsduken i beredskap...

Fredagstema – Show and Tell – Gott och lättlagat på buffébordet

Övriga fredagsbloggare:
Västmanländskan, Nilla, Simone, Desiree, Annika, Anne, Petra, Millan, Anki, Cecilia, Leopardia, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Lena, Erica, Marie, Saltistjejen, Lia, Marina, Jennie, Anna, Maisoui, Ingabritt, Emma, Kristallena, Christel, Moster Mjölgumpa, Musikanta, Norrsken och Stjärnfall, Taina, Sparkling, Marskatten, Sara, Lisa, Bollebygdsbo, Birgitta, Annika Life as I see it, Petchie
Curieux, Minerva

Eftersom både Mirren och MM är vegetarianer är det mest sådana rätter som finns på mitt buffébord. Favoriten framför alla är PURJOLÖKSPAJEN – som Mirrmaken är mycket förtjust i trots att han inte är vegetarian.

Ska tilläggas kanske att ”mina” vegetarianer är laktodito – d.v.s. de äter alltså ost och mejeriprodukter. Men ingenting som lever och andas och rör sig som t.ex. fisk eller skaldjur. Och det är noga med att soppan inte är gjord på fisk- eller köttbuljong, att kakorna inte innehåller hjorthornssalt och att man har en särskild stekpanna till fisk och kött. De äter heller ingenting som innehåller gelatin...

Här är min goda purjolökspaj, som jag aldrig brukar misslyckas med. Den är också perfekt att frysa. Man ska bara komma ihåg att den nästan tar en dag att tina.

Recept:

Pajdeg:
3 dl vetemjöl
150 g kallt smör (jag gillar inte margarin…)
1 ägg

Fyllning:
1 stor purjolök eller 2 små
3 dl riven ost
3 ägg
3 dl gräddmjölk (vispgrädde och röd mjölk, 1,5 dl av varje)
Salt efter smak – gärna örtsalt. Min absoluta favorit är Vegeta som jag alltid använder till nästan all matlagning.

Lägg mjölet i matberedaren och skär smöret i fyrkanter. Mixa med skärkniven till en grynig massa. Tillsätt ägget medan maskinen är igång. Stanna den så fort degen börjar forma sig till en klump. Lägg denna i en plastpåse i kylskåpet i minst 1 h.

Skär purjolöken i ringar och fräs sakta i smör på låg värme i en stekpanna tills den blir mjuk. Häll äggen i en skål och vispa lätt. Tillsätt gräddmjölk och ost. Häll sist i den frästa pujolöken. Rör om.

Kavla ut pajdegen – jag brukar göra det mellan två smörpapper som jag mjölat lite grann. Klä en pajform med den och förgrädda i ugnen ca 10 min. i 200̊ grader . Ta ut formen ur ugnen och häll äggblandningen i pajskalet.

Sätt in pajen i ugnen omedelbart och låt den stå ca 20 min. i 200 grader ̊. Sätt ner värmen något därefter och låt den stå ytterligare 10 min. När den ser gyllenbrun ut är den färdig.

Eftersom jag var rädd att inte purjoblandningen skulle stelna, tog jag 4 ägg i början när lagade denna paj, men den stelnar bra med 3 också.

En annan enkel favorit är PALSTERNACKSLÅDA. 3 – 5 (skalade) palsternackor skärs i cm tjocka skivor och kokas i lättsaltat vatten al dente. Går fort – kanske 5 min. eller så! Lägg i en smord form och häll en tjock, gräddig svampstuvning över. Riven ost ovanpå och in i ugnen så att osten får färg. Lillmirren gillar denna palsternackslåda. Har aldrig fryst denna så jag vet inte hur den blir då. Men den är enkel att göra och brukar gå åt så det har inte varit aktuellt…

En POTATISSALLAD brukar också vara bra som utfyllnad. Min egen favorit är den, där man häller dressingen över den nykokta, ljumma potatisen, som man skurit i tärningar. F.ö. tager jag vad jag haver, fetaost, oliver, rödlök, kapris, ärtor (de djupfrysta är bäst), tomater, gurka, soltorkade tomater om man känner för det etc.etc.

Dressingen är den vanliga franska, 3 delar oliv- eller rapsolja och 1 del vinäger. Jag brukar ta äppelcidervinäger eftersom balsamvinägern färgar potatissalladen svart. Och så lite Vegeta i dressingen förstås…

Bon appetit!

Fredagstema – Show and Tell – Valborgsmässoafton

Först vill jag hälsa de nya fredagsbloggarna Curieux och Minerva hjärtligt välkomna. Båda har redan skrivit intressanta och läsvärda inlägg.

Här är övriga fredagsbloggare: (Om jag har hoppat över någon, skriv och tala om det i så fall så ska jag genast länka in dig).

Västmanländskan, Nilla, Simone, Desiree, Annika, Anne, Petra, Millan, Anki, Cecilia, Leopardia, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Lena, Erica, Marie, Saltistjejen, Lia, Marina, Jennie, Anna, Maisoui, Ingabritt, Emma, Kristallena, Christel, Moster Mjölgumpa, Musikanta, Norrsken och Stjärnfall, Taina, Sparkling, Marskatten, Sara, Lisa, Bollebygdsbo, Birgitta, iamannika, Petchie

Denna Valborgsmässoafton tillbringade jag och MM inte som vanligt i Brunnsparken i Söderköping utan i stället på Hembygdsberget i Ringarum.

Jag hade bl.a. tränat vårsånger med kyrkokören de senaste körövningarna och kören sjöng dessa sånger alldeles utmärkt. Dock skulle inte jag, utan min goda vän och kantorskollega, som är född, uppvuxen och bosatt i Ringarum och medlem i Hembygdsföreningen leda kören denna Valborgsmässoafton.

Utsikt från Hembygdsberget i Ringarum

Torpstugor på Hembygdsberget

Mina medlemmar i kyrkokören blev lite förvånade när jag sa att jag gärna ville vara med och sjunga jag också – men tyckte det var bra eftersom det alltid är bättre ju fler det är som sjunger...

Det var verkligen jätteroligt att för en gångs skull vara med och sjunga de gamla traditionella vårsångerna i stället för att bara stå och se på. För det mesta är det ju manskörer som sjunger sångerna till våren. Vi sjöng Längtan till landet (=Vintern ra…som Minerva berättar om varför den heter så), Glad såsom fågeln, Sköna Maj välkommen och ett par till.

Kören repeterar vårsångerna framför caféstugan

Vi blev också bjudna på kaffe med hembakade bullar och kakor av Hembygdsföreningen. Det var en härlig upplevelse att stå och sjunga vid den gamla torparstugan, med utsikt över dalen och med det flammande bålet lite längre ner på berget. En av de förra cheferna på det dåtida Invandrarverket – han är numera bosatt i Ringarum – höll ett spirituellt och engagerande vårtal – och sen sjöng vi igen.

Nu har brasan tänts och vi har börjat sjunga på allvar

Brasan har tänts och brinner ner på en kvart...

Jag hade klätt mig ungefär som jag brukar vintertid, vilket var tur, då det inte var mer än fem grader varmt. Mirrfamiljen, som var och hälsade på över Valborg och första maj, fick inte följa med. Lillmirren hade fått vattenkoppor tidigare i veckan och även om han inte längre var smittsam tyckte Mirren att det var bäst att han var hemma i lugn och ro.

Prickig Lillmirr med prickig nygammal hund