En fräckis

Är den inte härligt fräck - vårt fina konstverk i Motala Ström...

Bilden går att klicka på.

Säg inte att det inte händer saker här i lilla Mogata...

Nu tar jag några dagars blogguppehåll. Ska åka till Mirren i Kungliga Hufvudstaden med expressbussen. Första gången på trettiotvå år (har varit gift lika länge) som jag ska ut på äventyr själv. Bil kör jag ju ensam varje dag, men på mina buss- och tågresor har jag alltid haft sällskap tidigare. Jag blir dock både följd till bussen av MM (som måste ha bilen) och hämtad av Mirren och Lillmirren vid Cityterminalen så att jag inte tar fel tunnelbana...

Risken att jag ska virra bort mig är således ganska minimal. Sen finns det ju mobiler nuförtiden i värsta fall.

Senaste gången jag var ute på äventyr alldeles själv var 1973. Då flög jag till USA via Island och bytte flyg i NY till Washington innan jag var framme vid mitt mål. Det gick bra utom det att min resväska kom bort i bagagehanteringen. Som väl var hade jag ett byte underkläder i mitt handbagage och sminket...

Resväskan fick jag tillbaka en dag innan jag skulle åka hem. Jag var tacksam för det eftersom det fanns båder presenter och diabilder i denna. Fattig som jag var vid denna tid hade jag inte råd att köpa några nya kläder, utan fick gå i dem jag kom med i tolv dagar...

Jag tror nog att denna resa kommer att gå utan missöden...

(Av någon anledning som jag inte förstår går det att klicka på bilden så den blir större!)

Bo*man

Första gången jag träffade Bo*man var kort efter min pensionering 2001. Det var på äldreboendet i den närbelägna grannförsamlingen. En liten senig gubbe med glimten i ögat.

- Är du den nya kantorn? frågar han.
- Nej, men jag ska vikariera då och då framöver, svarar jag.
- Var kommer du ifrån?
- Från Mogata.
- Där har jag bott många år för länge sen. Känner du Ivan?

Ivan är den gamla pensionerade kyrkvaktmästaren i Mogata.

- Visst känner jag Ivan. Jag vinkar till honom nästan varje dag - han är ute i trädgården och jobbar hela dagarna. Han bor inte så långt från oss.
- Är hans fru lika grann?
- Elsy! Ja hon är jättesnygg.

Elsy är årsbarn med mig, lång och smal med svart hår utan en tillstymmelse till grått.
- Hälsa dom från mig, Bo*man, säger han.
- Ja, det lovar jag, säger jag.

Nästa gång jag åker förbi Ivan stannar jag till och hälsar från Bo*man.
- Jaså, han lever än, Bo*man, säger Ivan.

Under de följande åren upprepas samma konversation varje gång jag vikarierar på äldreboendet i grannförsamlingen. Det är ungefär en gång varannan månad. Det kommer nya ”gäster” och gamla faller ifrån. Bo*man är densamme och är alltid med på andakterna.

Han lyser upp varje gång han ser mig.

- Hej, Mogata, säger han. Hur mår Ivan…

Jag försäkrar honom att Ivan mår bra och att Elsy fortfarande är lika grann som när hon var ung.

I somras var det första gången han inte kände igen mig direkt.
- Hej Bo*man, hälsar jag. Känner du inte igen mig – Mogata.

Han tittar lite forskande på mig för några sekunder och brister sedan ut i ett stort leende.
- Det är klart jag känner igen dig, du är ju från Mogata vet ja. Hur mår Ivan etc.etc.

I går ringde telefonen. Min goda vän den kvinnliga prästen i grannförsamlingen på tråden. Hon som jag har haft andakterna på äldreboende tillsammans med vid många tillfällen de senaste åren.

- Kan du ta den begravning den 2 oktober. En torsdag. Ordinarie kantorn är ledig då.
Jag tittar i almanackan. Blankt den dagen.
- Det går bra. Kl. 11 sa du, i kyrkan.

En liten stunds paus, sen säger hon:
- Det är Bo*man…

Jag ska spela så fint jag kan för dig, Bo*man, jag lovar…

En stickmadams vedermödor

- Lillmirren behöver en varm och skön olle, sa Mirren häromdagen.
- I ylle. Det finns inte att få tag i.
- Ok, sa jag. Ska sticka en åt honom.

Letade bland mina gamla stickmönster och hittade ett som såg bra ut. Inte så invecklat heller, skulle väl gå ganska fort att sticka.

In till Norrköping och till den nyöppnade eleganta och välsorterade sybehörsaffären mitt i centrum.

I fönstret hänger en alldeles underbar offwhite liten fiskartröja i flätmönster. Den och ingen annan ska det bli, tänker jag. Vad gör det att det förmodligen tar lite längre tid att sticka, men jag är rätt bra på att sticka mönster – eller var, kanske man ska säga. Det var nog trettio år sen sist jag stickade något sådant…

Jag köper glatt garn, inte vitt dock med tanke på Lillmirrens matvanor, utan gråblått mjukt yllegarn, som kommer att matcha hans intensivt ljusblå ögon. Och mönster. Det ser annorlunda ut än det gjorde på min tid med prickar och streck över rutor hit och dit, men det ska väl gå…

Hemma börjar jag sticka frenetiskt. Resåren klarar jag av på nolltid. Första och andra varven som bara är prickar och tomma rutor går också bra. Sen kommer varvet med flätan. Vridningen går fint och det ser bra ut. Sen är det en avdelning som ser ut som ett träd med kvistar.

Jag kommer till ett moment där det står: sätt en rät maska på en hjälpmaska framför arbetet etc. Jag stannar upp, nästa maska är ju inte rät, den är avig. Sticka nästa avig, står det vidare. Jag sätter den aviga maskan på hjälpstickan (den ramlar ur stickningen ner på golvet hela tiden) och stickar nästa aviga maska rät. Så fortsätter jag några varv, och beskådar mitt verk.

Finns inte en tillstymmelse till grenar. Jag har åstadkommit lite mosstickning bara… Dessutom är det väldigt svårt att se mönstret eftersom garnet är så pass mörkt.

Repar upp. Denna gång lyfter jag faktiskt den räta maskan bakom den aviga först, fast det inte står något om det i mönstret, och det verkar gå vägen. Stickar återigen några varv, men tyvärr, bara en halv gren och resten mosstickning.

Inte ge sig i alla fall. Flätorna sitter ju perfekt. Hittar lite ljusblått garn för att bara sticka upp biten med grenarna för att se bättre. 21 maskor går lite fortare. Det blir ganska snyggt efter mycket experimenterande.

Jag tittar inte så mycket på mönstret nu utan försöker förstå vilken maska jag ska sticka som nummer två för att det ska bli en gren. Tyvärr blir grenarna olika, hur jag än gör. På fotot är de precis symmetriska – ingen ska börja högre upp än den andra, som de gör på min stickning…

Repar upp och börjar om för femte gången. När jag kommit till sjuttonde varvet på mönstret börjar jag fundera. Varför ska det plötsligt vara en avig maska här när det inte var det på rad sju (rapporten är tio varv). Lägger mönstret framför mig och börja lusläsa det. Rad ett stämmer inte med rad tio, rad fyra inte med rad fjorton etc. Här finns det fem punkter (räta maskor) på rad fyra men bara fyra på rad fjorton t.ex.

Haha. Det är alltså fel på mönstret och inte på mig… Hittar flera rader som inte stämmer överens, en prick mindre här och där är väl inte så noga, tänkte kanske den som tryckte mönstret. Inte undra på att grenarna börjar och slutar lite hur som helst…

I eftermiddag ska jag in till affären igen och prata med damen som stickat upp den lilla fina ollen i fönstret. Hon måste ha stickat efter sitt eget mönster och inte efter det som jag inhandlat.

PS Det verkar som att det gick att klicka bilden större...

Snabbvisit på Öland

Öland är inte detsamma i september som i juli. Det är lika vackert förstås och Alvaret lika ödesmättat och storslaget.

Väderkvarnarna står också kvar som stumma vakter över landskapet. Havet skymtar här och där från vägen på östra sidan av ön där vi åker. Idag är det intensivt mörkblått med fräsande vita vågkammar. Det är soligt och luften är klar och frisk och det blåser en ganska kylig vind.

Men byarna ligger ganska öde så här på söndagsmorgonen. Vi möter en och annan bil och traktor på vägen. Borta är horderna av semesterfirare med sina bilar och husvagnar och restaurangerna är tillbommade med fönsterluckor. Skyltarna med ”Stängt för säsongen” är många.

Mirrpappan och Lillmirren i Kalmar

I Borgholm handlar vi lunch på ICA tillsammans med några få ölänningar, ursprungliga eller naturaliserade är osäkert.

De tittar i alla fall lite frågande på den unga familjen med den lille pojken och medföljande morföräldrar. ”Vad gör dom här så här års månntro?” tänker de nog…

Vi har tillbringat natten på Stadshotellet i Kalmar och ätit en god middag på en utmärkt restaurang, belägen i ett romantiskt källarvalv.

Eftersom akustiken var alldeles enastående därnere och Lillmirren trött och på dåligt humör tillbringade Mirrpappan största delen av kvällen utomhus med Lillmirren i vagnen. Sov gott gjorde dock alla och på morgonen satte vi kurs mot Öland för en kombinerad utflykt och sommarhustitt.

Mirrfamiljen hade på nätet spanat in tre möjliga objekt, som vi skulle åka och bese. Det första var inte ett hus, utan fem stycken. Några i mycket fint skick, några i ”behov av renovering” som det brukar stå i annonserna. Åkermark som hörde till och nästan gick ner till havet… Gräsmattor mellan husen så stora att man kunde anlägga en fotbollsplan om man skulle vilja.

Fem hus och en lada kanske blir för mycket

Mäklaren var lite bekymrad – de flesta av de presumtiva kunderna tyckte att fem hus var lite för många, talade han om. Mycket arbete…

Vidare till Byxelkrok där ett hus med gäststuga, också i behov av renovering, var till salu. Huset låg bara tio meter från sandstranden med en vidunderlig utsikt över hela Kalmarsund. Det enda kruxet var att de tio metrarna utgjordes av vägen som går från södra till norra Öland...

Även om det bara kom en motorcykel och två bilar förbi så länge vi var där, behövdes inte så stor fantasi för att föreställa sig hur trafiken skulle brusa fram, dag som natt, på sommaren. Inte så lämpligt objekt för en familj med en fjorton månaders baby…

Mirren på stranden i Byxelkrok

Synd bara att den hårt trafikerade vägen är emellan huset och stranden...

Sista objektet var ett hus i Mörbylånga. En alldeles vanlig disponentvilla, ett hus och en trädgård bort från stranden och båthamnen. Eftersom mirrfamiljen inte hade för avsikt att byta permanent bostadsort så var det inte något alternativ. Men huset var fantastiskt, byggt i början på 1900-talet med paneler och stuckatur och kakelugnar… Kalmarsund kunde man skönja från balkongen. Man kunde bara konstatera att man får mycket hus för pengarna i denna avfolkningsbygd…

Lillmirren i Mörbylånga

Ingen affär den här gången, men ett fint tillfälle att återknyta bekantskapen med ön…

Blöjbyte utomhus i Byxelkrok

Styrelsemöte i Tjärholm

Tjärholm är en liten anhopning av hus två kilometer ut mot kusten räknat från Sankt Anna kyrka. Där var vi, styrelsen för det anrika damsällskapet och jag som körledare och adjungerad ledamot för dagen, inbjudna till styrelsemöte klockan elva med efterföljande lunch av en av styrelsens medlemmar, som har sitt sommarhus därute.

Det gamla röda huset är pietetsfullt restaurerat och omgivet av en underbart välskött trädgård med blommande rosor och massor av andra för mig okända blommor. Mitt bland blomsterprakten porlar vattnet i en liten damm och strax intill står den gamla pumpen kvar sen förr. Från det inglasade uterummet har man utsikt över fjärden…

Samling på gräsmattan

Vi började sammankomsten med mötesförhandlingar som tog avsevärd tid - damsällskapet firar nämligen 110-årsjubileum och ska ha stor fest på Stadshuset i Norrköping den 9 december. Bl.a. jämförde vi offerter från olika cateringfirmor och diskuterade vilken form av underhållning det skulle bli, etc. etc.

Fortfarande blommar rosorna i trädgården

Det var förstås tänkt från början att endast kören samt någon inhyrd artist skulle stå för underhållningen, men eftersom det var order från styrelsen att det inte fick förekomma några julsånger hade jag tänkt ut ett program som även inbegrep ett visst mått av agerande även av damerna i styrelsen... Jag hade i måndags fått klartecken till det eventuella samarbetet från min damkör, som var mycket positiv till förslaget.

Sedan den första chocken lagt sig godtogs mitt förslag till underhållning med acklamation. Vad det blir är superhemligt, men jag tror att det kommer att bli roligt… Tids nog ska jag berätta.

Den lilla dammen med det porlande vattnet i mitten

Efter avslutade mötesförhandlingar, som tagit hela två timmar, vidtog lunchen. Vid det laget var vi alla mycket hungriga… Kall kokt lax med underbar sås - någon sorts blandning på senap och crème fraîche eller gräddfil, kanske lite citron också, gissar jag – dillpotatis, sallader och camembert smakade härligt.

Smöret och potatisen har inte hunnit bli framsatta än...

De som inte körde bil drack vitt vin – vi andra nöjde oss med Ramlösa. Till kaffet serverades ljuvlig äppelpaj med täcke av maräng och lättvispad grädde. Inga points räknade den dagen heller…

Okända vackra blommor i trädgården

Här sitter jag nu och funderar på vad jag har gett mig in på...Mitt förslag kommer nämligen att innebära massor av extra jobb för min del och sätta min organisationsförmåga på hårda prov. Dessutom har jag bjudit hem både kören och styrelsen en kväll i november – 22 personer - för att diskutera vem som ska göra vad, hur och när på jubileet.

Den gamla pumpen syns knappt i alla grönskan

Den 17 november bör vårt nya kök vara monterat. Jag har tagit till en månad från utlovat leveransdatum, men man vet ju aldrig… Har jag otur kommer hantverkarna samma dag, men då får vi väl hålla till någon annan stans...

Lingonlördag

O, att jag inte hade glömt kameran hemma i lördags morse! Då skulle jag tagit ett kort på lingongubbens torgstånd med sina polkagrisrandiga markiser och på alla lådor fulla av glänsande röda lingon under dessa…

Två år hade jag väntat på att få köpa lingon igen. Förra året stod jag och väntade på en lingonbil som skulle komma till Söderköping som sista anhalt klockan tre. Det var också det sista tillfället för säsongen den skulle passera stan. När klockan blev fem förstod jag att lingonen måste ha tagit slut och att lingonbilen hade kört hem till Norrland igen utan att stanna hos oss… Ingen lingonsylt det året.

Annons i lokalpressen – lingon på Nya Torget i Norrköping ! Väckarklockan på ringning på lördagsmorgonen och raskt in till stan för att handla en tiokilos låda. Det blev två femkilos i stället. Här är dessa lådor förevigade…

Jag började göra lingonsylt vid tretiden på lördagseftermiddagen. Diskade det sista vid halv tio på kvällen. Men då hade jag också en imponerande samling lingonsylt på köksbänken.

Man kanske frågar sig vad jag ska göra med alla denna lingonsylt… Jag är förstås mycket förtjust i lingonsylt – mina föräldrar kom båda från Småland där man äter lingonsylt till allt och även som efterrätt.

Under hela min uppväxt åt vi middag med varmrätt och efterrätt mitt på dagen. Vi var ofta sex, sju personer runt bordet. När fantasin tröt för min mamma om vilken efterrätt vi skulle ha serverades helt sonika lingonsylt med mjölk. Till det skulle man röra ner knäckebröd i bitar – müsli långt innan det ordet fanns…

Främsta anledningen till att jag kokar lingonsylt är dock att det inte finns någon riktig sådan att köpa. Den som finns smakar som något mellanting mellan jordgubbssylt och äppelmos.

Sen brukar jag faktiskt inte äta upp allt själv… MM är ursprungligen från Stockholm så han har inte alls samma känsla för skogens röda guld som jag. Han är inte heller så mycket för sånt som är sött …

Det mesta ger jag bort. Min bror, som bor i Skåne, blir överlycklig om han får några burkar då och då. Svärsonen brukar också uppskatta min lingonsylt - vad gör man inte för att försöka bli populär…

En burk hemlagad lingonsylt är också bra att ha som en liten present i stället för blommor när man går bort. Åtminstone inbillar jag mig det…

Det blev tjugofem burkar och fem enliters plastburkar med lingonsylt