1797 Fem en fredag vecka 48 - ETT HEM

 Det är ElisaMatilda som varje fredag kommer med fem frågor som hon tycker vi ska svara på. Vecka 48 är rubriken - ETT HEM. Fler som antagit utmaningen hittar man på hennes hemsida. 

1. Vad är nytt i ditt hem?

Den här laserskrivaren som skriver ut i färg och som jag köpte för några år sen. (Bilderna går att klicka större.)

2. Vad är äldst i ditt hem?

En oljelampa från romartiden? Jag har tagit fotot i kvällsbelysning så lampan har en mycket svagare rosa färg i verkligheten. 

När jag var i Tunisien 1975 på charterresa gjorde jag en utflykt till gränsen mot Sahara och besökte en oas där det bodde berber. Vi besökte en familj som bodde i ett tält och ett av de få minnen jag har därifrån är av en liten undernärd pojke i femårsåldern. Hans otroligt lilla magra gestalt har för evigt ristat sig in i mitt minne. 

När vi skulle åka därifrån omringades vi av män som ville sälja souvenirer. Jag köpte den här lilla oljelampan i bränd lera som jag är ganska säker på är väldigt gammal. Det finns ju massor av lämningar i dessa trakter från romartiden.

3. Vad skulle behöva bytas ut?

Det är några av de saker som Kent och jag är helt oense om. Nämligen den stora och klumpiga schäslongen som jag ärvt och är från slutet av 1800-talet. Min käre make gillar nämligen att ligga på den och titta på TV. Även soffgruppen i skinn som vi köpte när vi gifte oss 1976 - som ser ungefär likadan ut som då - skulle jag gärna vilja byta ut. 

P4. Vad fattas som egentligen "ska" finnas i ett hem?

Absolut ingenting. Vi har alldeles fruktansvärt för många prylar redan!  

5. Vad önskar du fanns i ditt hem?

Just nu ett löpband eftersom jag inte vill gå ut och promenera när det är dåligt väder. (Inte gärna annars heller...)

1796 Novembernytt från Bonniers Veckotidning 1926

Till skillnad från dagens veckotidningar så avslöjar omslaget ingenting av innehållet i tidningen. Därför blev jag överraskad över att tidningen nästan uteslutande handlar om prinsessan Astrids bröllop med kronprins Leopold av Belgien. Kanske inte så konstigt i och för sig när bröllopet ägde rum den 10 november och det tog tid för reportagen och bilderna därifrån att komma till Stockholm.

Omslaget är gjort av en av mina favoritillustratörer, Einar Nerman.(Bilderna går att klicka större.)

Prinsessan Astrid föddes 1905 och var dotter till prins Carl och prinsessan Ingeborg. På sommaren 1926 vistades prinsparet på Fridhem som ligger utanför Norrköping. Dit inbjöds kronprins Leopold av Belgien och en romans mellan de båda uppstod. Då hade prinsessan Astrid tidigare varit på besök i Belgien på ett av kungens sommarslott. Redan i september eklaterades förlovningen. Man kan läsa mer om romansen här. 

Att det är frågan om äkta förälskelse visar den här bilden med texten "...Det blev en kyss mitt på munnen som aldrig ville ta slut..."

Jag citera några rader ur det långa reportaget: "Mitt emot landgången är en tronhimmel i röd sammet uppförd och i en rad stå förgyllda med röd sammet klädda stolar där det furstliga sällskapet tar plats, var och en stående framför sin stol.

Musiken spelar, de trettiotre kanonskotten fortsätta att dåna som ackompanjemang till Sveriges och Belgiens nationalsång. Och efter en kort stund bege sig Belgiens unga kronprins, hans brud och deras familjer och de övriga till fots upp till Antwerpens Hotel de Ville."

Jag fortsätter citera. " Man får intrycket att inte bara staden utan nästa hela landet samlats för att se sin kronprinsessa. I packade led garnerar folkhopen gatan. man tränges, trycker på och motas tillbaka av de få militärerna och poliserna."

Uppståndelsen när kronprinsparet ska ta sig till tåget till fots, det som skulle föra dem till Bryssel,  skildras mycket dramatiskt av artikelförfattaren Tora Dardel. 

"Nu var det meningen att de kungliga skulle gå till fots till det galatåg som väntade på kajen. I sin iver vräka sig massorna över varandra. Kvinnor blekna, barn skrika och var och en måste ägna en tanke åt livets förgängelse och sin sista stund. Av demokratiska skäl har stadens borgmästare refuserat att ta trupper till sin vakt. Den unga prinsessan Astrid får besanna att massornas kärlek kan vara lika farlig som deras hat.

Vad hjälper det att de få poliserna draga blankt? Folket kommenderar: - Stick in edra sablar igen. Massan trycker på, ledet brytes, allt blir en enda villervalla, det finns inte längre någon gata öppen för kungafamiljen. Den oförnekliga skandalen av en fullständig oordning har blivit verklighet. De svenska kungliga barnen, som helt visst aldrig tänkt sig något liknande, gripas av förskräckelse.

Prinsessan Astrid och hennes unga bror gråta. Kronprins Leopold försvarar sin brud med knuffar och stötar. Prins Axel, prins Olav och de andra boxa sig fram med armbågarna och kämpa för att skydda sina damer. Drottningen klämdes, prinsessan Ingeborg blev sparkad, prinsessan Märtha höll på att bli skild från de, övriga och prinsessan Marie-José, med sinne för humor, som det tycks, förklarade, så att de som stodo nära kunde höra det, att det hela påminde om lemon-squash." 

De kungliga har tydligen klarat sig helskinnade för Tora Dardel berättar vidare om den stora galamiddagen före bröllopet, där maten serverades på silverfat och att bland de sju olika vinerna fans ett "underbart portvin från 1815 (året då slaget vid Waterloo stod) som Belgiens kung en gång fått av Portugals kung." 

"Bröllopsdagen onsdagen den 10 november är hela Bryssel på benen, alla banker och affärer äro stängda, folk strömmar med alla tåg till från landsorten och allt artar sig till en riktig folkfest. solen strålar över den festsmyckade staden och folkmassorna, som redan tidigt på morgonen äro i rörelse menar att helgonen sparat den för den lilla snöprinsessan från Norden."

Sen berättar Tora Dardel utförligt om vigselakten, om alla kungligheter som var där, vad damerna hade på sig, hur placeringen i kyrkan var och att en trumpet blåste en fanfar när gästerna trädde in kyrkan. Ju högre rang gästen hade ju starkare och längre blev fanfaren. Jublet stiger över alla gränser när paret lämnar kyrkan, bruden iklädd en skimrande silverdräkt och med en krans av orangeblommor på huvudet. Här nedan syns hennes bruddräkt.

Man får också en titt på kläder som prinsessan Astrid hade med sig till Bryssel.

Och så här gick det till när bilder och reportage överlämnades till "de bildhungrande journalisterna."

1934 dog kung Albert av Belgien och kronprins Leopold blev kung och och kronprinsessan Astrid drottning. 1935 var paret på besök i Schweiz och skulle göra en bilutflykt. En hastig blick på bilkartan som Astrid hade i knät gjorde att kungen förlorade kontrollen över bilen och körde rakt in i ett träd. Astrid flög ur bilen och dog omedelbart. Hon efterlämnade tre barn åtta, fem och ett år gamla och ett land i sorg. 

1795 Gems Weekly Photo Challenge vecka 47 2020 - ÅKER

Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challenge som hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 47 2020 är ordet ÅKER. Fler som antagit  utmaningen hittar man på hemsidan.

Bilderna går att klicka större.

För mig, som bor där angränsande tvärgator heter Åkerstigen och Gärdstigen var det ingen större svårighet att hitta bilder till dagens tema. Jag försöker ju gå en promenad varje dag och för det mesta går jag längs landsvägen där det finns en gångväg vid sidan om. Jag lyssnar ju ofta på en bok i mobilen och det kanske inte alltid man hör om det kommer någon bil bakom sig på den lilla smala vägen där jag också brukar promenera ibland. 

Det känns alltid tryggt att gå längs landsvägen även om det inte ser så spännande ut. I bakgrunden syns Mogata kyrka där jag var kantor i 12 år och skolan, där jag var lärare i lika många år. Promenaden är omgiven av åkrar på båda håll.

Här brukar jag också promenera. På mitt favoritträd - en lönn - finns det  som synes inga löv kvar. Men här är vägen så smal att det knappt går att mötas två bilar. Definitivt inte om det kommer en traktor på. vägen. Gör det det får man nästan gå ner i diket. Åkrar på båda håll så långt man kan se.

Har man tur kan man få se några rådjur på åkrarna. De syns faktiskt om man förstorar upp bilden :-).

1794 Första satsen ur Haydns pianosonat i G-dur

Den senaste tiden har jag utökat mitt pianospelande till två timmar per dag. Det finns ju inte så mycket att hitta på så här i coronatider. Till min glädje har tekniken förbättrats en hel del - i synnerhet som jag försöker lära mig spela mina stycken utantill. Då behöver man ju inte sitta och glo i noterna hela tiden utan kan ägna sig åt att försöka träffa rätt på tangenterna. 

När jag växte upp hade jag inga problem med att lära mig ett musikstycke utantill. Hade jag spelat ett stycke ett antal gånger satt det - både i fingrarna och i huvudet utan att jag för den skull såg några noter framför mig. Nackdelen var att jag inte blev så bra på att läsa noter från bladet och att jag inte visste var jag var någonstans om jag kom av mig. 

Nu får jag memorera noterna och fingersättningen på ett helt annat sätt - takt för takt, sida för sida. Men så sitter också musikstycket bättre än tidigare. Jag ser noterna framför mig hela tiden i huvudet och vet var jag är någonstans. Det är en stor trygghet.

Och jag har äntligen bett Kent spela in något jag har övat på länge och  känt mig rätt säker på. Anledningen är att jag så gärna vill att barnbarnen ska ha ett litet minne av mig när jag inte finns längre. Jag är ju så pass gammal att det inte går att bortse ifrån att tiden jag har kvar att leva krymper med stor hastighet. Sen vet man ju inte hur länge men kan röra på fingrarna heller. 

Så här kommer ett inlägg - första satsen ur en pianosonat i C-dur av Haydn. Jag är ju inte någon konsertpianist så visst blir det lite fel här och där under de sex minuterna som videon tar. Jag tycker att musiken vinner på om ljudet kortas ner till hälften. Klangen på den stora flygeln är väldigt hög så även om man spelar svagt låter det mycket. 

Texten på videon är: Ingrid, 84 år spelar första satsen ur Haydns sonat i G-dur för sina barnbarn.

När jag övar till vardags så kommer mina trädgårdsdynor väl till pass så att ljudet dämpas något. Men dem kunde jag ju inte ha på flygeln när jag spelade in. Så småningom tänkte jag lägga in de övriga satserna men då ska jag spela utan repriser :-). 

1793 - En tegelsten i coronatider.

Nu, när man knappt får träffa någon annan människa än sin kära make och måste hålla sig hemma för det mesta, kan man ju passa på att läsa böcker. Biblioteket i Söderköping har stängt men i det lilla biblioteket här i Mogata är det så fiffigt att man själv kan gå dit och låsa upp efter klockan tre då skolan har slutat. På helgerna går det bra att gå dit hela dagen. Man trycker sitt bibliotekskort mot en liten skärm på väggen utanför och knappar in sin kod - och så vips, glider dörren upp och man kan gå in och låna och lämna tillbaka böcker.

Boken väger som synes över ett kilo. (Bilderna kan klickas större). 

Man kan också beställa böcker till Mogatabiblioteket och hämta dem där. Tydligen jobbar personalen fortfarande på Stinsen (som biblioteket i Söderköping heter) eftersom jag fick ett mess om en bok att hämta igår i Mogata. Man vill ju gärna att det ska vara många sidor i boken så att den inte tar slut så fort. Och romanen nedan motsvarade min önskan med råge.

Den här boken är den näst senaste av Marian Keyes och med sina 606 sidor tog det ganska många dagar att läsa ut den. 

Marian Keyes är född i Dublin och är en av upphovskvinnorna till chick-lit-genren. D.v.s. böckerna handlar om kvinnor i åldern 20-30. Men i den här boken har huvudkaraktären faktiskt hunnit bli 45 år. Själv är Marian Keyes född 1963 och har alltså blivit åtskilligt mycket äldre sen hon gav ut sin första bok, Vattenmelonen. Det är kanske inte så roligt att bara skriva om 20-åringar då. Här kan man läsa mer om henne. 

Om man är en man som verkligen vill försöka förstå sig på hur kvinnor fungerar kan han läsa den med behållning - annars inte. Det är mer som en flickbok för vuxna. Samtidigt som jag som kvinna känner igen mig en hel del, är boken bitvis hejdlöst rolig. 

Jag gillade boken och det kändes bra för mig att läsa en sådan bok efter att ha läst en hel del mer eller mindre blodiga deckare den senaste tiden Till skillnad mot dessa kunde jag ana hur boken skulle sluta redan efter några kapitel. Trots det var det en spännande och trevlig läsning hela tiden. Jag störde mig heller inte på översättningen - måste ha varit ett hästjobb att översätta. Jag lärde mig också några nya ord: man-bun och grunge t.ex. Bra att översättaren behöll några av de engelska orden. 

1792 Månadens illustratör - Ronny Lingstam 3

En av mina favoritillustratörer är min bloggvän Ronny Lingstam. Han har varit med två gånger förut i min blogg. I slutet av inlägget finns länkar till tidigare inlägg. Sedan senaste gången jag skrev om honom har han fått en liten bok utgiven - Prinsessan Henuttaneb. Jag hade den stora äran att få ett signerat exemplar för något år sedan men inte förrän nu har det blivit av att berätta om denna lilla pärla. 

Bilderna går att klicka större.

Det är en saga om vådan av, eller fördelen med att bada i Nilen, enligt författaren och illustratören själv. För det är nämligen också Ronny, som förutom att ha gjort de underbara illustrationerna, även har skrivit sonetterna till de tjugofyra kapitlen som boken består av. Jag vill av naturliga skäl inte visa mer än några stycken av bilderna på grund av den spännande berättelsen, men kan i alla fall berätta att slutet blir lyckligt.

Det är Faraos dotter prinsessan Henuttaneb som vill gå och bada med sina tärnor i Nilen trots att pappa Farao har förbjudit henne. Det finns nämligen krokodiler i floden som är hungriga. Det egentliga skälet varför hon vill gå och bada vet han inget om. 

Som synes är hon på väg att simma över till en ö och till "gossen, som mitt hjärta åt mig valt". 

Prinsessan tar med sig sin tärna på simturen men en hemsk krokodil dyker upp för att sluka de båda flickorna. Som väl är, kommer herdegossen på andra stranden till undsättning och räddar de bådas liv. 

Här skulle man kunna tänka sig att historien tar slut och att pappa Farao skänker sin dotter till herdegossen som räddat hans dotters liv. Men så är inte fallet. Det kommer att hända väldigt många spännande saker innan berättelsen är slut. En rival dyker t.ex. plötsligt upp. 

Efter diverse förvecklingar slutar alltså sagan lyckligt. Det är svårt att välja bilder för det är så många som är så otroligt vackra. Ibland är bakgrunden turkosfärgad, ibland brun. Ibland grön. Här är i alla fall till slut ett exempel på Ronnys förmåga att få sina figurer att se så "egyptiska" ut, 

Finns det någon person som man ska köpa en julklapp till och som "har allt" finns boken att köpa här. Med tanke på de fina sonetterna är boken avsedd för vuxna men barn kan naturligtvis också ha glädje av den tillsammans med en vuxen.. 

Här nedan kan man se fler bilder av denna skickliga illustratör. 

Månadens illustratör januari 2018.

Månadens illustratör februari 2016.

1791 Glasögonproblem

Eftersom jag tyckte jag såg sämre på mitt vänstra öga och även behövde putsa mina glasögon ideligen, bestämde jag mig i början på sommaren för att gå till min optiker och få en ny synundersökning. Jag provade ut fyra par glasögon (långtseende, terminal- och läsglasögon + ett par i reserv). När de var färdiga tyckte jag att jag såg mycket bättre med dem. Kostade förstås en hel del eftersom jag måste ha så speciella glas. Samtidigt talade optikern om för mig att det kanske var dags att så småningom göra en starroperation.

Kent tog bilderna från vår promenadväg. De går att klicka större. 

Jag samtyckte till att optikern skickade en remiss till ögonmottagningen i Norrköping eftersom jag visste att att det var mycket lång kö till en sådan operation. Optikern undrade också om jag var helt på det klara med att jag kanske skulle vara tvungen att skaffa nya glasögon i så fall. Jag tyckte inte att det skulle bli några problem eftersom det förmodligen skulle ta något år innan jag fick en tid för operation.

Men efter tre veckor fick jag meddelande att jag skulle inställa mig i Motala för undersökning. Ögonmottagningen i Norrköping remitterar tydligen sådana fall vidare till andra sjukhus i regionen som inte har så lång kö. I Motala skulle det ta tre månader innan jag skulle få en operation. 

I en kommentar på Facebook till dottern (som undrade vad jag gjorde för tillfället) skrev jag att jag satt i väntrummet på en ögonmottagning i Motala och att jag skulle kunna få en operationstid för grå starr om ca tre månader. På kvällen när jag kom hem hörde en vän av sig på Messenger och skrev att det tog mycket kortare tid i Jönköping. Hon hade själv gjort en operation där och var mycket nöjd med behandlingen. (Internet är fantastiskt!)

På morgonen ringde jag därför till Motala och bad att de skulle skicka min journal till Capio i Jönköping i stället. Det var inga problem och efter bara några dagar fick jag några veckor därefter en tid för operation i Jönköping

Så i måndags åkte Kent och jag ner till Jönköping och jag fick mitt vänstra öga opererat. Jättetrevlig och proffsig personal och det hela tog ungefär en kvart och kändes inte alls. När vi åkte hem därifrån såg jag lite dimmigt på mitt vänstra öga och det kändes som om jag fått lite grus i det. Det försvann redan till kvällen.

På morgonen därpå satte jag som vanligt på mig mina glasögon och upptäckte att det vänstra glaset plötsligt var mycket starkare än det högra. Helt omöjligt att ha dem på sig. Likadant var det med både mina terminal- och läsglasögon. Det var jättejobbigt och jag skrev till FB-vännen och bad om råd och hon tyckte jag skulle leta bland mina gamla glasögon om det var några som passade. Som väl har jag alla kvar sedan tio år tillbaka och hittade ett par gamla terminal- och läsglasögon som jag kunde använda till nöds. Inga som passade att se på långt håll.

Några nya glasögon får jag inte prova ut förrän om tidigaste en månad. Visst, det blir en stor extra kostnad, som jag kanske inte skulle ha behövt ha om jag lyssnat lite mer på optikern. Samtidigt är jag så innerlig tacksam för att jag fått så mycket bättre syn på mitt vänstra öga. Synen där (med glasögon) är t.o.m. bättre än på det högra.