1836 Majnytt från Bonniers Veckotidning nr 20 1926

Omslaget är gjort av Hélène Perdriat 1894-1969. Mer om henne och hennes konst kan man läsa här. (Bilderna går att klicka större.)

En serie jag brukar titta på ibland är Badhotellet trots att den går på TV-4. Jag gillar inte reklamen men här är det så korta snuttar att jag härdar ut. Där finns en rollfigur - herr Weyse - som är en egocentrerad och uppblåst B-skådespelare. 

Han har bestämt sig för att skriva sina memoarer och får av sitt förlag en upplaga av Poul Reumerts memoarer för inspiration. Denne berömde danske skådespelare är en nagel i ögat för Weyse som ondgör sig över boken och förkastar den helt. Därför var det kul när jag i BVT hittade en helsida med ett foto av denne Poul Reumert, som jag hittills bara hört namnet på och inte visste något om. Enligt Wikipedia räknas han som 1900-talets mest framstående danska skådespelare.  

Porträttet av Poul Reumert hittade jag i BVT 1926 nr 22. Övriga bilder är från BVT nr 20 1926.

I den här tidningen finns som vanligt en hel del av både kultur och skvaller. Artur Lundkvist har skrivit novellen Kärleken och siffrorna med underrubriken Fragment ur en mycket ung mans dagbok. Även Frank Heller och Erik Lindorm är namn som man känner igen från sin litteraturhistoria. 

Kronprins Gustav Adolf var vid den här tiden en snygg ung man på 44 år som för några år sen gift om sig med Louise Mountbatten. 

Här syns kronprinsparet utanför Ulriksdals slott före sin resa till New York med Gripsholm. Kvinnan i mitten till vänster är Sven Hedins syster fröken Alma Hedin. Hon är och föreläser i "de svenska distrikten av Förenta Staterna."

Men det som är mest intressant i den här tidningen är en flera sidor lång artikel om den förhatliga motboken. Den infördes 1914 och upphörde inte förrän 1955. Den var otroligt diskriminerande. Det var förmögenhet, ställning och position i samhället som styrde vem som kunde få en motbok. Den kostade dessutom pengar. 

Arbetslösa och unga män hade t.ex. ingen chans att få en motbok. Försvinnande få kvinnor hade också tillgång till denna. En på tio läser jag i Historien om Systembolaget som är mycket intressant läsning. Artikeln i BVT beskriver på ett raljerande sätt vilken fruktansvärd byråkrati och kontroll som råder för att få en motbok.

"Stockholmssystemets kontrollavdelning är förlagd till huvudkontoret i Centralpalatset och är uppdelad i trenne huvudavdelningar, frågeavdelningen, centralregistret och motbokskontrollen eller portföljen som den kallas av personalen." 

Om centralregistret står det följande: " Genom särskilda tjänstemän står registret i ständig kontakt med överståthållarämbetet, skattemyndigheterna och fattigvården och införskaffar uppgifter om alla, som försummat av leverera skatt eller av det allmänna mottagit understöd." Underförstått att dessa personer naturligtvis ej kommer att beviljas motbok.  

Det är ofattbart att detta diskriminerande system kunde fortgå under så lång tid. Men före Brattsystemets tillkomst 1914 uppgick spritkonsumtionen till 23 liter sprit per år och invånare. Efter att motboken införts sjönk konsumtionen till knappt 12 liter, läser jag i BVT. Men även om det fanns positiva saker att peka på förde naturligtvis systemet med sig massor av smuggling och bedrägerier som antyds i bilderna. 

"Motböcker utdelas även till ensamstående damer, men dock med största sparsamhet." Här berättas om en handelsidkerska i en bröd- och mjölbutik och som ansöker om motbok som botemedel mot förkylningar som hon ådrar sig då hon vistas i oeldade lokaler. Men vid besök i kvinnans bostad visar det sig att hon har en inneboende manlig hyresgäst med motbok så det blir avslag. 

Efter denna utläggning kan det behövas lite modebilder. 

Att bananer är populärt kan man se av omslagets sista sida.

1835 - Söderköpingspromenad i maj 2021

Efter det myckna regnandet och alla rapporter om översvämningar i vår lilla stad var ju Kent och jag tvungna att åka dit och titta. Idag var vädret strålande och vattnet hade dragit sig tillbaka i Storån så att det inte längre var någon risk för översvämning i de närliggande husen. På vägen dit var jag tvungen att be Kent stanna till så att jag kunde ta en bild på tulpanängen utmed E 22:an. Finns ytterligare en till lite längre ner i backen. 

Här hade inte tulpanerna hunnit börjat vissna ner som de gjorde i Hagaparken. (Bilderna går att klicka större.)

De vackra tulpanerna i Hagaparken har börjat vissna ner och kommer strax att bytas ut mot sommarblommor.

Anledningen till att vattnet i ån steg så högt att räddningstjänsten var tvungen att rycka ut och förlänga tamparna på de båtar som var förtöjda längs med åstranden och som var på väg att sjunka, var att att det vanliga vattennätet i staden inte höll för trycket av de två dagarnas ösregn. Därför var man tvungen att pumpa ut en massa vatten i ån. 

I förrgår hade vattnet stigit upp till gräsmattan.

Man får en vision av hur det kunde ha sett ut på medeltiden när stora båtar seglade upp för ån.

Det fina gamla stadshotellet som nu är ombyggt till lägenheter.

Rådhuset i Söderköping.

Kent tog som vanligt några bilder på mig och mina stavar.

Så här mycket vatten i ån har jag aldrig sett tidigare.

På hemväg över Hagatorget.

Nytt elskåp. Jag vet inte mer om henne som målat det än än att hon heter Maja. I alla fall är det namnet som står på tröjan. Om någon missade mina inlägg om de målade elskåpen i Söderköping kan man gå in och läsa här och här. 

1834 - Slut på bloggpaus.

Den tog slut fort, den där bloggpausen. 

Hittade en bild på den gamla Femöresbron över Motala Ström och som fanns kvar 2017. Sorgligt att bron försvann. 

Efter en stunds eftertanke och efter några snälla gamla bloggvänners uppmuntrande kommentarer fortsätter jag med bloggen ett tag till. Livet blir lite tråkigare utan bloggen när jag tänker efter. Sen är det ju faktiskt så att det är en viss tankeverksamhet förknippad med skrivande som ju är nyttig att hålla igång när man är så gammal som jag. Och mina gamla Bonniers Veckotidningar blir ju helt värdelösa om jag inte får dela med mig av dem, haha.

1833 Rhododendrondalen da capo

Varje år vid den här tiden brukar Kent och jag åka in till Norrköping och gå en promenad i Rhododendrondalen vid Åbackarna i Norrköping. Förra året var många av buskarna utblommade men i år var det tvärtom. Många buskar hade inte slagit ut utan stod i knopp. Kanske det beror på den kalla och torra våren, som Lars Wivallius skriver om i sin dikt. 

Bilderna går att klicka större.

Det var i fredags vi bestämde oss för att göra en utflykt till Norrköping eftersom vädret var strålande och prognosen för följande dagar var mycket regn. Förr kunde man börja på andra sidan Motala ström och gå runt men sedan den vackra gamla Femöresbron togs bort går det inte längre. Det ska bli en ny handikappanpassad bro så småningom är det tänkt.

Vi ställde bilen på Strandvägen eller som den numera heter Kneippgatan i Kneippen och gick trappan ner till Åbackarna. Vackra vyer som alltid. Många joggare och pensionärer hade redan hittat dit fastän det var ganska tidigt på förmiddagen.

Kent har tagit många av bilderna i inlägget.

Det var mest de rosa och vita rhododendronbuskarna som var utslagna.

Här nedan är två bilder på mig som Kent har tagit. Den första från 2020 och den andra i år. Finn fem fel undantagandes att blommorna är lite mörkare på bilden i år än förra året.

Bilden från 2020

Bilden från 2021

I slutet av Rhododendrondalen ligger Färgargården där man kan fika om man har lust. Fint väder att sitta ute i och njuta av alla färger runtomkring. Kent beställde en morotskaka som var mycket god och jag en chokladbiskvi, vilket jag ångrade. Den var så mastig och fet att jag nästan mådde illa. 

Kent med sin goda morortskaka...

...och jag med min feta chokladbiskvi. Don efter person.

Efter att vi suttit en stund och fikat, var det dags för promenad hemåt igen samma väg som vi kommit. 

Här i bakgrunden fanns den vackra gamla Femöresbron. Vi är många som sörjer över att den är borta. Jag har många fina ungdomsminnen från denna bro.

Det här inlägget på min blogg blir det sista på ett tag - kanske för gott. (Jag har inte bestämt mig än.) Just nu tycker jag att det tar alldeles för mycket tid att blogga och läsa andras bloggar. Jag har så mycket annat som jag vill göra och som tar tid. Så nu säger jag hej då till alla mina bloggvänner och önskar alla en trevlig sommar! 

1832 Hängselkjol eller hängslekjol

Jag brukar lösa minst ett korsord om dagen - de medelsvåra - vilket jag har berättat om här och här. Det var den bilden nedan som gjorde att jag började fundera på om det heter hängselkjol eller hängslekjol. Texten i korsordsrutan tror jag bara löd ryskt plagg. Det blev i alla fall sarafan, som visade sig vara en rysk - ja, vad då? Hängselkjol eller hängslekjol. 

Bilden av den ryska flicka iklädd en sarafan har jag hittat på nätet.

Jag googlade och det vanligaste verkar vara hängselkjol. När jag googlade på hängslekjol frågade datorn t.o.m. om jag menade hängselkjol. Men det gick i alla fall att hitta många hängslekjolar som kan ses i länken ovan. Det heter ju ett hängsle så egentligen borde det ju vara mer naturligt att det heter hängslekjol.

Samma sak med äpplekaka och äpplepaj. Jag googlade då på äpplepaj och datorn frågade då om jag menade äppelpaj. I programmet Språket på radion hittade jag ett inlägg från 2011 där just denna fråga hade kommit upp. Svaret var att det gick bra att säga vilket som.

Men för att få fram en äpplekaka måste jag googla med citattecken. Det fanns i alla fall ett recept på en skånsk sådan. Annars är äpplekakor tydligen väldigt sällsynta numera.

Den smarriga äppelkakan från nätet.

Det hade ju inte varit något problem för mig om det inte vore så att korsordsmakarna ständigt använder båda formerna. När det ibland är så att de sista två bokstäverna är gömda är det inte lätt att veta om det ska bli -le och -el i slutet av ordet. 

Jag tänkte därför göra en liten undersökning bland bloggvännerna. Säger du äppelkaka eller äpplekaka, hängselkjol eller hängslekjol? Om du vill svara behöver du i så fall inte skriva mer än två ord i kommentaren :-). 

1831 Elskåpspromenad 2

I ett tidigare inlägg berättade jag om vår elskåpspromenad i Söderköping och lovade att visa dem som var kvar att titta på. Varenda ett visade sig vara ett litet konstverk. De flesta finns längs Å-promenaden och några i själva stan. 

Bilderna går att klicka större. Många av bilderna har Kent tagit. 

Här är det Anna-Lena Rydberg som har målat ett elskåp tillägnat alla Söderköpings hundar. Inspirationen kommer från hennes egna dagliga promenader med sin lilla hund. Att bilden är indelad i rutor beror på att motivet från början är utfört på en rutig duk. 

Skåpet är fristående så att man även kan se ekipaget bakifrån.

Min gamla kollega Ohla Söderlund var bildlärare på Ramunderskolan när jag var lärare där i några år. Han är också konstnär med egen ateljé i Rådhuset och tillhör gruppen blandArt som ofta har utställningar. Man kan också besöka konstnärerna där. Han har målat ett par som dansar jitterbugg. Strålkastare lyser upp de dansande och runtom står det folk som tittar på.

Elskåpet utanför fastighetsmäklaren och redaktören för Söderköpingsposten, - Åke Serander - visade jag i det tidigare inlägget som jag länkat till ovan. Men jag tycker att det är så fint att jag visar det igen. Det var ju Åke som kom med idén att be lokala konstnärer att utsmycka elskåpen. 

Det är Ola Niklasson som har skapat detta konstverk som är en avbildning av det gamla stadshotellet i Söderköping. Här är det mushotell. Om jag inte minns fel är Ola representerad på vårutställningen på Liljevalchs i år. Observera att mössen är klädda i tidsenliga kläder. Ola är mest känd för sina "loppistavlor". Han sätter en helt egen prägel på berömda konstverk som man kan se här. 

Vi fortsätter promenaden på Storgatan där vi träffar på ännu ett målat elskåp. Det är Sankt Laurentii kyrka och klockstapel som fått stå modell. Jag tog inte reda på vem som målat skåpet men det skulle inte förvåna mig om det är Ola igen. Med tanke på mössen. Det är mycket riktigt Ola som målat kyrkan också fick jag nyss reda på av min vän Bloggblad. 

Sankt Laurentii kyrka och klockstapel ligger bara ett stenkast bort. 

Skåpsmålningen är tydligen så pass ny att den inte har kommit med i broschyren, Söderköpings Konstpromenad, än. Det är ju fler elskåp som är på gång att målas så förhoppningsvis trycks snart en ny upplaga av denna broschyr . 

Det sista elskåpet som vi hittar ( i Konstpromenaden är det utsatt som A) är Jalil Razaei upphov till. Han kom hit till Sverige från Afghanistan 2015 och lärde sig snabbt svenska. Han var med i vår målargrupp ett tag. Här kan man se ett fint porträtt på honom i mitt inlägg 2016 om vår målargrupp Måla i Söderköping.

Motivet är från hans hemland och visar två Hazaraflickor som fyller sina vattenkrus vid en bäck där de nyss tvättat kläder. Jalil är själv från folkgruppen Hazara. Han målar fritt ur fantasin. Verket är av det romantiska slaget, säger Jalil. Det händer att pojkar som går förbi flickorna vid vattnet ser sin blivande partner. Mer om bilden kan man läsa i broschyren. 

Söderköpingsposten utlyste en tävling om vem som hade målat det finaste elskåpet. Segraren blev kanske inte helt oväntat just Jalil. Stort grattis till vår målarkompis!

1830 Kents födelsedag 8 maj 2021

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag senast träffade min äldsta dotter och hennes familj. Men eftersom både Kent och jag har fått våra två covidsprutor för flera veckor sedan, vågade Anna, Jörgen, barnbarnet Johan med fästmön Cissi äntligen komma och hälsa på. Det passade så bra också med tanke på att Kent fyllde år på lördagen.

Anna och Jörgen. Kopplet på bilden tillhör Asta, dobbermanpinschern, som också var med men som inte kom med på några foton eftersom hon inte höll sig stilla en sekund. (Bilderna går att klicka större.)

Det blev ett fint kalas med lasagne som jag lagat och med jättegod tårta som Johan köpt som efterrätt. Kent fick en flaska Calvados av Anna och Jörgen och som påminde om gamla tider i Limoux. 

Johan och födelsedagsbarnet.

Cissis och Johans två chivavor var däremot lugna och snälla och poserade gärna framför kameran. 

Cissi och Johan med var sin hund. Jag är glad över att lasagnen blev så lyckad och både räckte och blev över. 

Det var väldigt roligt att träffa Cissi och Johan i ett mindre sammanhang och att kunna prata och diskutera i lugn och ro. För det mesta har vi setts i större sammanhang med mycket folk och då hardet varit svårt att få en pratstund med någon av ungdomarna. 

Johan går ut från KTH i juni och Cissi har en termin kvar på sin lärarutbildning. De är fina, rara och duktiga ungdomar. Johan håller på med programmering så han fixade något på Kents dator som var fel på en sekund. (Det finns många olika hål att stoppa sladdar i på datorn som bekant.)

Dags för det obligatoriska familjefotot. Vädret var som synes strålande vackert. Cissi tog bilden. 

Tiden gick fort och snart var det dags att åka hem till Tullinge med stora husbilen. Stackars Asta hade fått sitta inlåst där medan vi tog ett avslutande familjefoto utanför huset. Hela familjen hade tillbringat fredagskvällen i Trosa och övernattat där, därav husbilen. 

1829 Elskåpspromenad 1

Jag blev ju så nyfiken på de andra målade elskåpen efter vår promenad i Söderköping häromsistens, så Kent och jag bestämde oss för att ta en promenad dagen därpå och leta reda på de övriga. Åke Serander, fastighetsmäklare och redaktör för Söderköpingsposten berättar att han fick idén med de målade elskåpen vid ett konferensbesök  i Västervik. Där hade man målat några elskåp vilket han tyckte såg väldigt fint ut. 

Han fick positiv respons både från E.O.N. och kulturförvaltningen i Söderköping. Dessutom ställde flera företag upp som sponsorer. Det nerklottrade och smutsiga elskåpet utanför fönstret på hans kontor var det första som blev målat. Det berättade jag om i inlägget ovan. 

Här, utanför mäklarbyrån på Storgatan finns en broschyr att hämta med en karta över de platser där skåpen finns och information om konstnärerna som målat dessa. (Bilderna går att klicka större.)

Vi började promenaden vid Söderköpings brunn som fått en ny vacker entré som vetter ut mot Brunnsparken. 

Sen fortsatte vi längs Åpromenaden där de flesta målade skåpen finns. Det är tydligen fler som ska målas, det kunde vi se här. Det ska bli spännande att se vad det kommer att bli för motiv. Det är konstnärer från Söderköping med omnejd som fått äran att utsmycka dessa. 

Det första skåpet utmed Åpromenaden var Paula Klinthälls fiskar. Hon associerar bilden med somrarna i Sankt Anna skärgård där hon badade och fiskade som barn. De skåp som är fristående är även målade på baksidan som man kan se. 

I bakgrunden ser man Bergaskolan som förr var realskola och nu är mellanstadieskola. 

Vet inte om det finns bläckfiskar i Sankt Anna skärgård, men här på baksidan av fiskskåpet finns i alla fall en.

Kent fotar baksidan av Ann-Charlotte Gustafssons elskåp som visar hur mycket kablar och knappar det kan finns i ett sådant skåp. Fantasin spelar här förstås en stor roll. Det var med hjälp av eleverna i hennes klass på Waldorfskolan som motivet kom till.

Baksidan av Ann-Charlottes elskåp.

Inte långt därifrån fanns nästa målade skåp. Här är det illustratören Lovisa Lesse som har varit framme med färg och penslar. Det är UppfinnarJohanna som ska blir världen bästa uppfinnare och här stolt visar upp sina verktyg.

Intressant att se är hur hon använt skåpets egen galvade yta som färg.

Här på baksidan får hon hjälp av småbrorsorna.

Nästa konstnär som utsmyckat ett elskåp är konstnären och skådespelaren Krister Kern. Han bor  i Norrköping men har många kopplingar till Söderköping där han ofta vistas. Den målningen är en vision av hur Söderköping eventuellt kommer att se ut i en avlägsen framtid.

Framsidan och...

 ...baksidan på skåpet.

Vi får väl hoppas att hans visioner inte slår in utan att Söderköping får behålla sin småstadscharm många år framöver. Resterande elskåp visar jag och berättar om i kommande inlägg.