fredag 27 februari 2009

Länklistan fixad

Puh! Det tog precis en timme! Ingen genväg där inte...

Är det någon som var med i min förra lista och som jag har glömt bort, så hojta till!

Länklistan good-bye...

Skulle ta bort en adress och tog bort alla... :-( Vad gör jag för att få igen den? Hjälp!

Om det inte går att få igen hela genom att klicka någonstans får jag väl börja med att lägga in dem som kommenterar hos mig...

torsdag 26 februari 2009

Fredagstema - Oumbärligt

Sista temat för februari med Fritt ur Hjärtat som ursprungskälla.

Ja, det är mycket det, när man börjar fundera…

Nu tänker jag inte räkna upp alla mina nära och kära eller släktingar och vänner utan ska hålla mig till saker och ting.

Det är mycket som man anser vara oumbärligt, men som man kanske kunde klara sig utan om man var tvungen.

Diskmaskinen kunde man vara utan, men inte tvättmaskinen. Jo, det skulle väl kunna gå att tvätta lakan för hand förstås, det gjorde de ju förr…

Datorn KAN man faktiskt klara sig utan, även om det vore med stor svårighet…

Pianot och orgeln också. Man kunde rita en klaviatur och spela efter noterna ändå…

Mina glasögon är faktiskt oumbärliga eftersom jag ser allting suddigt utan dem. Fast man kan ju fråga någon vilket nummer det står på bussen så att man inte stiger på fel när man ska hem. För bil skulle jag ju inte kunna köra då …

Bilen är nämligen oumbärlig för mig som bor på landet och har en mil till närmaste affär för att handla en liter mjölk.

Fast det går ju en buss tidigt på förmiddagen och en som går hem på sent på eftermiddagen, när man tänker efter. Man kunde ju då tillbringa timmarna emellan på biblioteket.

Eller kanske man kunde skaffa en cykelkärra som i Kina och cykla fram och tillbaka och handla…

Nu vet jag äntligen något (förutom mat och kläder förstås) som är absolut oumbärligt – nämligen VATTEN. Det upptäcker man när strömmen har gått och därmed också fått byns enda vattenpump att sluta fungera.

Inte kan man borsta tänderna, inte koka te eller potatis, även om man har primuskök, inte spola på toa. Man hade fått bygga utedass och hämta vatten från sjön, två kilometer hemifrån.

Så har de det på många håll i världen. Prästen i söndags höll en fin predikan om just vatten. En person behöver minst 50 liter vatten per dag för att dricka, laga mat, tvätta sig och sina kläder.

Det blir fem tiolitershinkar att bära upp och ner från sjön – fler beroende på hur många man är i familjen…

Jag är tacksam över att jag inte bor i Etiopien, heter Shukurya, är 25 år, har tre barn och är gravid med det fjärde. Det tar henne två timmar att hämta vatten varje dag om hon inte har en åsna till hjälp.

Kanske något att tänka på ibland när man gnäller över att allting är så jobbigt…



Jag minns den ljuva sommar...

tisdag 24 februari 2009

Bokrea


Böcker som jag köpt på bokrean idag (bilden går att klicka större)

Varje år har jag sagt likadant. Inte en bok till i vårt hus. Det räcker med de flera tusen som trängs överallt i hyllorna. Ingen ordning har jag på dem heller. Men i morse tog nyfikenheten i alla fall överhand – jag måste helt enkelt in till bokrean i Norrköping och åtminstone titta lite…

Så där var jag, precis när bokhandeln, som jag hade 10% i, hade öppnat tillsammans med en hel hop andra seniorer eller veteraner (f.d. pensionärer) som trängdes kring boktravarna.

Jag hade förstås tjuvkikat i reakatalogen så jag hade bestämt mig för att köpa alla böcker som handlade om grävskopor och traktorer. Lillmirrens största intresse är för närvarande dessa fordon – både på bild och i verkligheten. Dessutom hittade jag några med brandbilar och ambulanser också…

Ord med historia av Gösta Bergman och Språket med Lars-Gunnar Andersson kunde jag heller inte motstå. Och inte ett fantastiskt praktverk om Provence för 99 kr. Det väger 2,7 kg. – mycket bok för pengarna. Kan man inte resa dit kan man i alla fall sitta hemma och bläddra i boken och drömma…

Jag köpte också en bok om hur man målar med acryl. När jag kom hem upptäckte jag att jag redan hade en, som jag köpt på någon bokrea för några år sedan, i min bokhylla. Men det är i alla fall en annan utgåva och en annan författare….

Så nu är jag väl tvungen att sätta igång att måla också med det snaraste...

måndag 23 februari 2009

Min poesibok

Det här citatet av Per Lagerkvist skrev Birgitta Sandberg i min poesibok någon gång 1946. Hon var konstnär och dvärg, som det hette då, och målade underbara akvareller. Bilden går att klicka på större så att man kan se den fina lilla flickan på den.

Hittade min gamla poesibok för en tid sedan. Måste vara från hösten 1946 eftersom min mamma hade skrivit i den först av alla den 15 oktober samma år. Jag kom ihåg att jag var besviken på hennes val av poesidikt - en psalmvers: ”Heligt och troget, lär oss att strida, villigt och stilla lär oss att lida. Seger och vila, lär oss att bida, sist i ditt rike…”


Poesiboken är 63 år gammal men den har hållit sig förvånansvärt väl

På de första sidorna står det ”Upptaget” längst ner. Kanske var det meningen att pappa eller någon annan nära anhörig skulle skriva något där. Tomt är det i alla fall.

F.d. Inger Svensson har skrivit: ”Inger lilla rosenknopp, mammas glädje pappas hopp. Bliv så god som du nu är, då dig alla hålla kär…”

Månntro det? Det var inte alla som gillade mig! Dessutom heter jag inte Inger utan Ingrid.


"Vad vore världen utan tärnor? Vad vore himlen utan stjärnor? Vad vore sång och lek och dans om inte lilla Ingrid fanns?" Ja, säg det... Det var f.d. Inger Wickström som skaldade detta.

F.d. Inga Frånberg är en av de få klasskamrater som jag träffat under senare år. Så här skriver hon den första april 1948: "Förgät-mig-ej är en vacker blomma. För-gät-mig ej är ett vackert ord. För-gät-mig ej när jag ber dig komma. För-gät-mig ej uppå denna jord."

F.d. Inga-Lill Kardell finns också med bland poeterna. Inga-Lill åkte sedermera till Hollywood och fick en del småroller. Ändrade då sitt namn till Lili Cardel. För några år sedan läste jag hennes dödsannons i NT…

”När en gång vi stora bli, och vår skoltid är förbi, hoppas jag du tänker än, på din skolkamrat och vän!” Detta skrivet den 24 september 1947 av Inga-Lill alias Lili. Ja, Inga-Lill, just nu tänker jag på dig…

Det är ganska tråkigt att jag inte vet vad de flesta av mina gamla klasskamrater heter numera. Alla är väl förmodligen gifta och när vi gifte oss fick vi ju alltid mannens namn och förlorade därmed vår identitet. Pojkarna från förr dyker upp då och då i olika sammanhang. De heter likadant nu som de gjorde på den tiden…

Nu med den snabba kommunikationen genom nätet hade det varit roligt att få kontakt med några av sina gamla klasskamrater.

På pärmen till min poesibok står det med prydlig skrivstil: "Ingrid Norlén, Villagatan 31, Norrköping." Det var innan gatan bytte namn och före postnumren. 1946 var jag 10 år…

En önskan från f.d. Margareta Sjölander får avsluta denna nostalgitripp: ”Lev länge, lev lycklig, lev sorgfri och glad, det önskar en vän uti Norrköpings stad!”

torsdag 19 februari 2009

Fredagstema Kaffe

Min 35 år gamla Hackeforsservis som jag aldrig använder eftersom kopparna är så små. (Bilden går att klicka större).

Fredagstemat i februari kommer ursprungligen från Fritt ur Hjärtat.

Mitt förhållande till kaffe är numera ambivalent. Just nu, och under mina graviditeter, luktade det och smakade pyton. Så fort det bebisen hade kommit ut smakade kaffet himmelskt igen! Varför jag inte kan dricka kaffe numera beror i alla händelser inte på att jag är gravid…

Snarare är det kanske kroppens reaktion på att jag tidigare bälgat i mig många tusen liter av denna dryck genom åren...

Redan när jag var i femårsåldern fick jag ”kafeålä” på söndagsmorgonen när mina föräldrar åt frukost på sängen. Även på barnkalas på den tiden serverades det ibland kaffe till bullarna och tårtan. Dock inte hemma hos oss. Där var det choklad med vispgrädde som gällde.

Fram till första graviditeten 1958 drack jag, som alla andra på den tiden, kaffe 4 – 5 gånger om dagen. Höjdpunkten på dagen var kaffet efter skolan vid fyratiden. Man kom hem trött och hungrig och serverades då kaffe med nybakta bullar och flera sorters kakor. Pappa var också med då en liten stund innan han gav sig iväg på sina sjukbesök. På vår och höst satt vi ute i trädgården och ”drack kaffe”, som man sa då. ”Fikade” var inte uppfunnet än.

Min mamma var bestämd. Hembiträdet slutade klockan sex och inte tänkte min mamma stå och laga middag då och diska efter sex på kvällen…

Vi fick klara oss med några smörgåsar till kvällsmat. Gröt slapp vi äta som väl var.
Det var mitt på dagen, som vi åt en rejäl middag med efterrätt. Det fanns ingen skolmat på den tiden, lunchen var en och en halv timme lång, så vi hann precis hem och äta. Och så kaffe på maten förstås!

Kaffe var bra när man tentamenspluggade. Det gjorde att man kunde hålla sig vaken hela natten.Tog man ett och annat bantningspiller samtidigt som man fått av sin snälla pappa, behövde man inte sova på hela nästa dag. Sen att man fick konstiga hallucinationsdrömmar när man väl stöp i säng var förstås obehagligt…

Min pappa hade ett enda recept att ge dem som klagade över sömnsvårigheter. Inget kaffe efter klockan sex på kvällen. Jag kunde ha lagt till ett annat som fungerat på mig själv i alla år. En kopp varm mjölk med honung innan sänggåendet eller om man vaknar och inte kan somna om…

Det konstiga är att jag inte får några fysiska reaktioner av kaffet mer än att jag tycker att det luktar och smakar illa. Ingen halsbränna eller hjärtklappning eller så. Och jag äter med förtjusning moccapraliner och dito glass…

Det är socialt besvärligt att inte dricka kaffe. Något bryggt te serveras aldrig på sammankomster i allmänhet (utom i vår Bifrostkör förstås) utan det är tepåsar i ljumt vatten. Om de inte är slut, vill säga. Man betraktas också som en konstig varelse när man inte vill ha kaffe. Blir sedd med visst medlidande. Och man ställer alltid till besvär…

Man är ”the other”…

tisdag 17 februari 2009

Från mitt liv som kantor 6


Ett fantastiskt hus från förra sekelskiftet någon gång, kallad "borgen" (bilden går att klicka större, då ser man Bloggblad lite bättre i entrén)

Gårdagen var trevlig. Först åkte jag till Ringarum där jag just nu vikarierar för kantorn som är sjukskriven fram till den 25 februari. Där möttes jag av ett gäng glada damer mellan 65 och 80 som kallar sig VIS-kören – Vi som vill sjunga.

Vi tränade till vår sångstund på äldreboendet i Gusum och Ringgården i Ringarum på torsdag. Det blir mest gamla välkända melodier som de gamla känner till och kan sjunga med i, som t.ex. Barnatro och Sov du lilla vide ung.

Jag hade tagit med mig en av mina favoriter – I min lilla, lilla värld av blommor från filmen Förortsungar som genast införlivades med VIS-körens repertoar. Sången klingade alldeles utmärkt och det märktes med vilken glädje damerna sjöng…

Så hem igen och hasta till Bloggblad som jag skulle ackompanjera på Frälsningsarmén i Norrköping på eftermiddagen. Hon berättade mycket målande och intressant om sin i mångt och mycket strapatsrika barn- och ungdom som barn till frälsningsofficerare.

Föredraget
interfolierades med sånger med text och bilder på OH så att alla kunde sjunga med. Det blev Barnatro här också och Piccolissima Serenata bl.a.

Kaffe (te) och bullar och goda kakor liksom förmiddagens underbara Ambrosiakaka vid kaffet med VIS-kören gjorde att den dagens bantningsschema spräcktes…



Glada damer vid kaffebordet

fredag 13 februari 2009

Fredagstema Närmast Hjärtat

Skaparen av fredagstemat Närmast hjärtat är Fritt ur Hjärtat.

Närmast hjärtat har jag just nu mitt sköna, mjuka och tunna underställ av ylle från Åshilds postorderföretag för 70 plussare. Jag kan tänka mig att även 70 minusare kunde ha glädje och nytta av en del av deras produkter. T.ex. handvärmare (vantar) och värmetofflor som är stoppade med lavendel och linfrö och värms i mikron som vetekuddar. Eller lökhackaren Alligator(!).

Fast yllekalsingarna sitter ju förstås inte närmast hjärtat…

Mer bildligt har jag min stora familj närmast hjärtat. MM, mina två döttrar med sina män och min son med sin fru. Och så mina fem barnbarn förstås.

Allra närmast hjärtat måste jag naturligtvis tillstå att Lillmirren har en stor plats. Att få följa en liten människas utveckling dag för dag, även om det bara är per telefon, är en stor glädje och lycka. Jag sörjer över att jag inte hade den möjligheten på samma sätt med de andra barnbarnen– jag arbetade då 100% i skolan och 67% i kyrkan. Det innebar i princip alla dagar i veckan…

Lillmirren är 20 månader nu och jag träffar honom ungefär var tredje vecka. Varje gång har det hänt något nytt i hans utveckling. Han pratar och diskuterar mycket även om man inte förstår vad han säger. Och han begriper nästan allt vad vi pratar om.

Som när Mirren talade om att hon inte kunde hitta hans mössa men trodde att den låg kvar i bilen. Under tiden hon gick ut för att hämta den hade han letat reda på Mirrens röda mössa och satt den på sig i stället…



Lillmirren äter tårta med djup koncentration

Fler fredagsbloggare finner du här:

. Nilla, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra ,Anna-Saltis ,Millan, Anki, Marianne, Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Ulrika, Jemaya, MiaD, Ingabritt, maisoui, Moster Mjölgumpa, Erica, Taina, sparkling, Christel, ,emma, jennie, Nykomlingar förra veckan:-) musikanta, sara, underytanjag, marskatten, lena w.

söndag 8 februari 2009

Snälla, snälla...

Snälla, snälla vadå? Vi har inte kommit så långt med jämställdheten när en låt om en kvinna som nästan kryper på knäna och bönar och ber sin skitstövel till karl att komma tillbaka till henne går till final i Melodifestivalen. Jag skäms…

Han har ju hittat en annan, bevars, förmodligen yngre och snyggare. Låt honom gå då, för Guds skull, och var glad att du slipper honom, hade jag lust att ropa i går kväll när C. af U. förödmjukade sig inför tre miljoner tittare.

Han är inte värd att ens slösa så mycket som en suck på. Be honom dra dit pepparn växer och gärna ta med sig barnen också – ju fler ju bättre. Då är det kanske inte lika roligt…

Så kan du få tid för dig själv och utbilda dig om du inte redan har gjort det eller ta ett jobb som kräver 80 timmar i veckan som du tjänar mycket pengar på. Dessutom slipper du passa upp honom, som du väl givetvis har gjort, annars skulle du väl inte hålla på så där…

Haha, jag brukar verkligen inte engagera mig i Melodifestivalen, men jag tyckte det var sorgligt när denna låt t.o.m. fick det internationella priset. Man kan undra vilken kvinnosyn den där fransmannen har...

Jaha, att karlarna tycker det är OK, det kan jag förstå, men att kvinnorna köper det här också rakt av, det förstår jag inte! Jag har läst flera kommentarer i tidningarna –INGEN än så länge har reagerat mot innehållet i sången.

Caroline var helt suverän i och för sig, men sången hade möjligen passat på en teaterscen någon gång i slutet av 1800-talet när kvinnan var helt beroende av mannen…

lördag 7 februari 2009

Utflykt till Tegelängsgatan på Söder

Söderkåkar (bilden går att klicka större)

MM och jag var förra helgen och hälsade på Mirrfamiljen i Stockholm. Kom upp på lördagen lagom till lunch och blev som vanligt bjudna på mycket god sådan. Mirren tycker, i motsats till sin mor, att det är roligt att laga mat…

När vi ätit färdigt meddelade hon högtidligt att vi skulle åka på utflykt. Jag blev nyfiken och förväntansfull – kanske något nyöppnat varuhus eller så? Nej, vi skulle åka till Spårvägsmuséet på Söder, berättade hon.

Mina förväntningar sjönk omedelbart. Jag såg framför mig någon stor sorts lada där några dammiga gamla spårvagnar trängdes med varandra. Men, OK, hade de bestämt sig för att åka dit, så skulle jag väl visa upp ett glatt ansikte i alla fall.

När vi klivit in genom den anspråkslösa ingången möttes vi av ett öronbedövande oväsen från de minst tvåhundra barnen i åldrarna ett till tolv år, samt deras föräldrar eller mor-och farföräldrar, som befann sig en halvtrappa upp. Jag tror aldrig att jag sett så många barnvagnar på ett och samma ställe förut…

Lillmirren och Mirren framför treans spårvagn

Spårvägsmuséet visade sig vara ett eldorado för Lillmirren och för alla andra ungar. De klättrade in och ut genom dörrarna och upp och ner på trappstegen till de gamla spårvagnarna och bussarna, för det fanns sådana också. De kunde också pröva att köra spårvagnen eller bussen själva – en film framför framrutan visade routen, stannade till vid hållplatserna och släppte av och på folk.


Mirrmaken och Lillmirren framför och i det gamla tåget


Lillmirren är intresserad av allt...

Lillmirren som älskar att klättra var fullständigt salig. Dessutom fanns det leksakståg som gick på banor att leka med. Mirren hade också köpt biljetter till minitunnelbanan som gick runt i muséet – men just som hon och Lillmirren väntade på sin åktur meddelades det att loket hade gått sönder. Första gången på åtta år! Mirren fick en ny entrebiljett till museet i stället.

Spännande att leka med tågbanan


Det var fantastiskt att återuppleva sin barn-och ungdom på 40-talet, där många av dessa gamla fordon ingick. Bussen, som jag åkte i till min farfar och farmor, fanns där och även spårvagnarna som jag åkte till och från skolan i under hela min skoltid. Visserligen var inte spårvagnarna i Norrköping blå utan gula, men annars såg de likadana ut…


Riktigt så gammal var inte bussen som jag åkte till farmor och farfar i...

Och det gamla loket där barnen kunde pröva på att vara lokförare, såg ju precis ut som det som vi åkte ut till sommarstället med. Ja, vi åkte förstås i sittvagnarna, de som hade en liten plattform i början och i slutet där man steg av och på. Träbänkar överallt, inget konstigt med det.


Caféet var välbesökt minst sagt...

För dem som blev trötta och hungriga fanns ett café. Men efter två och en halv timme hade t.o.m. Lillmirren fått nog – han skrek inte när vi skulle gå hem i alla fall. Tilläggas kan att Leksaksmuséet också är inrymt i en del av lokalen. Men där fanns inga leksaker att leka med, bara att titta på, så Lillmirren tyckte inte att det var intressant.


Mirren och Lillmirren framför den stora apotekarkissen


För den som inte fick nog av alla spårvagnarna fanns leksaksmuséet att uforska i ena änden av lokalen

fredag 6 februari 2009

Fredagstema väskor


Några av mina väskor (bilden går att klicka större)

Här är några av alla mina väskor. Jag har nämligen svårt för att slänga saker. Den svarta skinnväskan som är gömd bakom de andra till vänster har jag fått från en bokklubb. Den har jag aldrig använt eftersom jag inte får ner allting som man måste ha i en väska. Jag blev glad när Mirren ville ha den.

Den bruna väskan är faktiskt av skinn - den köpte jag på rea - låset går gärna upp, så den används inte ofta. Den svarta plastväskan har hängt med länge men fick inta andraplatsen när jag föll för den röda. Också den av plast men det är svårt att se att det inte är skinn. Fast man VET ju ...

Väskan längst till höger är en fake Gucciväska som jag gav 100 kronor för i Peking. Jag har fler sådana Gucciväskor längst inne i garderoben.

Jag har tidigare skrivit om min mardröm om att glömma väskan, men sedan Marianne i Kairo tipsade mig om att ha en miniväska över axeln och på magen som äldre damer (något äldre än jag själv) brukar ha när de går och handlar med rullatorn har jag inte haft en enda mardröm av detta slag!

Som Marianne föreslog, har jag alltid med mig den större handväskan liggande i bilen, med allt som man absolut måste ha med sig, hårborste, anteckningsblock och pennor, starka karameller att suga på, huvudvärkstabletter, portmonnä med mynt till parkeringsautomaten, almanacka, näsdukar och inte minst etuiet med mina dyra hörapparater (som jag borde ha i öronen och inte i väskan).

Hittills har jag inte behövt öppna denna väska en enda gång på en månad under mina shoppingturer. Det har räckt med miniväskan som bara innehåller plånbok och mobiltelefon. Nycklarna har jag i en kedja som jag fäster i linningen på långbyxorna. Tänk, jag som har dragit den stora väskan med mig överallt tidigare...

Händerna är fria - det är helt underbart! Och den hänger med överallt. Ingen risk att jag glömmer den. Den här lilla väskan är faktiskt av skinn, också den en present från en bokklubb...


Väskan är bara 20 cm hög och 17 cm bred

tisdag 3 februari 2009

Fjärde bilden i fjärde mappen

Magistern och eleven i Swing it Magistern (Bilden går att klicka större)

Jag har fått en uppmaning från Rutan (som uppmanat alla som har lust) som i sin tur fått en utmaning från Monet om att publicera fjärde bilden i fjärde mappen. Rutan tycker det är bättre att kalla det för uppmaning i stället för utmaning. Quod erat disputandum...

Fotot är från generalrepetitionen där två av nämndsystrarna i Sällskapet Bifrost tränar inför jubileumsfesten på Stadshuset i Norrköping någon gång i början på december förra året.

Till vänster står Magistern och till höger Eleven i Swing it magistern, båda försedda med peruk. Föreställningen gjorde succé som jag berättat om här i ett tidigare inlägg. Bilden är inte redigerad som synes - men det skulle ju vara en slump, så då får det bli så...

Vad är detta?


Denna nyinköpta skapelse är 40 cm hög och 45 cm bred (bilden går att klicka på större)

Ja, att det är en elefant kan man ju se förstås. Men är den kinesisk som jag trodde först när jag fick syn på den i Återvinningen - vårt loppis här i Söderköping? Det finns vad jag vet inga elefanter i Kina. Jag tänkte alltså att jag skulle få lite hjälp med denna fråga från mina bloggvänner. Dels vad den är tänkt att användas som och dels varifrån den kan vara.

Jag har tittat snett på den i några månader där den har stått i deras skyltfönster. Idag bestämde jag mig: Är den fortfarande kvar så är det nog meningen att jag ska köpa den. För 175 kronor får man t.ex. inte mycket när man går och handlar mat. Absolut inte någon "kinesisk" elefant i alla fall.

Jag frågade
Mirren som är bra på Kina vad elefanten kunde ha för funktion. Hon visste inte - hade aldrig sett en sådan. Trodde hon att den var antik? Nej, det trodde hon inte. "Det finns nästan ingenting gammalt kinesiskt kvar i Sverige", sa hon.

Först trodde jag att den var av keramik, men när jag sätter ner den låter det som målat stål. Precis som min tomtelisa.

Jag är redan mycket förtjust i min lilla elefant men MM kommer nog inte att bli glad när han kommer hem...