I söndagsnatt kom Kent och jag hem från Limoux i södra Frankrike där vi tillbringat en vecka tillsammans med min äldsta dotter Anna och hennes man Jörgen. Om man är intresserad av att veta lite mer om den här lilla staden kan man gå tillbaka och läsamitt allra första inlägg om Limoux.
Anna och Jörgen har ett hus därnere sedan ett par år tillbaka. De har många projekt på gång och det senaste är en takterrass. Det var därför vi möttes av den här synen när vi kom dit sent på lördagskvällen från flygplatsen i Bezier. Fotot är dock taget morgonen därpå.
Trots att gatan är smal gick det att komma förbi med bil. (Bilderna går att klicka större.)
Vädret var gråmulet denna söndagsmorgon men med en behaglig temperatur på ca 15 grader. Det var svårt att tänka sig att floden hade svämmat över för tre veckor sedan och bland annat spolat bort parkerade bilar som stod på strandparkeringen.
Vattnet i floden Aude är nu tillbaka i normalläge.
Här steg vattnet upp till dörren på det gula huset i mitten...
...och till 6-metersstrecket som pilen visar.
En av bilarna som spolades ner i vattnet och som blev kvar.
Efter att vi promenerat en stund blev det ljusare och på eftermiddagen strålade solen från en klarblå himmel.
Gänget på bron varifrån några av ovanstående foton är tagna. Från vänster Jörgen, Anna och Kent. Hela den gamla delen av staden är upplyst av liknande gatlyktor som den som syns på bilden.
Innan vi går hemåt igen passar vi på att vila oss en stund vid caféet på hörnet.
Solen har kommit fram och lyser upp Saint Martinkyrkan.
Ny strålar solen och granntanten har flyttat ut sin stol på gatan.
Efter att vi ätit vår lunch hemma i köket hos Anna och Jörgen tog vi igen oss på takterrassen som är under uppbyggnad. Det kommer att bli ett trädäck som golv och Jörgen ska snickra ihop några stora lådor att ha blommor och gröna växter i så småningom. Jag föredrog att sitta i skuggan eftersom det blev väldigt varmt när solen kom fram.
Svårt nu att tänka att det är i slutet av oktober och inte mitt i sommaren.
Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challengesom hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 44 är ordet FORDON.Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.
Utsikt från en av broarna i Limoux i Frankrike. (Bilderna går att klicka större.)
Har just kommit hem från Limoux i Frankrike där Kent och jag tillbringat en vecka. För tre veckor sedan svämmade floden Aude över just här och alla bilarna som då stod på den här parkeringen spolades ner i vattnet.
IlonWikland är den illustratör som man förknippar med Astrid Lindgrens böcker allra mest. Hon är född 1930 och kom till
Sverige som ensamkommande flyktingbarn 1944. Om hennes uppväxt i det
krigsdrabbade Estland berättar hon i en öppenhjärtig och gripande intervjusom
Erika Hallhagen gjorde med henne den 14 november 2014. Jag har scannat bilder från de böcker jag har hittat hemma. I Allas vår Madicken och i Bröderna
Lejonhjärta är illustrationerna i svartvitt. I Titta Madicken det snöar i färg.
(Bilderna går att klicka större.)
Det är en skrämmande
berättelse om hur hennes föräldrar övergav henne när de skildes när hon var
åtta år och hennes mamma satte henne ensam med sin älskade hund Tito på ett tåg
för att åka till sin farmor och farfar i Hapsal, en liten semesterort vid havet.Där hon fick en fristad tills ryssarna drog
in i landet med sina pansarvagnar och bombflygplan.
Skorpan ser en vid duva sitta vid fönstret.
Den onde riddaren Tengils har beordrat alla invånare i Körsbärsdalen att samlas på torget.
1944 satte
farföräldrarna henne på en båt till Sverige. Själva ansåg de att de var för
gamla att åka med. Man blir upprörd när man läser att pappan redan hade flytt
till Sverige med sin nya fru utan att ta sin dotter med sig. Mamman hade vi den
tiden flyttat till Italien. Ilon Wikland ville efter detta aldrig ha med någon
av dem att göra, vilket man kan förstå.
Farfar kör iväg en av tengilsriddarna.
I Stockholm fick hon
bo hos sin faster som var konstnär. Så småningom skaffade denna henne en
elevplats på en konstskola.24 år gammal
gick Ilon Wikland upp till Rabén och Sjögrens förlag för att träffa Astrid
Lindgren, med sin dotter på armen och några teckningar som hon visade för den
berömda författaren.Hon fick några
sidor ur Mio min Mio med sig hem för
att illustrera.
Madicken på besök hos tant Nilsson.
Alva dansar med sotaren på balen på hotellet.
Det slumpade sig så att
Ingrid Wang-Nyman, som illustrerat Astrid Lindgrens böcker tidigare, var sjuk. Efter
att Astrid Lindgren sett Ilon Wiklands illustrationer till Mio min Mio fick hon omgående uppdrag som illustratör. Resten
är historia, som man brukar säga.
Insidan av pärmen. Man kan sitta länge och titta på bilden och upptäcka nya saker. Detta är inte bara en illustration enligt min mening. Det är stor konst!
Pepparkaksbak i köket på Junibacken.
Lilla Lisbet kämpar förtvivlat i snön sen hon har blivit avslängd av Andersson efter att ha stått på medarna på hans släde.
Det är lättare att
räkna upp de böcker av Astrid Lindgren som hon inte har illustrerat än de
hon illustrerat. Man kan bara nämna Alla
vi barn i Bullerbyn, Allas vår Madicken, Ronja Rövardotteroch Bröderna Lejonhjärta. Hon har även illustrerat andra
författares böcker. En utförlig lista finns att läsa här på Wikipedia.
Söderköping är förvisso en sommarstad med mängder av turister på sommaren men för min del tycker jag bäst om hösten. Så här i oktober är vår lilla stad som vackrast enligt min mening. Kent och jag tog en fotopromenad häromdagen i det strålande vackra höstvädret.
Från parkeringen på Munkbrogatan går vi längs med ån där Drothems kyrka speglar sig i vattnet. Kyrkan är från medeltiden och låg på den tiden utanför själva stadsområdet.
Drothems kyrka. (Bilderna går att klicka större.)
Några meter längre fram har man den här utsikten.
Vi går vidare och stannar på bron längs den trafikerade genomfartsleden och tar några foton. Här nedan kan man se trappgaveln på Drothems kyrka.
Kent och jag fortsätter vår promenad genom Drothemskvarteren.
Det finns mycket att fota i de här gamla kvarteren. Jag gör en liten avstickare till Skvallertorget. Här låg ett kloster på medeltiden.
Skvallertorget.
Kent tar en annan väg men vi träffas strax igen på väg ner mot Munkbrogatan. Spiran på Sankt Laurentii kyrka ses i bakgrunden.
Jag är alltid lika fascinerad av färgerna i den här huslängan på Munkbrogatan. Ljuset idag är helt fantastiskt. Det första huset på bilden är svagt olivgrönt.
Stockrosorna har några enstaka blommor kvar trots att det är i mitten av oktober.
Jag måste förstås också ta ett foto från den lilla träbron som går över ån till Sankt Laurentii kyrka. Om några veckor finns ingenting kvar av den här färgprakten. Utom taket på huset förstås.
Rådhusbron i bakgrunden. Här svämmar inte ån över sin bräddar som på många andra håll i världen.
Ett sista foto innan vi går tillbaka över den lilla träbron och vidare till parkeringen där vi tar bilen för att åka hem till Mogata. Här är motivet Sankt Laurentii kyrka - också från medeltiden.
Just nu pågår
en utställning på Stinsen – biblioteket - i Söderköping med titeln Folkkonst. Jag tyckte
det var en både rolig och intressant utställning. Den pågår till den 8 november
så det finns ännu tid att besöka den för dem som bor i närområdet.
Bilderna går att klicka större.
Folkkonst
som begrepp är nytt för mig. Men jag förstår att det bland annat innebär både hötorgskonst, konsthantverk, tavlor av pärlplattor och även ett nytt
fenomen för mig – återbruk av gammal erkänd konst s.k. recycled art.
Här fanns
ett par tavlor som exempel på detta. Den gamla populära målningen av det
gråtande barnet hade försetts med en liten extra pärlplatterad. Och Tove
Janssons lilla My - också av pärlplattor - uppträdde i en annan.
Den lille gråtande gossen har man sett lite varstans och man har alltid undrat varför. Men nu har han fått en uppenbar anledning att gråta.
Även en hel
del textil konst var representerad med korsstygnsbroderier och virkade alster.
Ett vackert lapptäcke prydde en av väggarna tillsammans med en gardin med påsydda virkade stjärnor.
Här ett exempel på korsstygnsbroderi. Kanske den har tillkommit i spåren av Metoo-rörelsen?
Vackert textilt konsthantverk.
Bibliotekets egen Karolina Nilsson har bidragit med en virkad flodhäst.
Ståltrådsbur med drake. Under denna träsniderier.
Tavlor av pärlplattor.
Det som jag
tyckte var mest intressant var tavlorna med "gåramålningar" eftersom jag själv
äger en sådan. Det är målningar som gjordes i slutet av 1800-talet och fram
till andra världskriget. Kringvandrande ”gåramålare” anlitades för att
dokumentera den egna gården eller huset.
Den här gården finns i Östra Ryd.
De var för
det mesta amatörer och förde med sig en tradition från Tyskland. I Sverige
rörde de sig från Skåne och uppåt till Södermanland. Min tavla visar den gården
som min mormor växte upp på. Jag ärvde den från en syster till henne. Ramen är
av ek och grovt tillyxad.
Gården i Lekeryd i Småland där min mormor växte upp med fyra systrar och en bror, som naturligtvis ärvde gården. Ramen är en "geniram" som består av fyra brädbitar som har spikats ihop.
Den fanns
väldigt mycket annat att titta på än de bilder jag visar och som är både roliga och
samtidigt kanske lite främmande för många. Utställningen rekommenderas
varmt i vilket fall som helst.
Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challengesom hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 40 är ordet RIKTNING.Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.
Inom konsten finns det många riktningar. Kubismen i början på 1900-talet, som uppfanns av konstnärer som Pablo Picasso och Georges Braque, är en av dessa. Som ung flicka var jag oerhört förtjust i just Picasso. Intresset har svalnat med åren - nu tycker jag mest om hans konst från hans tidigare perioder - den blå och rosa.
Bilden av Picassos självporträtt tog jag när jag var med Mirren på Millesgården i augusti. Ansiktet skulle man kunna se både i profil och rakt framifrån. Mer om besöket kan man läsa här.
Jag ritade och målade mycket i hans anda i tonåren som man kan se av nedanstående lilla gouache.
Den här målningen gjorde jag 1950 så den har hängt med ett antal år.
Redan när jag gick på kantorskursen i Linköping 1986-87 hörde jag talas om att det fanns en fantastisk orgel i Lövsta Bruks kyrka i Uppland - fast då hette det Leufsta Bruk med den gamla stavningen som man ibland ser även nuförtiden. Det var Johan Niclas Cahmansom byggde den till bruket och kyrkan, som hade byggs upp efter ryssarnas härjningar 1719.
Brukspatronerna med Louis de Geer i spetsen som tidvis bodde på Lövsta Bruks herrgård var oerhört förmögna och orgeln i brukets egen kyrka blev en ytterligare statussymbol. Det är en av Sveriges allra äldsta orglar med registerverk i original från 1728.
Lövsta Bruks herrgård. (Bilderna går att klicka större.)
När så Casimirs och Clarissas orgellärare Roberta - en av organisterna i Lidingö församling - anordnade en utflykt till Lövsta Bruk som Mirren och alla barnbarnen skulle åka med på, var jag inte sen att hänga på. Robertas alla orgelelever var inbjudna och skulle få tillfälle att spela på den berömda orgeln.
Casimirs och Clarissas orgellärare som arrangerat utflykten till Lövsta Bruk. Mirren tog fotot.
Det var inte bara vi som hade bjudits in utan även ett hundratal församlingsbor - mest pensionärer och tillsammans med dem fyllde vi upp två bussar. Resan tog drygt en timme eftersom Lövsta Bruk ligger i norra Uppland inte så långt från Uppsala.
Den fantastiska orgeln från 1728 i Lövsta Bruks kyrka.
Bänkarna är vända mot predikstolen. Som synes finns det inga utsmyckningar på väggarna. Mirren tog fotot.
När vi kommit fram gick alla i samlad tropp till kyrkan där en guide berättade om denna och om den fina orgeln. Kyrkan byggdes under senbarocken vilket man kan se på orgel, predikstol och altartavla med sin bombastiska utsmyckning. För övrigt var kyrkan helt vitkalkad. Det fanns inga tavlor, vapensköldar eller änglar som brukar vara vanligt i andra barockkyrkor.
Den utsmyckade altartavlan.
Efter det var det visning på brukets herrgård som släkten de Geer hade innehaft i flera hundra år. Jag lyckades ta några kort med kameran innan jag fick veta att man inte fick fotografera därinne utom i köket.
Bordet i matsalen står dukat med antikt porslin.
Porträtt i matsalen av Louis de Geer som bodde här på 1600-talet.
När rundvandringen i herrgården var slut var det dags för lunch. Något kaosartad då ett hundratal gäster skulle trängas i det lilla värdshuset. Alla fick mat till slut och den var både vällagad och god.
Köket på herrgården med massor av kopparkastruller och fat.
En mycket gammal telefon hängde på väggen i köket.
Mätta och belåtna gick vi till kyrkan igen för att vara med på en Orgelmatiné på den gamla Cahmanorgeln av den förnämliga Lidingöorgainsten Benjamin Åberg. Han skulle också lyssna på alla orgeleleverna som ville spela på orgeln efter konserten och hjälpa till med registreringen. Casimir och Clarissa hade tränat på var sitt stycke och var väldigt spända.
Clarissa som nyss fyllt sju år spelar Törnrosa på orgeln. Benjamin Åberg sekunderar.
Här är det Casimir, elva år, som får spela sitt preludium av Bach. Åberg drog ut nästan alla register så att det lät mycket majestätiskt.
Orgelkonserten var härlig att lyssna till och även spännande att få höra den spelas på den berömda orgeln av den skickliga organisten. Det var inte alla eleverna - ett tiotal - som ville pröva att spela på orgeln eftersom pedalen och manualerna inte riktigt överensstämde med deras vanliga orglar.
Dagens orgelprogram.
Casimir och Clarissa spelade dock sina stycken med den äran. Casimir råkade spela ett litet fel i mitten någonstans och förbjöd mig att lägga ut filmen som jag tagit. Men det är samma stycke som han spelar på sin orgel hemma - nu utan något fel.
Här nedan kan man lyssna till samma preludium i C-dur av J.S. Bach som Casimir spelade på Cahmanorgeln i Lövsta Bruks kyrka. Inspelningen har Mirren gjort hemma i Casimirs rum.