1954 Septembernytt från Bonniers Veckotidning nr 36 1927

 

Susanne Ballivet har skapat tidningens omslag med den gungande flickan. Hon var en fransk illustratör mest känd för sina erotiska bilder från böcker bl.a. av Alfred de Musset. (Bilderna går att klicka större.) 

För att man ska förstå hur ambitiös när det gäller kultur i allmänhet tidningen är, tar jag denna gång med innehållsförteckningen. 

På omslagets innersida är det oftast bilannonser. Än så länge är det bara amerikanska bilar som annonseras ut. 

Som jag berättat tidigare är de maffiga texterna svåra att få med i inlägget och det blir som vanligt mest bilder. Men en och annan text får i alla fall vara med. Som klippet från spalten nedan. 

Det här problemet har vi inte numera som väl är. 

I varje tidning finns en helsida med foto av någon berömd person. Nästan alltid män. Därför får hon vara med - friherrinnan Palmstierna - maka till Sveriges minister i London nu när hon fyller 50 år. 

Rubriken på en teaterkrönika är Bakom fällda ridåer. Det är många bilder från Operan, Dramatiska Teatern, Vasateatern och Oscarsteatern. Bilden nedan är från Oscarsteatern där herr Håkan Westergren (gift med Inga Tidblad) står bredvid fru Pauline Brunius. Herr och fru måste vara med om man inte har någon annan titel som t.ex. direktör John W. Brunius. Vem som är denne av de sittande herrarna får man inte veta. 

Det pågår en riksskyttetävlan detta år. Naturligtvis är det bara män som deltar i själva tävlingen. Men de tävlande måste ju ha mat och för att tillse detta behov har man kallat in landstormslottor från stockholmsavdelningen. 

"De näpna lottorna vid diskbänken."

Filmstorheter och bekanta män hos filmen är en annan rubrik trots att det faktiskt är två kvinnor med på bilderna. Bernhard Shaw, Chaplin och prinsen av Wales finns med här. "Mr. Bernhard Shaw hyste fordom lika stor förskräckelse för filmen som nobelpris men har slutligen fallit till föga, och hans skådespel Sankta Johanna är nu under infilmning vid Phonofilm."

Det finns alltid med några sportsidor i BVT. Ofta "rikemanssporter" (min anm.) som golf, tennis, ridsport och segling. Men här hittar man både en rapport från en cykeltävling och en simuppvisning i Strömbadet. Det är hans excellens statsministern som förrättar promoveringen. Det står inte vad han heter i undertexten men det måste vara Carl Gustaf Ekman har jag listat ut. Mer om honom kan man läsa här. 

Bilder på senaste modet är förstås ett måste. Här några exempel på höstkollektionen från några franska modehus.

Sista omslagssidan är som vanligt i färg. Den här gången är det Pommac som fått den äran. Kan tilläggas att dessa sidor är av ett kraftigare papper. 

1953 Om vedermödor med danska språket

Jag läste någonstans att det är viktigt att aktivera hjärnan likaväl som kroppen när man blir äldre. Aktiviteter som stimulerar tankeförmågan är t.ex. korsordslösning och att lära sig ett nytt språk. Jag löser ju dagligen korsord och jobbar även med min franska på Duolingo. Men franska är ju mest repetition eftersom jag läste det i skolan och därefter på universitet efter att jag gått i pension.  (Om man inte känner till Duolingo kan man läsa här och här där jag tidigare skrivit inlägg om denna språktjänst på nätet.) 

Bilderna går att klicka större. 

För någon tid sen såg jag en dansk dramaserie - Chorus Girls - som jag gillade väldigt mycket. Jag har alltid tyckt om det danska språket som jag förstår ganska mycket av när jag läser. Däremot begriper jag ingenting när man pratar. I alla fall mycket lite. Så varför inte börja med ett nytt språk - lite danska - på Duolingo samtidigt som jag fortsätter med franskan? Det går utmärkt att läsa två (eller flera?) språk samtidigt.

Här ligger jag på sjunde plats i diamantligan. Det är barnbarnet Caspar som hittat på mitt alias "Mormor Ingrid."

Det var lite beräkning med från början eftersom man tävlar i en liga med olika ädelstenar. Jag hade lyckats ta mig upp i den högsta - diamantligan - efter två års studier. Men det var svårt att hålla sig kvar där eftersom franskan bara blev svårare och svårare och tog längre tid. Ett bra sätt då att inte trilla ur var - tyckte jag - att börja med nybörjardanska eftersom man får tillgodogöra sig varje avslutad lektion oavsett franska eller danska. 

Vad vi  tävlar om har jag ingen aning, har aldrig fått någon present mer än en fanfar och lite "diamantbitar" som regnar ner över skärmen. Men det är väl tävlingsinstinkten som gör sig gällande. Danskan gick ju väldigt fort i början med meningar som "Jeg hedder Hedvig" och En and og en kat". Jag hade alltså  inga svårigheter att hålla mig kvar i diamantligan och kom t.o.m. upp som nummer tre vid ett tillfälle. 

Men ju mer jag läser danska, ju mer intresserad blir jag och ju svårare blir det. Helt fantastiskt att danskan fortfarande har en hel del gammalstavning som hvad, vhordan, hvem och godt. Många ord skrivs exakt som i svenskan men ibland med lite ändring, som kender och leger (känner och leker.) Jag har dock svårt att inte tänka på svenska när jag hör pigen och drengen leger sammen. 

Att agurk betyder gurka är ju inte så svårt att förstå, de har bara bytt plats på a.et men att det heter en vin och en kaffe är lite konstigt. Vinen er god och kaffen er kold. Jag gillar dig heter jeg kan lide dig. För mig låter det mer som jag står ut med dig

Danskarna säger tar men skriver tager och ha men skriver hav. Gå till skolan eller till skogen heter gå i skole och i skov. (Att vara i skolan har jag inte lärt mig än men det kommer väl.) Frokost betyder lunch och frukost är morgenmad, 

Sen är det ibland helt hopplöst att förstå hur översättningen till engelska ska vara. Att kan du hygge dig betyder have a cozy time på engelska är för mig helt obegripligt. 

Jag ser fram emot att få lära mig de danska räkneorden. Några har alltid varit en stor gåta för mig. Men Duolingo ger sig inte, man får repetera och repetera tills det blir rätt. Jag har också börjat få till den danska stöten och får för det mesta rätt på mitt uttal. Häromdagen hörde jag danska på TV och tyckte till min glädje att jag kunde urskilja lite fler ord än tidigare. Alltid något.

1955 Besök och hällor

Jag har inte målat någonting sedan tidigt i våras. Rummet där jag har alla målargrejor är samtidigt gästrum och jag har behövt använda det som sådant av och till. När vi får nattgäster rullar vi ut alla mina Råskogvagnar till garaget och lyfter också dit mitt lilla extra målarbord. Jag brukar också ta bort vaxdukarna som jag har som skydd på heltäckningsmattan. Det är alltså ett litet pyssel.

Sen blev det också för varmt då en hel vägg utgörs av fönster. I maj och juni var det helt omöjligt att vara därinne utan att ha gardinerna helt fördragna när solen låg på hela dagen. 

Jag har mina rutiner så om jag inte gör min morgongymnastik och spelar en timme piano på morgonen blir det varken gympat eller spelat. Vi går upp ganska sent så när jag är färdig är det lunchdags. Därför måste måleriet måste ske på eftermiddagen om det ska bli något målat.  

Jörgen, Anna och Kent hemma i köket i Mogata. Mina crêpes fick strykande åtgång. (Jag lagar bara mat när det kommer gäster, annars står Kent för all matlagning.) Bilderna går att klicka större. 

Men nu ska äldsta dottern Anna med sin man Jörgen flytta ner till sitt hus i Limoux i Frankrike och kommer att bli borta tills nästa vår. Mirren har så mycket att göra så att hon och barnen lär nog inte komma hemifrån på länge och sova över. Så efter att vi sagt hej då till Anna och Jörgen rullade jag tillbaka alla vagnarna och la tillbaka vaxdukarna på golvet med Kents hjälp. 

På eftermiddagen kunde vi sitta ute och fika. Hunden Asta var förstås med. Rummet i bakgrunden är gästrummet/orgelrummet/ateljén. 

Nu har gästrummet blivit ateljé igen. 

Jag har köpt extra små dukar för att experimentera med färgen. Hade nästan glömt bort hur man rörde till denna. Den här gången tänkte jag använda en mörkt grönblå färg, en ljus turkos, guld och vitt. I den ordningen hällde jag ut den första omgången på den första lilla duken som jag preparerat med vit färg. 

Sen tog jag färgerna i omvänd ordning på nästa lilla duk. 

Resultatet av den första omgången blev bäst, tycker jag. Så den ordningen tänker jag behålla när jag ska göra en större målning. 

Här är det första resultatet.

Och här det andra. Det är lustigt att se hur den turkosa färgen tar över. Förmodligen för att den är blandad med vitt. Färgerna har olika tyngd så man vet aldrig vilken färg som blir starkast. 

1954 Augustinytt från Bonniers Veckotidning nr 33 1927

 

BVT nr 33 1927. Omslag av Gösta Selling. (Bilderna går att klicka större.)

Det finns som vanligt mycket att läsa i denna tidning på 56 sidor. Författaren Cora Sandel ( hon med Alberteböckerna) har skrivit en novell - Amors Vägar - och Sven Stolpe en artikel om Arnold Ljungdahl och hans tre böcker. Rubriken är aningen pretentiös: En röst av idag i Drama, Dikt och Religion. 

Stolpe var vid den här tiden bara 22 år. Hade man inte vetat hur gammal han var kunde man trott att det var en äldre och erfaren litteraturkritiker som skrivit texten. Den visar hur beläst och vilken skicklig skribent Stolpe var redan då. Ett litet exempel från den mycket långa och komprimerade recensionen: "Författaren har en fantasiens generösa frodighet som är högst ovanlig hos teoretiskt begåvade och välskolade individer". 

En dikt av Johannes Edfeldt får vara med. Bonniers tar sig tydligen an unga poeter och författare. Edfeldt är 23 år - ett år äldre än Stolpe. 

Men jag får i fortsättningen nöja mig med att ta med sådant i inlägget som går lätt att läsa eller titta på och som jag själv tycker är roligt och intressant. Som alla de här frågorna under Vad Vill ni Veta? Många handlar om vilka utbildningar som finns eller vilka myndigheter man ska vända sig till för att få svar. Men det finns också en hel del frågor som jag tycker är lite originella. 

I varje nummer finns det en helsida med någon känd person, vanligtvis man. I det här numret är det Gösta Ekman d.ä.  som porträtteras som fransk bondpojke. Han är också med senare på en sida i tidningen. 

Det finns alltid med några sidor på brudar, fästmör eller andra kändisar. Här är det den högadliga släkten Wachtmeister som har haft sitt återkommande femåriga släktkalas hos kabinettskammarherre greve Axel Wachtmeister på Kulla-Gunnarstorp.  Det som slår mig när jag läser om alla grevarna och baronerna är att några av fruarna också är födda Wachtmeister. Kanske kusinäktenskap? Det är väl inte så vanligt nu för tiden?

Ett kåseri om en vårnatt i Montmartre är rolig läsning. Vi (det förmäler inte vilka vi är) besöker teatern Grand Guignol som är känd över hela världen för att den specialiserat sig på alla sorts hemskheter. Mord och förfärliga sjukdomar t.ex. "Grand Guignol har sedan länge sin trogna blodtörstiga och sensationslystna stampublik" läser jag. 

Paret går vidare för att dricka ett glas champagne på La petite Chaumière. "Ett originellt och pretentiöst ställe som ligger vid en av de långa trapporna upp till Sacre Coeur". Paret förvånas över att de kraftigt sminkade servitriserna är unga pojkar utklädda till flickor. "Vårt bord omringas genast av en flock monstruösa flick-pojkar som outtröttligt tigga champagne, cigaretter och pengar".

Illustratören till detta kåseri är  konstnären Kurt Jungstedt. 

Tydligen tröttnar paret ganska snart på etablissemanget och går vidare till Joséphine Bakers restaurang. "Vi komma in i en folkfylld lokal, en n-orkester spelar spelar energiskt och det dansas charleston och black bottom och dricks dyr champagne. Med barnslig min bjuder Joséphine upp den ena herrn efter den andra". 

På Aktuellt-sidorna är det foton från diverse begivenheter som Årets Sandhamnsregatta, Fjällvandringar och naturentusiaster i Åre, Seglare och solbadare i Marstrand och Konstnärer hemma och borta. 

Här känner jag igen några av herrarna. Gösta Ekman d.ä. syns på andra bilden till höger vid en grönsaksvagn. Bilden i mitten visar den lilla diktarhyddan på Kymmendö som August Strindberg själv byggde. Sigfrid Siwerts står i mitten på den nedre bilden till vänster och i cirkelbilden syns Frank Heller tillsammans med Kurt Jungstedt, illustratören till bilderna ovan. 

Jag avslutar inlägget med en artikel om det stickade modet. 

1953 Promenad i Drothemskvarteren i Söderköping.

 

Kalle me' Pipas stuga i Drothemskvarteren. (Bilderna går att klicka större.)

Mirren och Casimir kom ner och hälsade på i fredags. På kvällen är vi och lyssnar på en orgelkonsert i Skällviks kyrka med organisten Martin Riessen. Ett underbart fint program till minne av "Johan Sebastian Bachs himmelska födelsedag" 28 juli 1750 med musik uteslutande av denne mästare. 

 Jag, Mirren och Casimir i väntan på att konserten ska börja.

Martin Riessen tillsammans med vår vän Håkan Andersson, orgelfantast och f.d. orgelbyggare. Den gamla vackra Wisteniusorgeln är daterad 1762.

På lördagen går vi på promenad i Drothemskvarteren i Söderköping. Vi hinner också med en snabb runda upp till Slussen. Just så här års är stockrosorna i full blom. 

Stockrosor finns överallt i kvarteren.

Kent som tagit de flesta bilderna får vara med på ett foto.

Jag är nyfiken på de två skulpturerna i naturlig storlek som satts upp sedan jag senast gick en promenad här. Det var säkert ett år sedan eller mer. Det är fattighjonet Ingeborg Träben och fransiscanerbrodern Torsten som sitter här och samtalar. 

Hon berättar om sitt eländiga liv för munken. Trycker man på en knapp bredvid kan man höra samtalet. Det finns fortfarande en chans att gå med på en berättarvandring i kvarteren där man får höra om hus, människor och om klostret som låg här.  

Ingeborg Träben och broder Torsten. 

På Rådhustorget på väg mot Slussen. Mirren med en bamseglass. Casimir som inte gillar glass är utan. 

Min gamla målarkompis Nina har utsmyckat elskåpet med de dansande flickorna. 

Mycket folk är det som vanligt den här tiden på året uppe vid Slussen. Det är så varmt idag att man gärna håller sig i skuggan. 

Det var ett tag sen jag orkade klättra upp för alla trapporna till det lilla huset på toppen av Ramunderberget. Det finns dock en väg att vandra upp dit om man har lust. Utsikten från berget över staden är fantastisk. 

Kön till Smultronstället ringlar sig lång. Sista personen i kön kan man se längst till höger i bilden. Glassrestaurangen bjuder på de mest fantasifulla glass-skapelser man kan tänka sig. 

Jag börjar bli trött eftersom det är väldigt varmt och jag längtar hem. Dessutom har jag satt på mig ett par sockor i nylon som gör att fötterna blir väldigt heta i gympadojorna. Tyvärr har jag glömt att jag fick mina fötter mer eller mindre flådda efter att ha haft nylonsockor i skorna när vi besökte Pompeji för ett antal år sen. Som väl var klarade sig fötterna den här gången.  

Utsikt från en av de små broarna över Storån. 

Knappt att det går att se att det är en å. Det skulle behövas en rejäl muddring. Å-konsten är fortfarande kvar.

1952 Om ugglor

Till mina dagliga rutiner hör en timmes språkträning i franska med Duolingo. På denna språktjänst kan man lära sig 40 olika språk som t.ex. skotsk gaeliska eller hawaiska. Det blir snart ett beroende eftersom man kommer upp i olika nivåer beroende på hur flitig man är. 

De olika nivåerna har namn av ädelstenar och just nu befinner jag mig på den högsta - diamanten. Jag får meddelande på mobilen varje dag att någon har petat bort mig därifrån och då är det bara att sätta sig och plugga sig tillbaka igen. 

Fotot har jag tagit från min padda. (Bilderna går att klicka större.)

En uggla som heter Duo (antar att det är en kille) är den som håller i programmet. För att göra det lite extra krångligt är översättningarna till och från franska på engelska. Ofta dock inte den engelskan som jag lärde mig i skolan. Jag får fortfarande många fel på den engelska översättningen men nu har jag lärt mig att t.ex. restaurangens fönster heter the restaurant's windows och inte the windows of the restaurant som jag lärt mig tidigare.

När jag började med lektionerna var Duo une choette vilket mycket riktigt är an owl på engelska. Men sedan en tid tillbaka fick jag fel när jag översatte owl med choette. Nu hade Duo plötsligt blivit un hibou vilket är det namn på uggla jag lärt mig. Duo upplyste mig då att choette betyder owlet på engelska, som jag antar betyder liten uggla eller uggleunge. Någon som vet? Duo har tydligen vuxit sen jag började. 

Att barn gillar ugglor är inget nytt. Mitt yngsta barnbarn, Clarissa tolv år, har fåglar som sitt absolut största intresse. Framför allt är det de nio nymfparakiterna och de två gulkindade amazonpapegojorna hemma som hon älskar. Men också ugglor. Så när hon fick ett ugglepussel att lägga tog hon sig an detta med stor iver. Mirren berättade att det tog exakt en timme att få det färdigt. 

Här går det undan.

 Klart efter en timme. 

Ett annat av Clarissas stora intressen är att rita och måla. Här har hon förevigat Aron och Lisa, de två gulkindade amazonpapegojorna.