1939 Månadens illustratör mars 2023 Hilding Nyman

 

Sångbok utgiven 1945. (Bilderna går att klicka större.)

Man gör sina fynd när man botaniserar bland sina gamla noter. Två sångalbum med visor av Felix Körling och illustrerad av Hilding Nyman hittade jag. För mig var dessa sånger en stor del av min tidiga barndom och det tydligaste minnet av min mamma. När jag växte upp var barn några som helst varken skulle synas eller märkas. Min mamma var inte mycket för barnpassning och överlät gärna detta till hembiträden eller barnflickor. 

Men hon älskade att spela och sjunga och jag kommer ihåg att jag ofta satt i hennes knä och vi tillsammans sjöng igenom alla sångböcker vi hade. Både sånger av Alice Tegnér och av Felix Körling. Efter alla dessa år kommer jag fortfarande ihåg de flesta melodierna och även texterna i denna bok. Sångerna var helt förknippade med bilderna, som fanns på den motsatta sidan. Också bilderna är för evigt levande i mitt minne. 

Motorbåten.

Här är det Nisse som fått hyra en båt att ro ut med Maja i. Hon som Kalle gillar. Han står där på stranden "så långnäst och sur och tårarna börja att trilla." Men som tur var kom en farbror förbi och såg hur ledsen Kalle var och lånade honom sin motorbåt så han kunde glänsa och åka förbi Maja och Nisse. Jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag var för Kalles skull. 

Krocketspelet.

Här ojar sig Vera över hur pojkarna, Folke och Tore, fuskar och bråkar när de ska spela krocket eftersom flickorna är bättre. Det hela slutar med att Folke blir så arg att han spelar ett klot rakt in i  köket. "Fönstret i kras och vår nya servis, ja där blev mycket ris." Vi spelade också mycket krocket som barn på somrarna, min bror och jag, tillsammans med våra vänner. 

Den här tavlan målade jag när jag var 13 år. Det är min bror Göran och bästa vännen Turid och så jag. Motivet med höhässjorna i bakgrunden är från trädgården i vårt sommarhus i Krokek.

Födelsedagskakan

Flickan (som jag identifierade mig med då) ska baka en kaka till sin mamma. Hembiträdet Lisa hjälper henne. "Och jag tog grädde och jag tog socker och annat som det i "Husmodern står" sjunger den lilla flickan. På bilden klämmer hon ut glasyr till bokstäver eftersom hon just lärt sig läsa. På kakan står "Mammas kaka som är 30 år."

Vi ska campa

Den här visan var jag särskilt förtjust i eftersom den är väldigt rytmisk. (Kul att se ett par långbyxor på åtminstone en flicka, annars är det nog den enda med långbyxor i den här albumet.) Kostym och slips trots att det är pick-nick och moderiktiga baskrar på flickorna. När jag var liten  trodde jag det var tanter och farbröder - utom kanske de yngre pojkarna - som skulle ut och campa. "Ner till havet ska vi gå, hej va vi är glada, vi som negrer svarta bli, hela dan vi bada". 

Stjärnor.

"Stjärnor, är det ett slags ljus, i den gode Gudens hus eller petar änglar hål på himlen med en nål?", frågar den lilla flickan. Det var under andra världskriget jag växte upp med de här visorna och jag var lite avundsjuk på flickan som kunde titta ut genom fönstret och räkna stjärnor. Hemma var det alltid mörkläggningsgardiner som drogs ner så fort det blev mörkt och några stjärnor kunde man aldrig se. 

Har du sett?

Den absoluta favoriten i albumet. Text och melodi är för alltid inetsade i minnet. Katten, som är vit och svart och säger mjau och kiss Hunden som har tungan utom mund säger vov och morr. Grisen som inte är från Paris säger trots detta oui och nöff. Geten, som har skägg som en profet säger dock bara mäck, mäck. Oui var det första ordet på franska som jag lärde mig. 

  En katt över vägen.

Varje gång en katt springer över vägen tänker jag på den här sången om den stackars gossen som fick uppleva så många tråkiga händelser under dagen eftersom han hade glömt att spotta och säga tvi "och en massa med otur jag råka i". 

När han fick frågan av fröken om han kunde sin läxa sa det klick, hans byxor där bak gick itu med ett brak när han slog kana, och plättarna han glatt sig åt att äta när han kom hem hade hundarna ätit upp. Allt var förstås kattens fel.(Jag kommer ihåg att min bror Göran var klädd på exakt samma vis när han gick i skolan så - för mig -  är det alltid han som går till höger på bilden.)

Det är sommar.

"Kom lilla gosse/flicka dansa med mej...här står ju jag och bockar/niger för dig, frågar om du vill ha mej. Det är så ljuvligt för det är sommar, lalala...solen lyser och häggen blommar, lalalalala." För det mesta är det sommar i Hilding Nymans bilder. En sång som heter "Vår julgran" finns med i albumet men den gillade jag aldrig. 

Det är den här bilden som fått ge namn åt sångboken. Tyvärr finns inte noterna med i den mycket slitna sångboken som består av en hel del lösblad. Jag förmodar att titeln på bilden bara skulle vara Snipp, Snapp, Snorum. Jag har för mig att hundarna skällde på dirigentens anmodan. Den börjar i alla fall med "Vi har en hundvalp som heter Snipp, och vi har en till som heter Snapp". 

Hilding Nyman var inte bara illustratör utan även en framstående konstnär som är representerad på många muséer i Sverige. Vill man se mer av hans tavlor kan men titta här. 

1938 Marsnytt från Bonniers Veckotidning nr 11 1927.

 

Omslag av Georg Klinghammer. (Bilderna går att klicka större.)

Idag är det precis 96 år sen BVT nr 11 kom ut den 13 mars 1927. Här finns mycket att läsa men som vanligt får jag hålla mig till bilderna eftersom texterna är så kompakta. I synnerhet de med kulturella inslag som recensioner från film och teater och reportage från resor. 

Noveller och romaner som följetänger.ex. som här av Agnes von Krusenstjerna, förekommer också flitigt. Och den lilla spalten Vad ni vill veta är alltid kul att läsa. Den tar inte så mycket plats. Här kommer några exempel:

Det finns alltid en eller två krönikor med i tidningen. Här handlar en om modedansen Charleston. 

Krönikan är ett veritabelt försvar för den nya dansen som mött sådant motstånd från början. Jag citerar: "När Charleston var en alldeles ny uppfinning mötte den en våldsammare protest än jag tror någon annan dans har mött, den blev dels förbjuden på många ställen och dessutom skrevs det långa spalter om att den var direkt farlig för hälsan." 

Inte bara i södra Europa hade man karneval utan även hemma i Sverige -  även om den bara yttrade sig  som Operamaskeraden och ägde rum under en enda kväll. "Över operans väldiga scen och över parketten hade man lagt ett trägolv. Över scenen ett vitt tälttak och under den en jättestor papperslykta i rött, svart och gult."

Det finns en helsida till där man bland annat räknar upp alla grevinnor, grevar och baroner som var med på festen och de som var gifta eller födda Wallenberg.

Det var medlemmar av aristokratin och övre medelklassen som fick vara med och roa sig därnere på dansgolvet. Där fanns det också långbord uppdukade med champagne. På andra och tredje raden satt folk som fick sitta och titta på de särskilt inbjudna som skulle vara maskeradklädda. Till dessa hörde Adelsklubbens medlemmar vars loge var hyrd av den amerikanske ministern. 

Även några av tidens populära konstnärer var tydligen också inbjudna. Bilden till vänster visar Kurt Jungstedt med sin fru Gio och fru Thora Dardel. Överst en av de många grevinnorna på maskeraden - Andrea Mörner född Wallenberg. 

Författaren till den mycket långa och innehållsrika artikeln om mynt-och sedeltillverkning (man får bland annat veta om hur pengarna kommit till och verkat under historiens lopp) fick komma in och gå runt i ett av myntverken i Stockholm, Kungl. Myntverket vid Hantverkaregatan. Det andra var Riksbankens sedeltryckeri på Helgeandsholmen. Arvid Fougstedt var väl också med eftersom han illustrerat artikeln.

Här pressades inte bara sedlar utan man tillverkade också mynt av metall som smälts ner i jättelika ugnar. 

Det har hänt en del på det här området sedan 1927. 

Några ungdomliga vårkläder av sporttyp tecknade i London av Alijan.

Till sist den första annonsen för Fiat som jag hittills sett i tidningarna. 

 

1937 Snö i mars

Visst - det är vitt och vackert men fullkomligt onödigt tycker jag. Dessutom vågar jag inte gå ut trots den vackra vinterdagen eftersom det ser väldigt halt ut på vägen utanför. Så det blev gåbandet istället. Annars är allt sig likt här i Mogata (utom snön då) sedan vi kom hem från resan till Limoux.

Fågelhuset har fått snötak igen. Det ligger fågelfrön under huset och det verkar som om ett större djur har försökt hitta några där. (Bilderna går att klicka större.)

Ingen idé att ut ge sig ut och åka bil idag.

Jag behöver aldrig titta på utomhustermometern när jag vaknar - det är bara att se på rhododendronbusken. Ser bladen ut så här vet jag att det är minusgrader någonstans mellan 2 och fem grader. Är det kallare viker bladen helt ihop sig.

1936 Sista dagarna i Limoux i februari 2023

Som vanligt går dagarna fort när man har trevligt och nu är det bara två dagar kvar tills vi ska resa hem till Sverige och till vintern. Solen har ju lyst från en klarblå himmel alla dagarna även om det har varit ganska kylslaget. Den tunna täckjackan som jag hade stoppat ner har jag inte behövt använda.

Som vanligt är det också marknad på torget Place de la République där Jörgen strosar runt. (Kent tog de flesta bilderna i inlägget. De går att klicka större.)

Jag är naturligtvis tvungen att köpa en tunika som en souvenir. Priserna har höjts sedan förra året. Då kostade de flesta högst 15 Euro. Nu är priset 20 Euro.

Lite av varje som man inte behöver.

Jag propsar på att gå upp till stora marknaden någon kilometer längre bort. Men när vi kommer dit visar det sig att den är stängd och att bara en liten marknad finns bredvid. Här har jag berättat om den stora där vi var i oktober 2018.

På väg till den andra marknaden passerar vi flera jättekrukor med olivträd. Det kan inte finnas så mycket plats för rötterna.

Här finns inte så mycket att titta på så vi går tillbaka till torget.

På lördagen slår vi oss ner vid Le Commerce där jag beställer favoriten Café Chantilly, kaffe med socker och vispgrädde. Det är svårt att dricka så jag ber om ett sugrör, une paille har jag lärt mig att det heter. Det betyder halmstrå och det är ju logiskt. 

Anna, Jörgen och jag väntar på karnevalsparaden klockan 11.  Anna har köpt en rejäl väska på marknaden. 

Snart börjar folk att samlas på torget för att se på paraden. Efter en stunds försening kommer den igång, samma gubbar som spelar som vanligt men med nya karnevalsdeltagare. 

Paraden går runt torget i arkaderna och stannar till slut utanför en restaurang där alla går in och får sig något att dricka. 

Här är det musikerna som vilar ut.

Efter det går vi hemåt för att packa ihop våra saker inför resan till Toulouse i morgon. Det känns lite vemodigt eftersom jag tror att detta är den sista resan till Limoux för mig. Åldern tar ut sin rätt, som man säger och flygresan är jobbig. 

En sista lunch i det bekväma köket som är inhandlat från IKEA.

På kvällen intar vi en sen måltid på den fina restaurangen mittemot Le Commerce. Vi måste förstås se karnevalsparaden som börjar vid 22-tiden. Efter en stund dyker Pierre och DouDou upp, som också ska titta. Och kanske ta adjö av oss eftersom de vet att vi är där. Limoux är inte så stort. 

Äntligen får Kent vara med på en bild.

Här  kan man titta på fler inlägg från denna resa.

Karneval i Limoux Del 1 

Karneval i Limoux Del 2 

Musée de Masques Del 1

Musée de Masques Del 2 

Kaffekalas hos Maïté och middag hos Pierre och DouDou

1935 Kaffekalas hos Maïté och middag hos Pierre och DouDou

Himlen är lika blå idag som i alla övriga dagar vi vistas i Limoux i södra Frankrike. (Kent tog alla bilderna som går att klicka större.)

På onsdagen är vi bjudna på kaffe till Maïté som är en annan av Annas vänner i Limoux där de har sitt hus. Maïté bor i ett hus någon mil från den lilla staden och lever ensam sedan många år eftersom hennes man är sjuk och vårdas på ett sjukhem. Dagen till ära har hon bakat två tårtor, en med citroner och en med äpplen. 

Maïté längst till vänster, jag, Jörgen och Anna. Tavlorna i bakgrunden har Maîté själv målat. 

Gräset är grönt som synes och många vårblommor har kommit upp. Till höger den nya Volkswagenbilen som vi hyr.

På torsdagen är vi inbjudna på middag till Pierre och Doudou - vänner också de till både Anna och Jörgen. Pierre har varit diplomat i många år men arbetar nu nära borgmästaren i Limoux. Han hjälper Anna och Jörgen med diverse kommunala bestyr som t.ex. hur fasaden på deras hus ska förbättras. När vi kommer ner är redan jobbarna igång att renovera fasaden. Den ska bli gul med ljusgröna fönsterluckor. 

Fasaden på huset på Rue de la Mairie som den ser ut när vi är där.

Färdig fasad någon vecka efter att vi kommit hem till Sverige. 

Jörgen har en frissa, Gwendolén, som han alltid klipper sig hos när han är i Frankrike. Hon har sin salong ett stenkast från deras hus. Eftersom det står både Mesdames et Messieurs på skylten passar jag också på att klippa mig innan jag ska gå bort på kvällen. 

Skönt att slippa tvätta håret själv för en gångs skull.

Det blev ju bra!

Pierre och DouDou bor i ett fantastiskt gammalt hus alldeles nere vid stranden vid floden Aude som rinner genom staden och som man kan se på den översta bilden och även längre ner i inlägget. Huset är totalrenoverat och har t.o.m. en trapphiss för att ta sig upp till de tre våningarna. Till terrassen ovanför tredje våningen får man gå upp själv. Hissen installerades av den amerikanska damen som bodde i huset tidigare. 

Vi tas emot med en drink före middagen. Anna har med sig egenförfärdigade presenter, en virkad mössa till Pierre och en likaså virkad väska till Doudou. 

Det är ovanligt kallt för årstiden så Pierre blir glad över mössan.

Även DouDou blir glad och överraskad.

Tavlan i bakgrunden och som syns på flera av bilderna har Pierre själv målat. Han har också inrett ett rum på vindsvåningen till ateljé och där barn och barnbarn kan sova över när de kommer och hälsar på. 

Vi får en fyrarättersmiddag som börjar med kallskuret och små kex med diverse röror. 

Huvudrätten är en fransk ratatouille med kött som mörats i flera dagar, berättar värdparet. Ris till detta. Kent, som är vegetarian, föräras med en egen maträtt. När vi har ätit färdigt och jag är mer än mätt kommer ostbrickan fram. Ostarna är delikata, i synnerhet den italienska gorgonzolan som bokstavligen smälter i munnen. 

Till ostarna serveras körsbärssylt.

Som om inte detta är nog blir det helt makalöst goda små skålar med efterrätt till kaffet, som vi dricker vid bordet. Grädde överst på några med en sagolikt god kolasås under. 

Efter att jag tackat för maten - det gör man inte i Frankrike förrän man ska gå hem fick jag veta - går vi trapporna upp till terrassen för att beundra utsikten över den nattliga staden. Underbart vackert men ganska kyligt. 

Vi får också titta in i Pierres arbetsrum där han har en liten samling av saker som han har tagit med sig från sina många utlandstjänstgöringar.  

Pierre med sin chica DouDou. 

Utsikt från terrassen.

Både jag och Kent är mycket tacksamma för den gästfrihet som visades oss när vi var på besök i Limoux. För de goda tårtorna som Maïté bakat bara för vår skull och för den utsökta måltiden som vi åtnjöt hos Pierre och DouDou. Det blir ett fint minne från kanske den sista gången som (åtminstone) jag hälsar på i Limoux.