Mogata Marken 2012

I lördags var det så åter dags för årets största begivenhet i vår lilla by – Mogata Marken. Vädret var det bästa tänkbara med solsken på förmiddagen när kommersen var som hetast.  Stundtals var det svårt att komma fram bland alla människor på den lilla vägen mellan kyrkan och skolan.  

Parkeringsplatsen framför kyrkan är full av knallar och marknadsbesökare. (bilderna går att klicka större.)

MM i samspråk med Rune, pensionerad kyrkvaktmästare som jag jobbat med i många år.

På den smala vägen mellan kyrkan och skolan var det stundtals svårt att ta sig fram.

 Det gamla vackra tingshuset som tidigare var församlingshem har nu gjort om till fritidshem. Synd!

Eftersom kyrkan var öppen och Eva bjöd på kaffe såg sig kyrkvärden MM föranleden även han att gå på marknaden. Min bror, som är präst och missionär har kommit hem från Tanzania efter en lång tids tjänstgöring. Han är numera också pensionär  och vikarierar som jag – nu sålde han prästost i kyrkan.

Min bror Gunnar med en bilt prästost i handen och Eva i Mogata kyrka.

Klockan elva  bjöd vår organist Charlotte på ett fint och omväxlande program från orgeln på läktaren. Bl.a. spelade hon en av mina älsklingsmelodier – Monica Dominiques Tillägnan. Låter helt underbar på orgeln! Sen blev det både Bach och Stanley och Caesar Frank.  

I år blev det inget handlat, det var dåligt med loppisstånd. Det enda jag hittade var ett där min gamla ”elev” i en franskcirkel och hennes kompis Kerstin stod och sålde gamla kära ting.

Lena och Kerstin i loppisståndet.

Hade jag vägt 20 kg mindre så kanske...

Tydligen samma tivoli som förr om åren - jag tycker jag känner igen de stora kopparna. I bakgrunden är en del av skolan. Den allra äldsta delen skymtar bakom trädet.

Fredagstema Show&Tell - Choklad

Fredagstemat, det sista för månaden med Karin på Åland som upphovskvinna, ska handla om CHOKLAD.  Övriga fredagsbloggare kan man hitta på hennes hemsida. Tack Karin för trevliga teman i april! Samtliga foton har jag lånat från nätet och från artiklar på Google om familjen Fry.

Bilden har jag lånat här. (Bilderna går att klicka större.)

Det finns mycket spännande att läsa om choklad! Den allra första chokladkakan tillverkades 1847 av Joseph Fry and Sons i Bristol i England. De hittade på att tillsätta kakaosmör till det till det torra kakaopulvret och blanda det med socker. Det blev en smet som man kunde forma till en chokladkaka och låta stelna.

Fry's and Sons chokladfabrik i Bristol på 1800-talet.

Det är lite förvirrande att läsa om familjen Fry, eftersom tydligen någon av sönerna i varje generation heter Joseph. Anfadern, kväkaren Joseph Fry började tillverka choklad redan 1759. Men det dröjde alltså drygt hundra år innan den första chokladkakan skapades.

Skylt från en auktionssajt.

En berömd reklamkampanj för chokladen drogs igång 1886 kallad Fry’s Five Boys Sign. Modellen, en den femårige pojken Lindsay Poulton visade tydligt på reklamaffischen hur desperationen övergick till förväntan som övergick i glädje när han fick en ”Fry’s”. Tårarna i det först porträttet framkallades genom att fotografen band en trasa indränkt med ammoniak om halsen på honom…

Stackars lilla Lindsay Poulton satt modell för detta omslag till en chokladkaka tillika affisch.

Liten flicka med stor chokladkaka.

Omslag på en chokladkartong.

Norah Fry.

Även kvinnorna i familjen var företagsamma. 1871 föddes Norah Fry som särskilt intresserade sig för förståndshandikappade barn vilket säkert var någonting nytt för den tiden. Hon arbetade speciellt för att barnen skulle få gå i skolan och för att äldre förståndshandikappade skulle få ett bättre boende. Hon sponsrade Bristols universitet med pengar och fick till stånd ett ”Department for Mental Health”. Ett modernt forskningscenter, Norah Fry Research Centre öppnades i Bristol i anslutning till universitetet.

Om J.S Fry and Sons stora betydelse för chokladtillverkningen i Storbritannien kan man läsa om här. Nu ska jag gå och ta mig en chokladbit…

Ett väldigt trevligt bildspel hittade jag på den här länken.

Majblomman 2012

Jag brukar sällan gnälla här på bloggen. Men varför är årets majblomma så gräsligt, gräsligt FUL? Finns det möjligen någon blomma i verkligheten som har sådana färger – kanske någon orkidé? Vem designar majblommorna förresten, för det kan väl inte vara någon konstnär i alla fall.

Majblomman 2012 (Bilderna går att klicka större.)

Jag är kanske extra fördomsfull eftersom bakgrundsfärgen på majblomman påminner om den examensklänning som syddes upp till mig av hemsömmerskan när jag slutade trean i lågstadiet. Det var en klänning som påminde om en städrock, rak och helknäppt med vita knappar fram. På det rödvinsfärgade tyget var det små figurer av olika hus och stugor dragna med vita, tunna streck. Jag avskydde klänningen av hela mitt hjärta.

Min bästis hade en enfärgad citrongul klänning med vid rynkad kjol, smal midja och en stor rosett där bak. Och puffärmar! Inte nog med att jag var tvungen att ha klänningen på examen, jag fick också ha den på mig hos fotografen när jag skulle ta passkort några dagar efteråt

Nu för tiden slipper jag att ta på mig något som någon annan bestämmer, som väl är. Jag har idag omsatt ett presentkort, som jag gav till Mirren för två år sedan och har fått tillbaka (eftersom hon aldrig hinner åka till Norrköping och handla när hon är här) i ett par sköna sandaler från Ecco. Själv fick hon i stället ett par påslakan med tillhörande örngott och underlakan som hon gillade, så det jämnade ut sig.

Eccosandaler att ha med till Frankrike i början på juni. Som ombyte till gympadojorna...

På vägen till parkeringen var jag tvungen att gå upp till Dea-Axelssons eftersom jag hade en lapp med 25% på ORDINARIE ytterplagg i väskan.  Jag kom nämligen plötsligt på att jag inte har något snyggt att ta på mig nu på våren. Har inte köpt någon vårtrench - eller vad man nu ska kalla de halvlånga tunna kappor som dammodebutikerna är fulla av - sedan jag var i Kina 2005 och köpte några piratkopior av Burberrysådana för 150 kronor styck. Nu kan jag med gott samvete skänka dessa till Återvinningen.

Färgerna på kappan är inte riktigt rättvisande. Fodret i kapuschongen och ärmmuddarna är klart smårutigt i vitt och svart. 

Det var svårt att övertyga MM om att kappan inte var gjord av plast – han vet inte hur man kan manipulera tyger numera så att de känns som sammet eller som om de var impregnerade. Tyget känns i alla fall som om regndropparna inte borde få fäste alltför snabbt. Den som lever får se. MM vidhåller dock med envishet att det ÄR en regnkappa...

Uppdatering:
Har nu varit inne på Majblommans hemsida och fått reda på att det är barn som designat majblomman. Tycker plötsligt att den är riktigt vacker - tur att man kan ändra sig ganska snabbt :-)! Jag har också röstat på nästa års majblomma, få se om det blir den... Gissa vilken!

Passioner på Nationalmuseum

Casimir väntar på att Nationalmuseum ska öppna klockan elva på söndagen. (Bilderna går att klicka större.)

Medan Mirren och Casimir var i ateljén och klippte och ströpplade passade MM och jag på att besöka två separata utställningar på Nationalmuseum. Den ena, Passioner – Konst och känslor genom fem sekler – tänker jag berätta om här. Den andra – De fyra årstiderna – kommer i ett senare inlägg.

Utställningsaffischen som täckte en hel vägg. Kvinnan överst - den botfärdiga Magdalena av Carlo Dolci. Den undre kvinnan utgör en del av videoverket Dolorosa av Bill Viola (2000).

Det som vi tyckte var mest intressant var de gamla renässansmålningarna, som gav uttryck för så många olika känslor.  Vi skummade därför salen med mer moderna verk och inriktade oss på de underbara gamla tavlorna från 15- och 1600-talen. Utställningen pågår till den 8 augusti, så det finns gott om tid att fortfarande se den om man bor i eller besöker Stockholm. Ett årskort, som gäller både på Nationalmuseet och Moderna museet kostar 500 kr. Det tjänar man in på ett par gånger!

För när jag läser om utställningen på nätet inser jag att jag måste gå dit fler gånger eftersom jag måste ha missat en hel del, framför allt av de moderna verken bl.a. målningar av Munch. Vi hade ju inte så lång tid på oss, MM och jag, innan ateljén där Mirren och Casimir var stängdes och vi måste åka tillbaka hem.

Man måste i alla fall beundra hur skickligt de gamla målarna återgav känslor som vrede, sorg, uppgivenhet, rädsla men också glädje och tacksamhet i sitt måleri. Här är några exempel.

En fransk 1700-tals konstnär, Bénigne Gagneraux, har målat tavlan. Det är den blinde Oidipus som anbefaller sin familj åt gudarna.

Även på 1500-talet hade man roligt på fester. "Det glada sällskapet" är målat av den nederländske konstnären Jan Massys.

Den botfärdiga Magdalena ser däremot väldigt lidande ut. Hon är målad av italienaren Carlo Dolci i mitten av 1600-talet. Det är hon som sitter överst på utställningsaffischen.

Hur ska man tolka uttrycket hos Judith med Holofernes huvud i knät? Helt okänsligt verkar det som. Kanske t.o.m. lite stolt över att hon lyckats få det avhugget...Målningen är också gjord av en italienare på 1600-talet, Bernardo Cavallino.

Det här är en mycket speciell målning, tycker jag, av den tyske målaren  Lucas Cranach d .ä. som föddes i slutet på 1400-talet. Alltså för över 600 år sen! Den heter "Christi begråtande", men om man tittar noga på några av damerna ser de snarare ut som de tyckte det hela var roligt. Man har förklarat det hela med att de var medvetna om och glada över att Kristus död inte var förgäves...Det är Cranach som gjort det kända porträttet av Martin Luther.

Underbart självporträtt av Rembrandt van Rijn - från nätet.

Det här porträttet av ren och skär moderslycka kunde jag dock inte motstå. Den danska konstnären Bertha Wegmann som levde 1847-1926 målade tavlan.

Ett litet tips: Gå in och klicka här på Bildspel så får man en mycket intressant genomgång av några andra konstverk samt exempel på fysionomik.

Barnvisning på Nationalmuseet.

Jag har nu kommit hem från en vecka i Mälarhöjden och håller på att sortera mina foton och intryck. Mest av allt är jag förvånad över hur väsensskilt livet ter sig för en familj med tre barn under fem år och för en familj på två pensionärer.

Mälarhöjden 15 april. Casimir på väg till barnvisning på Nationalmuseum. (Bilderna går att klicka större.)

Tystnaden i huset när jag kommer hem igen slår mig omedelbart. En tystnad som inte bara varar en timme eller två när de två pojkarna är på förskolan och lillasyster sover, utan en tystnad som bara bryts när MM och jag får lust att prata med varandra, äter tillsammans eller när jag spelar piano eller orgel. Eller om någon bil åker förbi på gatan.

Många undrar om jag inte tycker det är skönt att komma hem igen till lugnet och stillheten efter en vecka tillsammans med de tre barnbarnen. Visst kan det ha sin tjusning men när jag är uppe hos Mirrfamiljen har jag inte tid att reflektera något över mitt liv, min ålder, meningen med livet etc.etc. Jag lever helt och fullt ut och dagarna går i ett. När kvällen kommer är jag så trött att sängen är det enda alternativet.  Jag sover aldrig så gott som däruppe…

Det händer ju lite mer också när jag är i Stockholm och hälsar på Mirrfamiljen än det gör här hemma på landet, där hämtningen av posten i postlådan ibland är dagens höjdpunkt. Vi åkte upp tillsammans, MM och jag förra lördagen till Mälarhöjden för att vara med på barnvisningen på Nationalmuseum på söndagen.

Den här gången handlade det om Monster och Mönster – av vilka monstren i de gamla målningarna var i klar minoritet. Museet äger inga målningar av Bruegel tyvärr berättade intendenten, men det var kanske tur det, så otäcka som en del av hans målningar är. 

Lunch i Atriumrestaurangen.

Vi började med lunch i Atriumrestaurangen, som har en riklig och välsmakande vegetarisk buffé, lämpligt eftersom både Mirren och MM är vegetarianer. När vi hade ätit färdigt och var mätta och belåtna var det dags för barnvisningen.

Helena hälsar barnen och föräldrarna välkomna - även mormor och morfar fick vara med.

Helena, som museiintendenten hette den här gången,  började med att beskriva ett stilleben från 1600-talet. Några speciella hemska monster fanns inte i tavlan, men väl en mängd småkryp, sniglar, fjärilar och annat som barnen upptäckte på egen hand.

Blomsterstilleben med fruktskål och ostron av den holländske 1600-talskonstnären Jan Davidsz de Heem.

Klickar man på bilden kanske man kan upptäcka diverse småkryp...

Även om sköldpaddorna inte är precis monsterlika fick de var med på visningen. Denna målning är tillskriven hovmålaren coh konterfejaren David Klöcker Ehrenstrahl som levde på 1600-talet i Sverige. Konterfejare kallades en som målade porträtt. Sköldpaddorna, som förmodligen fanns vid hovet, var då mycket exotiska och säkert oerhört dyra.

På en broderad festduk kunde man upptäcka drakar och diverse andra odjur. En tavla med två sköldpaddor demonstrerades också, även om de inte var precis monsterlika. Mönster illustrerades av en utsirad dörr, där det även fanns två små lejon i nederkanten, inlagda av någon som aldrig sett ett lejon i verklighten.

Mirren och Casimir beundrar det konstfulla bordtäcket från 1500-talet.

Här kan man läsa om det spännande täcket.

Praktdörr från Tidö slott som byggdes av Axel Oxenstierna 1629-1639. Dörren som är helt i intarsia fick representera Mönstren. Slottet hade ett 40-tal sådana dörrar!

När visningen var över gick alla barnen med följeslagare ner till ateljén för att fortsätta att måla monster på egen hand. Mirren har berättat om det på sin blogg. Helena lärde barnen att klippa ut djurschabloner och sedan ströppla. Jag hade gärna varit med, men eftersom det var första gången MM var på muséet fortsatte han och jag att titta på renässansmålningar och bese ett par utställningar som pågick.

Utsikt från Blasieholmskajen.

På hemvägen promenerade vi genom Kungsträdgården, där körsbärsträden just hade börjat blomma så smått. Det var det ganska kyligt och man kunde inte tro att det var i mitten av april när man såg alla täckjackor och tjocka halsdukar som folk fortfarande gick omkring i.

Casimir, Mirren och jag på hemväg från museet.

Körsbärsträden i Kungsträdgården har börjat blomma så smått.

Bloggpaus

Jag tar bloggpaus några dagar. Återkommer i slutet av veckan. Ha det gott så länge alla bloggvänner!

Fredagstema Show&Tell – Skrock

Idag är det fredagen den trettonde så det var kanske med avsikt som Karin på Åland valde temat Skrock. (Nu vet jag att hon gjordet det.) Övriga bloggare som skriver om Skrock finns länkade på hennes hemsida.

Fredagen den trettonde anses ju hos oss i Västerlandet som en otursdag. Anledningen tros vara kombinationen 13 och fredag. Jesus intog ju sin sista måltid, Nattvarden, på Skärtorsdagskvällen tillsammans med sina tolv lärjungar av vilka Judas skulle förråda honom. Jesus korsfästes dagen därpå på Långfredagen  - kristenhetens största sorgedag. En teori är också att det var tretton personer runt korset.

Bilden från nätet. (Bilderna går att klicka större.)

Talet 13 är således djupt förknippat med olycka och förräderi. Fortfarande är det nog inte många som bjuder in tretton personer att sitta runt bordet till middag. På hotell i västvärlden brukar det inte finnas ett rum som har nummer 13.  

I Kina är 6 och 18 lyckotal. 18 låter som vill ha framgång och lycka när man uttalar siffran. 13 betyder ingenting. Men där är det andra tal som är mer ödesdigra. 4 är ett sådant tal eftersom det låter som död. Mirren och Mirrmaken bodde i Kina under ett år i en skyskrapa på trettiofyra våningar men varken våning 4, 13 eller 14 fanns med. 

Fyran hade man hoppat över av ovannämnda skäl, den trettonde för att det var många västerlänningar som bodde i huset och den fjortonde fanns inte heller med eftersom 1 låter som vill och 4 som dö.  Talet 14 låter då som vill dö.

Kinesernas största lyckotal är 8 eftersom det låter som välstånd och rikedom. Det var ingen slump att Olympiska Spelen invigdes 2008-08-08 klockan åtta eller att ett oräkneligt antal brudpar gifte sig just den dagen.  Även 6 är ett lyckotal eftersom det förknippas med enkelt liv – fritt från komplikationer…

Kortet taget när vi var i Peking i augusti 2009.

Annars har väl vidskepelse försvunnit mycket i vår – både bokstavligen och bildligen - upplysta tid . Men jag går inte gärna under en stege – kanske mest för att inte få en hink målarfärg eller något annat verktyg i i huvudet.

Från början var förklaringen att man inte skulle bryta Treenigheten, läste jag någonstans. Nycklar lägger jag ALDRIG på bordet, mest för att det är lätt att de kommer bort. Själv kom jag hem en gång med en kollegas bilnyckel i väskan. HON hade lagt ifrån sig den på bordet i lärarrummet och jag trodde väl att det var min. Varför jag inte upptäckte det förrän dagen därpå kommer jag inte ihåg.

”Att inte lägga nycklar på bordet har av radioprogrammet Folkminnen visats härröra från bruket på vissa hotell, där damer som erbjuder sexuella tjänster visar detta med att de har egen rumsnyckel, som de lägger på bordet bredvid sig.” läste jag här. Tro det...

Och så till slut en tröstande mening som jag gärna vill tro på och som härstammar från Kina: All lycka kan sopas ut ur ett hem genom en alltför grundlig städning. Här hittade jag den på nätet.

Söderköpingspromenad i början av april

Drothems gamla vackra kyrka, berömd för sin medeltida altartavla, ligger inte långt från kyrkogården där mina föräldrars grav finns. (Bilderna går att klicka större.)

Trots att det duggregnade något i går eftermiddag bestämde vi oss för, MM och jag, att åka in till Söderköping och gå en promenad. Samtidigt kunde vi passa på att tända ett ljus vid mina föräldrars grav. Det var förvånansvärt varmt och skönt efter de senaste dagarnas snö och kyla och när vi kom fram hade regnet helt upphört.

Spirorna på klockstapeln och på Sankt Laurentii kyrka sticker upp bakom Klosterkvarnen. Drothemskvarteren i bakgrunden.

Som vanligt hade vi kamerorna med oss och vi tog många kort på vår lilla stad, som var i det närmaste folktom när vi gick vår runda vid fyratiden på eftermiddagen.  Kaffedags kanske för de många pensionärer som bor här och de som jobbar var väl i full fart med att laga middag eller kanske inte ens hade hunnit hem.  Konstigt att tänka sig att denna övergivna lilla stad i början av april kommer att krylla av turister om bara några månader...

Inget vatten i kanalen på den här sidan ännu.

Inga gäster på Göta Källare heller.

MM med de renoverade kanalmagasinen i bakgrunden.

Här är Bondens Crèperi inrymt, en populär sommarrestaurang. I övriga magasin finns det affärer.

Ramunderberget reser sig mäktigt ovanför kanalen. Det är fin utsikt från lusthuset högst upp. Den lilla vita byggnaden på sluttningen är byggd över Sankt Ragnhilds källa.

De här träden har i alla fall fått en nyans av grönt i sina kronor. Slussvakten jobbar oförtrutet på. Bergaskolan, den gamla realskolan, i bakgrunden. På den här sidan har vattnet i kanalen släppts på.

Inte en kotte på Söderköpings turistmål nummer ett, glassrestaurangen Smultronstället.

Järnbron över Storån repareras. Ska vara färdig i slutet på maj.

I det här gamla vackra huset vid Storån bodde vår gamle landshövding Per Eckerberg efter det att han blev pensionerad.

Stadshotellet, numera omgjort till bostäder, står som ett gigantiskt monument över svunna tider.

Rådhuset från "baksidan" .

Eftertraktat läge på bostadsmarknaden vid Storån.

Så här års är det inget lövverk som skymmer Sankt Laurentii kyrka, byggd på medeltiden i baltisk gotik. 

Mycket vatten i Storån. Här är vi tillbaka till vår utgångspunkt - en lagom promenad en onsdagseftermiddag.