1605 Månadens illustratör september 2018 - Marit Törnqvist

Varje gång jag varit på Junibacken tillsammans med Mirren och barnbarnen har jag åkt runt i det lilla Sagotåget och upplevt den underbara scenografin från Astrid Lindgrens böcker som Marit Törnqvist har skapat.

Bilderna går att klicka större.

Hon kom ju in ganska sent som illustratör av några av Astrid Lindgrens böcker så jag visste inte något om henne förrän jag varit på Junibacken. Böckerna Sunnanäng och I Skymningslandet, som jag hämtat illustrationerna från till det här inlägget, hade jag heller inte läst.

De föräldralösa barnen Anna och Mattias.

På hemväg från skolan följer de efter en röd fågel som visar vägen till landet Sunnanäng.

Barnen får just höra av bonden att de inte får gå till skolan längre utan måsta vara hemma och arbeta i ladugården..

Tonen i båda böckerna är i början vemodig för att inte säga rent sorglig. Sunnanäng handlar om två små fattiga föräldralösa syskon som auktioneras ut till en snål och elak bonde och sliter ont tills de hittar det förlovade landet Sunnanäng där de äntligen får tillbaka sin barndomstid och blir lyckliga.

Mamma ropar till alla barnen att de ska komma hem och äta plättar. 

Anna och Mattias bryr sig inte om att de andra skolkamraterna hånar dem för deras magra matsäck nu när de får gå till Sunnanäng och äta plättar en stund efter skolan. 

Jag tycker att Marit Törnqvist har fått fram det dystra i barnens tillvaro alldeles fantastiskt med sina mörka illustrationer. Samtidigt målar hon drömlandet Sunnanäng i de ljusaste vårfärger. 

I Skymningslandet är det en liten pojke som är förlamad och som flyger ut på äventyr i Stockholm tillsammans med herr Liljonkvast på nätterna.  Färgerna i illustrationerna till I Skymningslandet är just sådana som de ter sig i skymningen - svaga, lite diffusa och drömlika.

För att illustrera den här boken berättas det att Marit fick följa med på en ballongfärd över Stockholm tillsammans med Astrid Lindgren. 

Det är samma kväll som Göran hör mamma säga att han aldrig kommer att kunna gå igen som herr Liljonkvast knackar på fönstret.

Jag läser på nätet att Marit Törnqvist föddes 1964 och att hennes pappa var en svensk professor och hennes mamma en holländsk översättare. Redan som femåring flyttade Marit till Nederländerna men när hon var åtta år köpte hennes pappa en liten gård i Småland där hon vistades vissa tider. Astrid Lindgren kom redan första sommaren och hälsade på dem eftersom Marits mamma var den som översatte hennes böcker till holländska.

I Skymningslandet får Göran köra spårvagn och gräva med grävskopa - det är lätt som en plätt.

 I Amsterdam började Marit  på illustrationslinjen på Konstakademin och när hon var färdig med sina studier reste hon omedelbart till Stockholm för att visa upp sina alster för olika bokförlag. Just då sökte man en ny illustratör till Astrid Lindgrens böcker och hon fick genast sitt första uppdrag genom att illustrera När Bäckhultarn for till stan - hon var ju välbekant med den småländska landsbygden. Astrid Lindgren blev mycket nöjd och efter det fick hon fler uppdrag.

De hinner också med ett besök på Stockholms slott och på Skansen I Skymningslandet.

Marit fick också i uppdrag att skapa scenografierna till Sagotåget och Villa Villekulla-salen när Junibacken byggdes i mitten av 90-talet. För detta fick hon bland annat Lidmanpriset och Emilpriset. Hon har också ägnat sig åt mycket annat än illustrationer. Det kan man läsa om här.

Vy över Stockholm från en luftballong.

Några andra illustratörer som jag skrivit om:

Ronny Lingstam
Gustav Tenggren
John Bauer
Einar Nerman

1604 Gems Weekly Photo Challenge v 39 2018 - Nyckel

Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challenge som hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 39 är ordet NYCKEL. Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.

Nyckel heter ju clavis på latin. Och klaverna som finns i notsystemet är nycklar som låser upp dessa. D.v.s. som anger hur tonhöjden på de fem notlinjerna ska tolkas. De placeras i början av notlinjerna eller, om man måste byta klav, där det behövs i notsystemet.

Bilderna går att klicka större.

Den här diskantklaven eller G-klaven, som den också kallas fick jag i present av min musikklass-fyra vid vårterminens slut 1977. Så den är lika gammal som Mirren. Det är ett kärt minne och den får ligga i sin låda vid flygeln eftersom jag inte vill hänga upp den på väggen där den egentligen hör hemma. Det är lätt att den ramlar ner och går sönder om man skulle gå för nära. Reijmyre Glasbruk är det som har tillverkat den.

Cirkelns början i mitten ska passas in på den andra linjen nerifrån i diskanten där tonen blir ettstrukna g. Det är därför den kallas just G-klav. En annan vanlig klav är basklaven eller F-klaven där klaven visar var tonen lilla f ska ligga i basen. Notbeteckningen blir alltså olika i diskant och bas. Sen finns det två andra klaver som används i orkestersammanhang men som jag gudskelov slipper använda när jag spelar piano. Det räcker med de här två. Bra information om de olika klaverna finns att läsa här.

Man får se upp när man spelar ett stycke eftersom kompositören ibland byter klav mitt i notsystemet som här nedan. Det händer ofta hos Haydn och Mozart t.ex. Det är en rent praktisk anordning - det skulle bli alldeles för många streck på noterna om man inte gjorde det.

Exemplet är från en Menuett av Joseph Haydn.

1603 William Morris på Millesgården.

Sen jag såg annonsen på Facebook om William Morris-utställningen på Millesgården har jag velat se denna. Därför jag blev glad när det visade sig att Mirren hade fått biljetter till utställningen genom sitt Abundo-abonnemang som gör att hon kan boka överblivna biljetter till diverse evenemang. Hon tyckte också att det skulle bli spännande att se om den tapet som hon tapetserat sovrummet med, fanns med.

William Morris, 1834 - 1896. (Bilderna går att klicka större.)

Redan när vi kom dit på fredagsmorgonen lite före elva var det en lång kö som väntade utanför. Det är första gången som en utställning med verk av William Morris äger rum i Sverige och intresset har varit stort. Utställningen pågår till den tredje februari så det är ännu gott om tid att sen den. Här kan man läsa mer om den.

Mirren tyckte det var roligt att se sin sovrumstapet på fondväggen.

Här i Sverige är William Morris mest känd för sina textilier och tapeter och jag visste inte så mycket mer om honom innan. Genom de innehållsrika skyltarna på väggen vid föremålen får man veta mycket om hans liv. Han var också konstnär, författare, arkitekt, trädgårdskonstnär, möbelformgivare och inredare förutom att han designade tyger och tapeter. 

Morris skapade också muralmålningar och verk i kakel som ovan. Även prov på glasmålningar fanns med på utställningen. 

William Morris föddes 1834 i Waltham nära London i ett välbärgat hem. Men han blev snart medveten om de djupa klassklyftorna i samhället och gjorde till sin uppgift att försöka göra världen lite vackrare för vanliga, enkla människor. Han blev också en av dem som var med och startade den första socialiströrelsen i Storbritannien och var hela sitt liv en brinnande socialist. 

Det fanns många utkast och skisser och schabloner som ovan till de många konstverken.

Här ses resultatet av ovanstående schabloner i en tapet. 

Underbara tyger i blommönster. 

Speciellt intresserad var han av det medeltida hantverket som det visade sig i broderier och gobelänger och som han fick mycket inspiration av. Han och hans fru Jane skapade många broderier tillsammans. Tyvärr blev föremålen som han så omsorgsfullt tillverkade i sin firma, Morris & Co. så dyrbara att endast de rikaste i överklassen hade råd med dem. 

Det här är en akvarell av the Showroom på George Street hos företaget Morris & Co. Stolarna till vänster i bilden som Morris designade blev populära. 

William Morris hade en önskan om att hantverket skulle få konstnärsstatus och att hantverkarna skulle ses som konstnärer. Han ville också få en återgång till det traditionella hantverket som med industrialismens intåg hade ersatts med billiga fabriksgjorda dussinvaror. Som centralgestalt i Arts and Crafts-rörelsen har han haft ett mycket stort inflytande, framför allt i Storbritannien med avseende på arkitektur, stadsplanering, trädgårdskonst och inredning under 1800-talet.

När Mirren och jag var färdiga med rundvandringen på utställningen gick vi en trappa upp och fikade i restaurangen. Vi hann även med att bese konstnärshemmet och Carl Milles ateljé med sina många skulpturer i gips innan vi åkte hem till Clarissa som slutade skolan vid halv två-tiden. På kvällen väntade ytterligare ett evenemang för Mirren och mig – musikalen Broarna i Madison County på Maximteatern.

1602 Syskonen i Mantua på Drottningholms slottsteater

Nu är jag hemma igen efter några dagar fulla av kulturella aktiviteter i Stockholm tillsammans med Mirren och barnbarnen. Dessa fick i och för sig bara var med om ett av evenemangen. Som vanligt tog jag bussen, som nu blivit Flixbus, upp till Stockholm. Bussen är till skillnad mot tåget alltid i tid och jag hinner läsa en halv bok medan jag åker upp.

Flaggan på slottet halades just när vi kom fram till Drottningholm. (Bilderna går att klicka större.)

Efter att jag kommit fram och installerat mig hos Mirrfamiljen vid fyratiden på dagen var det snart dags för Mirren och mig att ge oss iväg till Drottningholm där man gav Syskonen i Mantua på Drottningholms slottsteater. Det är en nyskriven opera med barockmusik av bland annat Salamone Rossi, Claudio Monteverdi och Girolamo Frescobaldi som blandats med nyskriven musik av  Djuro Zikovic och Andreas Edlund.

Mirren utanför Drottningholms slottsteater. 

Musiken är väldigt fint sammansatt så man märker knappt övergångarna. Operan tilldrar sig i furstendömet Mantua 1610 men det är inte så svårt att förstå vinklingen till vad som hände i Tyskland under andra världskriget och även vad som händer idag. Furstendömet Mantua regeras av en generös furste som omger sig med all tänkbar lyx, konstnärer, musiker och vänner.

Drottningholms slottsteater uppfördes 1766 av Lovisa Ulrika men hade sin glansperiod under Gustav III. (Det är tyvärr bara tillåtet att fotografera före föreställningens början och vid applådtack.)

Judarna hålls strikt åtskilda i ett getto och måste ha sina kännetecken - ett gult märke av tyg som de fäster på kläder eller huvudbonader. De judiska syskonen Salamone och Europa Rossi är ett undantag och får fritt röra sig i staden och är även välkomna gäster vid hovet på grund av sina musikaliska talanger, Salamone som kompositör och Europa som operasångerska. Men när den gode fursten Vincenzo dör och efterträds av den onde sonen Francesco, hårdnar livet för den judiska befolkningen och syskonen drivs på flykt.

Här ett av de tidstypiska instrumenten - en teorb som flankeras av en harpa.  

Det var lite svårt att hänga med i svängarna trots att det fanns en textremsa på engelska vid taket. Sångarna sjöng på svenska ibland och på italienska ibland. Den sångare som gjorde mest intryck på mig var Yaniv d'Or - en fantastisk countertenor - som spelade kompositören Salamone Rossi. Den onde Francescos arior var nyskrivna och framhävde i all sin dissonans ondskan och antisemitismen.

Ensemblen tackar för applåderna. Monteverdi i vitt och syskonen Rossi till höger om honom. 

Så här skriver Maria Lindal, musikalisk ledare, i programmet:
"Tack vare att Salamone Rossi lät trycka sina kompositioner lever hans röst kvar in i vår tid och tack vare historiska dokument kan vi läsa oss till att hans syster Europa var en firad operasångerska. Där någonstans börjar möjligheten att i vår tid berätta deras historia i musik. Jag har försökt lägga ett musikpussel som beskriver Salamones och Europas liv och den mångkultur som var i Mantua."

Här kan man läsa en recension av föreställningen.

1601 - Gems Weekly Photo Challenge vecka 38 ORD

Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challenge som hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Vecka 38 är ordet just - ORD. Fler som antagit utmaningen hittar man på hemsidan.

Min poesibok har hängt med nu i 72 år och ibland tar jag ner den från bokhyllan och bläddrar i den.

Tyvärr är det ju så att de flesta (alla?) av mina gamla klasskamrater har bytt namn, men Britt, som skrev den lilla fina versen som får bli mitt bidrag till veckans fotoutmaning, har jag träffat för några år sen. Den här poesiversen är en favorit och förhoppningsvis skulle världen se annorlunda ut om man följde uppmaningen i denna. 

1600 - Drakfest i Söderköping

Så var det då dags för den årliga drakfesten på Vikingavallen i Söderköping. Sedan fyra år tillbaka anordnas denna av kommunen och Svenska kyrkan* under mottot Tillsammans, samverkan för integration i Söderköping.

Vädret var strålande, lagom varmt och med lagom friska vindar, perfekt för att flyga drakar. (Bilderna går att klicka större.)

Man kunde också köpa färdiga drakar. Det är Tess som säljer sådana.

Det hela började med att man ville hitta på något där de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan kunde medverka med sina kunskaper. Att flyga drake har en lång tradition i Afghanistan och barnen lär sig både att tillverka drakar och att flyga med dem. Samtidigt skulle man få träffa svenska barn och ungdomar.

Några afghanska ungdomar är i full fart med att lära ut hur man tillverkar en drake.

Drakfesten äger rum en lördag i september och på Vikingavallen hade man rest flera tält för diverse aktiviteter förutom tälten där de afghanska ungdomarna lärde de svenska barn och ungdomarna hur man skulle tillverka en drake.

Amal är här med sin pappa Jwan och sin bror Mohammad. Hon har gjort färdigt sin drake och ska gå till nästa tält och måla den.

Anna-Lena som är konstnär hjälper henne att måla sin drake.

Det blåser precis lagom för att även de minsta barnen ska kunna få upp sina drakar i skyn. Det vimlar verkligen av drakar och man får akta sig för att inte trassla in sig i snörena när man går och kikar upp mot himlen där de seglar så fint.

Drakflygning.

Det är väl sörjt för det lekamliga med många spännande rätter från olika länder och även svenska grillade korvar. Svenska kyrkan bidrar med smakprov.

Ingen som var med på drakfesten behövde gå hungrig därifrån.

En smakportion av en "tårta" av potatis och lime, fylld med kyckling och majonnäs och en massa andra ingredienser och toppad med paprika kan man köpa för 10 kronor. Bredvid ligger peruanska piroger. Det är Internationella gruppen Tillsammans i Svenska kyrkan i Söderköping som svarar för detta. (Tälten har hämtats från Norrköping som synes.)

Maria tillsammans med min svägerska Anne Sophie.

Innan Kent och jag åkte hem igen hann vi lyssna på musikskolans orkester som spelade välkända melodier bland annat ur musikalen Fantomen på Operan. Det var inte det enda evenemanget under eftermiddagen - både en teatergrupp och en trollkarl uppträdde.

Duktiga musikskoleelever spelar tillsammans. 

Uppdatering:

Fler som är med och skapar det här evenemanget är: Röda Korset, Pingstkyrkan, Rotary, studieförbundet Bilda och Östra Ryds IF.

1599 - Annas sextioårskalas.

Helgen tillbringade jag i Stockholm hos Mirrfamiljen. Främsta anledningen att jag åkte upp till Stockholm var att min äldsta dotter Anna hade fyllt sextio år och skulle fira detta med ett stort kalas på lördagen.  Hela Mirrfamiljen var bjuden med Åsa – alias Mirren – Christian och barnen Casimir, Caspar och Clarissa.

Anna och Jörgen på altanen som han själv byggt. (Bilderna går att klicka större.)

När vi anlände till "Falknästet  hade redan många gäster samlats – jag uppskattar antalet till ett sextiotal (vilket visade sig stämma). Många av dem var gamla vänner till Anna – några sedan 30 år tillbaka. Trogna vänner – en del som jag hade träffat tidigare vid andra bemärkelsedagar. 

Anna i samspråk med några av gästerna. Poolen har Jörgen också byggt själv.

Släktträff. Åsa – alias Mirren – syster till Anna, Kalle bror till Anna, Anne-sofie, Kalles sambo och Åsas man Christian. Kent, som var valförrättare fick stanna hemma.

Vädret var härligt och inga regnmoln var i sikte. Vi minglade och drack champagne, öl eller läsk efter tycke och smak. Champagnen var från Limoux i Frankrike där Anna och Jörgen har köpt ett hus. Dit brukar vi resa tillsammans med dem några gånger per år. Stämningen var mycket god och det var svårt för Anna att göra sig hörd när hon skulle inbjuda alla att sätta sig till bords. 

 Anna inbjuder alla att sätta sig till bords.

Barnen såg vi knappt röken av under hela middagen. De roade sig kungligt med alla djur som fanns i huset. Dobermannpinschern Cilla och den lilla chihuahuan Enzo fick vara lekkamrater. Även de två kaninerna och de två papegojorna var intressanta. Mirren hade tagit med sig badkläder så att barnen också kunde bada i poolen. 

Clarissa med Cilla.

Kalle med Enzo. 

Caspar och Casimir har dagen till ära klätt sig i finkostymer. Bakom dem syns buren med de två papegojorna.

De närmaste släktingarna och vännerna bänkade sig vid ”honnörsbordet” på baksidan av huset där Jörgen hade rest ett fint tält för alla eventualiteters skull. Övriga satt och åt på altanen, även där under tak. Anna hade köpt 11 (!) kg rostbiff och Jörgen hade väl gjort minst lika mycket potatissallad. Om man ville dricka vin var det bara att tappa upp själv i glasen från två tio-litersboxar som fått åka med hem från Limoux i somras. 

Rostbiffen ser ut att räcka till alla.

Anna, som själv fixat hela kalaset tillsammans med Jörgen har äntligen fått sätta sig till bords.

Efter att alla ätit färdigt samlades alla vännerna i tältet för att sjunga Ja må hon leva och se på när Anna tog upp sina födelsedagspresenter.

Christian, Anne-sofie och hennes son Oscar i förgrunden.

Anna är en fena på att härma dialekter och människor. Jag glömmer aldrig när hon tonåren extraknäckade som tavelförsäljerska för ett norskt företag och pratade norska hemma i över en månad. Trots att hon aldrig satt sin fot i Norge.  Franska pratar hon förstås flytande trots att hon väl inte läst franska i skolan i mer än två år. Men året som bartender i Nice har förstås hjälpt till.

Anna tar upp presenterna medan hon excellerar i olika dialekter som lockar till många skratt. Casimir frågade på hemvägen om Anna jobbade som stå-upp-komiker… Killen till vänster i bakgrunden är mitt näst näst äldsta barnbarn – Johan, som är son till Anna och Jörgen. Längst till höger i bilden syns Christine, dotter till Jörgen och hennes sambo.

 Anna fick många vackra orkidéer, som är hennes favoritblomma och många flaskor champagne. En mycket uppskattad present var ett presentkort till Wallmans salonger där det ingick supé med show för två personer. Själv förärade jag henne sexton remmare att ha till vinkällaren i Limoux som Jörgen håller på att bygga. De kommer att resa med dit i husbilen till sommaren.