söndag 31 oktober 2010

Ivar Arosenius i Norrköping

Sjävporträtt (bilderna går att klicka större)

Sent omsider kom MM och jag iväg till Norrköpings Konstmuseum där en utställning med Ivar Arosenius konst pågår till den 7 november. För mig har Ivar Arosenius mest varit känd som författaren och illustratören till den älskade Kattresan, som min farfar läste för mig när jag var liten.




Sen har jag själv läst den för barn och barnbarn – Lillmirren vill inte höra längre än till sidan där katten sprack. Både Mirren och jag kan hela sagan utantill. Det är helt fantastiskt att den fortfarande är aktuell som barnbok – den gavs ut postumt 1909– alltså fyller den 101 år i år…

Museiintendenten på Konstmuseet hade gjort en film om Arosenius tid i Åby utanför Norrköping där han bodde med sin familj under en tid. Den började vi med att titta på. Det är ifrån den filmen mina bilder i inlägget kommer, eftersom man inte får fotografera tavlorna på museet. Jag tycker att det är konstigt att olika museer har olika policy när det gäller fotografering. Både på Liljevalchs och Östasiatiska museet fick jag fotografera utan blixt.



Syskonen Arosenius. Ivar till höger i bild.

Jag visste att Arosenius var blödarsjuk, men inte att han blivit ordinerad alkohol som bot mot sjukdomen. Många av bilderna är karikatyrer av alkoholpåverkade människor och en och annan gud. Dessa bilder hade jag aldrig sett förut i något sammanhang.

Bacchus på taket.



Det första värdshuset - arken med Noa och hans söner.

Att bilderna i många fall var så små, nästan miniatyrer, visste jag heller inte om. Många av hans bilder måste väl också ha väckt anstöt hos den dåtida puritanska borgarklassen, eftersom de är så ohöljt erotiska.



Bacchanal



Skönheten och odjuret?

Jag fäste mig även vid att många av tavlorna var så dystra – bakgrunden var övervägande mörk och murrig på många. Det kan inte ha varit lätt att leva i skuggan av den livshotande sjukdomen, som till sist tog hans liv när han bara var trettio år.



Sedan han gift sig övergav han bohemlivet och blev trogen hemmet och familjen. Hans lycka blev stor när dottern Eva - Lillan - föddes. Efter det blev hon hans favoritmodell.



 Lillan föddes 1906.


Ett litet porträtt (bilden är inte större än ungefär 10x10 cm) av Lillan



Lillan i skuggan av mamma (?)

Innan han dog hade han i alla fall fått uppleva några lyckliga och harmoniska år tillsammans med sin älskade hustru och sin lilla dotter.

Kvinnan är ett ofta återkommande motiv i hans konst.



Leda och svanarna



Eva i paradiset


torsdag 28 oktober 2010

Fredagstema Show&Tell – När jag slutade tro på storken och tomten

Karin på Ålands sista tema för oktober är När jag slutade tro på  storken och tomten. Tack Karin för underfundiga och intressanta teman! Fredagstemana för november har jag hittat på och de återfinns här till höger i bloggen.

Storken  är inte aktuell för mig att sluta tro på eftersom aldrig någon överhuvudtaget berättade för mig när jag var liten om storken och dennes insats vad gäller bebisar. Tyvärr talade ingen heller om hur barnen alls kom till – tystnaden om detta livets under var total hemma, trots att pappa var läkare och mamma sjuksköterska.

Så jag fick något av en chock som ung tonåring när min dåvarande pojkvän generat rodnande berättade om själva kärleksakten, när han förstod att jag inte riktigt hade kläm på detta. Oskuldfull som jag var på den tiden gjorde han som väl var aldrig anspråk på att visa det konkret.

Bilden från nätet

Vad beträffar tomten däremot har jag aldrig slutat att tro på honom eller henne. Jag är säker på att min Lisa får liv varje natt och går omkring hemma och ser till att allting är i ordning. Ibland lägger hon t.ex. fram saker på konstiga ställen, så att jag ska hitta dem där jag aldrig tänkt att de kunde finnas. Ibland retas hon och gömmer undan dem…

Pepparkakor bakade på smör gillar hon, har jag lagt märke till. En burk med sådana som vi köpte i förrgår var nästan tom i morse!


Hon är ett litet sällskap när jag sitter vid datorn – hon behöver nämligen aldrig tillbringa tiden gömd i någon garderob och bara tas fram till jul, ett öde som en del av hennes stackars släktingar röner. När det blir vackert vinterväder får hon komma ut på trappan med ett tänt ljus i sin lykta och se sig om. Men på natten får hon komma in i värmen igen...

onsdag 27 oktober 2010

Fredagsteman för november 2010

NU TÄNKER JAG PRESENTERA MINA FREDAGSTEMAN FÖR NOVEMBER 2010. Jag känner mig ungefär som svenska akademins ständige sekreterare – förstår att alla fredagsbloggare väntat med spänning på vad det kommer att bli för ämnen…

Ska försöka få till det med länklistan – men får jag inte det har den snälla Karin på Åland lovat att länka till alla fredagsbloggare på sin blogg som vanligt. Även om hon hoppar över temat någon fredag.

5 november
Bara en slump, eller?
(Egendomliga sammanträffanden har vi väl upplevt lite till mans. Ibland verkar det som om det existerade någon sorts tankeöverföring…)

12 november
Upp och ner

19 november
Ett möte jag aldrig glömmer
(Själv tänker jag väl närmast då på ett möte med någon person eller några personer. Men man kan ju tolka det som man vill…)

26 november
Vad jag samlat på under årens lopp (och kanske fortfarande samlar på…)
Båda bilderna är från Gunilla Dahlgrens lilla bok Ingen ålder för en domkyrka. (Bilderna går att klicka större)

Deltagare i fredagstemat
Tyvärr kunde jag fortfarande inte kopiera länklistan, men jag har lagt in alla en efter en själv. Så man får väl gå tillbaka till den här länklistan efter varje fredagstema om man inte vill kolla hos Pettas t.ex. Är det någon ny som vill vara med eller om jag har glömt någon, så hör av er!


Anki
Anna F&T
Annika
Bejla
Erica
Fritt ur hjärtat
HeLena
I am Annika
Inga-Britt
Jenny
Lindha
Lotta
Mais Oui
Marianne
Mrs Clapper
Musikanta
Nilla
Olgakatt
Pettas
Saltis
Strandmamman
Taina

måndag 25 oktober 2010

Blodläge


Blev så inspirerad av Johan Theorins senaste roman, Blodläge, att jag var tvungen att lägga in bilden från Öland som rubrikbild på min blogg för några veckor framåt. Kanske var det just här dramat utspelade sig – åtminstone tycker jag mig känna igen scenariot i boken. Bilden är tagen på norra Öland en bit från Löttorp.

Här tar den lilla vägen slut - bilden från nordöstra delen av Öland inte långt från Löttorp

Jag är helt säker på att det är Löttorp som är Marnäs– det finns inte så många kyrkor på norra Öland som ligger i större samhällen. Googlade nyss på Blodläge och fick fram detta! Stenvik, där huvudpersonerna bor, har drag av Djupvik på den nordvästra kusten kan man även läsa på sajten man får upp.

Boken är andlöst spännande och välskriven. En blandning av kriminalroman och spökhistoria. Jag hade svårt att slita mig från den och det blev några sena nätter, eller hellre tidiga morgnar innan jag hade läst ut den. 405 sidor ren och skär läslycka…

Strandäng på norra Öland. Bilden tagen i början av oktober.

Dessutom hittade jag tillbaka till min gamla designmall av en ren slump.

söndag 24 oktober 2010

Från mitt liv som vokalist 1.

En av mina önskedrömmar, som jag berättat om tidigare, har äntligen gått i uppfyllelse; nämligen att bli vokalist i ett band. Eller ännu hellre pianist, vilket var svårare eftersom det nästan var omöjligt förr att komma med bland grabbarna om man var tjej. Nu har jag blivit både ock i Dagsbergs Dragspelsgäng, vokalist när det behövs och pianist när jag inte sjunger.

Marie och jag i en paus. Yngve är inte med idag. Maries man Leif i mörkblå skjorta är med på bas i bakgrunden. (Klicka gärna på bilderna)

Som väl är sjunger jag inte ensam, utan tillsammans med två andra, Marie och Yngve. Den senare har varit med sedan bandet startades någon gång i slutet av åttiotalet och kan alla sånger utan och innan, vilket är en bra hjälp för mig, som inte är så bevandrad i repertoaren ännu. Men jag lär mig. Yngve är 78 år, så jag är inte äldst i gänget heller! Marie har en vacker sopran och sjunger solo ibland till ackompanjemang av Claes på dragspel, Leif på bas och mig på piano.

När det gäller dragspel, kände jag egentligen bara till några få låtar tidigare. Men eftersom jag är gehörsspelare, har jag efter några gånger lärt mig hur de för det mesta är uppbyggda, och spelar därför friskt med i de flesta av dessa.

Idag är det så mycket folk att det inte får plats med en pianopall utan jag står och spelar...

Musikalisk ledare för dragspelsgänget är Claes, en ung (åtminstone i det här sammanhanget) och begåvad musikant. Förutom dragspel spelar Claes både piano och trumpet som jag vet om i alla fall... Det är en lycka att få ackompanjera hans fina trumpetspel på piano i någon gammal Evergreen ibland. Sist på Majblomman var det Stardust.


Marie och jag i full aktion. Claes till höger i bilden längst fram.

För det var på Majblomman i Norrköping vi var förra söndagen. Som vanligt fullt med folk t.o.m. så att alla inte fick plats i den stora samlingssalen utan fick sitta i en sal utanför med dörrarna öppna. Majblomman är namnet på IOGT-NTO:s lokal, så repertoaren var lite mindre religiös den här gången. Både Evert Taube, Lasse Dahlqvist och Ulf-Peder Olrog var representerade bland sångerna. Olrog tillhör en av mina stora favoriter, hans Syföreningsboogie t.ex. är helt obetalbar. Här sjöng och spelade vi Handklaver och Klarinett som uppskattades mycket. Klicka gärna på länken, roliga bilder till Charlie Normans sång och spel!

Fullsatt på Majblomman i Norrköping

Publiken var verkligen bokstavligen med på noterna och även i texterna denna eftermiddag. Responsen var total och jag förvånades som vanligt över hur många i publiken som kunde nästan alla texterna utantill och satt och sjöng med. Fika i pausen med äppelkaka och vaniljsås gjorde inte eftermiddagen sämre…


Jag, Ida, Marie, Leif, Svenne och Kalle bänkade kring kaffebordet. Här väntar vi på äppelkakan. MM har varit fotografen bakom kameran när det gäller alla bilder i inlägget.

fredag 22 oktober 2010

Fredagstema Show&Tell – Tystnad som dödar…

Karin på Åland står för kluriga fredagsteman denna månad. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

Det kan rimligtvis inte bli något särskilt roligt inlägg denna fredag när själva rubriken är så sorglig! Det som omedelbart poppar upp i minnet är den här händelsen för många, många år sedan, när jag som nygift hade flyttat med dåvarande maken och äldsta dottern från Lund till en stad i Södermanland. Maken hade fått ett bra jobb på ett företag och jag ett på en bank.

Vi hyrde en lägenhet i ett nybyggt hus, med många grannar och med småbarn att leka med för dottern. En av grannarna kom jag särskilt bra överens med. Hon var hemmafru och jag slank ofta in där och fick en kopp kaffe när jag hade ledigt några timmar.

En dag när jag tittade in såg jag att hon hade gråtit. Jag frågade varför och hon berättade under nya tårar att hon var på väg att begära skilsmässa. Jag var förstås förvånad och frågade varför hon ville skiljas. Lite hade jag väl undrat varför de bodde där i en trerumslägenhet med två barn och inte i ett hus, när jag visste att han hade ett välbetalt jobb som avdelningschef på ett företag i närheten. Och jag hade också lagt märke till att han alltid hade en ölburk i handen, när jag någon gång såg honom. Vi umgicks aldrig familjevis.

Då berättade min grannfru att hennes man var alkoholist och att hon inte längre orkade försöka hålla skenet uppe utåt. Han var ju duktig på jobbet och omtyckt av alla, men hemma föll han ihop och drack varje kväll och även under helgerna. Att hon skjutsade honom till arbetet varje dag och brukade hämta honom sent eftersom han inte hade körkort, det visste jag. Då hade han för det mesta redan hunnit dricka en halv flaska starkvin, berättade hon.

Ekonomin var eländig, talade hon också om, eftersom han gjorde av med så mycket pengar på restaurangbesök, sprit och roulett, trots att han representerade mycket. Hon kunde heller inte lita på honom ett ögonblick. Sa han att han hade betalt en räkning, så hade han ofta inte gjort det.

Hon insåg det när betalningspåminnelserna började komma i brevlådan. Sedan några år tillbaka skötte hon därför hemmets ekonomi helt och hållet. Men pengarna räckte aldrig trots den höga lön han hade och den förhållandevis billiga hyran.

Jag visste att hon hade avbrutit sin utbildning till sjuksköterska när hon gifte sig och hon därför inte kunde få något fast jobb. Eftersom barnen var små, kunde hon heller inte vikariera eftersom hon aldrig vågade lämna barnen ensamma med honom. Han var ju sällan nykter när han var hemma och lät dem gå vind för våg.

Han reste ofta i tjänsten, och det som hade kommit droppen att rinna över denna dag, var att han i fyllan och villan skaffat sig en ny kvinna på en ort han ofta besökte och gjort henne med barn. För den nya kvinnan hade han inte berättat att han var gift – utan denna fick en chock när hon försökte ringa till honom och hans fru svarade med hela sitt namn och undrade vad hon ville.

Min väninnas återkommande fråga till mig var: ”Varför har alla runtomkring honom varit så rädda för att konfrontera honom med hans alkoholberoende och inte sagt något? De MÅSTE ju ha märkt att han ständigt luktade alkohol och att han ibland var bakfull. Och att han darrade så när han lyfte upp sin kaffekopp att han fick hålla i den med bägge händerna. Någon städerska måste väl också ha sett att han hade flaskor gömda i sin byrålåda eller hittat dem kastade i papperskorgen!"

Hon hade tjatat och tjatat på honom att söka läkare för att komma ifrån sitt alkoholmissbruk – men vad hon sa betydde ingenting. Han tyckte bara att hon var en glädjeförstörare och insåg själv inte att han var alkoholist. Inte ens hans föräldrar hade visat någon förståelse när hon hade beklagat sig för dem. Ingen läkare hade heller någonsin frågat honom om hans dryckesvanor, när han fallit och slagit sig vid några tillfällen och varit tvungen att söka läkarvård.

Bilden från nätet

Jag frågade henne varför hon stått ut med honom i nästan femton år. Hon svarade då att han alltid varit snäll mot henne och barnen även när han var onykter, men att hans drickande hade accelererat de senaste åren. Och att hon varit rädd för att han skulle bli helt knäckt och förlora jobbet om hon övergav honom.

Men sedan den andra kvinnan ringt hade hon fått nog och dessutom ville hon gärna göra färdigt sin sjuksköterskeutbildning, som hon påbörjat. Studiemedel kunde hon bara få om hon skilde sig eftersom han hade så hög lön. Så var reglerna på den tiden…

Hon fick sin skilsmässa så småningom och hela vårdnaden om barnen och flyttade tillbaka till sin hemstad. Jag hörde inte från henne på många år. En dag träffades vi av en händelse på gatan i Stockholm där vi båda var på besök.

Vi gick och fikade och hon berättade att det hade varit några svåra år för henne ensam med barnen innan hon avslutat sina studier, men att hon numera var omgift med en snäll och rejäl man som hon kunde lita hundraprocentigt på. Men också att barnen och han hade haft svårt att anpassa sig till varandra…

När det gällde dem hade hon inte aldrig haft någon hjälp av sitt ex. Hon hade t.o.m. fått begära införsel i hans lön för att få det lagstadgade underhållsbidraget till dem, berättade hon. Sedan de skildes hade barnen heller aldrig haft någon kontakt med sin far. Han hade nogsamt talat om för henne att det var en rättighet och inte en skyldighet att få träffa sina barn…

Jag frågade henne vad det hade blivit av exmaken. Då tittade hon sorgset på mig och berättade att han var död. Han hade inte klarat av sin femtioårsdag utan hade dött en månad efteråt. Förmodligen var det levern som inte stoppade, trodde hon.

Hon menade att livet kanske hade varit helt annorlunda för dem om bara någon utanför familjen eller på jobbet på ett tidigt stadium hade gett honom ultimatum eller påtalat för honom att man förstod att han hade problem med alkohol. Att det inte tolererades utan att han försökte göra någonting åt det! Då kanske både han och hennes familj kunde ha räddats…

Lite fakta och statistik om alkohol- och droger i arbetslivet!


Cirka 13 procent av männen och 6 procent av kvinnorna beräknas ha uttalade problem med alkohol och/eller andra droger. Ungefär 400 000 personer är alkoholberoende. En majoritet av dessa har båda familj och arbete. (Blockat av mig.)

Cirka 18 procent av männen och 12 procent av kvinnorna dricker på en nivå som medför ökad risk för skador och olyckor.

Var fjärde svensk har någon i sin omedelbara närhet som har alkoholproblem. Oftast finns den personen på jobbet. (Blockat av mig)

Källor (CAN Rapport 2000, CADP 1996, Alna, KALK 1998)

torsdag 21 oktober 2010

Einar Jolin på Liljevalchs och Terrakotta-utställning

Dagarna rinner iväg som sand mellan fingrarna. Nu var det precis en vecka sen Eleonora och jag träffades i Stockholm och bl.a. besökte Terrakottautställningen på Östasiatiska museet. Jag åkte med Mirren upp till Mälarhöjden på tisdagskvällen och åkte hem med Swebus på fredagsförmiddagen.

Eftersom Mirren hade ett besök inbokat på onsdag eftermiddag tog vi tunnelbanan in till stan tillsammans. Jag steg av vid Slussen eftersom jag tänkte passa på att besöka Einar Jolinutställningen på Liljevalchs museum på Djurgården.


Jag tog enklaste vägen dit – nämligen Djurgårdsfärjan. (Bilderna går att klicka större). 

När jag steg iland på Djurgården hade jag inte riktigt kläm på åt vilket håll jag skulle gå till museet, så jag gick naturligtvis åt motsatt håll dit jag skulle. Det visade sig vara en intressant felnavigering eftersom jag plötsligt befann mig i kvarter med gamla hus, där jag aldrig förr varit. Ett av husen måste ha haft anknytning till Bellman eftersom hans porträtt var uppsatt utanför. Jag tänkte inte på att ta foto av det, tyvärr...





Det var inte så svårt att hitta till Liljevalchs sen när jag vänt om och gått åt andra hållet. Men vad gjorde det med en extra liten promenad denna underbara höstdag.


Hasselbackens restaurang

Jolin-utställningen gjorde mig inte besviken. Jag är väldigt förtjust i hans konst, i synnerhet de tavlor han målade på fyrtiotalet. Men jag visste inte att han varit så enormt produktiv. Fem, sex salar med bara tavlor härinne – och det finns väl många som fortfarande är i privat ägo och inte kommit med här.


Entrén till Liljevalchs



Jolin är speciellt känd för sina Stockholmsmotiv



Underbar tavla


Porträtt av Inga Tidblad



På torsdagen åkte jag in till stan för att träffa EleonoraVete-Katten. Vi upptäckte varandra på långt håll och sen pratade vi utan uppehåll i fyra timmar! Det blir väl så när man har läst varandras bloggar och har skrivit och svarat på kommentarer under en längre tid. Man vet ganska mycket om den personen…

Vi festade på Budapestbakelser med dåligt samvete och pratade länge innan vi gick vidare till Östasiatiska museet. Eleonora är ju infödd stockholmska, så hon kan ju stan på sina fem fingrar. Så det blev tunnelbana till T-centralen med byte till Kungsträdgården och sen promenad till Skeppsholmen.


Utsikt från bron över till Skeppsholmen

Utställningen var mycket välgjord men den svindlande upplevelse, som man får när man står inför alla tusentals lersoldater i Xian, uteblev naturligtvis. Men jag fick lära mig en hel del som jag inte visste tidigare. T.ex. att huvud, händer och fötter gjordes i massfabrikation och sen distribuerades till olika skulptörer, som fick utforma dessa med individuella drag. Sist satte man ihop delarna. Eleonora har skrivit mycket utförligt om utställningen i sin blogg och länkat till mycket.



En av tusentals terrakottasoldater.


Överallt fanns tavlor med information om utställningen på svenska och engelska.

Vi avslutade vår sejour med lunch på Nationalmuseum, en mycket trevlig och inte särskilt dyr restaurang, där jag aldrig tidigare varit. Dessutom var maten väldigt god och riklig och det lär inte vara sista gången jag besöker den. Ser redan fram mot mitt nästa stockholmsbesök då Eleonora har lovat att visa mig fler affärer än den lilla skojiga Tiffany-affären som vi tittade in i på vägen till utställningen.
Interiör från Tiffany på Drottninggatan

måndag 18 oktober 2010

Om Sankt Vituskatedralen och Alphonse Mucha i Prag


Sankt Vituskatedralen som började byggas redan på 900-talet men som det tog 600 år att bygga färdig. (Bilderna går att klicka större - de mindre kan dubbelklickas.)

Den imposanta entrén till Sankt Vituskatedralen.

En av de stora sevärdheterna i Prag är den gigantiska Sankt Vituskatedralen, mitt i borgen. Det är en enastående mäktig syn, både sedd utifrån och när man går därinne och ser upp mot valven i taket. Underbart vackra fönster överallt – en del med riktiga fönstermålningar d.v.s. inlagda målade glasbitar sammanfogade med blyspröjs, och en del fönster som är glasmålningar i dess egentliga betydelse: just målat glas.




Ett av fönstren var en sådan fönstermålning av den tjeckiske konstnären Alphonse Mucha.



Bilden från Wikipedia.

Alphonse Mucha verkade främst som affischkonstnär och är en sann representant för jugendepoken, som frambringade sådana konstnärer som Gustav Klimt och vår egen Carl Larsson. Han var god vän med Gauguin och tog väl en del intryck av honom, antar jag.

En av de många saker vi missade i Prag var Muchamuséet. Inte förrän efteråt, när jag googlade på Mucha, visste jag att det fanns ett sådant överhuvudtaget.

Sista dagen, när vi tog en tripp till Centralstationen, upptäckte vi några av hans affischer på väggarna i den gamla delen, som håller på att förfalla. Dessutom var det tydligen en utställning på gång med honom på Stare Mesto, torget i gamla stan.

Den här bilen gör reklam för Mucharestaurangen bakom...


Muchaaffischer i entrén till gamla delen av Centralstationen i Prag


En affisch av lite annat slag är denna, som gör reklam för det Kommunistiska museet. Inte heller detta hann vi besöka.



Annat lustigt att se, när vi gick en annan väg än den vanliga till spårvagnen, var denna bro där räcket var belamrat med hänglås. Varför man satt upp tusentals hänglås här, har jag ingen aning om. Men det har väl med kärlek att göra, antar jag.



Hur som helst, den här vyn över kanalen från den lilla bron, kan göra vem som helst romantiskt stämd.



Det blir nog en tripp till Prag igen vad det lider...

PS. Min käre MM alias Mogateus (fanns faktiskt präster som hette det här i Mogata förr i världen) har publicerat ett inlägg med bilder från 1988 om någon är intresserad av att se hur det såg ut då.