877 Halvårskoll

Jag gör som PettasKarin, slår ihop fredagsgalleriet med lördagstemat. Både Annika i fredagsgalleriet och Gnuttan i lördagstemat har denna rubrik. Övriga gallerister och lördagsbloggare finns på respektive tjejers hemsida.

Juli

Härliga sommardagar med Mirrfamiljen på Öland. Casimir, Caspar och Clarissa med mamma Mirren. (Bilderna går att klicka större.)

Sista veckan i juli hade jag utställning på Lilla Kanalmagasinet i Söderköping.

Augusti

Caspar målar friggeboden på Öland.

Jag och min "storasyster" Valma har återfunnit varandra efter 60 år. Här bjuder Valma oss på den tjusiga restaurangen Kappeli, som ligger ett kvarter från fiskartorget i Helsingfors. Här kan man läsa om den känslosamma återföreningen. 

September

Utsikt  över Klosterkvarn och Drothemskvarteren i Söderköping.

Tre gracer. Kerstin, alias Eleonora i mitten och Bloggblad, alias Marianne längst till vänster på besök hemma i Mogata. Kerstin har varit nere hos oss över Gästabudsdagarna.

Oktober

Konstresa till Stockholm med Söderköpings konstförening. Här hälsar vi på hos konstnären Kersti Rågfelt i Södertälje. Hon arbetar med collografi.

Broderi på Kulturhuset i Stockholm i samband med jazzfestivalen. Vi hade just varit på jazzkonsert för barn och träffat min idol Monica Dominique.

November

På den sista resan som vi gjorde till Värmland kom jag äntligen iväg på utställningen med Lars Lerin på Sandgrund. En fantastisk konstnär! Den här bokhyllan har jag ju sett på åtskilliga bilder, men jag hade ingen aning om att den var i naturlig storlek och täckte en hel vägg.

Den 30 november var det vernissage på Galleri Grottan i Söderköping. Här är vi som ställde ut. Fr.v. Agneta S., Gunilla S., Nina M. och jag. Det är Agneta som målat tavlan i entrén.

December

Mirren, Caspar och Clarissa var och hälsade på på söndagen första Advent. Tavlan med björkarna har Agneta målat.

Lucia i Mälarhöjdens skola med förskoleklasserna. Massor av föräldrar och anhöriga har kommit dit för att titta och lyssna på sina telningar. Det var en stor upplevelse att se så många barn som sjöng så många sånger à capella och så fint. Casimir är stjärngossen längst till vänster.

Så det är en hel del som har hänt sen sist jag skrev halvårskoll trots att jag inte trodde det när jag började skriva. Minnet är kort och en hel del saker som jag gjort hade jag nästan glömt. Inlägget kommer lite sent - Mirrfamiljen har varit här på genomresa och då blir det ingen tid att sitta vid datorn. 

Eftersom det i alla fall bara är några dagar kvar av det här året så jag kan också passa på att önska mina bloggvänner och alla ni andra som brukar titta in här ett riktigt GOTT NYTT ÅR.

Jag lägger in en av mina tavlor för er som längtar efter snö. Jag målade den förra året och motivet är från Ågatan i Söderköping. Själv är jag glad för varje dag som det inte snöar!

876 Juldagen 2013

Juldagspromenad med stavar i Mogata.  (Bilderna går att klicka större).

Så var då julen förbi för min del efter att ha spelat på julnattsmässan i Mogata kyrka och på julottan i Rönö lilla fina kyrka på Vikbolandet. Här har jag skrivit om den tidigare. I år var vi hemma tidigt från julnattsmässan - redan före halv ett på natten. Men det är svårt att somna med detsamma då man vet att väckarklockan ska ringa igen halv fem.

Rönö ligger långt ute på Vikbolandet och vi räknade med en timmes bilkörning eftersom färjan vid Stegeborg över Slätbaken inte hade börja gå så tidigt. Vägarna på Vikbolandet är smala och kurviga och vi tackade Gud för att det inte snöade. Femtioåtta minuter exakt tog färden, så vi var i Rönö i god tid klockan halv sju då julottan började sju.

Det var över trettio personer i den lilla kyrkan. Jag förvånar mig varje år över att människor överhuvudtaget efter julaftonens fröjder orkar gå upp så tidigt för att gå i julottan. Jag får åtminstone betalt! Men traditionen är stark ute på landet.

Levande ljus i ljuskronor och ljusstakar i Rönö kyrka.

Både i Mogata kyrka och i Rönö var alla ljus i ljuskronorna och i ljusstakarna tända. Malin, vaktmästare i Mogata, som också sjöng solo så vackert, berättade att hon måste vara i kyrkan minst två timmar före mässan för att hinna tända alla ljus.

Jag är glad att Kent var med så jag slapp köra de slingriga vägarna i mörkret. Det duggregnade dessutom så sikten var extra dålig. Man är också alltid rädd för att köra på någon älg eller något rådjur eller t.o.m vildsvin som det finns gott om på Vikbolandet. Det enda djur som sprang över vägen var en katt och den klarade sig med god marginal.

Kent håller också reda på när jag ska börja spela. Det är inte alltid jag hör kyrkklockorna - i synnerhet inte när de klingar från en klockstapel ute på kyrkogården. Mina extraöron kan jag inte ha på mig när jag spelar orgel eftersom det då blir ett förfärligt tjutande i öronen då. Jag var ju tvungen att klämma i med "Var hälsad sköna morgonstund" direkt efter att klockorna har slutat...

När vi kom hem vid niotiden på morgonen gick vid direkt och la oss att sova.Vid  tolv gick vi upp och åt lunch och sen tog vi en promenad i omgivningarna. Det är ett mycket märkligt decemberväder vi har här i Östergötland, regnigt och förhållandevis varmt. Kent kallar det för Skånevinter.

På hemvägen vid tretiden började det redan att mörkna.

Men jag saknar inte snön och kylan det minsta just nu i alla fall. Den kommer säkerligen som vanligt i januari och februari. Förhoppningsvis ligger snön inte kvar så länge som förra året då det inte var snöfritt förrän i mitten på april.

Inte ett snökorn så långt ögat kan se.

875 God Jul alla bloggvänner!

Med den här bilden vill jag önska alla mina bloggvänner och övriga bloggläsare en riktigt

God Jul 2013 

Målningen har jag gjort i akryl fritt efter Agda Groth, redaktör för veckotidningen Charme, som gavs ut under 20-talet.

874 Apropå stjärngossar

I mitt förra inlägg uttryckte jag mig vanvördigt om stjärngossar genom att i en kommentar skriva att pinnen med stjärnan var fånig. Något som jag trodde Caspar - som inte ville vara stjärngosse - tyckte, men som naturligtvis inte stämde. Nu, när jag har läst om vad den stjärnan symboliserar, bränner skammens rodnad på mina kinder. Jag borde ju begripit att pinnstjärnan skulle påminna om den stjärna som visade sig för herdarna och de vise männen på julnatten så att de kunde hitta till stallet där Jesus var född.

Jag trodde även att stjärngossarna var högst ett par hundra år gamla. Nu vet jag bättre, sedan jag läst vad Wikipedia skriver om stjärngossetraditionen. Det är mycket intressant läsning, som man kan läsa mer om här.

Illustration av Ilon Wikland, från Den Silvriga Barnkammarboken. (Bilderna går att klicka större.)

Stjärngossespelet, som blev ett folkligt drama så småningom, fanns redan på medeltiden och var knutet till kyrkan. Det handlade om Jesu födelse och framför allt om de tre vise männen eller stjärntydarna, som det heter i den nya översättningen av Bibeln. De, som följde efter stjärnan till stallet på julnatten. Stjärngossespelet framfördes på medeltiden och även senare av katedralskolelever, som utökade sin inkomst med detta spel genom att samtidigt tigga pengar eller mat och dryck.

I spelet fanns även andra bibliska gestalter med, Josef med yxa, Maria med en docka och Judas med en penningpung. Det var han som för det mesta gick runt och tiggde gåvor. Även Herodes och några änglar brukade vara med på ett hörn.

Stjärnan var mycket viktig. Den tillverkades av trälister och bars snurrande runt på en lång stång. Man var tvungen att snurra stjärnan så att den inte skulle brinna upp då den var uppklistrad med oljepapper på listerna. Spelet tilldrog sig från början runt Epifaniahelgen eller Trettondagen som vi säger. Evangeliet denna dag handlar just om de tre vise männen eller heliga tre kungar, som de också kallas.

Elsa Beskows underbara bild av tre små stjärngossar. Märk stjärnan i täten på den långa pinnen. 

De vise männen hette Kaspar, Melkior och Baltasar och var i stjärngossespelet klädda i vita skjortor och struthattar, som skulle påminna om sådana som stjärntydarna eller magerna hade redan i det antika Babylon. Upphovet till våra dagars stjärngossemössor och särkar är alltså uråldrigt! På 1800-talet införlivades stjärngossarna med staffansgossarna, som hade sin sedvanliga ritt på annandagen. Då red drängarna på gårdarna till närmsta by för att "vattna" hästarna och själva ha roligt och dricka sig fulla. Allt enligt Wikipedia.

Den skicklige illustratören Helge Artelius bild av Staffan med sina fem fålar.

Själva Staffansvisan är troligen från 1300-talet och har sina rötter i legenden om Stefanus, stalldrängen hos Herodes som först såg betlehemsstjärnan och talade om för Herodes att en ny konung var född.

Casimir, längst till vänster, sjunger solopartierna i Staffan var en stalledräng  tillsammans med fyra stjärngossekompisar.

Anledningen till att man så småningom tog med stjärngossar i det svenska luciatåget var för att även pojkar skulle kunna deltaga. Det tillkom även tomtar i tåget av den anledningen. I dagens luciatåg blir stjärngossarna färre och färre på bekostnad av alla tomtar och pepparkaksgubbar. När man känner till den långa historien om stjärngossarnas ursprung skulle det vara mycket sorgligt om dessa försvann helt.

873 Galleri Fredag - Lucia

Nu var det visserligen ett tag sen det var fredag och ett tag sen det var Lucia - men det hindrar ju inte att jag skriver ett inlägg om det i alla fall. I synnerhet som jag har lite fina bilder från olika lussefirande med barnbarnen och också därför att det var ämnet för fredagsgalleriet förra veckan. Bättre sent…

Det är Annika i Reston som står för fredagsgalleriet i december. Övriga gallerister hittar man på hennes hemsida.

Det första luciafirandet på morgonen skulle vara på den nya förskolan där Caspar och Clarissa nyss börjat. Caspar som är 4,5 år har backat ur lussetåget i sista stund varje år tidigare, så även denna gång.

Caspar vill inte vara stjärngosse i år heller trots att han sjunger alldeles utmärkt. Tur att man kan få tröst hos sin mamma. (Bilderna går att klicka större.)

Lissan med luciakrona gick med i tåget från början men när hon såg sin älskade pappa sitta på golvet i rummet där de skulle ha sitt luciaframträdande övergav hon lussekompisarna och rusade och satte sig i hans knä. Hon följde därefter uppträdandet från första parkett. Caspar var otröstlig i famnen på mamma Mirren. Så det blev inte många bilder därifrån.

 Bättre att sitta på första parkett hos pappa och äta äpple än att var med och sjunga.

På eftermiddagen var det dags för Casimirs luciatåg i förskoleklassen. Den består av sjuttiofem barn uppdelade i olika grupper. Men alla sjuttiofem barn var med på samma gång i luciaframträdandet! Det gick naturligtvis inte att ha detta inomhus med tanke på alla föräldrar och anhöriga som kommit dit för att beskåda evenemanget - det hade man aldrig räknat med heller - utan framträdandet skedde utomhus på skolgården.

Hela skolgården är full av förväntansfulla föräldrar, syskon och anhöriga.

Luciatåget bestod av ett tjugotal pepparkaksgubbar respektive minst lika många tomtenissar. Några av barnen var stjärngossar och resten tärnor. En enda flicka hade utvalts till Lucia och hon stod helt stilla med händerna som jungfru Maria på en pall under hela ceremonin. 

Här kommer Lucia gående i spetsen för det omfattande luciatåget. Casimir längst till vänster av stjärngossarna.

  

Casimir med sina stjärngossekompisar.

Barnen sjöng många av de gamla kända barn- och julvisorna som man brukar höra på Lucia. Casimir var stjärngosse tillsammans med fyra andra pojkar och sjöng solo i Staffan var en Stallegren. (Det har Casimir sjungit sen han var liten, men nu har han lärt sig att det heter dräng.) Stjärngossarna hördes alldeles utmärkt trots att de inte hade några mikrofoner. Roligt att Casimir ville vara stjärngosse, eftersom det tydligen inte är så populärt längre bland pojkarna. Nu är det mer tomtar eller pepparkakor som gäller.

 Här är det solosång av stjärngossarna - Staffan var en Stallegren... (Det var det nog bara Casimir som sjöng förstås, han glömde bort att han lärt sig att det hette "dräng".)

Att höra alla de sjuttiofem barnen sjunga de gamla välkända visorna så utmärkt, var en upplevelse. Det kan förvisso bli fin sång även om man inte går i musikklass om man bara har musikaliska och inspirerande lärare. Här fanns det en sådan eldsjäl som verkligen lyckats utomordentligt bra med att få med alla barnen. Hela framträdandet tog säkert en halvtimme.

Att se alla dessa barn (det är minst lika många tomtar till höger om Lucia som pepparkaksgubbar) och höra dem sjunga de gamla lussevisorna var "magiskt" som Idol-juryn skulle ha uttryckt det. Alla tagna av stundens allvar...

Bara att få hela den stora barnaskaran att ställa upp och lära sig alla sånger och verser utantill och att börja och sluta samtidigt utan ackompanjemang är en prestation. All heder åt denna fröken, som måste ha lagt åtskilligt med tid för att träna alla sånger och få själva luciatåget att funka så bra.

872 Decemberbesök i Mälarhöjden

Kom hem i fredags från Mälarhöjden, där jag tillbringat några dagar. Med mig hade jag en präktig förkylning vilket har resulterat i att jag inte har kunnat sammanfatta mina intryck från besöket förrän nu. Men sedan jag sovit bort febern i över tolv timmar känner jag mig frisk och redo att skrida till verket.

Naturligtvis måste också jag titta på NK:s julskyltning. (Bilderna går att klicka större.)

Min blygsamma insats hos Mirrfamiljen denna gång har bestått i att jag hämtat och lämnat barnbarnen på förskolan respektive i förskoleklassen. Det tar en förälder ungefär en timme att göra detta i vanliga fall. Om man då lägger till minst 45 minuters resa till jobbet varje dag för båda, förstår man att det inte går ihop sig alls egentligen, eftersom båda arbetar heltid.

Så Mirren har löst detta problem genom att hon ger sig iväg tidigt på morgonen till jobbet innan barnen vaknar. Då kan hon gå lite tidigare från sitt arbete så att hon hinner hämta barnen på eftermiddagen. Mirrmaken lämnar barnen på morgonen och stannar kvar sent på sitt jobb. Så är det att vara arbetande småbarnsföräldrar idag om man bor i Stockholm och måste åka tunnelbana eftersom det inte finns parkeringsplatser inne i stan. För övrigt skulle det väl ta minst lika lång tid att köra bil med köer morgon och kväll.

I vilket fall som helst hade jag dagen ”ledigt” mellan lämningarna och hämtningarna. Dessa tillbringade jag med att promenera runt i city och titta på julskyltningen. Det är alltid spännande att se vad NK har hittat på. Det var inte bara jag som var där, många förskolor hade lagt sin utflykt dit och ibland var det svårt att komma fram till skyltfönstret för att få en titt. Men det var nästan roligare att titta på barnen.

Man måste i alla fall beundra fantasin hos dem som designat julskyltningen.

Lussedags.

Tänker draken månne roffa åt sig julklapparna?

Sen jag beskådat skyltningen och tagit bilder gick jag vidare till Drottninggatan. En god vän tipsade mig om en bokhandel nästan framme vid Riksbron där de säljer fina julkort med kuvert för en och två kronor styck och stickers för fem kronor kartan. Som vanligt inhandlade jag några sådana.

Jag fick hålla ordentligt i kameran när jag tog bilden från Riksbron med Operan i bakgrunden.

Vädret var fint men det blåste ordentligt när jag gick över Riksbron till Gamla Stan. Mitt mål var att handla en ängel av den polske träsnidaren Jósef Muniak i Storkyrkobutiken. Jag köpte en likadan som Mirren har. Det fanns fortfarande några änglar kvar till min stora lycka.

 Vad som är märkligt är att ängeln ser nästan grotesk ut när man fotar den i samma höjd som den står på bordet. Ögonen har konstnären tydligen målat så att man ska se ängeln uppifrån - och det gör man ju för det mesta. Blicken blir då en helt annan. Den bör alltså inte stå högre än man själv. 

Efter det var det dags att ta tåget vid T-Centralen i Gamla Stan för att åka hem och hämta barnbarnen.

 Bellmansgatan, där jag en gång som trettonåring höll på att bli inackorderad hos en operasångerska för att utbilda mig till pianist. Min mamma avvärjde som väl var detta, eftersom hon visste att jag inte gillade att öva...

Lite inspiration till mina fantasihustavlor kanske.

871 När vi slaktade julgrisen

Maja Norlén hette min faster som skickade det här kåseriet till min mamma 1997. Hon var född 1910 som min mamma så hon kan inte ha varit mer än 4-5 år när detta hände. Då bodde familjen, min farmor och farfar, min pappa, de två tvillingsystrarna Stina och Maja och lillebror Sven i Värmland. Både farfar och farmor var uppvuxna i Småland i trakten kring Alseda, men eftersom farfar var skolkantor flyttade familjen runt med jämna mellanrum.

Så här gick det alltså till när man slaktade julgrisen. Jag tror att min faster själv har illustrerat artikeln. Hon blev sedermera speciallärare och omtyckt hjälpklasslärare, som det hette på den tiden i Uddevalla.

Bilden går att klicka större.

870 Veckans Casimir

I fredags kväll kom Mirrfamiljen ner och sov över hos oss för att fortsätta till Jönköping på lördagsmorgonen. Vi hade sett fram emot besöket eftersom även svärsonen stora C  var med denna gång. Han hade nämligen lovat att fixa vårt nätverk som har strulat sedan i somras och gjort det nästan omöjligt för oss att komma in på nätet på våra stationära datorer. Jag har fått upp "Sidan inte tillgänglig. Hämta igen!" eller "Hoppsan, Google Chrome kunde inte ansluta" 7-8 gånger innan jag äntligen kunnat logga in.

Det tog svärsonen en timma för att upptäcka felen - det var nämligen två stycken. Det ena var något på datorn som jag inte begrep ett dugg av - det andra visade sig vara av enklare slag. Eftersom Kent alltid drar ut en massa sladdar på en mojäng som hänger på väggen när det är åska, hade han helt sonika stoppat en av kablarnal i fel hål. Nu är detta avhjälpt genom att han noggrant märkt ut vad som ska vara var. Så yippeee, nu kommer jag in på nätet med ett enda klick. Helt fantastiskt!

Eftersom jag åker med Swebus till Mälarhöjden i morgon hinner jag i alla fall inte med att läsa några bloggar eller skriva egna inlägg på ett tag. Men för att inte mina bloggvänner ska glömma bort mig alldeles kommer alltså denna lilla rapport om vad som händer i Mogata.

Mirren passade på att fylla år också igår och det blev ett hastigt firande i arla morgonstund med bricka och ljus. Jag frågade Casimir om han hade ritat något till mamma - det hade han inte - men satte omedelbart igång med att göra det. Tyvärr blev han avbruten av att vi hade bråttom med uppvaktningen, eftersom jag hade beställt familjefoto hos Janne - fotografen, vars ateljé vi hade utställning i. Alla tre barnen samt deras föräldrar skulle dels äta frukost, dels kläs i de - för barnen nyinköpta - kläder som de skulle ha på sig när de skulle förevigas klockan nio på morgonen. Så det var bråttom.

Casimir hann alltså inte rita och måla färdigt sin födelsedagspresent. Men jag tycker ändå den blev så fin att den är värd att publiceras.

869 Utställning på Galleri Grottan 30 november till 1 december 2013

Gatupratare på Rådhustorget kvällen 29 november. (Bilderna går att klicka större.)

I lördags och söndags hade jag och tre andra damer utställning på Galleri Grottan i Söderköping. Janne, som i vanliga fall huserar i ateljén är fotograf och ändrar om den ibland till galleri. Han är en fena på belysning och har satt upp tavellister längs alla de vita väggarna. Man behöver alltså inte spika hål i väggarna och kan flytta om sina tavlor som man tycker.

Här är vi som ställde ut. Att entrén är så pampig beror på att ateljén är belägen i källaren till det som en gång var Stadshotellet i Söderköping. Agneta längst till vänster är det som målat tavlan i entrén. Det fantastiska staffliet hittade hon på en auktion. Bredvid Agneta står Gunilla, sen Nina och så jag längst till höger.

Belysningen har Janne fixat väldigt fint så att varje enskild tavla kommer till sin rätt. Stor skillnad mot den mörka utställningslokalen på Lilla Kanalmagasinet i somras som jag berättat om här. Samtidigt som utställningen pågick var det julmarknad i Söderköping och mycket folk i rörelse.

Överraskningspresenter till de 25 första besökarna . Som man ser är det egenhändigt förfärdigade julkort.

Men det var inte tavlor folk var ute efter denna julmarknadshelg – mer små tomtar och änglar eller stickade mössor och vantar. Det var åtminstone vad vi trodde eftersom kommersen gick mycket trögt. Men som Marianne sa: ”Man spontanköper inte precis en tavla för några tusen kronor…”

Här är några av Agnetas tavlor...

... och några av Gunillas.

 Nina var väl den av oss som var mest innovativ av oss, tycker jag. Här är hennes skräckinjagande örn.

Här är några av hennes andra tavlor. Jag föll för flickan längst till höger som jag köpte och tog med mig hem.

Roligt hade vi i alla fall och jag fick nya vänner och diverse tips om gemensamma målaraktiviteter i framtiden. Många gamla vänner passade också på att hälsa på oss och dricka ett glas glögg och äta en pepparkaka.

På lördagen kom också Mirren med de två yngsta barnbarnen och hälsade på. Caspar, 4,5 tyckte att mormors tavlor var fina. Den bästa komplimang man kan få!

Caspar och Lissan diskuterar en av mina tavlor. Lissan är intresserad av katten bredvid orkidén.

Mirren i samspråk med Gunilla.

Caspar, Lissan och jag. Tavlan med björkarna har Gunilla målat.

Mina lättklädda flickor drog till sig en del uppmärksamhet. En dam fnyste (berättade Marianne) och sa att hon verkligen aldrig skulle kunna tänka sig att köpa en sådan tavla medan en herre, som kom en stund efteråt sa att den enda tavla han kunde tänka sig att hänga på sin vägg var just en sådan tavla. Smaken är olika…

Några av mina lättklädda damer från 1928.

Flickorna har jag målat efter Agda Groths omslagsbilder på damtidningen Charme, en veckotidning som kom ut under 20-talet. Omslagsbilderna var då i svart-vitt och en färg, så färgerna på målningarna är mina egna. Jag tyckte det var synd att inte bevara dessa omslagsbilder till eftervärlden J.

Sedan hade jag med några Söderköpingsmotiv. Villa Särla, det gamla gröna huset, är förknippar med en ruskig historia. Ett mord begicks där på en gammal dam av en före detta elev till mig. Som väl har jag helt glömt bort honom. Det byggdes 1905 för några generationer sedan av en släkting till Mariannes make och var rött från början. Jag har alltid tyckt att huset varit intressant med sina hörn och vinklar. Vem vet hur länge det får stå kvar i dessa rivningsraseriets tider.

 Mirren och de två yngsta barnbarnen har fått stå modell.

På söndagen kunde jag inte vara med förrän ganska sent på eftermiddagen eftersom jag hade två adventsgudstjänster. Kalle, min son, ställde upp på förmiddagen och avlöstes av Marianne, som i sin tur avlöstes av Kalle igen. Skönt att man har vänner eller söner som hjälper till när det behövs.

Min egen favorittavla - vy från Rådhusbron över Åpromenaden i Söderköping.