Utflykt till Waldemarsudde

Prins Eugens Waldermarsudde en vacker vårdag i maj. (Bilderna går att klicka större.)

För ovanlighetens skull var det jag som föreslog utflyktsmål för Mirren och mig när jag var i Mälarhöjden för några veckor sedan. Det var fredagen i Kristi Himmelsfärdshelgen och Mirrmaken skulle ta hand om sönerna och hade lovat dem att få gå till Skansen, medan Mirren, Clarissa och jag skulle göra en utflykt till prins Eugens Waldemarsudde, där jag gärna ville se utställningen med Eugène Jansson.

På Waldemarsudde hade Mirren aldrig varit och jag hade bara varit där som hastigast och sett en utställning tillsammans med Konstmuséets Vänner i Norrköping för många år sedan.

Vädret var underbart och vi bestämde att Mirrmaken och pojkarna skulle ta bilen till Skansen och vi tunnelbanan för att åka till S:t Eriksgatan och specialaffären för barnskor och köpa Clarissas första skor. Mirren har berättat om det här. Därefter tunnelbanan igen till T-centralen och sen spårvagnen till Djurgården. Vad vi inte tänkt på var att det var fler som var lediga denna klämdag! Det gick väl an att baxa in barnvagnen i den fullsatta tunnelbanevagnen men värre var det när vi skulle med spårvagnen till Djurgården.

När vi fått vänta över tills nästa vagn, trängde vi oss in tillsammans med sex andra barnvagnar på den yta i spårvagnen som gjorts extra stor för att barnvagnar ska få plats. Sex stycken var dock i mesta laget, i synnerhet som varje barnvagn genererade syskon, föräldrar och en och annan far-eller mormor.

En del skulle göra utflykt med nya flugan Segway.

Vagnen stannade som väl var inte på någon av de följande hållplatserna utan först vid Nordiska Muséet. Där försvann hälften av barnvagnarna ut tillsammans med föräldrar och syskon. Nu ska man inte tro att alla dessa barnfamiljer skulle gå till Nordiska Muséet för att bilda sig. Hållplatsen är nämligen den som ligger närmast Junibacken…

Nästa hållplats var Skansen och där droppade resten av småbarnsföräldrarna av utom vi, som skulle vidare till Waldemarsudde tillsammans med några enstaka pensionärer. Köerna till Skansens biljettluckor sträckte sig ända ut till gatan och vi undrade vad Mirrmaken, som inte gillar att stå i kö, skulle tycka om det…

Trångt framför entrén till Skansen.

Väl framme vid Waldemarsudde njöt vi av den vackra parken och all grönska och utsikten över Fåfängan, men begav oss raskt till restaurangen eftersom det var lunchtid för Mirren och Clarissa.

Mirren med Clarissa

Vy över Strömmen och Fåfängan på Söder.

 På väg upp till slottet...

...såg vi små andungar.

Många skulpturer i parken - här "Paret" av Liss Eriksson.

Och här är en av Antoine Bourdelles staty av "Herakles", som spänner sin båge i jakten på de stymfaliska fåglarna - han har gjort många likadana... 

På restaurangen åt jag gravad lax och Mirren vegetarisk soppa. Clarissa fick medhavd mat och försåg sig sedan av smörgåsarna, som är hennes favoritföda. Sålunda stärkta till kroppen behövde vi också styrka själen med fler vackra intryck. Jag hade aldrig varit i sällskapsvåningen som visas för besökare, så det var en ny upplevelse.

 

Utanför restaurangen hängde några målningar av Eric Hallström. Här ett Stockholmsmotiv.

Och här ses en "Rödhårig dam".

Det var ett hem, fjärran från de minimalistiska interiörer som man ser i bostadsannonserna i Svenska Dagbladet. Mirren tyckte att stilblandningen var ganska uppseendeväckande – färger på mattor, gardiner och tapeter passade t.ex. inte ihop med färgerna på möblerna…

Interiör från "vardagsrummet", prinsens egen benämning av detta praktfulla rum.

Här satt prinsen säkert många gånger och tittade på utsikten över Stockholms Ström.

Ernst Josephsons Strömkarlen kände vi igen från skolböckerna och även änkedrottningen Sofia, målad av Zorn.  Fler Zorntavlor fanns och naturligtvis målningar som gjorts av prins Eugen själv. Kan inte hjälpa att jag tyckte att han influerats lite väl mycket på en av sina tavlor av namnen, vars utställning vi besökte efter besöket i paradvåningen.

Ernst Josephsons "Strömkarlen".

"Änkedrottning Sofia", målad av Anders Zorn. Olgakatt har berättat i sin kommentar till inlägget att det alltid ska stå blå blommor framför porträttet, vilket det bevisligen gör också.

Prins Eugen älskade hortensior. Den här skärmen är målad av Gustaf Wennerberg. Är det samme man som komponerade Man borde inte sova, eller? Fantastisk vacker sekretär i intarsia bredvid.

Uppdatering: Titta gärna på Olgakatts kommentar - hon vet vem som målat skärmen.

Ovanför den här vackra sekretären hänger en av prinsens egna målningar.

Ännu en målning av prins Eugen.

Uppenbarligen tyckte prinsen mycket om blommor eftersom alla rummen överflödade av pelargoner, hortensior och tulpaner. Någonstans läste Mirren att han hade skrivit i sitt testamente att det alltid skulle finnas färska blommor i hans våning. Eugène Janssonutställningen var fantastisk men den ska jag berätta jag om i ett senare inlägg.

Rundvandringen i salarna tog på Lissans krafter och resten av utflykten sov hon.

Äntligen besked från US i Linköping

Wilhelm Conrad Röntgen - bilden från nätet.

När vi kom hem från Röntgen i Norrköping idag MM och jag - där allt fungerade perfekt med både tider och bemötande - hade vi fortfarande inte fått något besked om morgondagens eventuella inskrivningssamtal. Eftersom klockan var tre vågade MM inte vänta på samtal från US i Linköping utan ringde upp igen.

Som väl var svarade rätt person direkt och meddelade att inskrivningssamtalet skulle äga rum måndagen 11 juni i stället, dagen innan operationsdatum den 12 juni enligt den information jag fått från Norrköping. Förhoppningsvis står detta datum för operationen fast - jag skulle få information med posten de närmaste dagarna.

Den mycket vänliga och trevliga röntgensköterskan talade om för mig att det skulle ta mellan en vecka och fjorton dagar att få besked om resultatet av röntgenfotograferingen. Jag berättade då för henne att operationsdagen var satt till den 12 juni. Det visste hon ingenting om, inte heller varför jag skulle röntgas. När hon fick veta det lovade hon försöka skynda på hanteringen av röntgenplåtarna, så alldeles säkert är det väl inte ännu med datum för operationen. Man bör väl helst ha röntgenresultatet innan man opererar…

Så här såg röntgenapparaten ut - bilden hittade jag på Fridas blogg.

Alla som är i samma belägenhet som jag tipsar jag om att läsa kommentarerna från Beate och Olgakatt i mitt tidigare inlägg. Skönt att få stöd från fackmannamässigt håll.

Den person ni söker återkommer kl….

Ännu en dag av mitt liv har jag tillbringat inomhus i väntan på telefonsamtal från sjukhuset. Jag har nämligen fått besked från Norrköping om att jag skulle komma på ett inskrivningssamtal för operation på Universitetssjukhuset i Linköping på torsdag men inte fått reda på vilken tid eller plats jag ska infinna mig på.

Igår började jag med att kontakta KK i Norrköping eftersom jag blev orolig när jag inte hört någonting efter beskedet om inskrivningssamtalet för några veckor sedan. Personen jag sökte fanns inte där just då, men skulle komma tillbaka senare. Efter några timmar ringde jag upp igen. Den personen (antagligen sjuksköterska) som svarade då, visste ingenting men lovade att försöka ringa till den person i Linköping, som kände till mitt fall (antagligen sjuksköterska hon med). Fick hon tag i denna person skulle hon be henne ringa upp, sa hon. Ingen ringde därifrån, varken igår eller idag.

Sent igår kväll tog MM reda på telefonnumret till Onkologen i Linköping som har telefontid mellan 8 och 10 på morgonen.

Jag ställde väckarklockan på halv åtta och ringde numret till Onkologen i Linköping kl. 8. Jag skulle bli uppringd om en timme sa man där på telefonsvararen. Efter en timme kom mycket riktigt ett telefonsamtal från Onkologen, men det visades sig vara fel avdelning. Jag fick ett nytt telefonnummer till Kvinnokliniken, där jag fick jag veta att jag kommer att opereras och där man hade alla handlingar som gällde mitt fall.

Vid det laget var jag rätt så trött och ledsen, så MM fick ta över. Jag hade ju avbokat två andakter på äldreboenden i onödan om de nu hade ändrat tiden för inskrivningssamtalet utan att tala om det för mig. MM ringde då upp numret jag fått och fick beskedet att den person som vi sökte skulle vara tillbaka 10.40.

Exakt kl.10.40 ringde MM upp igen. Återigen möttes han av en telefonsvarare som nu talade om att personen vi sökte skulle komma tillbaka klockan 12.

Kl. 12 ringde MM igen och då svarade en trevlig sköterska som heller inte visste någonting om mitt inskrivningssamtal, men lovade att ta reda på det så snabbt som möjligt. Hon måste först tala med den läkare som skulle operera mig, berättade hon. Gick det inte idag skulle hon återkomma i morgon men då ska jag till Röntgen i Norrköping, talade jag om. Hon skulle tala in besked på telefonsvararen om vi inte var hemma, sa hon – mejla gick inte…

Hon förstod inte hur jag hade fått besked av en sköterska på KK i Norrköping om att jag skulle på inskrivningssamtal på torsdagen. Det var inte alls klart, påstod hon. Så jag vet fortfarande inte om jag ska till Linköping på torsdag eller om ens min operation blir av den 12 juni som jag också fått besked om från KK i Norrköping. Hur klarar sig de som inte har tillgång till datorer eller inte vågar eller orkar ta kontakt med sjukhuset själva kan man undra.

Bilden från nätet

Mer om cupcakerna.

Den här bilden har jag lånat från Mirrens blogg där hon berättar om de fantastiska cupcakerna, som en väninna bakat på babysången i Mälarhöjdens kyrka den 31 januari. (Bilden går att klicka större på Mirrens inlägg, inte här.)

Nu har jag fått snabbt svar från Anna-Lena Ringarp på Språkrådet om hur man böjer cupcake. Så här skriver hon:

fråga Hur böjer man cupcake? Finns det något svenskt ord?

svar En cupcake är ett mellanting av minitårta och muffins, ofta dekorerad och mycket söt. Det går bra att använda det etablerade muffins, eftersom en muffins mycket väl kan vara fylld och dekorerad, precis som en cupcake. Om man ändå vill använda cupcake rekommenderar vi följande böjning på svenska: en cupcake, den där cupcaken, cupcaker, de där cupcakerna. Så kan man också hantera exempelvis cheesecake: en cheescake, den där cheesecaken, cheesecaker, de där cheesecakerna. Ett alternativ är förstås att försvenska cupcake till koppkaka – då slipper man böjningsproblemen och ordet förekommer redan i bruket. Hälsningar från Språkrådet. Så nu vet vi det J!

Cupcakes och Calles konfirmation

Calles får egna cupcakes dagen till ära. (MM har tagit alla bilder, går att klicka större.)

Vi har för någon tid sedan importerat ett nytt ord från engelskan till vårt ädla modersmål, nämligen cup cake. Det försvenskades tydligen direkt eftersom den engelska särskrivningen togs bort och det blev bara cupcake. Åtminstone heter det så i alla de recept som jag hittade på Google.

Nu är frågan den, hur böjer man detta ord? I plural förstår jag att man bara lägger till ett –s som i engelskan. ”Mina cupcakes blev OK”. Men hur blir det i bestämd form i singular eller plural. ”Han bet bara en enda tugga i cupcaken” eller :”De här cupcakesen misslyckades jag med.” Kanske man måste säga cupkakor, men då kan ju någon bli förvirrad och tro att man menar kroppkakor.

Vad som föranledde detta språkliga resonemang är att jag för första gången fick smaka Maries underbart goda exponent för detta kaksläkte i förrgår på festen efter Calles konfirmation. Marie och Leif är våra goda vänner och medlemmar i vårt band Mina Vänner. Calle är deras femtonårige son som alltså konfirmerades igår på Pingstaftonen i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping.

Calle berättar om sitt val vid konfirmationen i Sankt Laurentii kyrka på Pingstdagen.

Calle är däremot inte en typisk representant för killarna i årskurs åtta. Han är glad, hjälpsam och snäll, artig och allmänt trevlig. Dessutom är han händig och ställer upp i alla sammanhang. Han sköter ljudet när vi spelar tillsammans t.ex. Hans intressen varierar från fiske till att laga gamla symaskiner och återställa dem i ursprungligt skick. Han gillar inte datorer. Just nu är Calle sin pappa behjälplig med att bygga om det gamla torpet, som är deras sommarställe och dit vi blev inbjudna på kalas efter gudstjänsten.

Sitt intresse för fiske redogjorde han för på ett avslappnat och trevligt sätt inför en fullsatt kyrka på konfirmationsgudstjänsten. Temat var vilka val man kunde göra i sitt liv och i det här fallet, vilka val konfirmanderna hade gjort under sin konfirmationstid.

Calle igen när han berättar om sitt intresse för fiske.

Torpet ligger vackert på ett litet berg med utsikt över en dalgång. Trots att torpet mycket liknade en byggarbetsplats inuti hade Marie fixat ett läckert buffébord med ostar, hembakat bröd, potatissallad och kassler för släkt och vänner. Efter konfirmationsgudstjänsten som varade i drygt två timmar smakade det verkligen helt underbart.

Marie hade dukat upp en härlig buffé med färgglada papperstallrikar och muggar.

Leif bygger själv både ut och till torpet. Här kan man ana takbjälkarna till en övervåning. Leif till vänster i bild och Marie i mitten. Kalle sitter vid bordet tillsammans med lillasyster Ida i lång hästsvans.

Till kaffet serverades hembakade kakor och även hembakade cupcakes, vilket föranledde ovanstående resonemang. Calle, som är språkpurist, vägrar att kalla bakverken annat än för muffins. Men muffins är ju heller inget svenskt ord från början och hur man ska böja detta ord i bestämd form i singular och plural är väl ännu inte heller helt utrett. De var gudomligt goda i alla fall och alla tankar på att hålla igen på socker, fett och vetemjöl försvann snabbt…

Brita och Johan tittar på när Yrsa ska föreviga en cupkake. Brita och Yrsa är stöttepelare i den lilla Sankt Annakören där jag själv var med för en tid sedan. Även Leif och Marie är med där och sjunger.

Här är det MM som zoomat in läckerheten. Glasyren är härligt frisk och god, kanske gjord på rabarber som rabarbergrottorna. (Detsamma som hallongrottor men med sylt gjord på rabarber i stället. Jättegoda!)

Från Rhododendrondalen till Industrilandskapet.

Industrilandskapet skymtar bakom lövverket. (Bilderna går att klicka större.)

Från Rhododendrondalen följde vi stigen längs med Strömmen som så småningom tar slut i hjärtat av Industrilandskapet. Detta som är unikt för Sverige där man har restaurerat de gamla textil- och pappersmassefabrikerna och även byggt nytt och gjort området tillgängligt för allmänheten. När jag var liten var det en sluten enklav som bara arbetarna och tjänstemännen vid fabrikerna hade tillgång till. På 60-talet, när det stora rivningsraseriet grasserade i Sverige, var det till och med tal om att riva alla fabrikerna.

Fängelset där många av Sveriges svåraste förbrytare förvaras ligger vackert med utsikt över Strömmen.

Drags fabriker till vänster i bild. Numera säte för Campus Norrköping

 

Utsikt åt andra hållet ner mot stan.

Moa Martinsson tittar ut på sitt torg. Arbisteatern i bakgrunden.

Som väl är gick förslaget inte igenom och numera har man byggt om fabrikerna både till bostäder och till universitetslokaler. Campus Norrköping, filial till Linköpings universitet, disponerar några av de äldsta fabriksbyggnaderna och i Strykjärnet, f.d. yllefabrik, är Arbetets Museum inrymt.

Jag ville gärna gå över den nya Campusbron, som dagligen kommenterats på  Norrköpings Tdiningars insändarsida sedan någon månad tillbaka av mestadels ilskna Norrköpingsbor. Dels för att den påstås förstöra utsikten över Industrilandskapet, dels för att den blev dubbelt så dyr som beräknat. Häromdagen kom för ovanlighetens skull en positiv insändare som hävdade att det var fantastiskt att gå på bron mitt över Strömmen och se och höra det strömmande vattnet forsa under fötterna.

Nya Campusbron

Kanske inte den vackraste bro man sett...

Jag gillar i alla fall den här bron, den vidgar bokstavligen vyerna.

Jag kan hålla med både de som gnäller och den sistnämnde. Står man på stranden på andra sidan bron skymmer den definitivt utsikten över Bergsbron. Står man där skymmer den också utsikten över de gamla fabrikerna. Men står man mitt på den lilla Campusbron har man en vidunderlig utsikt åt bägge håll!

Utsikt åt Dragshållet från Campusbron

Samma bild ur en annan vinkel.

Utsikt från bron mot Bergsbron.

Själva bron i sig är inte vacker tycker jag, men skulle man gjort den vackrare hade den säkert blivit ännu dyrare…

MM framför en riktig fabriksskorsten i de gamla fabrikskvarteren.

Den skorsten som syns till vänster om Arbetets Museum är en skulptur (!) som står mitt i vattnet.

Här kan man gå längs med fabriken och bara förundras över de brusande vattenmassorna.

Vi fortsatte promenaden med att gå upp till Dragsgatan förbi Arbisteatern,  fängelset och den judiska begravningsplatsen. På Arbisteatern började Brita Hertzberg sin karriär som sångerska – hon och maken Einar Beyron blev sedermera en mycket god vän till mina föräldrar. Brita var född och uppvuxen i Norrköping och hälsade ofta på släkten där.

Mimi, det var min mamma, fast hon hette egentligen Mimmi. Men Einar tyckte väl att hon skulle heta som Mimi i Bohème...

Jag brukade ackompanjera Einar Beyron när han och Brita var hemma på fest hos föräldrarna. Han sjöng gärna gamla operettmelodier – företrädesvis ur Glada Änkan - när han hade fått några glas vin. Brita däremot var mycket sparsam med sina framträdanden efter att hon slutat sin karriär som operasångerska 1955.

Enligt Judereglementet från 1782 var Norrköping tillsammans med Stockholm och Göteborg en av de tre städer där judar gavs rätt att bedriva handel och bosätta sig, läser jag i Wikipedia. Tänker på det när jag passerar den judiska begravningsplatsen vid Folkparken på väg till parkeringen. Här ligger t.ex. representanter för textilfamiljerna Wahren begravda. John Philipson, bankir, konsul, ordförande i stadsfullmäktige och riksdagsledamot, donerade 1895 pengar som gjorde det möjligt att anlägga Folkparken, som sedan dess betytt oerhört mycket för Norrköpingsborna. Han har också sin gravsten här bredvid Wahrens.

Judiska begravningsplatsen i Norrköping. Wahrens och Philipsons familjegravar längst till vänster.

Innan vi kommer fram till parkeringen måste jag ta ett foto på den lilla djurkyrkogården. Som alltid så här års är den smyckad med blommor.

Djurkyrkogården i  Folkparken i Norrköping.

Rhododendrondalen

Rhododendrondalen i maj. (Bilderna går att klicka större.)

Förra året kom vi försent – nästan alla rhododendronbuskarna i Rhododendrondalen vid Motala Ström i Norrköping var överblommade. Så igår åkte vi iväg till Norrköping efter att ha läst i tidningen att dalen stod i sin fulla prakt.

Vi parkerade bilen vid Himmelstalunds kapell invid Folkparken och gick sedan nedför slänten till den vackra promenadstigen vid Åbackarna längs med Motala Ström. Det hade regnat på förmiddagen, men nu efter lunch sken solen igen från en molnfri himmel. Utmärkt bakgrund till de vackra scenerierna längs med Strömmen.

På sina ställen får man nästan känslan av ett mangroveträsk.

Vi blev inte besvikna detta år. Ett överflöd av blommande rhododendronbuskar mötte oss när vi hade gått över den gamla Femöresbron och kommit fram till dalen. När jag var liten satt det en tant i den lilla stugan vid början av bron och man fick stoppa i en femöring i en bössa för att gå över bron. Jag gick i Kindergarten i Kneippen – angränsande villaområde - och vi gick på utflykt ibland till Folkparken. (Om man klickar på Kneippen . En kurortsidyll får man upp en intressant artikel från NT med gamla fotografier, PDF-fil så den går inte att lägga ut här.) Sedan ungefär 65 år tillbaka är det dock gratis att gå över bron.

Femöresbron över Motala Ström

Kneippens villasamhälle i bakgrunden.

MM är som vanligt propert klädd - visserligen utan slips idag -  medan jag inviger min nya jeansjacka, som  dock blev alldeles för varm för denna strålande försommardag.

Hela vägen utmed Strömmen går en promenadstig fastän den inte syns p.g.a. all grönskan.

När vi kom fram till Rhododendrondalen möttes vi av en överdådig syn av färgsprakande rhododendronbuskar .  Det var förvånansvärt få personer som var ute och promenerade denna underbara försommardag. Kanske var de hemma och tittade på dopet av vår senast hertiginna...

MM med kameran i högsta hugg.

Jag med jeansjackan runt magen

När vi tittat oss mätta på de vackra blommorna och tagit många foton fortsatte vi vår promenad längs med Strömmen genom det fantastiska industrilandskapet. Det ska jag berätta om en annan

gång.

Till och med änderna verkade utslagna i värmen...

Här på Färgargården var det många som satt ute och fikade.