1270 Tips med gamla spetsar

I en av lådorna i det kombinerade sy- och lekrummet har det sedan ungefär 60 år tillbaka legat fyra rullar med handvirkade spetsar i lagom längd för att sy på ett lakan. Det var min mormor som hade virkat dem för att jag skulle ha lakanen till min brudutstyrsel en gång i tiden. Då var inte påslakanen uppfunna än och lakan sydde man själv och sydde dit spetsband på överlakanet.

Mormors spetsar - två rullar vardera à 1,5 m. (Bilderna går att klicka större.)

Det var väl tänkt att jag själv skulle göra jobbet men som så mycket annat här i livet blev det aldrig av. Spetsarna har sedan dess legat i diverse lådor och flyttat med åtminstone elva gånger sedan jag gifte mig första gången. Jag har tittat på dem ibland och tänkt att de var vackra och att min mormor var väldigt duktig. Det finns inte ett enda litet fel på någon av dem och kanterna är perfekt jämna och exakt lika breda överallt.

För några veckor sedan kom paketet med jeanstunikan som jag beställt på postorder från Åshild - ett utmärkt postorderföretag för oss som är lite rundnätta - hette så förr i alla fall. Den passade perfekt men jag tyckte den var lite intetsägande utan några som helst utsmyckningar. Då kom jag att tänka på när Mirren klippte vingar  av gamla farmors virkade duk till Clarissa som skulle vara svan på Lilla Akademiens dansuppvisning häromsistens.

Jeanstunikan före...

Äntligen fick jag användning för mina gamla spetsar och sydde dit två av dem på den nya jeanstunikan runt ärmarna och fållen nertill. Det räckte precis och jag tycker själv att det blev riktigt bra. Nu är bara frågan vad jag ska göra med de andra spetsarna Men de får väl ligga ett tag till i lådan så kanske det ger sig.  

... och efter

1269 Riksäpplet i Gröndal

Riksäpplet i Gröndal är titeln på en alldeles ny bok författad av bloggvännen Carin Önnestam med bloggen Carin på Sprätthöken. Det är en liten intressant och spännande bok för den som är intresserad av Stockholms lokalhistoria. I boken har Carin ställt samman krönikor som hon under årens lopp haft införda i stadsdelstidningen för Hägersten och Liljeholmen - Bättre Stadsdel och även en del blogginlägg.

Carin är uppväxt i Göteborg men har bott i Stockholm sedan 1967. I boken berättar hon hur hon arbetade som cirkelledare på ABF i början på 1970-talet. Ett av hennes ämnen var då Stockholms historia. Jag citerar från boken: "Stockholm var för mig då en obekant stad. Jag läste, slog i uppslagsböcker och frågade alla jag mötte om hus, parker och statyer." Intresset för Stockholms historia väcktes genom detta och Carin gör ständigt nya upptäckter som blir till krönikor och blogginlägg. Och nu senast till en bok.

Det här förordet säger mycket om boken och gör att man genast blir nyfiken. Förhoppningsvis går texten att läsa om man klickar bilderna större. 

Jag är speciellt förtjust i de kapitlen som handlar om Carin själv och hennes tankar om det ena och det andra. Ett annat stort intresse har Carin för trädgårdar, både sin egen och andras. Sin barndom har hon inte mycket till övers för - det kommer fram i många kapitel och i synnerhet i det sista. Hon var strängt uppfostrad i ett auktoritärt prästhem där det enda nöjet i praktiken var att läsa böcker. Men det har också gjort att hon ofta avslutar sina kapitel med en gammal psalm eller en dikt.

Tre av kapitlen handlar om kärlekssagan mellan Katarina den stora och vår egen Gustaf III. Andra kungligheter uppträder också både från fordom och nutid. Carin bor i Mälarhöjden - det var så vi fick kontakt eftersom jag ofta är där och hälsar på barnbarnen. Hon skriver mycket om just denna stadsdel och jag kommer att ha med mig boken upp nästa gång jag hälsar på och göra små utflykter med den som guide. Den är mycket lättläst och trevligt skriven.

På söndag 1 maj är det bokutsläpp på företaget Intensic på Skeppsbron 4 med start klockan 14.00. Portkoden kan man få om man kontaktar Carin, dels på Facebook eller på bloggen. Fast jag skulle väl tro att någon är nere vi dörren när klockan är 14.00 och släpper in dem som vill komma - jag vet åtminstone att hon tänker bjuda på sherry...

1268 David - In memoriam

Gårdagen gick i sorgens tecken. Mitt äldsta barnbarn, som drabbades av psykisk sjukdom i tonåren valde att avsluta sitt liv i början på april. Begravningsgudstjänsten ägde rum i Tullinge vackra kyrka och blev en mycket sorglig, men vacker och stämningsfull högtid.

David blev 26 år. Mamma Anna tog fotot.

Förutom släkt och nära vänner var kyrkan full av gamla skolkompisar, grannar och lärare. Gudstjänsten inleddes med Björn Afzelius Du är det finaste jag vet. Efter det höll prästen Christina ett fint och personligt griftetal som gick direkt till hjärtat.

Anna hade ordnat en utställning av alla Davids tavlor. 

Min son Kalle och Annas bror sjöng Tears from Heaven till eget gitarrackompanjemang och som avslutning spelades en sång som David hade tyckt om på CD. Psalmerna som vi sjöng var 190 - Breda dina vida vingar, 248 - Tryggare kan ingen vara och 201 - En vänlig grönskas rika dräkt.

Runt den vita kistan var ett hav av blommor och framför den och vid väggarna på sidan hade Anna ordnat med en utställning av några av Davids teckningar. Det var första gången jag såg många av dem - David hade inte velat visa dem tidigare. Det känns bittert att en sådan begåvning inte fick utvecklas i lugn och ro. Nu är de dock ett fint minne av David. Här nedan några smakprov på hans konst.

Efter att vi tagit avsked av David gick de närmaste anhöriga och vännerna till församlingshemmet där vi blev bjudna på god smörgåstårta. Anna höll ett litet tal som andades hopp om framtiden. Det kändes som att hon äntligen fått ett sorts avslut på de tidigare veckornas sorg och förtvivlan och att hon började att kunna se framåt igen. Sorgen och saknaden kommer naturligtvis alltid att finnas där för oss alla även om den inte blir så akut som den är just nu.

Vi säger ett sista farväl när begravningsbilen kör bort med David.

Davinia, nära vän till Anna, Anna och prästen Christina som varit ett stort stöd för henne under dessa veckor. Det är här som David ska få vila och där hans gravsten kommer att stå. 

Det känns svårt att skriva det här, men samtidigt känns det nödvändigt att bevara minnet av en fin och känslig pojke som drabbades så svårt av sin sjukdom att han inte orkade leva längre. Sov gott David!

  Varför?

1267 Månadens illustratör - april 2016. Axel Scheffler

Bilderna går att klicka större.

Ett nyårslöfte bland andra var att INTE köpa några böcker på årets bokrea. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att gå in den bokhandel i Norrköping som jag gick förbi - bara för att titta lite. Då hittade jag den här lilla boken som verkade rolig - dels för de härliga illustrationerna och dels för att det var Lennart Hellsing som hade översatt texterna. Boktiteln Ordspråk från när och fjärran var ju inte så svår att memorera och jag bestämde mig för att låna den på biblioteket så fort jag kom hem.

Jag hade aldrig hört talas om författaren och illustratören Axel Scheffler som samlat ihop ordspråk från världens alla hörn och gjort egna illustrationer till. Jag tänkte att det kunde ju vara roligt att se vad det kunde vara för en kille.

Boken fanns bara på Linköpings universitetsbibliotek så den fick jag beställa. När jag fick hem den så småningom var boken verkligen en trevlig upplevelse att bläddra i den. Men den verkliga överraskningen fick jag när jag googlade på Axel Scheffler - det var ju han som var upphovsmannen till (o)djuret Gruffalo, som jag sett på film många gånger tillsammans med barnbarnen. Och mer eller rmindre världsberömd. Mer om Gruffalon i slutet på inlägget.

Intressant förord av Lennart Hellsing.

Axel Scheffler föddes i Hamburg 1957 men kom till England 1982. Där studerade han vid Konstskolan i Bath och genom kontakter med olika författare började han illustrera barnböcker. Han har också gjort egna bilderböcker som serien om Max och Maja. Han bor i södra London med sin flickvän Clementine, läser jag i en intervju med honom som en reporter på The Telegraph gjort.

I intervjun berättar han att han älskade djur som liten. Hans föräldrar var inte konstnärliga men han älskade att rita som barn. Efter skolan gav han sig iväg utomlands och det var på konstkursen i Bath som han bestämde sig för att bli illustratör. Han gillar att rita ekorrar men är dålig på att rita rävar. Han jobbar med gammaldags penslar i vattenfärg och med olika färgkritor. Till konturerna använder han en "dip-pen" som jag antar är någonting i stil med de bläckpennor som jag själv använde när jag gick i skolan.

Boken är uppdelad i olika avdelningar med bland annat rubrikerna Klokhet, Försiktighet, Avundsjuka och Tålamod.

Ordspråken kommer från många länder världen över. Även Sverige är representerat och det är kul att se att vi många gånger tänker likadant fast med olika ord.

Här är det ett ryskt ordspråk som får illustrera tålamodet.

Och här ett från Indien.

Ordspråk från Västafrika och Skottland.

Gammal och ung. Om ÅLDRAR. Ordspråken är motstridiga tycker jag, antingen är man gammal och ordentlig eller är man ung och effektiv.

Här ett ordspråk och en bild från avdelningen AVUNDSJUKA.

Ytterligare en bild från avdelningen FÖRSIKTIGHET.

Och så till den stora succén med (o)djuret Gruffalon. Första gången Axel  Scheffler och Julia Donaldson,  författaren som uppfunnit Gruffalon, möttes var 1993. Efter det har de tillsammans publicerat mängder av barnböcker inklusive The Gruffalo som kom 1999. Den boken såldes i över två miljoner exemplar.

Axel Scheffler berättar själv här på en video hur Gruffalon kom till. Djuret skulle se skräckinjagande ut men snällt på samma gång. Han är en av mina yngsta barnbarns stora favoriter och jag kommer säkert att se honom med andra ögon när jag kommer upp till dem nästa gång.

Bilden från nätet.

En ytterligare video med Julia Donaldson och Axel Scheffler finns här, där han ritar och hon kommenterar. På Youtube har jag hittat ännu fler där man kan följa hans tecknande och målande.

1266 Fågeldans på Lilla Akademien

I lördags var det avslutning på Lilla Akademiens lördagsverksamhet. Barn mellan 4 och 6 år är det som gått på denna, bland andra yngsta barnbarnet Clarissa, 4 år. Temat i vår var FÅGLAR och Lissan hade bestämt sig för att vara svan.

Mirren som är uppfinningsrik letade fram en gammal handvirkad duk ur sina gömmor och klippte helt sonika till två vingar av denna. Salig gammelfarmor hade väl vänt sig i sin grav om hon sett detta nidingsdåd men å andra sidan är det ju roligt att duken kom till användning. Vem lägger väl fram en handvirkad duk på något bord idag? Fina svanvingar blev det i alla fall som Mirren sydde fast på en vit tröja. Vita strumpbyxor till detta och en ny liten svan hade uppstått.

Näbben kom inte Mirren ihåg förrän i sista stund och med en del av en äggkartong och lite akrylfärg blev det en riktigt bra skapelse som satt fast på Lissans näsa med ett resårband.

Svanen Clarissa är gripen av stundens allvar. (Bilderna går att klicka större.)

Först var det generalrepetition och under den tiden ägnade sig storebröderna Casimir och Caspar, Mirren och jag åt att fika. Det var klass 8 som stod för förtäringen och behållningen gick till deras klassresa.

Åttaåringen Casimir har bestämt sig för att låta håret växa.

Lillebror Caspar med bulle och kladdkaka.

En kvarts paus före föreställningen gjorde att även svanen kunde få sig en bit kladdkaka.

Så äntligen efter en dryg timmes väntan öppnades dörrarna till danssalen och föräldrar, farföräldrar och morföräldrar fick komma in och sätta sig.

Många olika sorters fåglar dansar runt.

Fåglarna sjöng även några sånger.

Fågeldans på Lilla Akademien lördagen den 16 april 2016

Uppdatering:

Så här fina blev svanvingarna av den gamla virkade duken. Mirren tog fotot.

1265 Korsord

Just nu är jag inne i en korsordsfas. Min tillvaro har varit ganska turbulent på sistone, därför är det skönt att slå sig ner vid matbordet med ett korsord. Man glömmer tid och rum för ett par timmar. Kent är korsordsveteran och löser alla korsord han får framför sig, även krypton där man bara får ett ord på tre bokstäver att börja med.

Det är trevligt att sitta tillsammans och lösa korsord. Kent överlåter de lite lättare åt mig. Men övning ger färdighet som med allt annat. Han brukar också hjälpa mig när jag har kört fast. Jag hjälper faktiskt också honom ibland - framför allt med gamla ord som han aldrig har hört. Jag är ju nästan ett decennium äldre och det händer mycket med orden under en tioårsperiod.

Jag börjar kunna vissa korsordsord också. ARA, OR, EMU och KEA förekommer ofta. Liksom NOD (bladfäste), IDO (språk) och OE- japansk författare. Inte visste jag tidigare att LAR var en apa och att INUIT är ett annat ord för eskimå. Men det kanske man inte får säga idag?

Foto från Wikipedia. Går att klicka större.

Jag har också lärt mig att åklagare blir MEKANIKER och och ackord VE. Lärde mig igår att finns av kattsort blir UGGLA och folkrörelse MIGRATION. Vi har väldigt roligt ibland när vi upptäcker att man delar upp ordet olika. Det är ju bara versaler som gäller så det kan ibland vara svårt att se vad ordet ska bli om det t.ex. är en accent med. Jag hade lite problem med örtyta men det löste Kent åt mig. ÄNG!

Det som jag har haft svårast hittills är att se att -x fattas. Trodde inte att det fanns så många ord som innehöll  -x i svenskan. Men det gör det. Hade besvär med "listan" idag när Kent satte dit ett -x så det blev INDEXET.

Det här klarade jag inte utan hjälp. Ser ökända. Fyra bokstäver. Gissa den som kan! Har du som läser några roliga och kluriga lösningar på korsordsfrågor så berätta gärna - jag kommer att publicera dem i så fall så att alla korsordslösare kan dra nytta av dem.

Uppdatering:
Nu har jag fått svar både från Ronny och Olgakatt. KUSK förstås. Förstår inte varför jag inte begrep det med detsamma...
Åker upp till Mälarhöjden några DAR (dagar kort) och kommer inte hem förrän på söndag. Så svarskommentarerna får vänta tills dess. Ha det så gott tills vi ses och hörs igen!

1264 Blåsippspromenad

I söndags gick Kent och jag årets obligatoriska blåsippspromenad ner till Husbyvik vid Slätbaken. Den lilla fina badplatsen som finns där med sandstrand har ännu inte öppnat och det är inte så många som hittar dit så här års. Det beror möjligen på att det är en ganska stor höjdskillnad från vanliga promenadvägen och dit. Det innebär att även om vägen ner är ganska lätt så är hemvägen desto jobbigare.

Utsikt över Slätbaken två kilometer från Mogata. (Bilderna går att klicka större.)

Backen bakom stranden brukar vara full med blåsippor - så även i år. Vädret var härligt med omväxlande sol och skugga och förhållandevis varmt. Hela promenaden är ungefär 4 km lång men tog nästan två timmar att gå eftersom pauserna blev många. Det var mycket som skulle fotograferas förutom blåsipporna. Utsikten över Slätbaken är vacker redan innan man kommer ner till stranden som synes ovan på bilden.

Favoritträdet skulle förstås vara med på ditvägen. Kent väntar tåligt på mig.

Några andra personer hade också tänkt samma tankar som vi, bland annat två hästtjejer, även om det kanske inte var blåsipporna som drog mest. Hästarna styrkte sig med vatten från viken, trots att det är en smula bräckt.

Hästarna gillar att vara i vattnet som synes.

Här kommer några fler bilder från promenaden.

Ekarna är i majoritet här nere.

Det är otroligt vackert med den kala eken (?) mot himlen. 

Men även en magnifik gran får plats.

Har har vi kommit fram till stranden. På andra sidan ligger Vikbolandet.

Kent på väg upp till blåsippsbacken.

Vi blir inte besvikna.

Den vackraste blomman av alla tycker jag.

Den dryga backen hem återstår.

Strax innan vi kom hem fotade Kent de här vitsipporna.