...VARFÖR ingenting händer när jag trycker på "Förhandsgranska" när jag har skrivit ett nytt inlägg?
Det har naturligtvis att göra med att jag bytt designmall av misstag. Men det borde väl åtminstone gå att förhandsgranska, tycker jag. Jättebesvärligt att det inte fungerar.
Jag har försökt att komma i kontakt med Blogger, men inte lyckats. Hur gör man för att få svar på sådant?
som gläder sig åt nuet och som framlever en stor del av sitt liv bland tangenter och framför staffliet
torsdag 23 september 2010
Fredagstema Show and Tell – En kommentar jag aldrig glömmer
Bilden från nätet
Olgakatt står för månadens sista tema. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne. Pettas på Åland tar över temat i oktober. Tack Olgakatt för trevliga och omväxlande ämnen att skriva om i september!
När jag gick i andra klass i småskolan bodde vi i en våning på gamla lasarettsområdet i Norrköping. Jag tror att det måste ha varit 1943 då jag just hade fyllt åtta år. Tvärs över gatan, eller tvärs över Västra Promenaden, som den hette då, låg min skola. Det tog inte mer än några minuter att gå dit hemifrån.
De ämnen som jag tyckte var roligast var teckning och gymnastik. På den tiden var gymnastikpåsarna av tyg, smårutigt i blått eller rött, och med ett blått eller rött band i en dragsko överst. Elevens namn var broderat i korsstygn. Man tog hem påsen efter gymnastiklektionen och någon gång i halvåret tvättades och ströks den.
Bilden från nätet
Den här morgonen var jag i god tid som vanligt. Av mina klasskamrater fick jag då veta att det var idag vi skulle åka på utflykt till Söderköping. Alla hade matsäck med sig, utom jag, som totalt hade glömt bort att tala om hemma att vi skulle på utflykt.
På den tiden skickades det inte hem några lappar utan man fick själv skriva all information från skolan på något papper. Min mamma brukade inte vara så noga med att kolla i skolväskan, eller hade hon också glömt bort det hela.
Jag rusade naturligtvis tillbaka hem och med andan i halsen berättade jag att vi skulle på skolresa till Söderköping och att jag måste ha matsäck med mig. Mamma hittade en oöppnad sockerdricksflaska i kylskåpet – vi var bland de första som ägde en sådan nymodighet – och gjorde i all hast några smörgåsar. Jag skickades iväg med matsäcken och kom tillbaka till skolan när det just hade ringt in.
Alla klasser stod uppställda på raka led, vår klass närmast en fjärdeklass, som bara bestod av pojkar. Det var dödstyst i leden och man väntade på att läraren skulle ge klartecken på att man fick gå in i skolsalen.
Då hördes plötsligt en hög och genomträngande röst, som kom från en pojke i fyran.
- Titta, Ingrid har maten i en gymnastikpåse!
Alla vände sig om och tittade på mig, som stod sist i mitt led, och skrattade. Jag glömmer aldrig den känsla av skam som jag upplevde det ögonblicket. Och jag glömmer aldrig namnet på den pojke som skrek! Han hette Gunnar, och jag tror t.o.m. att jag kommer ihåg att han stod ganska långt fram i sitt led. Jag hade inte ens reflekterat över att det var något konstigt med att mamma la smörgåsarna i gymnastikpåsen.
Hon hade ju just tvättat och strukit den, och jag vet att hon for runt och letade efter något att lägga sockerdricksflaskan och smörgåsarna i. Detta var långt innan plastpåsarnas tid och gymnastikpåsen var det enda som hon hittade.
Söderköpings gamla järnvägsstation som revs på 1960-talet.
Den dagen var helt förstörd innan den ens började. Det duggregnade också när vi kom till Söderköping, efter någon timmes resa med rälsbussen. Sedan vi klättrat upp och ner för Ramunderberget intog vi vår matsäck i duggregnet i det våta gräset på gräsmattan utanför Söderköpings Brunn.
Jag minns att jag tog upp mina smörgåsar ur gymnastikpåsen med skammens rodnad på mina kinder. Sedan den dagen avskydde jag skolresor och utflykter av alla slag och det tog lång tid innan jag åter kunde uppskatta dessa.
Söderköpings Brunn. Bilden från nätet.
F.o.m söndag tar jag bloggpaus i några dagar. Kommentarer innan dess besvaras som alltid!
Olgakatt står för månadens sista tema. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne. Pettas på Åland tar över temat i oktober. Tack Olgakatt för trevliga och omväxlande ämnen att skriva om i september!
När jag gick i andra klass i småskolan bodde vi i en våning på gamla lasarettsområdet i Norrköping. Jag tror att det måste ha varit 1943 då jag just hade fyllt åtta år. Tvärs över gatan, eller tvärs över Västra Promenaden, som den hette då, låg min skola. Det tog inte mer än några minuter att gå dit hemifrån.
De ämnen som jag tyckte var roligast var teckning och gymnastik. På den tiden var gymnastikpåsarna av tyg, smårutigt i blått eller rött, och med ett blått eller rött band i en dragsko överst. Elevens namn var broderat i korsstygn. Man tog hem påsen efter gymnastiklektionen och någon gång i halvåret tvättades och ströks den.
Bilden från nätet
Den här morgonen var jag i god tid som vanligt. Av mina klasskamrater fick jag då veta att det var idag vi skulle åka på utflykt till Söderköping. Alla hade matsäck med sig, utom jag, som totalt hade glömt bort att tala om hemma att vi skulle på utflykt.
På den tiden skickades det inte hem några lappar utan man fick själv skriva all information från skolan på något papper. Min mamma brukade inte vara så noga med att kolla i skolväskan, eller hade hon också glömt bort det hela.
Jag rusade naturligtvis tillbaka hem och med andan i halsen berättade jag att vi skulle på skolresa till Söderköping och att jag måste ha matsäck med mig. Mamma hittade en oöppnad sockerdricksflaska i kylskåpet – vi var bland de första som ägde en sådan nymodighet – och gjorde i all hast några smörgåsar. Jag skickades iväg med matsäcken och kom tillbaka till skolan när det just hade ringt in.
Alla klasser stod uppställda på raka led, vår klass närmast en fjärdeklass, som bara bestod av pojkar. Det var dödstyst i leden och man väntade på att läraren skulle ge klartecken på att man fick gå in i skolsalen.
Då hördes plötsligt en hög och genomträngande röst, som kom från en pojke i fyran.
- Titta, Ingrid har maten i en gymnastikpåse!
Alla vände sig om och tittade på mig, som stod sist i mitt led, och skrattade. Jag glömmer aldrig den känsla av skam som jag upplevde det ögonblicket. Och jag glömmer aldrig namnet på den pojke som skrek! Han hette Gunnar, och jag tror t.o.m. att jag kommer ihåg att han stod ganska långt fram i sitt led. Jag hade inte ens reflekterat över att det var något konstigt med att mamma la smörgåsarna i gymnastikpåsen.
Hon hade ju just tvättat och strukit den, och jag vet att hon for runt och letade efter något att lägga sockerdricksflaskan och smörgåsarna i. Detta var långt innan plastpåsarnas tid och gymnastikpåsen var det enda som hon hittade.
Söderköpings gamla järnvägsstation som revs på 1960-talet.
Den dagen var helt förstörd innan den ens började. Det duggregnade också när vi kom till Söderköping, efter någon timmes resa med rälsbussen. Sedan vi klättrat upp och ner för Ramunderberget intog vi vår matsäck i duggregnet i det våta gräset på gräsmattan utanför Söderköpings Brunn.
Jag minns att jag tog upp mina smörgåsar ur gymnastikpåsen med skammens rodnad på mina kinder. Sedan den dagen avskydde jag skolresor och utflykter av alla slag och det tog lång tid innan jag åter kunde uppskatta dessa.
Söderköpings Brunn. Bilden från nätet.
F.o.m söndag tar jag bloggpaus i några dagar. Kommentarer innan dess besvaras som alltid!
onsdag 22 september 2010
Valet i vår lilla by
Sigge och MM, som är valnämndens ordförande, tar emot röstande på valdagen i Mogata skola.
I vår lilla by finns det inga skinnskallar eller mopedmarodörer. Det finns en ungdomsgård som är öppen två kvällar i veckan ett par timmar var fjortonde dag och som för ett ganska undanskymt liv. I många av barnfamiljerna som bor här, är en eller båda födda och uppvuxna i byn och har flyttat tillbaka hit sedan de själva bildat familj. Till eget eller föräldrarnas gamla hus. Här finns inga flerfamiljshus utom ett enda litet, där det mest bor pensionärer.
När jag är ute och promenerar på den lilla promenadvägen, hejar jag på alla jag möter, även om jag inte känner dem personligen. Vi har ju bara bott här i snart tjugo år, så vi är ju inga riktiga Mogatabor, och därför känner jag bara igen en del till utseendet, eller på hunden. Men de som är uppvuxna här, känner till det mesta om alla. Hittar något barn på något hyss, är det alltid någon vuxen som känner igen barnet och ser till att föräldrarna får reda på det och att det inte upprepas.
Här bor inga invandrare eller flyktingar. De enda barn som möjligtvis ser lite annorlunda ut än de etniska svenskarna, är adoptivbarn. Några få går i skolan här i byn eller på dagis.
Ibland ser jag dem komma hoppande och gående arm i arm utanför mitt fönster på väg till frita, diskuterande med sina kompisar och släpande på sina tunga ryggsäckar. Jag undrar om någon av deras små vänner någonsin reflekterar över att de ser annorlunda ut än de själva. De har ju språket, klädseln, familjerna och fritidsintressena gemensamt förutom skolan och frita.
De bor i ett rart litet samhälle där de flesta vet vem som är vem är, ingen är rädd för att gå ut och promenera på kvällen och där skolan inte har några större problem att brottas med.
Men i vår lilla by röstade 7,9 procent på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet! SD blev alltså det fjärde största partiet efter Moderaterna, Socialdemokraterna och Centern och gick om både Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Röstprocenten blev däremot annorlunda i valen till kommunfullmäktige och till landstinget.
Då måste man ju fråga sig vad detta beror på. Om man läser Sverigedemokraternas partiprogram, ser man att det finns andra frågor än dem som gäller invandringen eller flyktingpolitiken på programmet. Frågor som är viktiga för både pensionärer och barnfamiljer.
SD skriver att de vill ha en ansvarsfull invandringspolitik, krafttag mot brottsligheten och en trygg och värdig ålderdom. De skriver t.ex. att ”invandrarna ska anpassa sig till det svenska samhället” i stället för tvärtom, att man ska öka stödet till UNHCR, att äldre själva ska kunna få bestämma vilken mat de vill ha på äldreboendena, att antalet trygghetsboende ska ökas, att inga brottslingar ska friges efter halva tiden etc.etc.
Det här är frågor som väldigt många svenskar är intresserade av. Man kan då bara inte bortse från att så många är missnöjda med den nuvarande politiken, både när det gäller integration, äldreomsorg och brottsbekämpning. Varför ville man inte, från de etablerade partierna, debattera de här frågorna i TV och i media? Kunde det bero på att man helt enkelt inte vågade? Att man riskerade att i så fall få ännu fler som röstade på Sverigedemokraterna…
För jag tror inte att man hade några bra svar på varför hedersmord, tvångsgifte och kvinnoförtryck får finnas i vårt land parallellt med de svenska lagarna. Varför man ser mellan fingrarna på barnäktenskap och barnaga i invandrarfamiljer och hänvisar till ”deras kultur”.
Min äldsta dotter, som är rektor på en skola i ett invandrartätt område i Stockholm, skulle aldrig drömma om att informera en del föräldrar om att deras barn hade brutit mot någon regel på skolan eller burit sig illa åt på annat sätt. Hon vet vilka repressalier som då eventuellt skulle kunna drabba barnet…
Det är alla de här missförhållandena, som många av SD:s väljare har opponerat sig emot. Och det kan man inte bara avfärda med en axelryckning eller med ett oförskämt uppträdande, som Lars Ohly visade upp för hela svenska folket i söndags.
Och med alla de höga opinionssiffror som SD uppvisade innan valet förstår jag inte varför svenska folket ”chockades” när det visade sig att de höll även i valet…
Många av problemen som finns i vårt mångkulturella samhälle, har politikerna sopat under mattan. Det är dags att ta itu med dem på allvar innan SD blir ännu större till nästa val! Framför allt måste SD bemötas och inte bara ignoreras eller frysas ut. ”Velkommen til virkeligheden”, som den danske journalisten i Jyllandsposten skrev i en artikel häromdagen. Rubriken ”En valgbombe er faldet i Sverige”. Intressant läsning!
I vår lilla by finns det inga skinnskallar eller mopedmarodörer. Det finns en ungdomsgård som är öppen två kvällar i veckan ett par timmar var fjortonde dag och som för ett ganska undanskymt liv. I många av barnfamiljerna som bor här, är en eller båda födda och uppvuxna i byn och har flyttat tillbaka hit sedan de själva bildat familj. Till eget eller föräldrarnas gamla hus. Här finns inga flerfamiljshus utom ett enda litet, där det mest bor pensionärer.
När jag är ute och promenerar på den lilla promenadvägen, hejar jag på alla jag möter, även om jag inte känner dem personligen. Vi har ju bara bott här i snart tjugo år, så vi är ju inga riktiga Mogatabor, och därför känner jag bara igen en del till utseendet, eller på hunden. Men de som är uppvuxna här, känner till det mesta om alla. Hittar något barn på något hyss, är det alltid någon vuxen som känner igen barnet och ser till att föräldrarna får reda på det och att det inte upprepas.
Här bor inga invandrare eller flyktingar. De enda barn som möjligtvis ser lite annorlunda ut än de etniska svenskarna, är adoptivbarn. Några få går i skolan här i byn eller på dagis.
Ibland ser jag dem komma hoppande och gående arm i arm utanför mitt fönster på väg till frita, diskuterande med sina kompisar och släpande på sina tunga ryggsäckar. Jag undrar om någon av deras små vänner någonsin reflekterar över att de ser annorlunda ut än de själva. De har ju språket, klädseln, familjerna och fritidsintressena gemensamt förutom skolan och frita.
De bor i ett rart litet samhälle där de flesta vet vem som är vem är, ingen är rädd för att gå ut och promenera på kvällen och där skolan inte har några större problem att brottas med.
Men i vår lilla by röstade 7,9 procent på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet! SD blev alltså det fjärde största partiet efter Moderaterna, Socialdemokraterna och Centern och gick om både Folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Röstprocenten blev däremot annorlunda i valen till kommunfullmäktige och till landstinget.
Då måste man ju fråga sig vad detta beror på. Om man läser Sverigedemokraternas partiprogram, ser man att det finns andra frågor än dem som gäller invandringen eller flyktingpolitiken på programmet. Frågor som är viktiga för både pensionärer och barnfamiljer.
SD skriver att de vill ha en ansvarsfull invandringspolitik, krafttag mot brottsligheten och en trygg och värdig ålderdom. De skriver t.ex. att ”invandrarna ska anpassa sig till det svenska samhället” i stället för tvärtom, att man ska öka stödet till UNHCR, att äldre själva ska kunna få bestämma vilken mat de vill ha på äldreboendena, att antalet trygghetsboende ska ökas, att inga brottslingar ska friges efter halva tiden etc.etc.
Det här är frågor som väldigt många svenskar är intresserade av. Man kan då bara inte bortse från att så många är missnöjda med den nuvarande politiken, både när det gäller integration, äldreomsorg och brottsbekämpning. Varför ville man inte, från de etablerade partierna, debattera de här frågorna i TV och i media? Kunde det bero på att man helt enkelt inte vågade? Att man riskerade att i så fall få ännu fler som röstade på Sverigedemokraterna…
För jag tror inte att man hade några bra svar på varför hedersmord, tvångsgifte och kvinnoförtryck får finnas i vårt land parallellt med de svenska lagarna. Varför man ser mellan fingrarna på barnäktenskap och barnaga i invandrarfamiljer och hänvisar till ”deras kultur”.
Min äldsta dotter, som är rektor på en skola i ett invandrartätt område i Stockholm, skulle aldrig drömma om att informera en del föräldrar om att deras barn hade brutit mot någon regel på skolan eller burit sig illa åt på annat sätt. Hon vet vilka repressalier som då eventuellt skulle kunna drabba barnet…
Det är alla de här missförhållandena, som många av SD:s väljare har opponerat sig emot. Och det kan man inte bara avfärda med en axelryckning eller med ett oförskämt uppträdande, som Lars Ohly visade upp för hela svenska folket i söndags.
Och med alla de höga opinionssiffror som SD uppvisade innan valet förstår jag inte varför svenska folket ”chockades” när det visade sig att de höll även i valet…
Många av problemen som finns i vårt mångkulturella samhälle, har politikerna sopat under mattan. Det är dags att ta itu med dem på allvar innan SD blir ännu större till nästa val! Framför allt måste SD bemötas och inte bara ignoreras eller frysas ut. ”Velkommen til virkeligheden”, som den danske journalisten i Jyllandsposten skrev i en artikel häromdagen. Rubriken ”En valgbombe er faldet i Sverige”. Intressant läsning!
söndag 19 september 2010
Ny mall
Fick av någon anledning alldeles för stor text på min mall och gick in på den här nya sidan "Malldesigner" eftersom jag trodde att jag kunde korrigera texten där. Det slutade med att jag klickade bort min fina mall med böckerna och var tvungen att skapa en ny.
Hur jag än letade fanns inte den med böckerna på sidorna kvar längre! Åtminstone inte på den sidan. Det fanns visst 30 mallar någon annanstans, men det verkade så krångligt att jag var rädd för att hela bloggen skulle försvinna om jag gick in där...
Det är som med tapeter kanske, att de finns ett år och sen tas de bort ur sortimentet. Om man behöver laga något hål på väggen och behöver en ny rulle så är det kört! Eller gardiner. Behövde komplettera mina heltäckande gardiner i vardagsrummet efter två år med ännu en luft. Inte fanns de heller kvar i sortimentet inte!
Sen kom MM och visade att jag bara hade behövt att dra det lilla hjulet på musen fram och tillbaka för att korrigera storleken på bokstäverna i texten. Snopet!
PS. Det har kommit en ny knapp för Förhandsgranskning på inläggssidan. Funkar inte för mig alls!
Hur jag än letade fanns inte den med böckerna på sidorna kvar längre! Åtminstone inte på den sidan. Det fanns visst 30 mallar någon annanstans, men det verkade så krångligt att jag var rädd för att hela bloggen skulle försvinna om jag gick in där...
Det är som med tapeter kanske, att de finns ett år och sen tas de bort ur sortimentet. Om man behöver laga något hål på väggen och behöver en ny rulle så är det kört! Eller gardiner. Behövde komplettera mina heltäckande gardiner i vardagsrummet efter två år med ännu en luft. Inte fanns de heller kvar i sortimentet inte!
Sen kom MM och visade att jag bara hade behövt att dra det lilla hjulet på musen fram och tillbaka för att korrigera storleken på bokstäverna i texten. Snopet!
PS. Det har kommit en ny knapp för Förhandsgranskning på inläggssidan. Funkar inte för mig alls!
fredag 17 september 2010
Fredagstema Show and Tell: Min värsta noja
”Noja, en mild, vardaglig eller i vilket fall ej medicinsk paranoia; ex bögnoja. Noja förhåller sig mot ågren som paranoia mot ångest. Den som lider av noja är nojig.” Denna förklaring har jag fått från en skojig sight där man kan få reda på vad allehanda saker innebär alltifrån "fastighetsbeteckning" till "klassisk betingning" och "Willys". Olgakatt har hittat på temat för denna vecka och övriga deltagare finns länkade hos henne.
Eftersom jag hade för mig att ”noja” var detsamma som tvångsföreställning i mycket strikt betydelse, tänkte jag inte skriva om detta tema eftersom jag inte har några särskilda sådana. Utom att jag är noga med att ta in Murre och Nisse på kvällen och att jag ständigt är orolig för att bilen inte ska starta när jag ska iväg på bröllop eller begravningar. Den sista nojan är dock överspelad nu eftersom vi numera har två bilar, och att bägge skulle strejka inte är särskilt sannolikt.
Mitt inlägg kommer därför att handla om nojan i den något överförda betydelsen som nämndes i början av inlägget. Nämligen sånt som jag tycker är väldigt obehagligt. Som att jag har höjdfobi och har svårt t.o.m. att klättra uppför en stege till taket på vårt enplanshus.
Bild från nätet - Turning Torso i Malmö
En balkong vars bottenplatta bara sticker ut från fasaden, vägrar jag överhuvudtaget att gå ut på och jag har svårt för trappor och gångar där man klart ser vad som är under. Skulle nog ha svårt med glasgolvet i nya museet i Atén som Ingabritt berättat om.
Bilden från nätet
Nojan yttrar sig på så sätt att jag får obehagliga ilningar i hela kroppen, mest i benen. Kanske är det det som kallas för svindel? Det konstiga är att det är inte bara i verkligheten som detta händer, utan även när jag ser på TV eller t.o.m. bara genom att tänka på någon höjdsituation. När någon balanserar på ett stup i en film måste jag blunda, trots att jag VET att det bara är en meter till golvet i filmstudion.
Bild från nätet - Harold Lloyd klättrar på fasaden
Jag har försökt att råda bot på detta genom att klättra upp i torn och fyrar, men det går aldrig över. Jag måste då hålla mig så nära väggen jag kan. Eiffeltornet var en pärs trots att det har halvannan meter höga stängsel runtom på den högsta avdelningen.
Bild från nätet - Eiffeltornet
Jag drömmer också ofta om att jag är extremt nära att falla från något tak eller berg. Sover aldrig så gott som när jag ligger i en dubbelsäng som är ställd mot en vägg och även min andra sida är blockerad…
Långe Erik - MM:s bild
Jag har googlat lite på nätet och funnit att jag är långt ifrån den enda med denna fobi!
Eftersom jag hade för mig att ”noja” var detsamma som tvångsföreställning i mycket strikt betydelse, tänkte jag inte skriva om detta tema eftersom jag inte har några särskilda sådana. Utom att jag är noga med att ta in Murre och Nisse på kvällen och att jag ständigt är orolig för att bilen inte ska starta när jag ska iväg på bröllop eller begravningar. Den sista nojan är dock överspelad nu eftersom vi numera har två bilar, och att bägge skulle strejka inte är särskilt sannolikt.
Mitt inlägg kommer därför att handla om nojan i den något överförda betydelsen som nämndes i början av inlägget. Nämligen sånt som jag tycker är väldigt obehagligt. Som att jag har höjdfobi och har svårt t.o.m. att klättra uppför en stege till taket på vårt enplanshus.
Bild från nätet - Turning Torso i Malmö
En balkong vars bottenplatta bara sticker ut från fasaden, vägrar jag överhuvudtaget att gå ut på och jag har svårt för trappor och gångar där man klart ser vad som är under. Skulle nog ha svårt med glasgolvet i nya museet i Atén som Ingabritt berättat om.
Bilden från nätet
Nojan yttrar sig på så sätt att jag får obehagliga ilningar i hela kroppen, mest i benen. Kanske är det det som kallas för svindel? Det konstiga är att det är inte bara i verkligheten som detta händer, utan även när jag ser på TV eller t.o.m. bara genom att tänka på någon höjdsituation. När någon balanserar på ett stup i en film måste jag blunda, trots att jag VET att det bara är en meter till golvet i filmstudion.
Bild från nätet - Harold Lloyd klättrar på fasaden
Jag har försökt att råda bot på detta genom att klättra upp i torn och fyrar, men det går aldrig över. Jag måste då hålla mig så nära väggen jag kan. Eiffeltornet var en pärs trots att det har halvannan meter höga stängsel runtom på den högsta avdelningen.
Bild från nätet - Eiffeltornet
Jag drömmer också ofta om att jag är extremt nära att falla från något tak eller berg. Sover aldrig så gott som när jag ligger i en dubbelsäng som är ställd mot en vägg och även min andra sida är blockerad…
Långe Erik - MM:s bild
Jag har googlat lite på nätet och funnit att jag är långt ifrån den enda med denna fobi!
torsdag 16 september 2010
Söderköpings Gästabud
Riddarna på väg till tornerspelen i Brunnsparken. Bilderna går att klicka större.
I lördags hade jag lyckats att locka ner Mirrfamiljen med löfte om nya, spännande upplevelser eftersom det skulle vara medeltidsdagar i Söderköping i dagarna tre. Det var femte året Söderköpings Gästabud utspelade sig, men första gången som jag var där och tittade.
Mirren hade passande nog en "medeltidsdräkt" att klä sig i, uppsydd för ett bröllop för några år sedan. Nya kinesiska au pair-flickan, var också med. På vägen till Fiskartorget vid Rådhuset mötte vi en del medeltidsmänniskor, som gärna ställde upp sig för fotografering. Väldigt många hade klätt ut sig eftersom det medförde fri entré till tornerspelen senare på eftermiddagen.
På väg mot Fiskartorget.
Framme vid Fiskartorget.
Vi hade tur med vädret. Även om inte solen sken så regnade det åtminstone inte just då. Vi började med att se på barnteater som höll till där. Eftersom pjäsen redan pågått en stund när vi kom, fattade jag inte så mycket av handlingen mer än att en kanin, som åt en morot, en varg och en räv var inblandade. Barnen levde i alla fall med och sufflerade skådespelarna både med rop och med gester. Lillmirran och Minimirren var mer intresserade av att äta glass än att se på skådespelet.
Många barn fanns på plats för att se barnteater. Minimirren är intresserad åskådare vid hörnet av parksoffan.
Minimirren och Lillmirren i publiken.
Kaninen äter upp sin morot.
Vi fortsatte vår promenad i de gamla Drothemskvarteren. "Julia", som barnbarnen kallar henne och snart alla vi andra också, var mycket förvånad och imponerad över de smala gränderna och de små husen.
"Julia" och Mirren på promenad i Drothemskvarteren.
Sen gick vi över den lilla bron över Storån till kyrkparken vid Sankt Laurentii kyrka. Där fanns det mängder med marknadsstånd, där det såldes de mest egendomliga varor av knallar klädda på ett sätt, som man förmodligen antog var modernt under någon period av medeltiden.
På väg till kyrkparken.
Kommersen var livlig.
Skinn var popuärt.
Många hemmagjorda mössor till salu.
I kyrkparken fanns vidare ett härläger med bl.a. bågskyttar. Man kunde lära sig att slåss med träsvärd om man hade lust och för barn fanns diverse attraktioner. Medeltida sådana får man anta. Minimirren, som fyllde ett år i juli, la genast beslag på en träyxa, som låg på marken och var till salu. Han fick bäras bort från denna under högljudda ilskna protester och tårar.
Härlägret i kyrkparken.
Vi hälsade också på hos MM, som fanns på plats i valstugan på Hagatorget, där han delade ut karameller och broschyrer och svarade på frågor. Under den halva minut som det tog att bläddra i en broschyr och äta en karamell passade Minimirren på att bada i fontänen en meter därifrån.
MM på plats i valstugan.
Minimirren har just badat i fontänen på Hagatorget.
"Julia" och Minimirren har funnit varandra.
På hemvägen mötte vi riddarna till häst på väg till tornerspelen i Brunnsparken. Eftersom alla var hungriga vid det laget fick detta jippo anstå tills följande år.
På väg till tornerspelen i Brunnsparken.
I lördags hade jag lyckats att locka ner Mirrfamiljen med löfte om nya, spännande upplevelser eftersom det skulle vara medeltidsdagar i Söderköping i dagarna tre. Det var femte året Söderköpings Gästabud utspelade sig, men första gången som jag var där och tittade.
Mirren hade passande nog en "medeltidsdräkt" att klä sig i, uppsydd för ett bröllop för några år sedan. Nya kinesiska au pair-flickan, var också med. På vägen till Fiskartorget vid Rådhuset mötte vi en del medeltidsmänniskor, som gärna ställde upp sig för fotografering. Väldigt många hade klätt ut sig eftersom det medförde fri entré till tornerspelen senare på eftermiddagen.
På väg mot Fiskartorget.
Framme vid Fiskartorget.
Vi hade tur med vädret. Även om inte solen sken så regnade det åtminstone inte just då. Vi började med att se på barnteater som höll till där. Eftersom pjäsen redan pågått en stund när vi kom, fattade jag inte så mycket av handlingen mer än att en kanin, som åt en morot, en varg och en räv var inblandade. Barnen levde i alla fall med och sufflerade skådespelarna både med rop och med gester. Lillmirran och Minimirren var mer intresserade av att äta glass än att se på skådespelet.
Många barn fanns på plats för att se barnteater. Minimirren är intresserad åskådare vid hörnet av parksoffan.
Minimirren och Lillmirren i publiken.
Kaninen äter upp sin morot.
Vi fortsatte vår promenad i de gamla Drothemskvarteren. "Julia", som barnbarnen kallar henne och snart alla vi andra också, var mycket förvånad och imponerad över de smala gränderna och de små husen.
"Julia" och Mirren på promenad i Drothemskvarteren.
Sen gick vi över den lilla bron över Storån till kyrkparken vid Sankt Laurentii kyrka. Där fanns det mängder med marknadsstånd, där det såldes de mest egendomliga varor av knallar klädda på ett sätt, som man förmodligen antog var modernt under någon period av medeltiden.
På väg till kyrkparken.
Kommersen var livlig.
Skinn var popuärt.
Många hemmagjorda mössor till salu.
I kyrkparken fanns vidare ett härläger med bl.a. bågskyttar. Man kunde lära sig att slåss med träsvärd om man hade lust och för barn fanns diverse attraktioner. Medeltida sådana får man anta. Minimirren, som fyllde ett år i juli, la genast beslag på en träyxa, som låg på marken och var till salu. Han fick bäras bort från denna under högljudda ilskna protester och tårar.
Härlägret i kyrkparken.
Vi hälsade också på hos MM, som fanns på plats i valstugan på Hagatorget, där han delade ut karameller och broschyrer och svarade på frågor. Under den halva minut som det tog att bläddra i en broschyr och äta en karamell passade Minimirren på att bada i fontänen en meter därifrån.
MM på plats i valstugan.
Minimirren har just badat i fontänen på Hagatorget.
"Julia" och Minimirren har funnit varandra.
På hemvägen mötte vi riddarna till häst på väg till tornerspelen i Brunnsparken. Eftersom alla var hungriga vid det laget fick detta jippo anstå tills följande år.
På väg till tornerspelen i Brunnsparken.
Etiketter:
Drotohemskvarteren,
medeltidsdagar,
Söderköpings gästabud
fredag 10 september 2010
Fredagstema Show and Tell: Om jag fick bestämma då skulle…
För två år sedan skickades då 9-åriga Yanninesh Yorga från sin hemby till huvudstaden Addis Abeba för att arbeta. Här tvingas hon varje dag bära enorma risknippen i flera mil. Bördor som väger mer än hon själv och som förstör hennes kropp. Fotot från bilagan Amos som medföljde Kyrkans Tidning i det senaste numret.
• jag se till att kvinnans situation i stora delar av världen radikalt förändrades till det bättre. Hon får ofta bära huvudparten av arbetet för familjens försörjning och dessutom ha allt ansvar för barnen.
• jag se till att allt barnarbete förbjöds.
• jag se till att allt våld mot kvinnor och barn förbjöds i hela världen.
• jag se till att alla bidrag till stater, som inte uppfyller kraven på mänskliga rättigheter, drogs in.
• jag se till att rattfyllerister dömdes för dråp eller misshandel om de körde på och dödade eller skadade en människa – på lika villkor som vilken annan mördare eller misshandlare döms.
• jag se till att någon som slår ihjäl ett litet barn eller misshandlar det döms till ett långt, villkorslöst fängelsestraff och hängs ut på nätet eller i media med bild och namn.
• jag se till att pedofiler också hängdes ut med bild och namn på nätet eller i media.
• jag se till att det anställdes en person på varje äldreboende som helt ägnade sig åt ”brukarna” (hemska ord!), pratade med dem, läste för dem, tog dem med på promenad eller sysselsatte sig med dem på något annat trevligt sätt.
Fredagstemat denna månad står Olgakatt för. Övriga deltagare finns inte länkade hos henne idag vad jag kan se, men brukar finnas hos Annika om det är någon som är nyfiken. Jag kan tyvärr inte länka till deltagarna längre på min blogg, som jag kunde förr.
• jag se till att kvinnans situation i stora delar av världen radikalt förändrades till det bättre. Hon får ofta bära huvudparten av arbetet för familjens försörjning och dessutom ha allt ansvar för barnen.
• jag se till att allt barnarbete förbjöds.
• jag se till att allt våld mot kvinnor och barn förbjöds i hela världen.
• jag se till att alla bidrag till stater, som inte uppfyller kraven på mänskliga rättigheter, drogs in.
• jag se till att rattfyllerister dömdes för dråp eller misshandel om de körde på och dödade eller skadade en människa – på lika villkor som vilken annan mördare eller misshandlare döms.
• jag se till att någon som slår ihjäl ett litet barn eller misshandlar det döms till ett långt, villkorslöst fängelsestraff och hängs ut på nätet eller i media med bild och namn.
• jag se till att pedofiler också hängdes ut med bild och namn på nätet eller i media.
• jag se till att det anställdes en person på varje äldreboende som helt ägnade sig åt ”brukarna” (hemska ord!), pratade med dem, läste för dem, tog dem med på promenad eller sysselsatte sig med dem på något annat trevligt sätt.
Fredagstemat denna månad står Olgakatt för. Övriga deltagare finns inte länkade hos henne idag vad jag kan se, men brukar finnas hos Annika om det är någon som är nyfiken. Jag kan tyvärr inte länka till deltagarna längre på min blogg, som jag kunde förr.
torsdag 9 september 2010
Murre på plats
Murre
Som den minnesgoda bloggläsaren kanske erinrar sig efterlyste jag för någon tid sen en vindkatt - som springer när det blåser. Ingen hade sett eller hört någonting om var man kunde hitta denna katt. Men jag hörde av en granne till Mirren, som hade en sån i sin trädgård, att den skulle finnas i Färjestaden på Öland.
Och där fanns han! I en skojig liten affär inrymd i källarplanet i ett hus i slutet av Köpstadens parkering. Moraklockan heter affären, och det är inte sista gången jag kommer att besöka den. Kanske ett gökur eller en väderkvarn nästa gång. Om man inte vill ha en trädgårdstomte förstås, för det fanns det gott om. Och fantastiska moraklockor av olika slag.
Murre är som en vanlig katt - han får komma in i huset varje kväll. Annars kanske han skulle få för sig att rymma...
Som den minnesgoda bloggläsaren kanske erinrar sig efterlyste jag för någon tid sen en vindkatt - som springer när det blåser. Ingen hade sett eller hört någonting om var man kunde hitta denna katt. Men jag hörde av en granne till Mirren, som hade en sån i sin trädgård, att den skulle finnas i Färjestaden på Öland.
Och där fanns han! I en skojig liten affär inrymd i källarplanet i ett hus i slutet av Köpstadens parkering. Moraklockan heter affären, och det är inte sista gången jag kommer att besöka den. Kanske ett gökur eller en väderkvarn nästa gång. Om man inte vill ha en trädgårdstomte förstås, för det fanns det gott om. Och fantastiska moraklockor av olika slag.
Murre är som en vanlig katt - han får komma in i huset varje kväll. Annars kanske han skulle få för sig att rymma...
Etiketter:
Moraklockan i Färjestaden på Öland,
vindkatt
onsdag 8 september 2010
Nygammal damkör
Bilderna går att klicka större
Bifrostkören – en damkör med cirka tolv körmedlemmar, har varit vilande i snart två år sedan jag frånsade mig uppdraget som kördirigent. Jag tyckte att det var väldigt bundet med kören var fjortonde dag och förenat med mycket arbete. Jag hade dessutom mycket spelningar i olika kyrkor. Men att få en ny dirigent, som gjorde jobbet nästan gratis, visade sig vara svårt. Även om föreningen försökte med att höja det tidigare minimala arvodet med det dubbla…
Vi återförenades i alla fall igår hos en av körsystrarna, som bjöd på supé och trevlig samvaro. Hur det hela slutade? Jo, naturligtvis med att kören uppstod igen – men nu som en självständig enhet utan inblandning av föreningen, som de flesta av oss inte längre hade något till övers för. Och utan arvoderad körledare av den anledningen.
Vem blev körledare för den nygamla återuppståndna kören? Rätt gissat – jag naturligtvis. Har saknat körkompisarna och våra trevliga sammankomster. Och glömt allt jobb med att hitta lämpliga noter och sånger att sjunga. Sen har ju den ordinarie kantorn tagit över min VIS-kör, som jag hade i Ringarum under ettochetthalvt år. Så det blev plötslig körabstinens …
Gårdagens värdinna bjöd inte bara på god mat utan även på en fantastisk trädgård att beskåda. Här är några bilder att inspireras av för den som har gröna fingrar.
Jag utlyste en tävling om det bästa körnamnet på den nya kören tills nästa gång vi träffas. Kanske någon av mina bloggvänner har något lysande förslag att komma med. Medelåldern på kördamerna lär väl ligga någonstans i mitten av 60+…
Bifrostkören – en damkör med cirka tolv körmedlemmar, har varit vilande i snart två år sedan jag frånsade mig uppdraget som kördirigent. Jag tyckte att det var väldigt bundet med kören var fjortonde dag och förenat med mycket arbete. Jag hade dessutom mycket spelningar i olika kyrkor. Men att få en ny dirigent, som gjorde jobbet nästan gratis, visade sig vara svårt. Även om föreningen försökte med att höja det tidigare minimala arvodet med det dubbla…
Vi återförenades i alla fall igår hos en av körsystrarna, som bjöd på supé och trevlig samvaro. Hur det hela slutade? Jo, naturligtvis med att kören uppstod igen – men nu som en självständig enhet utan inblandning av föreningen, som de flesta av oss inte längre hade något till övers för. Och utan arvoderad körledare av den anledningen.
Vem blev körledare för den nygamla återuppståndna kören? Rätt gissat – jag naturligtvis. Har saknat körkompisarna och våra trevliga sammankomster. Och glömt allt jobb med att hitta lämpliga noter och sånger att sjunga. Sen har ju den ordinarie kantorn tagit över min VIS-kör, som jag hade i Ringarum under ettochetthalvt år. Så det blev plötslig körabstinens …
Gårdagens värdinna bjöd inte bara på god mat utan även på en fantastisk trädgård att beskåda. Här är några bilder att inspireras av för den som har gröna fingrar.
Jag utlyste en tävling om det bästa körnamnet på den nya kören tills nästa gång vi träffas. Kanske någon av mina bloggvänner har något lysande förslag att komma med. Medelåldern på kördamerna lär väl ligga någonstans i mitten av 60+…
måndag 6 september 2010
Snabbvisit på Öland i början av september
Tiden bara rusar iväg och snart är det en vecka sedan MM och jag åkte ner till Öland över en natt. Mirren hade glömt några vitala saker där – bl.a. bilnycklarna till familjens andrabil, nog så viktiga för Mirrmaken, som ofta jobbar från tidig morgon till sena kvällen och kommunikationerna inte fungerar. Lite annat smått och gott stod även på hämtlistan.
Jag tog naturligtvis chansen att åka ner till Öland igen för att hämta det som glömts – det är en lisa för själen att vara där även en kort tid. Vi hade enastående tur med vädret, solsken båda dagarna.
Det var ett annat Öland nu, än det vi lämnade för några veckor sedan. I Borgholm var det en och annan hundägare som vi såg var ute och flanerade på kvällen. Restaurangerna gapade tomma och skyltarna med ”Stängt” och ”Utförsäljning” var många.
Öde och tomt i Borgholm. (Alla bilder utom den sista går att klicka större)
Tomt på restaurangerna
Många affärer och kaféer har stängt
På Pappa Blå var vi de enda gästerna förutom en stammis. Har aldrig behövt vänta så kort tid på en pizza någonsin!
Vi är nästan de enda gästerna på Pappa Blå
Vi kom till sommarhuset vid halvåttatiden på kvällen och gick då en kvällspromenad på strandängen ner till havet efter att ha packat upp våra saker och bäddat sängen. Tog några foton på solnedgången och på alla fåglar, som skrämdes upp ur sin kvällsslummer när vi kom förbi.
Strandängen i kvällningen
Promenad längs stranden på kvällskvisten
Vi skrämmer upp fåglarna vid vår promenad
Solnedgång över strandängen
Toan i sommarhuset ligger visserligen inne i själva huset, men för att komma dit måste man än så länge gå utomhus. Så klockan sex på morgonen gjorde jag ett besök där samtidigt som solen höll på att gå upp. Raskt in igen för att hämta kameran och fick dessa bilder, som får tala för sig själva.
Vi gick ytterligare en promenad innan vi åkte hem på eftermiddagen.
Fascineras som alltid av dessa mödosamt hopplockade stenmurar
Rönnbären är mogna, tecken på att hösten har kommit
Utsikten från sommarhuset
Jag tog naturligtvis chansen att åka ner till Öland igen för att hämta det som glömts – det är en lisa för själen att vara där även en kort tid. Vi hade enastående tur med vädret, solsken båda dagarna.
Det var ett annat Öland nu, än det vi lämnade för några veckor sedan. I Borgholm var det en och annan hundägare som vi såg var ute och flanerade på kvällen. Restaurangerna gapade tomma och skyltarna med ”Stängt” och ”Utförsäljning” var många.
Öde och tomt i Borgholm. (Alla bilder utom den sista går att klicka större)
Tomt på restaurangerna
Många affärer och kaféer har stängt
På Pappa Blå var vi de enda gästerna förutom en stammis. Har aldrig behövt vänta så kort tid på en pizza någonsin!
Vi är nästan de enda gästerna på Pappa Blå
Vi kom till sommarhuset vid halvåttatiden på kvällen och gick då en kvällspromenad på strandängen ner till havet efter att ha packat upp våra saker och bäddat sängen. Tog några foton på solnedgången och på alla fåglar, som skrämdes upp ur sin kvällsslummer när vi kom förbi.
Strandängen i kvällningen
Promenad längs stranden på kvällskvisten
Vi skrämmer upp fåglarna vid vår promenad
Solnedgång över strandängen
Toan i sommarhuset ligger visserligen inne i själva huset, men för att komma dit måste man än så länge gå utomhus. Så klockan sex på morgonen gjorde jag ett besök där samtidigt som solen höll på att gå upp. Raskt in igen för att hämta kameran och fick dessa bilder, som får tala för sig själva.
Vi gick ytterligare en promenad innan vi åkte hem på eftermiddagen.
Fascineras som alltid av dessa mödosamt hopplockade stenmurar
Rönnbären är mogna, tecken på att hösten har kommit
Utsikten från sommarhuset
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)