Friluftsgudstjänst på Arkö

Hamnen i Arkösund. (bilderna går att klicka större.)

Söndagen tillbringades till största delen hos Eva W. på Arkö. Hon är en gammal klasskamrat till mig sedan flickskolan. Det har blivit tradition att hon varje sommar bjuder in till friluftsgudstjänst på sitt skärgårdshemman. Och snart blir det tradition att jag spelar där också varje sommar. Jag har åtminstone spelat där varje sommar de senaste fyra, fem åren.

Hit ut flyttade grosshandlarna från sina lägenheter i stan på sommaren. Numera är det många som bor permanent här ute.

Båt skulle utgå från Arkösund halv tio och det var meningen att gudstjänsten skulle börja halv tolv. I år var vi nästan en halvtimme försenade på grund av att prästen Pär hade ett dop innan och inte hann komma i tid till avgången.

Skepparen Alfred Bergström från Kallsö och mamma Gunnel gör båten i ordning för passagerarna till Arkö.

Det gjorde nu inte så mycket, vädret var skönt även om det var lite molnigt och passagerarna hade mycket att diskutera som vanligt.

Prästen har kommit och båten kan lägga ut från kajen.

Från det här huset har jag glada minnen från min ungdom. Här bodde min bästa vän Christina B. på sommaren och jag kommer ihåg hur lycklig jag var som fick vara med henne ut och segla några dagar varje sommar. Då var huset brunt tror jag.

Lite lagom vind för segelbåtarna.

Eva mötte oss vid bryggan på Arkö med sin fyrhjuling där synten och psalmböckerna samt tre damer fick skjuts upp till gården. Vi andra gick i samlad tropp den lilla vägen från bryggan upp till huset genom det natursköna sommarlandskapet.

Sedan alla satt sig, antingen på bänkar, stolar eller på det lilla berget hälsade Eva välkommen och Pär fortsatte med gudstjänsten. Vi sjöng de tre välkända sommarpsalmerna fast med lite andra verser än vanligt.

Lagom varmt och inget regn, vad kan man mer begära?

Det är ju bara vi som jobbar i kyrkan som möjligen tycker att de är tjatiga. Det var f.ö. jag som stod för urvalet. För dem som inte går i kyrkan så ofta kan det ju vara roligt att sjunga psalmer som är välkända sedan skolan.

Prästen Pär behöver inte någon mikrofon...

Efter gudstjänsten bjöd Eva på te eller kaffe med dopp och hembakade tårtor.  Det märks att de här friluftsgudstjänsterna är populära på det relativt stora antal församlingsbor och sommargäster som mött upp.

En dam önskar sig Halleluja, men den ingår inte (än!) i min repertoar, så det blir väl att lyssna på Youtube igen...

Efter kaffet berättade Eva om Arkö som fortfarande var oskiftat i början på 1990-talet och lite om gårdarna och dess historia. Om jag minns rätt finns det bara kvar en son till den gamle fiskaren och hemmansägaren som driver jordbruk och som bor permanent med sin familj på ön. Alla andra hus och gårdar har köpts upp av sommargäster.

Eva i berättartagen.

Sedan var  det lagom att åter ge sig iväg i sakta mak till bryggan där båten väntade på att ta oss tillbaka till Arkösund. Återigen ett sommarminne att ta fram när både mörkret och snön faller så småningom.

Hej och farväl Eva och Arkö för denna sommar!

MM som tog de  sex sista bilderna (utom denna förstås).

Fredagstema Show&Tell - Besök

Om Besök ska det sista fredagstemat i juli handla. Det har Englundskan i Livsrummet bestämt. Övriga fredagstemabloggare hittar man på hennes hemsida.

Bra ämne att skriva om – det kan ju både handla om att göra besök eller att få besök. Jag bestämmer mig för det förra och tänker berätta om vårt besök på Öland för några veckor sedan. Där har Mirrfamiljen sitt sommarställe och där har vi en ”egen” gäststuga att sova i när vi kommer dit.

Under hela resan ner hade det regnat, men när vi kom fram mötte oss den här synen. (Bilderna går att klicka större.)

För övrigt är det pensionatsvistelse som gäller. Jag behöver varken laga mat, handla, diska eller städa när jag är där. Bara ställa upp som barnvakt någon enstaka gång. Mirren ordnar också utflykter och bjuder på restaurang titt som tätt. En verklig drömtillvaro! 

På promenad med Mirren och Casimir

Tyvärr kunde vi bara tillbringa ett par dagar hos Mirrfamiljen denna sommar eftersom jag var konvalescent hela juni och första veckan i juli. En enda vecka i juli hade jag inga spelningar i kyrkan, och det var då vi passade på att åka iväg. Jag älskar Öland med sitt öppna landskap och sin vackra natur och längtar alltid efter att få komma dit när jag är hemma.

Innan vi gick och la oss måste jag ta ett kort på den vackra solnedgången.

Det blev en stor överraskning när vi återsåg sommarhuset. Grannbonden hade nämligen röjt undan hela snårskogen framför huset.  När Mirrfamiljen köpte sitt sommarhus för tre år sen såg man ingenting alls av havet p.g.a. en i det närmaste ogenomtränglig djungel av enar, sly och buskar framför huset och trädgården.

Casimir framför djungeln av sly och enar.

Mirrmaken röjde med mycken möda en gata redan första året så man kunde se en liten skymt av havet. Men nu hade horisonten öppnat sig och man hade fått en vidunderlig havsutsikt från vardagsrummet och trädgården.

Så här var utsikten från vardagsrumsfönstret då...

...så här är den idag.

Dagen efter vi kommit fram gjorde vi en utflykt till Källa och besökte den gamla kyrkan där, vars äldsta delar är från 1100-talet. Öland har ju många sevärda kyrkor, men den här är unik i sitt slag och mycket intressant. Den används även för gudstjänster och musik på sommaren. 

Källa gamla kyrka

Mirren och Caspar framför ingången till kyrkan

Interiör från kyrkan

Lägg märke till låset på den gamla kyrkdörren!

Modeller av kyrkan under århundrandena

Kyrkogården är full av spännande gravstenar som man naturligtvis inte ska kliva på...

Mirren framför en gravsten med en mystisk inskrift på.

Den ursprungliga ingången till kyrkan kanske?

Efter att vi besett och fotgraferat kyrkan både inuti och utanpå åkte vi ner till Källa hamn där treåringen Caspar fick ägna sig åt sin favoritsysselsättning: Kasta stenar i vattnet.  

Fredagstemat kommer lite för tidigt eftersom jag har en begravning i morgon och inte hinner sitta vid datorn då.

Fredagstema Show&Tell – Besök

Om Besök ska det sista fredagstemat i juli handla. Det harEnglundskan i Livsrummet bestämt. Övriga fredagstemabloggare hittar man på hennes hemsida.

Bra ämne att skriva om – det kan ju både handla om att göra besök eller att få besök. Jag bestämmer mig för det förra och tänker berätta om vårt besök på Öland för några veckor sedan. Där har Mirrfamiljen sitt sommarställe och där har vi en ”egen” gäststuga att sova i när vi kommer dit.

Under hela resan ner hade det regnat, men när vi kom fram mötte oss den här synen.

För övrigt är det pensionatsvistelse som gäller. Jag behöver varken laga mat, handla, diska eller städa när jag är där. Bara ställa upp som barnvakt någon enstaka gång. Mirren ordnar också utflykter och bjuder på restaurang titt som tätt. En verklig drömtillvaro! 

Tyvärr kunde vi bara tillbringa ett par dagar hos Mirrfamiljen denna sommar eftersom jag var konvalescent hela juni och första veckan i juli. En enda vecka i juli hade jag inga spelningar i kyrkan, och det var då vi passade på att åka iväg. Jag älskar Öland med sitt öppna landskap och sin vackra natur och längtar alltid efter att få komma dit när jag är hemma.

Det blev en stor överraskning när vi återsåg sommarhuset. Grannbonden hade nämligen röjt undan hela snårskogen framför huset.  När Mirrfamiljen köpte sitt sommarhus för två år sen såg man ingenting alls av havet p.g.a. en i det närmaste ogenomtränglig djungel av enar, sly och buskar framför huset och trädgården.

Mirrmaken röjde med mycken möda en gata redan första året så man kunde se en liten skymt av havet. Men nu hade horisonten öppnat sig och man hade fått en vidunderlig havsutsikt från vardagsrummet och trädgården.

Dagen efter vi kommit fram gjorde vi en utflykt till Källa och besökte den gamla kyrkan där, vars äldsta delar är från 1100-talet. Öland har ju många sevärda kyrkor, men den här är unik i sitt slag och mycket intressant. Den används även för gudstjänster och musik på sommaren. 

Efter att vi besett och fotgraferat kyrkan både inuti och utanpå åkte vi ner till Källa hamn där treåringen Caspar fick ägna sig åt sin favoritsysselsättning: Kasta stenar i vattnet.  

En bok om familjen Kennedy

Jag har varit med några år i en bokcirkel anordnad av en bokhandel i Norrköping. En sån där man får en lista böcker att läsa under året och får behålla den sista innan det blir ny lista. Redan första gången bestämde jag mig för att försöka behålla Vi tolererar inga förlorare – en roman om familjen Kennedy av Britt-Marie Mattson.

Bättre bilder finns på nätet - det gick dåligt att scanna omslaget.

Den var på ca 600 sidor så jag lånade en mindre tjock deckare av någon svensk författare som jag läste ut på några dagar. Kennedyboken kunde jag spara till sista veckan, tänkte jag. När jag kom tillbaka veckan därpå för att låna en ny bok, syntes inte röken av Kennedyromanen trots att den funnits i 4-5 ex. från början.  Inte heller fanns den på hyllan vid något tillfälle när jag skulle byta bok senare.

Igår – två veckor innan bokcirkeltiden runnit ut – var jag återigen inne i bokhandeln för att se om jag skulle behålla den bok jag nyss läst ut, Kvinnan i rummet av Jussi Adler-Olsen, som jag tyckte var ovanligt välskriven och spännande.  Den skulle säkert passa min svärson, som läser mycket och dessutom är intresserad av tekniska saker.

Men, under över alla under, där står ett exemplar av boken om Kennedy på hyllan. Någon gång ska man tydligen ha tur! Svärsonen blev utan bok den här gången…

En intressant recension av boken kan man läsa här. Den är inte överdrivet positiv som däremot den här recensionen är.

Fondation Maeght - Muséet

Fondation Maeght är ett spännande och vackert litet konstmuseum som ligger på kullarna ovanför St-Paul-de-Vence, ca 15 km från Nice. Här har jag berättat om hur museet kom till och om skulpturparken.

Mirós skulptur står med fötterna i vattnet utanför själva entrén till muséet. (Bilderna går att klicka större.) 

Här finns också en stor mosaik av Marc Chagall - gammal god vän till konsthandlarna

I det här inlägget går jag vidare in i själva museet och tittar på de tavlor och skulpturer som finns där. Att rika och framgångsrika människor också kan ha sina stora sorger vittnar det lilla kapellet om i parken. Det lät konsthandlaren Aimé Maeght och hans fru Marguerite bygga till minne av sin son, som dog bara elva år gammal.

Interiör från kapellet. Kristusbilden är från 1400-talet och glasfönstret är skapat av Georges Braque.

Den största konsthallen är ljus och rymlig med specialdesignat tak för att släppa in så mycket ljus som möjligt. Här finns både tavlort och skulpturer.

Skulpturer av Alberto Giacometti samas med mobiler och tavlor av berömda konstnärer.

Tavlan till vänster av Ferdnand Leger och till höger av Marc Chagall. Vem som har gjort mobilen, vet jag inte. Kanske Joan Miró som har bidragit till så många konstverk i detta museum. (Olgakatt gissar på honom i alla fall såg jag i kommentaren.)

Den här tavlan har han i alla fall målat. Den heter Kvinna, fågel och stjärnor, och det kan man väl hålla med om...

Alberto Giacometti är en skulptör vars skulpturer inte liknar några andra. Här i Fondation Maeghtmuséet finns många att beskåda. Alla är lika magra, vilket ju är ganska unikt för en skulptör, som gärna avbildar kvinnor med lite former. Man kan inte undgå att bli berörd av dem i alla fall.

Några av hans skulpturer - här i stillastående poser.

En av hans mest berömda skulpturer - L'homme qui marche. (Mannen som promenerar.)

Det är väldigt svårt att välja ut några särskilda tavlor att visa, det fanns ju så många intressanta konstverk, både målningar och skulpturer i de många salarna. Men dem jag har tagit med här, tycker jag ger en ganska bra bild av hur spännande det här lilla muséet är.  Här kommer några fler tavlor som jag fastnade för.

Giacomo Balla - porträtt av grevinnan Antonelli.

Giorgio DeChirico - Gladiatori

Glasfönster av Marc Chagall

Manstporträtt av Yves Klein - konstnären som målar allting i samma blå färg...

Här ett poträtt av en ung man av Andy Warhole

Och så Joan Mirós härliga mobil på muséets takterass.

Fredagstema Show&Tell - Sommarjobb

Fredagstemat denna vecka är Sommarjobb och det är Englundskan i Livsrummet som tycker vi ska skriva om det. Övriga fredagsbloggare finns att hitta på hennes hemsida.

Den lilla vackra brukskyrkan i Gusum där jag spelade på ett dop för några veckor sedan. (Bilderna går att klicka större.)

Jag har världens bästa sommarjobb! Nämligen jobbet att vikariera som organist när ordinarie organister och kantorer är lediga, och det är nästan alla i juli och en vecka i augusti. Jag kan idag se fram emot sex bröllop, fem dop, sju gudstjänster och fem begravningar och några andakter de närmaste månaderna. Ett bröllop, två dop och två friluftsgudstjänster har jag redan avverkat och två bröllop och två gudstjänster fick jag avboka eftersom jag låg inne med dropp på sjukhuset över midsommar.

Prästen Peter visar upp den lilla flickan som döptes vid det tillfället.

Det är så med hantverkare, till vilka jag räknar mig, att på sommaren är de nästan omöjliga att få tag på. Om jag skulle råda någon, som inte vill lägga fem, sex år på att studera efter studenten och kanske ändå inte tjäna särskilt mycket pengar, så är det att satsa på någon form av hantverksyrke. Har hört att t.ex. segelmakare har en ljus framtid att vänta sig…

Jag vid orgeln  i Gusums kyrka.

Spela orgel är dock ingenting man lär sig på några år efter studenten. De flesta börjar redan spela som barn – piano eller synt förstås, eftersom man inte når ner till orgelpedalen förrän man åtminstone är tonåring. Själv började jag att spela piano som sjuåring under överinseende av min pappa, som var noga med att jag skulle öva en timme per dag, vardag som söndag, vinter som sommar.

Här är det bröllop i Furingstads kyrka, som är berömd för sina fantastiska takmålningar. De äldsta delarna av kyrkan är från mitten av 1100-talet.

Jag har nog lagt något år av mitt liv på att öva piano och orgel om man skulle räkna ut hur många timmar som gått åt till detta. I alla fall har jag haft både glädje och nytta av denna färdighet och kunnat fortsätta att spela även efter pensionen.  

En av de talrika takmålningarna.

Det roliga med det här sommarjobbet är att jag kommer ut och får träffa många människor, både i glädje och sorg. Och att jag känner att jag verkligen gör nytta. Dessutom är det inte att förakta att man tjänar en extra slant som pensionär.

Dop och bröllop är extra roligt att spela på eftersom det brukar vara många barn med. Det bidrar till att det blir mindre formellt och inte så högtidligt. Jag träffar nya, trevliga solister och lär mig lite nya låtar på köpet.

Dop i Dagsbergs kyrka. Maria, mycket trevlig och duktig sångerska, längst till höger i bild.

Man hinner också vara med och njuta av själva dopakten eller bröllopet. Om man spelar på en mässa har man bara tid att koppla av när prästen predikar. Och på begravningar är det så tyst, så tyst att varje litet feltramp i klaveret hörs…

Vart fan är du?

Jag undrar om det var fler än jag som satte kaffet – i mitt fall teet – i vrångstrupen när jag såg bilden på första sidan av lördagens NT. Bilden visade en gråsvart himmel med några förskrämda solstrålar som letade sig fram genom molen. Rubriken var tryckt över hela bilden med vitt och löd: ”Vart fan är du”? Detta skulle anspela på att solen hade hållit sig borta en längre tid.

Foto: Jonas Tetzlaff (Bilden går att klicka större)

Jag brukar sällan reta upp mig – men i det här fallet blev jag faktiskt indignerad. Till vilken målgrupp riktar sig tidningen? Till tonåringarna på högstadiet? För de vore förmodligen de enda som verkligen skulle uppskattat rubriken.

Nu tror jag dock att de nämnda tonåringarna inte hör till dem som är de flitigaste tidningsläsarna av vår lokaltidning. Snarare är det till kategorin medelålders eller äldre, vilken jag själv tillhör. Vi som fick lära oss skillnaden mellan befintlighet och riktning och att det var obildat att svära. Framför allt fick man inte använda det i skriftspråket om det inte var ett direkt citat.

”Vart ä han” hör man ju dagligen i både radio och teve, men det är fortfarande inte accepterat i skriftspråket, och till detta bör man väl räkna en rubrik i en (obundet?) moderat dagstidning. Svordomar hör eller ser man däremot ganska sällan i medierna – jag har aldrig hört någon väderman eller kvinna säga t.ex. att det är ett djävla regnväder som drar in över södra Sverige eller en nyhetsuppläsare förkunna att ekonomin i det eller det landet går åt helvete om man inte omedelbart vidtar åtgärder…

Det heter Var är bollen? – befintlighet - och Vart tog den vägen? – riktning - om det nu skulle vara någon av bloggvännerna som inte visste det. Är rubriken menad som en sorts studentikost skämt kan man bara beklaga att det finns sådana rubriksättare som jobbar på tidningen. Är det i stället någon som använder ett sådant språk i sitt dagliga tal som satt bildrubriken tycker jag att ansvarig utgivare omedelbart borde skicka iväg henom på en språkkurs i elementär svenska.