lördag 27 november 2010

Zarah Leander och julmarknadernas tidevarv

Nu har vi trätt in i julmarknadernas tidevarv som varar hela december. Var och sjöng i går med Dagsbergs Dragspelsgäng på Vikbolandsjul, en stor traditionell julmarknad i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet. Vi hade vårt framträdande en timme innan stängningsdags så de flesta hade väl gått hem då, eftersom det inte var så mycket folk som det brukar vara.

Några trogna fans har bänkat sig framför scenen. (Bilderna går att klicka större.)

Det fanns massor, massor med framför allt handarbeten till salu. Men vem köper en liten duk att ha på soffbordet för tvåhundra kronor nuförtiden? En burk hemgjord sötstark senap fick jag i alla fall med mig hem.

Ett antal tomtar fanns också på plats.

En kul upptäckt var Zarah Leandermuseet i källaren. Jag visste ju att det fanns där, men jag hade inte tidigare besökt detta. Hann inte mer än titta som hastigast eftersom man skramlade med nycklarna för att stänga lokalen.


En av Zarahs många kreationer.



Zarah Leander har jag sett många gånger irl eftersom hon ofta var ute och åt med sin Arne Hülphers på olika restauranger i Norrköping på 70-talet. Jag var också med på hennes bejublade framträdande på Akademiska Föreningen i Lund någon gång i slutet på 50-talet.

En annan, mycket mindre julmarknad har jag besökt idag. Den hölls i en liten lada på Minnets gård. Minnet, som nu är ett vanligt hyreshus för några familjer, var tidigare konsumbutik i Mogata. Jag var där tidigt, så marknaden hade inte riktigt kommit igång. Det var mest loppisgrejor och något hantverk såg jag inte till.
"Minnet" var en gång i tiden konsumbutik i Mogata

Åsa är eldsjälen bakom julmarknaden.

En katt att ha i mina stövlar och två tomtar som kylskåpsmagneter blev resultatet av julmarknaden för min del. Jag blev av med tjugo kronor för dessa prylar tillsammans, vilket jag anser vara ett helt överkomligt pris.

Katten som hänger på strecket fickfölja med hem.

På hemvägen tog jag kort av Mogata kyrka med Mogata skola i bakgrunden. Kyrkan som var min arbetsplats från 1988 och skolan där jag jobbade från 1989 till 2001.

Mogata kyrka med skolan till höger i bild.

Dagen avslutades med att jag spelade psalmer och önskad meditativ musik som inte behövde vara klassisk (!) på en sinnesrogudstjänst i Drothems kyrka i Söderköping på lördagskvällen. Lätt som en plätt och inga noter behövde jag heller eftersom de redan fanns både i huvudet och i fingrarna. Det blev Låt mig få tända ett ljus, Les Feuillets Mortes och Vi tänder ett ljus i advent.



Koret i Drothems gamla vackra kyrka i Söderköping

Efter det jättetrevlig glöggfest hos en av Mina Damer i Norrköping.

fredag 26 november 2010

Fredagstemat i december 2010

Värdinna och upphovskvinna för fredagstemat i december 2010 blir Erica Pettersson. Så nu är det bestämt. Hon har övriga fredagsbloggare länkade på sin blogg. Tack alla fredagsbloggare som hängt med på mina teman. Det har varit väldigt spännande att läsa alla era olika tolkningar av samma ämne!

Det här är vad jag ska ägna mig åt några dagar i december. En av mina favoriter i tecknargenren, Pia Olsen i Köpenhamn, har skapat denna Sangfugle.

torsdag 25 november 2010

Fredagstema Show&Tell - Vad jag samlat på under årens lopp

Detta fredagstema är det sista för november. Nu är det fritt fram för nästa bloggvän att ta sig an stafettpinnen och komma med nya fredagsteman för december. Hör av er till mig ska jag tala om vem det blir i mitt nästa inlägg!

Ända sen jag var liten har jag samlat på böcker. Först böcker ur Sagabibliotekets Sagaserie, sen flickböcker och Biggles och sen alla böcker jag kom åt. När jag började läsa litteraturhistoria på universitetet köpte jag Svensk Litteraturhistoria i fem digra volymer på avbetalning, som min snälla pappa betalade så småningom. När jag övergick till att studera engelska i stället fick jag ännu en tjock hög med böcker till min boksamling. För att inte tala om alla konstvetenskapliga praktband som jag inhandlat på senare år när jag läste konstvetenskap. Många av dem var ju så nedsatta på rean...

En av bokhyllorna i mitt lilla arbetsrum


Den andra i arbetsrummet, där jag ska sortera böckerna när jag får tid. Mapparna som ligger huller om buller är noter...

MM förde med sig lika mycket böcker i boet när vi gifte oss som jag samlat på mig under trettio år. Själv hade jag fått pappas gamla uppslagsverk i trettioen delar utgiven 1937 när han köpte sig ett nytt. MM bidrog också till allmänbildningen med sitt eget uppslagsverk i trettiotvå delar utgivet 1957. Så nu äger vi tre fullständiga uppslagsverk.

Det var innan datorn och internet, så det hände att vi slog upp ett och annat ord...



Tre uppslagsverk trängs i bokyllan i smatten utanför våra arbetsrum

Uppslagsverket utgivet 1955 i trettiotvå volymer, som min pappa köpte nytt när han gett mig sitt gamla, ärvde jag när min mamma dog. Ingen av mina bröder ville befatta sig med det. Inte heller de trettiosju volymerna av Världslitteraturens klassiker. Serien är utgiven 1927 så språket är inte det allra modernaste. Men banden är fina i skinn.


Världslitteraturens klassisker får hedersplatsen i vardagsrummet. (Diabilderna ovanför bokhyllan ska MM göra om till digitala när han får tid...)

Ett annat verk jag ärvt av min far är Lärdomshistoriska Samfundets Årsbok från 1945 t.o.m. 1976. Där kan man läsa mycket intressanta saker om bl.a. Gravskick och gravtraditioner i sydöstra Skåne och Ett medeltida företal till Magnus Erikssons stadslag.



Lärdomshistoriska Samfundets Årsbok - i blå band - har förpassats till det kombinerade orgel och gästrummet. Här är det dubbla rader böcker på några av hyllorna

Jag ärvde också sex praktband av Tusen och en Natt som jag dock är mycket glad över. De är illustrerade av Gumund Hentze med vackra färgbilder.


Varje år säger vi till varandra, MM och jag, att i år ska vi inte sätta vår fot på bokrean. Och varje år hänger vi på låset och kommer hem med ett antal nya volymer.


I mitt "skräprum" där jag stryker MM:s skjortor och förvarar symaskin, strykbräde och barnbarnens leksaker hittade jag det fina fotot av min pappa häromdagen.



I "skräprummet" finns ytterligare intressanta saker att hitta om man har lust och tid. Jag ser att jag behöver städa nothyllan...

Förr var jag med i en och annan bokklubb. Numera tittar jag inte ens i kuverten när de kommer utan slänger dem direkt. Fast bokcirkeln i bokhandeln kunde jag inte motstå. Så mycket fina nya böcker att läsa!

Jag lärde mig av mina föräldrar att man aldrig ska slänga några böcker. Det är en lärdom som jag gärna hade varit utan. Jag sätter in gamla flickböcker och skolböcker och sånt i garderoben i stället...


I garderoben kan man också göra ett och annat fynd

Sen samlar jag också på noter som jag har lite överallt som man kan se på bilderna. Det mesta dock i orgelgästrummet.


Halva bokhyllan i groventrén är full med noter

Om ni vill läsa vilka andra som fredagsbloggar kan ni antingen gå in Karins på Ålands blogg, som redan har skrivit ett väldigt roligt inlägg om samlande eller läsa här.

Min pappa 1910

Det här underbara kortet av min pappa där han måste vara ungefär tre år, hittade jag av en händelse när jag letade efter något annat i mitt "skräprum". Eftersom han var född 1907 är det väl taget någon gång under 1910. Man förstår av hans klädsel hur omåttligt stolta hans föräldrar var över sin förstfödde son. Även skorna måste ha kostat en förmögenhet för farfar som var skolkantor...

onsdag 24 november 2010

Vinter igen

Kom inte ut genom dörren till groventrén i dag på morgonen när jag skulle hämta tidningen. En snötyngd gren var i vägen. Stora entrén var inte heller att tänka på eftersom vägen till ytterdörren och trappan var täckta med cirka trettio centimeter snö. MM fick ut och såga av grenen och borsta bort den värsta snön innan jag vågade mig ut.





Senare på eftermiddagen när vi hade hittat manualen till snöslungan, som vi köpte när vintern nästan var slut förra året och vi inte använt sen Mirrmaken prövade att den gick, gick MM ut och snöslungade. Vilken fröjd och lycka! Den funkade i år också.




Handklaver och saxofon

Vissa instrument anses inte salongsfähiga. Till dessa räknas dragspelet. Även saxofonen är ett instrument som mycket sällan förekommer i symfoniorkestersammanhang. Dragspelet gör det aldrig, så vitt jag vet. Hade varit kul om någon nu levande tonsättare hade skrivit en symfoni för dragspel och orkester!

Bilden från nätet. Bilderna går att klicka större.

Varför är dragspelet och har alltid varit så ovälkommet i s.k. finkulturella sammanhang? Förmodligen för att instrumentet är så förknippat med arbetarklassen. I borgarklassen köpte man piano och lät sina flickor ta pianolektioner. Arbetarna förr i världen hade på sin höjd råd med ett dragspel.

Idag är det omvända världen. Ett dragspel kostar ganska mycket pengar, medan man skänker bort pianon på tidningens annonssidor.
Bild från Pia Olsen i Köpenhamn

mitt föräldrahem var dragspelsmusik mer eller mindre förbjudet. Även jazzmusiken var tabu för min far. Så fort det spelades någon dragspels- eller jazzlåt på radion, stängdes den ovillkorligen av. När fiolspelarna från Dalarna spelade på midsommaraftonen höll min pappa för öronen. Han tyckte att de spelade falskt, vilket de naturligtvis inte alls gjorde. Det lät bara inte som när någon orkestermusiker spelade fiol.

Vad han aldrig uppskattade var den glädje som dragspelarna och fiolspelarna utstrålade på sina stämmor. Symfoniorkestermusikerna tycker säkert att det är roligt att spela ibland, men för dem är det ett jobb och det gäller att hålla sig så bra man kan till noterna och inte spela fel. Och det är inte säkert att alla skulle kunna spela en melodi utan noter…

Det kan däremot dragspelarna i Dagsbergsgänget som jag är med i. Det är inte många av dem som kan noter. Men, som jag, hör de harmonierna i huvudet och har ett enormt melodiminne. Jag upplever en spel- och sångglädje som jag aldrig känt förut. Melodierna och harmonierna är enkla, men går direkt till hjärtat. Inte undra på att det är fullt hus varje gång vi har en spelning någonstans.



Här är en som tjänat många miljoner på sitt dragspel...

På fredag ska vi spela på julmarknaden i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet. Det ska bli roligt!

måndag 22 november 2010

Hjälp med video

Är det någon av bloggvännerna som kan hjälpa mig att tala om hur man lägger in en video från nätet på bloggen så att man kan se den direkt och inte behöver länka till den. Jag tycker inte att det borde vara så krångligt eftersom det är så många som gör det...

Jag har klickat på Design och Lägg till en gadget, och Visa videoklipp. Men när jag får upp rutan där det står Konfigurera videofält begriper jag inte ett dugg. Jag vill alltså kunna lägga in en video från t.ex. Youtube.



Marianne är det som talade om hur jag skulle göra.
Annika berättade hur man kunde fixa storleken på videoklippet! Tack kära bloggkompisar för hjälpen!

söndag 21 november 2010

Air av Bach

Det finns ett stycke som jag alltid hoppas få slippa att spela på begravningar, och det är Air av Bach. Den innehåller hela tiden oktavsprång i pedalen och det är väldigt lätt att trampa fel...

Jag började träna på den för tjugo år sedan och sedan hållit på år ut och år in. Den sitter perfekt på min egen orgel, men tyvärr kan jag inte ta med mig den till de olika kapellen eller kyrkorna där begravningarna äger rum. Alla orglar är olika, ibland går det inte att sänka orgelpallen utan jag sitter lite för högt och räcker inte riktigt ner som jag ska till pedalen.

Det innebär att balansen rubbas, och då är det lätt att göra feltramp. I morgon ska jag spela just Air av Bach som inledningsmusik på en begravning och känner en viss oro för detta. Visst kunde jag ha sagt att den inte ingår i min repertoar, men varje organist med självaktning måste ju kunna spela den! Den finns i en enklare sättning utan pedal, men då är det inte lika vackert.

Jag önskar att jag kunde spela den lika fint som den här musikmaskinen. Kul med noterna - tittar man i den sista raden där noterna går väldigt upp och ner, kan man få en föreställning om hur fötterna har det... Man måste ju dessutom hålla reda på fingrarna också på två manualer - en som man spelar solostämman på och den andra som man spelar ackompanjemanget på.


Ingrid vid orgeln i Sankt Johannes kyrka

fredag 19 november 2010

Fredagstema Show&Tell - Ett möte jag aldrig glömmer

Detta hände sommaren 1967 i mitt tidigare liv, som kunde vara ganska äventyrligt ibland. Sålunda preskriberat men inte glömt. Min dåvarande man B. och jag hade bestämt att göra en tågresa genom Polen till Prag med stopp i Warszawa och Krakow. Ingen av oss hade varit där förut. B. jobbade på den tiden på Socialdepartementet i Stockholm.

Bilden från nätet

Vi åkte färjan från Ystad över till Swinouscie och hade det trevligt under kvällen i restaurangen tillsammans med en mycket välklädd och charmig kille, Jacques*, och hans vackra flickvän, som vi slog oss i slang med efter en stund. Denne mörke, långe och helsvenske gosse såg mycket bra ut i sin Harris tweedväst med matchande byxor och sin svarta polotröja. Han hade tydligen också gott om pengar – han åkte till Polen i en silvergrå Ferrari och bjöd oss frikostigt på drinkar. Han var dessutom en god dansör visade det sig...

Namnet hade han fått eftersom hans mamma var fransyska, berättade han. På småtimmarna var de båda herrarna lindrigt nyktra och jag kommer ihåg att den nyvunna kompisen lite gråtmilt yttrade något om att han nog inte var rätt sällskap åt oss eftersom han hade tillbringat några år på en ungdomsvårdskola. Min dåvarande man var jurist. Vi tänkte inte så mycket på detta utan gick och la oss i våra respektive kojer sedan vi sagt god natt till varandra. Vi såg paret på morgonen när de åkte av färjan i den eleganta bilen.

Tidigt på morgonen satte vi oss på tåget till Warszawa. B. var törstig efter gårdagskvällens övningar, vilket gjorde att vi omedelbart begav oss till restaurangvagnen. Där var redan fullt med folk och en kypare med en bricka fullastad med snapsglas med vodka i gick omkring och serverade dessa till gästerna. B. tog en öl och en vodka och jag drack kaffe.


Bilden från nätet

Efter en stund troppade de flesta av och vi blev mer eller mindre ensamma i vagnen. Mitt emot oss satt dock ett gäng på fyra polska killar och drack öl, även de i trettioårsåldern som vi var då. De talade flytande tyska och efter ett tag slog vi oss ihop och pratade med varandra och hade det trevligt ända tills vi kom fram till Warszawa. De undrade naturligtvis vad vi skulle göra där och erbjöd sig att visa oss stan.


Warszawa - bilden från nätet

De hjälpte oss att ordna ett bra och billigt hotellrum och efter det åt vi lunch tillsammans. En av pojkarna, Andreisz, blev jag särskilt förtjust i. De andra lämnade oss efter lunchen, men Andreisz tog oss med på rundvandring i staden. Vi besökte bl.a. ett kommunistcenter, där vi fick en liten skrift med titeln Wir werden es nie vergessen – (Vi kommer aldrig att glömma det.) Den var full med bilder av de ohyggligheter som nazisterna hade utsatt polackerna för. Det märktes att Andreisz var hemtam där på kontoret…



Warszava - bilden från nätet

Under de två dagar vi stannade i Warszawa fanns Andreisz troget vid vår sida och lämnade oss inte förrän vi sagt god natt utanför vårt hotellrum. Vi träffade även de andra gossarna, som varit med, och tillbringade båda kvällarna tillsammans med dem på ett ölcafé med sång och musik. På eftermiddagen den sista dagen följde Andreisz oss till tåget till Krakow och kramade mig länge. Han lovade att han skulle komma ner till tåget på tillbakavägen från Prag och säga hej och ge mig sin adress när det stannade där på kvällen.

Vi fortsatte till Prag där vi bara stannade över natten. Nattåget hem kvällen därpå var en mardröm eftersom det inte fanns något vatten att dricka någonstans och ingen restaurangvagn. Tydligen visste alla om det och hade själva tagit med sig reskost och vatten. När tåget gjorde uppehåll i Warszawa gick jag ut på perrongen för att se om Andreisz hade kommit dit som han lovat. Naturligtvis fanns det inte någon där…

Fortfarande kan jag undra ibland om partiet hade skickat ut några för att hålla ett öga på oss. B. hade ju uppgett i tullen att han arbetade på Socialdepartementet i Sverige och det misstänkliggjorde honom förmodligen! Varför skulle det sitta ett gäng trevliga polska ungdomar som talade flytande tyska på ett tåg samtidigt med oss utan att ha något egentligt mål mer än att åka till Warszawa och underhålla oss där. Antagligen hade de väl rapporterat att vi bara var vanliga, dumma turister och inga spioner, eftersom de inte följde efter oss sedan.

Ett halvår efter det att vi kommit hem slog jag upp en kvällstidning. På en dubbelsida i mitten fanns foton av den charmige killen, som vi träffat på färjan. Två bilder i profil och en framifrån. Rubriken löd: ”Narkotikakungen Jan-Olof Nilsson* kunde gripas efter att ha skuggats en längre tid på sina resor till Polen…”

*Fingerade namn för säkerhets skull.

Övriga fredagsbloggare finns på lista hos Pettas eller här i mitt inlägg den 27oktober

tisdag 16 november 2010

Båten och Huset vid Tara Road

Jag har läst ut två böcker på sistone. Den ena, Båten på 267 sidor av Nam Le, har jag haft hemma i nästan fjorton dagar. Den andra, Huset vid Tara Road på 543 sidor, lånade jag i fredags och läste ut den i söndags kväll.

Nam Le kunde jag inte sträckläsa. När jag läst en av hans noveller i boken ville jag först inte läsa mer alls - så känslomässigt berörd blev jag. Men när jag försökt smälta det omtumlande intrycket av den första novellen kunde jag fortsätta med ännu en novell efter någon dag. Den sista novellen efter vilken boken fått sitt namn fick mig att gråta, vilket inte händer så ofta.


"Utomordentligt komponerad och sofistikerad....Rörande och oförglömlig. Vidsträckta, knivskarpa berättelser av en mästerlig 29-åring" är bara några av recensenternas lovord. New York Times, San Fransisco Chronicle, The Washington Post är alla ense om att ett nytt litterärt geni har fötts. Jag håller med alla - fortsätter han att skriva på samma sätt är han en given nobelpriskandidat om några decennier. Och jag har ändå läst boken i översättning...

Därför kändes det ganska skönt att läsa en "vanlig" bok med lite trassliga relationer som ordnade upp sig i slutändan. Det var Eleonora som rekommenderade I själ och hjärta av Maeve Binchy och när jag läst ut den lånade jag Huset vid Tara Road - lättläst och trevlig underhållning för stunden. Böcker som man blir glad av och som inte kräver så mycket känslomässigt engagemang...


Rätt så kul, eftersom filmen om Huset vid Tara Road gick sent i går kväll på TV. MM spelade in den åt mig, så nu ska jag se den och jämföra den med boken. Den har fått fyra stjärnor av fem av NT:s filmrecensent, så vi får se om det håller.
-------------------------------------------------------------------------
Nu har jag sett filmen och den var säkert värd sina fyra stjärnor om man inte läst boken tidigare. Manusförfattarna hade hittat på lite här och där och slutet var definitivt bättre i boken än i filmen. Men tjejerna i huvudrollerna var helt underbara, så bara att se dem var en upplevelse.

söndag 14 november 2010

Statistik över bloggläsare senaste veckan

Area graph - så heter det på Statcounter. Fantastiskt vad man kan få fram på datorn. Kul att det är så många som tittar in. Det var i onsdags jag skrev om kungen...

fredag 12 november 2010

Fredagstema Show&Tell – Upp och ner

Kom att tänka på det här temat när jag hörde Livet i Finnskogarna för en tid sedan, dvs. i Hasse och Tages version. Först så går det upp så går det ner så går det upp, sen så går det ner, så går det ner, så går det ner. Sen så går det upp etc. etc. Här kan ni lyssna på denna gamla Jularbolåt som spelas av två duktiga dragspelare.

Annars är det mycket annat som går upp och ner. Solen går upp varje dag, även om vi inte ser den bakom alla moln och ner på kvällen. Var ute och fotade den underbara solnedgången häromdagen.


Utomhustemperaturen likaså. Tänkte på det när jag duschade häromdagen. Var det verkligen bara några månader sedan jag svettades så fort jag rörde mig det minsta och kände mig tvungen att duscha minst fem gånger om dagen. Nu när jag tittar ut genom fönstret ligger snön fortfarande kvar och det är minusgrader på nätterna.

Bild från nätet

Det går upp och ner i livet. Ena dagen är man glad som en lärka, nästa dag händer något tråkigt och då går humöret ner till noll. Det hände ofta när jag var lärare. En dag när det mesta hade gått snett, ungarna hade varit ovanligt besvärliga så tänkte man att aldrig en dag till i skolan när man gick hem. När man så kom tillbaka nästa dag var allt bra, barnen var änglar, kollegorna var snälla och man hade trevligt på rastfikat.

Man går ombord på ett flygplan som stiger upp i luften och när man kommer ner och har landat efter nio timmar har man åkt över halva jordklotet. Fortfarande märkligt för en som under sin ungdom var med om att det tog en vecka med båt till Amerika.



När man har levt så länge som jag har man ju ett visst perspektiv på tillvaron. Jag har haft stora sorger och bekymmer i mitt liv, men på något sätt har jag alltid tagit mig upp från dem. Ibland efter ganska kort tid, ibland efter en längre. Ups and downs, berg och dalar, så är det för det mesta här i livet. Men för varje gång som man befunnit sig på botten och lyckats kravla sig upp så blir man starkare som människa. Åtminstone har jag blivit det.

Övrig fredagsbloggare hittar ni hos Pettas eftersom jag inte kan länka till dessa på min blogg.

torsdag 11 november 2010

Mina Damer

Mina Damer blir namnet på den nygamla kören som jag leder. Åtminstone tills vi ses nästa gång om tre veckor. Vi hade många namnförslag på gång bl.a. Gladiolerna, som Karin på Åland hittat på och Mogna Röster på förslag från Bloggblad.

Förra körträffen enades vi om Kantanterna, ett passande namn för ett gäng tanter, varav endast några få platsar under pensionsgränsen. På andra plats kom Aurora och på tredje plats Kördamerna eller Sångfåglarna, jag kommer inte ihåg precis vilket som var trea.

Jag googlade för säkerhets skull de eventuella framtida körnamnen. Kantanterna hette en damkör i Tullinge, Aurora en blandad kör i Umeå och Kördamerna och Sångfåglarna fanns det också körer som hette. Östergökarna, ett annat förslag, visade sig vara en orienteringsklubb någonstans i Östergötland. Även Bloggblads Mogna Röster fanns med på nätet!

Men när Dagsbergs Dragspelsklubb spelade i Ringarum i tisdags var flera damer från min gamla VIS-kör där för att lyssna. När jag satt tillsammans med de forna körsystrarna vid lunchen, jämförde vi vad vi sjöng för sånger i respektive körer numera. Jag upptäckte efter ett tag att jag ideligen återkom till att ”mina damer” i min nuvarande kör sjöng det och det. Och plötsligt slog namnet ner som en klar blixt från himlen. Körnamnet var klart. Mina Damer förstås.

När jag kom hem googlade jag ängsligt på Mina Damer för att se om någon kör hette det – men det fanns ingen till all lycka! Inte ens en sportklubb någonstans…

Så nu har vi patent på det namnet och det är därför detta blogginlägg har kommit till. Ingen kör med självaktning kan kalla sig Mina Damer i framtiden förutom vi, eftersom vi numera finns på nätet. Men kanske någon manskör drar till med Mina Herrar någon gång – det vore kul!

Men, som sagt, namnet är inte spikat och kan ändras sedan mina körsystrar sovit på körnamnsförslaget till nästa körövning. Då ska vi träffas här hemma hos mig för att träna på ett program som vi ska framföra på Aktiva Seniorers julfest i Norrköping den 12 december. Till dess är det Mina Damer som gäller…

Här är mina damer i Mina Damer.  Några fattas som vanligt.

onsdag 10 november 2010

Om vår motvillige monark

Bilden från nätet


Har naturligtvis som de flesta andra i detta land följt med i alla skriverier om vår kung och hans gamla, numera preskriberade fritidsintressen. Har förvånat mig över att man tagit upp sådant som hänt för så länge sen och att alla tycks ha haft ett så enormt intresse av detta.

Framför allt pekuniärt, får man väl anta, från författarna till bokförläggarna till kvällstidningsutgivarna med dess krönikörer. En människa med vanligt sunt bondförnuft måste ju inse att den här boken Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken ENBART är skriven och utgiven med syftet att tjäna pengar. Finns inget som helst annat motiv till den.

Bilden från nätet

Dessutom måste den ju riva upp gamla sår, om händelserna är sanna vilket de kanske är. I alla äktenskap förekommer det ju kriser och man får väl hoppas på att kungen och drottningen har rett ut dessa vid det här laget.

Sen blir jag helt förstummad när en kvällstidningskrönikör skriver att det är SÅ synd om Silvia och att hon verkar SÅ osäker i så många sammanhang. VAD har det med boken att göra? Silvia mår väl dåligt av den här publiciteten ändå utan att man behöver göra henne till ett våp!

Drottning Silvia i Oslo 2005. Bilden från nätet.

Jag gillar Silvia, åtminstone den bild av henne som medierna har skapat – vilka enorma krav ställs det inte på henne? Jag förvånar mig över hur hon alltid kan vara så vänlig och glad i alla sammanhang efter alla dessa år? Eller verka så intresserad av alla tråkiga utställningar som hon ständigt tvingas gå på eller av alla evenemang och luncher med okända människor som hon måste bevista. Det gäller även vår motvillige monark. Motvillig för att han ville bli grävmaskinist som barn? Hur många småkillar vill inte det?

Därför rekommenderar jag ALLA att läsa Dick Harrisons nedgörande recension av boken i SvD med underrubriken ”Samma argument som under häxprocessen”. Recensionen är helt underbar! Här finns den. Läs den och njut!

söndag 7 november 2010

Alla Själars dag

Den riktiga Allhelgonadagen firades igår lördag och söndagen idag kallas för Alla Själars dag. Den är helgad åt alla andra helgon, dvs. åt dem som inte är kanoniserade av Katolska kyrkan och åt våra egna anhöriga och vänner som gått bort. I Mogata kyrka firade man minnesgudstjänst klockan tre på eftermiddagen denna söndag med parentation och vacker körsång som inslag i gudstjänsten.

(Bilderna går att klicka större)

MM som var kyrkvärd inledde med välkommen och pålysningar. På bilden ovan är bara tre av ljusen kvar på altarrundeln av de åtta som stod där från början. Parentationen gick till så att prästen läste upp namnet på den avlidna och MM tände ett ljus för henne eller honom. De övriga ljusen fick de anhöriga som var i med i kyrkan ta med hem till sig. Efter gudstjänsten bjöds det på enkelt kyrkkaffe längst bak i kyrkan.

Trevlig gemenskap efter gudstjänsten med kaffe med dopp

När vi gick ut från kyrkan hade solen börjat gå ner och himlen var otroligt vacker i orangegul färg som övergick i mörkt blått. Jag hade inte min systemkamera med mig utan tog några foton med min gamla vanliga digitalkamera. Kanske därför att bilderna blev så speciella - har aldrig sett att det blivit så konstigt förut...







Vackert med den många ljusen som brann på kyrkogården

torsdag 4 november 2010

Fredagstema Show&Tell - Bara en slump eller?

När jag valde det här ämnet hade jag ingen aning om hur mycket och hur länge i världen man hade forskat om parapsykologi och telepati dvs. tankeöverföring. Jag tyckte bara att det har hänt en massa saker och egendomliga sammanträffanden för mig i mitt liv som är svåra att förklara rent logiskt.

När jag reste till USA 1973 för att hälsa på min amerikanske vän, som jag hade träffat i London 1956 när jag studerade där, gav han mig en bok som just kommit ut. Det var Arthur Koestlers The Roots of CoincidenceSlumpens rötter på svenska. Han var mycket influerad av boken som handlade om parapsykologi, en vetenskap som trots alla forskning världen över inte är riktigt rumsren.


Min vän, jag kallar honom för Mark, trodde inte ett ögonblick på att saker och ting som vi inte kunde förklara och som inträffade samtidigt bara var en slump – utan trodde fullt och fast att det fanns något i tillvaron som styrde detta och som låg utanför vårt medvetande.

Om han t.ex. hittade en undangömd lapp någonstans med ett telefonnummer eller en adress var det ett budskap och betydde att han omedelbart måste ringa upp eller ta reda på den personen, vilket naturligtvis tog tid och ställde till en del trassel för honom. Som att invitera mig att komma till USA. Vi var båda frånskilda vid tillfället…

En bok som verkar spännande att läsa är Jan Cederquists Slumpen är ingen tillfällighet. Jag hittade den nyss på nätet när jag googlade på ”Slumpen”. Han kallar det för ”den meningfulla slumpen” och har tydligen sammanställt en mängd spännande berättelser om just detta, enligt bokinformationen.


Drömmar har ju alltid varit föremål för omfattande forskning, Freud och Jung som bekant. Men hur man förklarar en del drömmar borde ju inte vara så komplicerat – hjärnan har tagit emot en massa intryck under en tid och omskapar dessa till en dröm – ofta en absurd och overklig sådan. Men hur ska man förklara att något man drömt på natten har anknytning till verkligheten dagen efter?



Salvador Dali - bilden från nätet

Jag hade en sådan dröm för fem år sedan. Det var då trettiofem år sedan min skilsmässa från min första man och under de sista tjugo åren hade han inte förekommit någon gång i mina drömmar.

Den här natten såg jag honom i drömmen – bortvänd från mig som om han inte ville tala med mig. ”Men känner du inte igen din gamla fru?” minns jag att jag ropade. Då kom plötsligt en annan kvinna fram ur skuggan mot honom. Han la armen om henne och gick sin väg utan att säga något och försvann.

Jag vaknade med en obehagskänsla på morgonen, men kom för ovanlighetens skull mycket väl ihåg min dröm. På kvällen ringde min dotter och talade om att han hade dött under natten.

Jag kan fortfarande inte länka till bloggdeltagarna. Antingen kan ni gå in och kolla hos Pettas eller hos mig här.