1895 Sune Johanssons fotoutställning på Stinsen i Söderköping

Det är inte så många städer som håller sig med en egen "stadsfotograf". Men här i Söderköping har vi en - Sune Johansson - som just nu ställer ut sina foton och dokumentärfilmer på Stinsen, biblioteket i Söderköping. Utställningen pågår till den 30 april så än finns det chans att se denna sevärda och intressanta utställning. Sune har själv byggt upp denna som man kan läsa om här.

Sune Johansson framför en av sina fotoväggar. Bilderna går att klicka större, 

Det är inte bara stadsborna som har blivit fotade och dokumentärfilmade utan även skärgårdsborna. Många av filmerna har Sune gjort tillsammans med Marianne Wik, lärare och författare, och resultatet har blivit mycket lyckat. 

När man ser utställningen blir man också otroligt imponerad över den oerhörda produktion av bilder och  videofilmer som visas. Men så började också Sunes fotointresse i de yngre tonåren. På utställning kan man läsa om hur han började smalfilma genom att "låna" en film av sina äldre bröder och framkalla denna när de inte var hemma. 

Det här fotocollaget är speciellt intressant för mig eftersom det är flera av mina vänner på Äspholm som är med och där vi har vårt sommarställe. 

Första bilden överst till vänster är tagen från Lundbergs båthus och man kan se vår brygga i bakgrunden. Min svägerska Anne Sophie och min bror Gunnar ses på de två bilderna högst upp till höger. De är med eftersom Sune och Marianne har gjort en dokumentärfilm om just Äspholm.

Sune har också dokumenterat alla större händelser som ägt rum i Söderköping sedan 2002 då han köpte sin första digitala kamerautrustning. Det är därför han firar 20-årsjubileum som filmfotograf med denna utställning. Naturligtvis har han varit med när kungen och drottningen besökte staden och vid alla Söderköpings gästabud. 

Här en film från Söderköpings Gästabud.

Här är några av de många dokumentärfilmer som Sune gjort. Längst upp till höger kan man se min gamle vän Olle på Rimmö som så många gånger skjutsat ut oss till Äspholm när vår egen båt inte hade kommit i sjön ännu. Olle finns inte längre bland oss men hans minne kommer att leva kvar genom Sunes film. 

Sune är nöjd med att det kommit så många besökare till hans utställning. Och inte tänker han lägga av med sin kamera än på länge. Det är vi som bor i Söderköping med omnejd tacksamma för! 

1894 Kärt besök på långfredagen 2022

Lagom till lunch på långfredagen stormade de tre yngsta barnbarnen in i vårt hus tätt följd av yngsta dottern Mirren. Huset som varit ganska tomt och tyst i ett par veckor fylldes snabbt av glada skratt och ljud av många snabba fötter. Lasagnen stod färdig i ugnen och efter några minuter var alla bänkade kring bordet och tog till min glädje för sig rejäla bitar av maten. Till denna serverades påskmust.

Från vänster: Caspar 12 år, Clarissa 10 år och Casimir 14 år med mamma Mirren i förgrunden. Mormor fick posera i bakgrunden för att komma med på kortet. Kent tog alla bilderna i det här inlägget. Dessa går att klicka större. 

Jag fick en fin påskhare i present. Mirren berättade att Clarissa hade haft svårt att skilja sig från denna men insåg att de tre nymfparakiterna hemma förmodligen skulle ha haft en förödande inverkan på denna. Jag har tidigare gett bort alla påskprydnader så påskharen var mycket välkommen.

Clarissa med Jösse hare som har en liten krukväxt i sin ryggsäck.

Efter att lunchen var avklarad kördes alla barnen ut i trädgården för att leta efter påskägg som jag tyckte jag hade gömt väldigt finurligt. Det tog precis tre minuter för alla att hitta äggen som var fyllda med smågodis och som faktiskt nästan räckte tills dagen därpå. 

Glada miner i vårsolens glans.

Både Casimir och Caspar hade fått varsin hälla (tavla) av mig senaste gången de var här. Eftersom Clarissa inte var med då lovade jag att hon skulle få göra sin egen hälla nästa gång hon hälsade på. Så de var bara att ta på sig målarkläderna igen efter lunchen. Clarissa fick låna en av Kents trikåtröjor med färgfläckar på, som hon tyckte var så bekväm att hon behöll den på hela dagen. 

Clarissas favoritfärger är rosa, orange och gult som hon bestämde sig för att använda. Även guldfärgen skulle med. Här rör hon ut färgen med floetrol under mitt överinseende.

Det blev en riktig solskenstavla. Här ritar hon små linjer i tavlan.

Clarissa är för övrigt fantastisk på att rita och måla. Senaste hobbyn är att rita digitalt på mobilen. Jag följde fascinerat hennes supersnabba klickande på mobilen när hon på fri hand ritade en kattflicka till mig. Det finns en app på hennes mobil med massor av små rutor att klicka på som hjälp. Jag begrep mycket lite...

Färdig kattflicka. Clarissa har valt alla färger själv. Lägg märke till att hon skuggat, hår, armar, tröja och även ansiktet. Dessutom är det tydligare stickningar på muddar, krage och hjärta. 

Här kommer en video som visar hur det kan gå till. Den är nedkortad i tid. I verkligheten tog det en halvtimme för att färdigställa kattflickan.  

1893 Anna och Jörgen på hällbesök

Min äldsta dotter Anna har börjat måla på allvar sedan hon blev pensionär. Mest motiv från den lilla staden Limoux i södra Frankrike där de har ett hus. Icke desto mindre blev hon intresserad av att pröva på Acrylic Pouring Art, en målarteknik som jag har sysslat med sedan augusti förra året.

Bilderna som Kent har tagit går att klicka större. Så denna gång är han inte med på bild någonstans i inlägget. 

Det är inte så ofta vi träffas men vi brukar tillbringa någon vecka per år tillsammans i Limoux som jag har berättat om här på bloggen många gånger. Senast i höstas var vi där och gjorde bland annat en utflykt till Perpignan.

Anna och Jörgen kom lagom till lunch i lördags. Jag hade gjort crêpes med svampstuvning dagen före så det var bara att sätta in i ugnen och värma. Mat som även Kent som är vegetarian kunde äta. Till det ett gott rosévin som jag vet Anna är särskilt förtjust i.

Anna och Jörgen.

Dotter och mor.

Efter maten var det dags att sätta på sig skyddskläder för måleriet. 

Acrylic Pouring Art är en hel vetenskap. Man borde haft goda kunskaper i kemi innan man började syssla med denna konstart. Som det nu är blir det som det blir fast man kanske hade tänkt sig något helt annat från början. När färgerna har torkat kan tavlan också se helt annorlunda ut än i vått tillstånd. Vilket även blev fallet denna gång.

Det är viktigt att duken är plan och inte lutar åt något håll eftersom färgen ger sig iväg dit i så fall. Vattenpasset kommer till användning.

Jörgen har parkerat sig i gästsängen för att följa måleriet.

Det är målarmediet Floetrol som gör att färgerna inte blandar sig med varandra när man häller. 

Nu har Anna blandat till färgerna med lika delar färg, floetrol och vatten och ska röra ihop det i de små plastmuggarna. Först färg och floetrol och sen vatten. Man rör länge, minst ett par minuter per mugg. Sen droppar man i tre droppar silikonolja i varje mugg och rör om, tre gånger bara.

Duken täcks först med en grundfärg, silvervit den här gången. Annars går det bra med vilken färg som helst. Men den behövs för att hällfärgen ska kunna flyta ut. Jag hade färg kvar sen tidigare. Duken ligger på en ostbricka som snurrar och den är täckt med aluminiumfolie. Lätt att torka av sen. 

Anna häller färgen i en större plastmugg - viktigt att färgen får rinna längs kanten.

Spännande ögonblick när Anna vänder upp och ner på plastmuggen.

Jag hjälper till med hårfönen för att få färgen att flyta bättre.

Anna är nöjd med resultatet. 

Anna och Jörgen beundrar den nygjorda hällan. Men när färgen torkat kommer den att se helt annorlunda ut. Den svarta färgen som inte syns alls på bilden har då letat sig upp till ytan och det har blivit en helt annorlunda målning. Lite mer dramatisk i alla fall. 

Vem trodde att det skulle bli så här?

Efter att vi hällt färdigt lagade jag kyckling med ris och curry som fick en strykande åtgång. Även en box med rosévin gick åt. Kent fick förstås fixa sin egen mat men det gör han ju alltid annars också. Det blev en härlig kväll med mycket prat och skratt och jag fick även några exempel på nya rehab-övningar för min dåliga balans av Jörgen framåt natten. 

Jag blev också av med tre hällor. En till Anna, en till Josie som är Annas kompis i Limoux och en till Cissi, sambo med barnbarnet Johan. 

Anna med två av hällorna som fick åka med till Stockholm.