fredag 31 oktober 2008

Utmaning - 7 saker om dig själv

Jag har fått en utmaning av Eleonora.

Reglerna är följande:* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg. (Jag har fått lite hjälp av Mirren...)

Jag är i teorin och i själ och hjärta en renodlad feminist, men absolut inte i praktiken.

Jag är bra på att spela jazz (fast inte så suverän som denne man förstås som är min stora idol).

Jag älskar att gissa på varifrån folk kommer och är glad om jag har rätt om dialekten.

Jag blir irriterad när någon säger "vart ä han" och "egenkligen". (MM brukar retas...)

Jag älskar att titta på VM-fotboll i allmänhet och Ronaldo i synnerhet.

Jag glömmer saker överallt, väskan i kundvagnen, plånboken på Systemet etc., bankomatkortet i kassan hos ICA etc. etc.

Jag är nio år äldre än MM.

De jag utmanar är Mirren, Dana, Norrskensbuddha, Marianne, Grekland nu, Marskatten, Anita, Carpe Diem

Mina övriga bloggvänner tror jag alla redan har fått utmaningen...

onsdag 29 oktober 2008

Köksrenovering 2

Här är några trivselbilder från hemmet för närvarande. Borde glädje varje pedant som inte har det så hemma hos sig. Var sak på sin plats så småningom.



Vy från gästrummet



Här har jag diskat senaste veckan



Och här har jag lagat mat

Inte nog med att skåpluckorna är uppsatta bak och fram (jag är ju tvungen att ha dem tills de nya anländer om någon månad i bästa fall) - den nya eleganta rostfria köksfläkten var för bred så den gick inte in i det för denna tingest avsedda hålet. Jag är innerligt tacksam att det inte var vi som mätte utan kökspojken...

Det kommer förhoppningsvis en ny samtidigt som luckorna. Mig gör det inte så mycket - det var tre år sedan min gamla slutade att fungera så någon månad mer eller mindre kan vara detsamma...

Men spisen och diskbänken och diskmaskinen fungerar. Yippeeeee!!!

tisdag 28 oktober 2008

Köksrenovering 1

Vi har efter många år (och mycket tjat från min sida) bestämt oss för att förnya vårt kök. I några dagar har vi levt i ett kaos - allting i köksskåpen har vi varit tvungna att röja ut och sätta i garaget eller gästrummet. Tvättrummet har fått tjäna som skafferi, porslins- och glassskåp och plats för disk och mikrougn. På tvättmaskinen har jag placerat bestick och knivar.

Snickaren, Bosse, kom igår och nu börjar det nya köket ta form. Det blir ljust och snyggt. Ny diskbänk, ny köksfläkt, ny häll och ny ugn. Han är duktig, Bosse, och jobbar snabbt. Jag får sitta relativt ostörd vid datorn eftersom jag mest är i vägen.

Kokar kaffe då och då. Luckorna till skåpen är uppsatta, nu är det bara lådfronterna som ska sättas dit. Dessa har inga gångjärn som luckorna. Det ser väldigt enkelt och stilrent ut uppåt väggarna. Lite väl stilrent kanske…

Efter att ha satt upp några luckor upptäcker Bosse att skåpluckorna är felvända d.v.s. fabriken har borrat för gångjärnen på framsidan av alla luckorna. Lådfronterna har klarat sig eftersom inga hål för gångjärnen är förborrade.

Det är en spegel på framsidan av luckorna och lådfronterna som inte finns på baksidan, men sidorna ser ganska lika ut tyvärr vid en första anblick. Därav min känsla av att det såg lite väl enkelt ut när jag tittade på skåpluckorna. Det var över en månad sen kökskillen var här så jag kom inte ihåg exakt hur luckorna såg ut...

Det tar kanske en månad att få fram nya luckor från fabriken. Bara att kasta de gamla till soporna, säger Bosse. Synd på så vackra luckor av massiv ek! Han sätter upp de felvända luckorna så länge.

Men den dagen han kommer tillbaka med förhoppningsvis rättvända luckor kan jag åtminstone laga mat och diska i mina nya diskhoar. Jag har dessutom inte haft en fungerande köksfläkt på över tre år så det blir också en upplevelse.

Idag har det blivit vita bönor i tomatsås med rostat bröd till lunch. Tur att mikron finns. Men det kan inte hjälpas att det känns lite ledsamt.




Här ska det bli helt nya skåp och lådor

Nytt kakel ska det också bli och nya köksbänkar

Alla luckor och lådfronter var tidigare i samma färg som panelen under bänkskivan

tisdag 21 oktober 2008

En stickmadams vedermödor 2

Nytt vackert sandfärgat garn till Lillmirren

Tiden går så fort och det var längesen jag skrev ett inlägg märker jag. Jag har också varit dålig på att besöka andra bloggar och läsa och kommentera...

Den främsta anledningen till detta är att vi håller på att delvis riva vårt kök. Det har varit några intensiva dagar med borttagning av skåp och skåpsluckor. Det är inte bara luckorna som ska bortmonteras utan även alla beslag...

Sen får det inte vara något kvar i skåpen! (Det gäller även badrummet där vi också ska byta luckor).

Jag höll på att bryta samman innan MM kom med det geniala förslaget att flytta in de bortmonterade skåpen till gästrummet och placera porslin och kastruller etc. där. Det blev nog några tusen prylar som jag hade i mina skåp om man räknar alla torra matvaror också.

Kylskåpet och frysen är kvar som väl är och matlagningen får ske ute i tvättstugan (som jag också fått röja ut). Med mikrovågsugn eftersom hällen och diskhoarna också ska bytas.

Men det var om stickning inlägget egentligen skulle handla. Den som läst mitt tidigare inlägg om stickmadamens vedermödor vet att mönstret inte stämde. När jag satt mig ner och korrigerat felen så gick det riktigt bra till slut och jag stickade raskt bakstycket klart.

Det var bara det att när jag kikade på bilden av tröjan visade det sig att mittflätan gick upp och ner jämfört med bildens fläta. Hade det bara varit en fläta hade det inte gjort något men de här flätorna som satt ihop skulle liksom stråla ut uppåt... Och jag hade gjort absolut rätt enligt mönstret. Satt tre maskor framför arbetet som det stod i mönstret och tre på hjälpsticka bakom etc.

När jag beskådade bakstycket ännu en gång tyckte jag att det verkade väldigt stort - ungefär som till en femåring. Lillmirren är bara 16 månader snart. Därför bestämde jag mig att köpa annat garn och sticka ett nytt bakstycke, denna gång med rätt mittenfläta. Jag hade nämligen upptäckt att om jag hade gjort tvärtom som mönstret visade, blev det rätt!

Jag återvände till stickaffären, köpte nytt garn - lite ljusare så att det skulle vara lättare att se mönstret - och klagade förstås över att mönstret inte stämde. Föreståndarinnan hämtade mönstret och vi tittade gemensamt på det. Hon höll med om att en del prickar saknades, men hon förstod inte varför jag hade stickat flätan uppochner.

- Ja men se här, sa jag och visade. Här ska det vara...

Hon tittade oförstående på mig.

- Ja, men mönstret ska ju läsas från höger! Du stickar väl inte från vänster till höger...

Det tog faktiskt några minuter innan hon kunde övertyga mig, men så insåg jag ju att jag faktiskt stickade från höger till vänster och att mönstret därför skulle läsas så.

När jag kom hem tog jag och stickade en mindre storlek och med finare stickor, så nu har jag ett nytt bakstycke klart mer lämpat för Lillmirren. Och med rättvänd mittenfläta!

tisdag 7 oktober 2008

Short Encounter



Bilden överst: Mirren och Lillmirren på väg hem från tunnelbanan. Underst: familjens hus i Stockholm. Bilderna går att klicka på och få större.

När jag klev på bussen förra veckan (eller var det för fjorton dar sen – tiden går så fort) för att hälsa på Mirren och Lillmirren i Stockholm var ALLA platser upptagna. D.v.s. det satt personer på alla fönsterplatserna. På den lediga platsen bredvid sig hade han eller hon lagt så många tillhörigheter som möjligt för att markera att här var det minsann ingen idé att sätta sig ner för någon inkräktare…

Jag försökte spana in någon ensam äldre dam som kunde ha förbarmande – men icke. Bara ungdomar så långt ögat kunde se och en och annan ensam gammal farbror. Nästan längst bak fanns det dock två tomma platser.

Visserligen stod det en gul plastbag under stolen vid fönstret och i nätet på stolen låg det en tom, röd Coca-Colaburk. Eftersom jag ju var tvungen att sitta någonstans, slog jag mig därför ner där på stolen närmast mittgången. Jag knäppte lydigt på mig säkerhetsbältet, för det hade jag hört att man ska ha på bussar numera…

Efter några minuter kom han, som var ägare till Coca-Colaburken och plastbagen tillbaka. En starkt tobaksdoftande man i obestämbar ålder med stripigt, grått hår som hängde ner till kragen, slokande mustasch och svart skinnpaj.

Han försökte tränga sig förbi mig, som var fastsatt i bältet, med så lite beröring som möjligt, sjönk ner på fönsterplatsen och öppnade omedelbart sin andra Coca-Colaburk. Av doften som spred sig insåg jag omedelbart att det inte var Coca-Cola, utan starköl… Har inte sett sådana små röda buttiga ölburkar förr, kanske var den importerad.

Min bänkgranne tittade ihärdigt ut genom fönsterrutan och jag läste pliktskyldigast i min medhavda pocketbok. Man flyttar inte på sig bara för att en karl dricker starköl och luktar tobak…

Vid Nyköpingsbro hade bänkgrannen tömt sin tredje burk och måste ge sig iväg längst bak i bussen i ett ärende. Han krånglade sig förbi mig igen och när han kom tillbaka hade jag lyckats lösgöra mig från mitt bussbälte och släppte förbi honom utan svårighet.

Jag knäppte på mig bältet igen och sa lite urskuldande att jag trodde att man var tvungen att ha bältet på sig på bussar nuförtiden. Grannen fnyste och berättade att det var man inte tvungen att ha. ”Sjöl” skulle han aldrig i livet sätta på sig något sådant, sa han.

Jag, som är intresserad av språk och dialekter, kunde förstås inte hålla mig.

- Jaså, du är norrman? frågade jag.

Det var inledningen till en mycket animerad konversation som räckte hela vägen upp till Stockholm ända tills vi steg av vid Cityterminalen.

Han berättade att han ursprungligen kom från Bergen men hade bott i Sverige sedan 1969. Han hade varit busschaufför, men körde numera långtradare på Europa. Det gav bra med pengar, sa han. Han skulle pensionera sig om några år och då skulle han köpa en stor husvagn och ställa upp den på kompisens parkering nära Barcelona.

- Tänka dig, sa han glatt, tretusen för ett helt år. Och så slipper man den dj-a snön.

Jag undrade försynt om det inte skulle bli lite trångt men fick veta att det fanns husvagnar på 40 kvadratmeter. Han var egen företagare också, berättade han vidare. Hade just inköpt två lastbilar à 1,3 miljoner styck. Jag undrade vilket märke.

- ”Man” förstås, sa han. Den har ligghytt på 1,35 m. Tänk dig, det är som att sova i en dubbelsäng.

Sånt tänker man inte på – att långtradarchaufförer måste sova över i sina bilar…

Jag berättade att jag varit och hälsat på Mirren i Peking där hon jobbade och forskade vid det stora svenska bilföretaget där under ett år. Vi hade fått en hisnande upplevelse när vi provåkte en alldeles ny lastbil med en fullkomligt dödsföraktande kinesisk chaufför vid ratten, på en särskilt besvärlig hinderbana.

Vi diskuterade bland annat polisens intresse att lurpassa på vanliga hederliga samhällsmedborgare som körde några kilometer för fort istället för att ta fast de svåra brottslingarna samt ”kärringarna” i kungliga huvudstaden som helst ville förbjuda all biltrafik.

Jag talade om att jag åkt fast för fortkörning.

- Du skrev väl inte på, frågade han tvärt.
- Det är klart jag gjorde, sa jag. Dom hade ju laserpistol.
- Du är inte klok. Skriv aldrig på något papper! Erkänn aldrig att du har kört för fort! Låt det hellre gå till domstol. Det blir billigare. 1800 kr i stället för 4000!

Det företag som han körde för, kanske betalade rättegångskostnaderna. Vad vet jag…

Vi diskuterade Italien. Han talade lyriskt om vilken skönhetsupplevelse det var att se det italienska landskapet breda ut sig framför vindrutan just när man passerat Brennerpasset.

Vid femte starkölen anförtrodde han mig att det var på upphällningen mellan sambon och honom. Hon ville absolut inte följa med honom och bo i husvagn i Spanien. Hon ville hellre stanna kvar på gården, som han köpt, med sina hundar. Vi diskuterade äktenskapets för- och nackdelar en stund innan vi kom in på ämnet alkohol och bilkörning.

- Jag skulle aldrig kunna tänka mig att köra bil efter att ha festat en natt, sa han. Det är därför jag har lämnat ”jaggan” hemma. Ska till en kompis och ha kul över helgen.

(Aha, han hade en Jaguar också. Jag kunde inte med att fråga om den var ny eller begagnad.)

Jag berättade för honom att min dotter och mitt lilla barnbarn skulle möta mig vid Cityterminalen och han blev mycket förväntansfull och hoppades få träffa henne och hälsa på henne.

Besvikelsen blev stor när ingen dotter stod och väntade vid trottoaren. Han tryckte sitt visitkort i handen på mig – han hade ett företag som inredde lastbilar (visste inte att det fanns sådana - det var nog sant med ”jaggan” och lastbilarna som han köpt också) och bad mig eller henne ringa honom om vi kände för det…

Efter fem minuter tog jag upp mobilen och slog Mirrens nummer. Hon kom just då ut ur ingången till terminalen. Hon hade stått tio meter ifrån mig hela tiden...

Lillmirren har lärt sig skratta på dagis. När han satt i vagnen på vägen därifrån vände han på huvudet då och då, tittade på mig och skrattade högt… Man kan läsa mer om hans och Mirrens öden och äventyr här.

Det blev en kort visit eftersom Mirren samma dag hade blivit kallad till Linköping dagen därpå efter lunch, p.g.a. av att hennes handledare hade fått ett återbud av en annan doktorand…

Resultat av plöjningstävlan...


Bilden går att klicka på och få större.

Här ser man fyra av de åtta traktorer som for fram över den vidsträckta åkern under ett par timmar. Idel gubbar i publiken - damer göre sig ej besvär... Det fanns visst en och annan som såg på trots allt. Undrar just om markägaren hade läst om Tom Sawyer när han skulle måla plank...

Här
kan den som är intresserad av veterantraktorplöjning läsa mer!