Vart tog kafferepet vägen?

När jag skrev ett inlägg för ett tag sen om en trevlig kaffebjudning med åtföljande mannekänguppvisning hos en gammal barndomsvän, visste jag inte riktigt först vad jag skulle kalla tillställningen. "Kafferep" var uteslutet fast det ju egentligen var just vad det var.

Kafferep är ett ord som fått en klart negativ betydelse under årens lopp. ”Kafferepet var en vanlig företeelse i mitten av 1900-talet. Populariteten har sedan dess avtagit till nära noll” läser jag på Wikipedia.

När jag växte upp under mitten av förra seklet var det däremot helt accepterat att man gick bort på kafferep. Damerna var iklädda hattar och till kaffet serverades bullar och sju sorters hembakade kakor. Det hela avslutades med tårta.

Bilden har jag lånat från Tittis blogg

I Norstedts Svenska Ordbok förklaras ordet så här: ”Anspråkslösare bjudning med kaffe och kakor särsk. (förr) för damer: det skvallras mycket på ---.” Redan Falstaff Fakir skaldade om detta: ”Kafferepet är en lina, där man hänger nästor sina”.

Jag prövade med olika ord när jag skulle berätta om vad jag hade varit på. Jag funderade på "Kaffeparty" men tyckte inte att ”party” hör ihop med kaffe. Däremot går det bra med tedito. Kaffetillställning var inte bra det heller.

"Kaffesamkväm" leder omedelbart tankarna till religiösa sammankomster. Dessutom minns jag att ”samkväm” var ett av Povel Ramels hatord. Att kalla det ”fika”, även om man bjuder på fika nuförtiden, var lite väl anspråkslöst för evenemanget, vilket inleddes med en drink, där antalet damer uppgick till närmare tjugo och där värdinnan hade servitris till hjälp.

Det bjöds dessutom på mannekänguppvisning. Så här efteråt hade jag nog valt det neutrala "kaffebjudning" även om det låter lite menlöst kanske, istället för "kaffeparty" som jag till slut bestämde mig för. (Till min förvåning när jag läste inlägget igen!)

Det festligt dukade kaffebordet hos barndomsvännen

Jag anar att Kvartetten Synkopen 1948 hade ett finger med i spelet för att ”kafferep” sedermera blev bannlyst som social företeelse…Tyvärr går det inte att bädda in videon men det går att lyssna till den här.

Här är en modernare version av visan, men jag föredrar nog bilderna till den gamla i alla fall!

The Nostalgeeks

Jag är glad över att mitt musikintresse, nedärvt i rakt nedstigande led från min skolkantorsfarfar och fiolspelaremorfar och även från föräldrarna, också har förts över till mina barn och barnbarn.

Häromdagen berättade näst äldsta barnbarnet, Isabelle eller Bella som hon alltid kallas, på Facebook att hennes kör The Nostalgeeks skulle uppträda i Hageby Centrum i Norrköping på fredagskvällen. Eller i ”Världens Centrum” som det basuneras ut i annonserna sedan centrat genomgått en genomgripande ombyggnad förra året. Vi måste förstås åka dit och lyssna!

The Nostalgeeks leds av Veronica Knutsson, också ledare för sånggruppen Espri, som jag berättade om i mitt inlägg om nyårsafton och där Bella också är med och sjunger. Veronica är utbildad sångpedagog och själv en duktig sångsolist. I höstas var The Nostalgeeks med i en lokal körtävling med många körer i Norrköping – Kördraget – och vann hela tävlingen!

Bella har varit med länge och sjungit i The Nostalgeeks och har sedan en månad även lyckats lurat med sig sin pappa – min son Kalle som fyller 47 i april - att sjunga med i kören. Kalle spelar gitarr och hade eget rockband i tonåren, som till en början hette Daggachooa men bytte namn till Raka Rör. (Bägge de sistnämnda orden uttalas på östgötska med samma ljud i början som i engelskans ”what”).

Om man undantar sjungandet i det egna rockbandet har Kalle inte sjungit i kör sedan han var med i Hedvigs kyrkas barnkör i Norrköping något år i början på 70-talet. Musiken som The Nostalgeeks framförde var kanske inte den han främst diggade som hårdrockare, menade Kalle, men han skulle nog vänja sig…

Den andra och nionde april åker hela kören upp till Stockholm för att vara ”förband” och värma upp publiken innan Körslaget börjar i TV 4 på lördagkvällen. Roligt att få vara med även om kören inte kommer att synas i rutan. Och vem vet, har man fått in foten så kanske det kan bli något tills nästa år!

Här, i det första videoklippet med Elvismedleyt, ser man Kalle i förgrunden tillsammans med sina manliga körkompisar. De är bara fyra killar allt som allt, två i varje stämma, men det räcker gott att matcha alla tjejerna. Inte nog med att killar är starkare fysiskt för det mesta, även deras röster är det – orättvist!

Under den första låten står Kalle som nummer tre från vänster, i Return to Sender som nummer två från vänster närmast micken. Det är han som showar mest och ser ut att ha väldigt roligt i alla fall. Ännu bättre om han hade haft med sig gitarren som Elvis…

Efter In the Chapel, där Veronica sjunger solo kommer Bella fram och rockar loss i Jailhouse Rock tillsammans med en av herrarna. Hon syns förresten bra bland alla körtjejerna eftersom hon är den enda som har ljusa strumpor!

Här sjunger hela kören What a Wonderful World fast på svenska. Varifrån kören kommer framgår ganska tydligt...

Den sista låten – La Voix – var den som The Nostalgeeks vann Kördraget med. Här visar verkligen Veronica vilken härlig sopran hon är!

Fredagstema Show&Tell - NU...

har äntligen den sista av mina ungdomsdrömmar gått i uppfyllelse, nämligen att få spela med i ett jazzband, även om det lutar mer åt evergreens- och vishållet. Det nystartade bandet Mina Vänner består förutom av mig själv på klaviatur (det heter så numera istället för piano), Putte på alt- eller tenorsaxofon, Leif på bas, Sven-Åke på trummor och Marie, som är vokalist. Sven-Åke är inte med på fotot, han kommer med alla sina trummor när det är dags för generalrepetition…

Här är fyra femtedelar av Mina Vänner. Putte, Marie, jag och Leif.

Att kalla sig för någonting som inte redan är upptaget och som är på vårt klingande modersmål och inte slutar på –z är nästan omöjligt att hitta på. Men Mina Vänner (liksom Mina Damer) fanns inte med i när jag googlade i alla fall. Så nu heter vi det.

Vi övar hemma hos mig och mjukstartar med lite mat och trevlig samvaro. Sen kör vi igång. På programmet står gamla godingar som I’m in the mood for love, All of me, Side by Side, Rågsved, Ta mej till havet och Misty och Stardust som Putte, Leif och jag spelar tillsammans. Vi har även med några visor med religiöst innehåll då vi hoppas att eventuellt kunna få spela i kyrkorna under sommaren.

Eftersom vi bara är i början av vår karriär och inte har övat så många gånger har vi ingenting som är precis färdigt att spela upp. Men jag kan i alla fall bjuda på ett litet smakprov från Summertime om hur det kan komma att låta i framtiden. Marie sjunger här utan mikrofon, vilket hon naturligtvis kommer att ha när/om vi kommer att uppträda. (Det tar lite tid innan videon visas. Nyss kom den inte alls men visades sig igen när jag startade om Blogger.)

NU är rubriken på veckans fredagstema som Ewa står för. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes hemsida.

Plättminne

Mina allra tidigaste barndomsminnen är nästan alla förknippade med mat. När jag skrev om att Skrållan ville ha plättar i mitt förra inlägg, poppade ett sådant upp ur mitt förflutna. Från det jag var tre månader tills jag var fem, bodde vi i ett stort hus några hundra meter från Kolmårdssanatoriet, där min pappa var läkare.

Tvärs över den lilla vägen som ledde till sanatoriet bodde familjen Olsson med alla sina barn i ett avsevärt mindre hus. En tonårig dotter var barnflicka hos oss och en flicka i min ålder var min bästa lekkamrat. Jag var därför ganska ofta hemma på besök i deras kök. Jag kommer inte ihåg att det fanns några andra rum i huset.

Köket var varmt och litet, men matbordet var jättestort och där fick hela familjen, säkert sju-åtta personer plats. Farbror Olsson var alltid svart om händerna och i ansiktet, han var eldare på sanatoriet. Jag fick ofta sitta i knät på honom. Tant Olsson var snäll och rund och stod vid vedspisen och lagade mat. När jag kom på besök gjorde hon alltid plättar eftersom hon visste att det var det bästa jag visste.

Bilden har jag lånat från Bernermorsan på nätet

Jag glömmer aldrig lyckan när det stod ett berg av plättar mitt på bordet och jag fick äta hur mycket jag ville med god, hemgjord sylt till. Jag kan än i denna dag känna den varma och vänliga atmosfären och glädjen i det lilla köket med alla familjemedlemmar samlade runt köksbordet. Köket hemma kommer jag bara ihåg som grönt, jättestort och ödsligt. Där fick jag nämligen inta alla mina måltider ensam tillsammans med hembiträdet eller barnflickan.

Inte förrän jag blev sju år och började skolan och vi hade flyttat till Norrköping fick jag äta tillsammans med mina föräldrar. Min mamma har jag inget minne av från barndomstiden i Kolmården, men tant Olsson ser jag klart och tydligt framför mig där hon står vid spisen i sitt vita förkläde och bakar plättar.

Bilden från Eva Strands hus

I morgon är det den riktiga våffeldagen. Recept på mormors goda våfflor har jag här.

Frisläppt ur fängelsehålan

När Mirren var i fyraårsåldern fick hon en docka och en dockvagn i present. Dockan var mycket populär vid den tiden och döpt till Skrållan redan i affären. Förutom att kunna säga ”Mamma” kunde hon också säga: ”Jag vill ha plättar” och ”Nu är jag snäll igen”.

Skrållan tillsammans med Dolly. (Bilderna går att klicka större).

Det var en ganska stor investering för oss då eftersom jag gick med B-avdrag på speciallärarlinjen i Linköping och MM :s lön var mycket blygsam. Dessutom hade vi höga amorteringar på vårt nyköpta lilla hus i Söderköping.

När Mirren hade tagit av det sista presentpapperet och vi hade lagt Skrållan i hennes famn tittade hon stort på oss och frågade: ”Vad ska jag göra med den här?” Vi bäddade ner Skrållan i dockvagnen och där fick hon ligga tills några kompisar kom hem någon gång och ville leka med henne.

Sedan vi flyttade till Mogata 1990 har Skrållan sovit oavbrutet i en av klädkamrarna. Hon är således mycket väl bibehållen. När vi hade besök av Mirrfamiljen på nyåret hittade dock Casimir Skrållan och dockvagnen och körde ut henne i ljuset. Eftersom vi har ett enplanshus gick det bra att promenera med henne inomhus.

Skrållan utanför huset för första gången i vår

När familjen hade kört iväg till Stockholm igen på nyårsdagen hittade jag dockvagnen tom i det kombinerade sy-, stryk- och leksakslåderummet. Ingen Skrålla så långt ögat kunde se. Jag letade lite halvhjärtat efter henne, men tänkte att hon dyker väl upp när jag städar nästa gång. Det gjorde hon inte. Hon fanns ingenstans trots att jag tittade under alla sängar, i alla garderober och övriga krypin och bakom alla möbler.

Visst tänkte jag på att be Mirren fråga Casimir om han visste var hon var, men jag glömde alltid bort det. Men efter middagen i lördags kom Casimir plötsligt dragande med dockvagnen. I den satt Skrållan. Vi undrade förstås var han hittat henne. ”Hon har varit i fängelsehålan”, förkunnade han högtidligt. ”Men ville komma ut”.

Det visade sig att han stoppat in Skrållan i vår gamla torktumlare, som inte fungerar, men har fått stå kvar i groventrén på grund av att vår nya inte hade samma mått och inte gick in i det tomma utrymmet.

Fängelsehålan

Casimir är mycket fascinerad av fängelsehålor, som påträffas lite varstans i barnlitteraturen, bland annat i filmen Skönheten och Odjuret, som han är mycket förtjust i. Skrållan får nu återgå till sin skönhetssömn i klädkammaren. Det kan hon behöva efter nästan tre månader i fängelsehålan...

Överraskande och kärt besök

Vid Slussen i Söderköping en söndagsförmiddag i slutet av mars - inte en turist så långt ögat når. (Alla bilder går att klicka större.)

Klockan halv åtta i lördags morse ringde Mirren och undrade om vi var hemma eftersom de tänkte göra en utflykt till Busfabriken i Norrköping med åtföljande besök hos oss. Det blev en rask uppstigning och inte någon tidningsläsning vid frukosten för min del. Det var nämligen ett tag sen jag städade ”gästavdelningen” med tillhörande toa och duschrum…

En ensam vandrare i stan denna soliga söndagsförmiddag

Babyyogurt (små miniyoghurtar) var det enda som önskades, men det innebar i alla fall att vi måste åka våra tio kilometer för att handla. Det räcker heller inte långt med en och en halv liter mjölk när det kommer en hel familj med två små gossar.

MM ställde sig att hacka lök, morötter och paprika som så småningom blev till en god grönsaksröra tillsammans med quornfärs och krossade tomater. Bra att ha färdigt eftersom pojkarna brukar vilja ha mat omedelbart när de blir hungriga.

När Mirrfamiljen anlände vid tretiden på eftermiddagen dröjde det i alla fall en liten stund för barnen innan det blev middagsdags. Eftersom de inte hälsat på sen nyåret hade mormors och morfars leksaker nyhetens behag i nästan en hel timme och vi fick lite tid att dricka en kopp te och prata med varandra.

Casimir och Caspar koncentrerade över leksakerna i mormors leksakslåda

Till kvällsmat lagade vi chokladpudding och vispade grädde tillsammans.

Casimir, 3,5 år vill inte gärna bli avbruten med vispningen genom att bli fotograferad. Caspar, 1,5 år, är glad trots sin ögoninfektion och har själv klättrat upp på kökspallen för att få vara med och vispa.

Klockan halv sju på söndagsmorgonen blev jag väckt av Caspar. Då hade Mirrmaken redan varit uppe en timme och försett honom med två miniyoghurtar och en smörgås.

Jag erbjöd mig storsint att vara barnvakt så att Mirrpappan kunde gå in och lägga sig en stund hos Mirren och Casimir, som inte hade kommit i säng förrän vid halv tiotiden kvällen innan. Caspar och jag lekte en stund, men eftersom jag inte lyckades bygga någon bra tågbana med trärälsbitarna tröttnade han på mormor efter en stund och gick och väckte sin övriga familj.

Casimir visar hur många år han är

När alla hade ätit frukost åkte vi bil in till Söderköping och gick en promenad längs kanalen. Minilekplatsen vid Slussen med sina tre gungor och en gunghäst är en av de mycket få som finns i denna turiststad. En lekpark med diverse attraktioner och smådjur kanske vore någonting för kommunen att satsa på i framtiden. Då hade nog turisterna hittat till stan även andra tider än under de två sommarmånaderna…

Den ena gungan

Den andra gungan

Jag och Mirren vid den tredje gungan

Mirrmaken med yngste sonen

När gossarna hade tröttnat på att gunga efter en stund tillkännagav de samstämmigt att de var hungriga och ville åka hem till ”mormors hus” igen. Som tur var hade jag även inhandlat tjock grädde dagen innan så det blev våfflor till lunch, vilket uppskattades av alla utom MM, som räknar points och håller sig till grönsaker och annat nyttigt.

Mormors våfflor är smaskens

Fredagstema Show&Tell - Lycka

Veckans fredagstema är Lycka och det står Ewa för. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes hemsida.

Enligt Wikipedia är lycka ett tillstånd av varaktigt välbehag. Jag håller inte riktigt med om det, eftersom en intensiv lyckokänsla kan infinna sig plötsligt och sedan försvinna. Jag minns extra tydligt de tillfällen då jag drabbats av denna känsla.

Som när jag diskade på Grand hotel i Norrköping i sextonårsåldern i några veckor och fick ihop tillräckligt med pengar för att inhandla en blå och mycket dyr liten skinnväska som jag drömt om i månader. Jag glömmer aldrig hur lycklig jag var när jag fick den i min ägo, känslan höll faktiskt i sig under hela den tid jag använde den.

Ungefär så här såg den ut - min väska årgång 1952...Lite mörkare än på bilden

Eller den stormande lycka som jag kände när min andra son föddes, frisk och välskapad, precis tolv månader och arton dagar efter det att min första son avlidit tre timmar efter förlossningen med ett svårt hjärtfel. Naturligtvis var jag oerhört lycklig vid mina andra barns födelse också, men det kan ändå inte riktigt jämföras med den alldeles speciella lyckokänsla vid det tillfället.

Kalle 1979. Den 18 april fyller han 47 år. Åren går snabbt, men han spelar fortfarande gitarr...

Ett annat sådant tillfälle av stor lycka minns jag också tydligt. När jag fick telefon mitt under en pågående lektion i skolan. Det var Mirren som ringde och talade om att hon hade fått ett doktorandstipendium och en doktorandtjänst i Linköping.

Mirren till höger tillsammans med doktorandkompisen Sarah på sin disputationsmiddag på Ekoxen i Linköping

Och när jag äntligen var färdig med min C-uppsats i engelska och skulle skicka iväg den för tryckning till institutionen i Linköping.

På väg till postlådan för att skicka iväg min C-uppsats, som äntligen blivit färdig

Numera är det sällan som några materiella nyanskaffningar förorsakar någon större känsla av lycka för mig. Visst är det roligt att kunna köpa en ny bil eller nya skor, men någon stormande lyckokänsla uppväcker detta inte.

De som forskar i lycka eller positiv psykologi, menar ju att pengar och dyra prylar inte är det som gör människor särskilt lyckliga. I alla fall räcker lyckokänslan inte särskilt länge efter att vi uppnått eller skaffat det vi drömt om.

Alla har vi väl däremot upplevt att ju mer prylar och ägodelar vi skaffar oss, ju mer bekymmer får vi. Ett sommarställe innebär t.ex. massor av problem om man redan har ett hus, en båt kan visserligen vara trevlig att ha på sommaren, men den ska dras upp på hösten och läggas i till våren och underhållas. Bara för att ta några exempel.

De leenden som jag får av de minsta barnbarnen när jag kommer och hälsar på efter en tids frånvaro i deras liv, är mer värt än guld och diamanter…

I caféet på Stadsmuseet i Stockholm i februari i år

Just nu är jag väldigt lycklig och nöjd med livet. Jag har en snäll och omtänksam man, som jag älskar och som är mitt stöd och min trygghet här i livet, jag har underbara barn och svärsöner och en fantastisk svärdotter och sex härliga barnbarn och ett sjunde på gång. Och fullt upp med musik omkring mig. Och inga större krämpor mer än de vanliga åldersditona. Vad kan man mer begära?

Bilden från "Ingen ålder för en domkyrka" av Gunilla Dahlgren

Sten Broman och jag

Dragspelaren Algot. Bilden från nätet.

Dragspelet har alltid uppväckt stormande känslor hos kultureliten i det här landet. Förutom min salig far vet jag ingen som så intensivt dokumenterat sin avsky för detta instrument som Sten Broman. Redan i slutet av 1950-talet när jag bodde i Lund tillsammans med min dåvarande studentmake, även han salig i åminnelse, och vår lilla dotter var Sten Broman en legend.

Han var både en duktig musiker och kompositör och även musikrecensent i Sydsvenskan. Han deltog med liv och lust i Lundakarnevalerna och medverkade bl.a. till tillkomsten av spexet Uarda. Han var också känd för att vara en snobb och gick alltid klädd i skräddarsydda kostymer med väst av egen design. Man pratade om Sten Broman med respekt och en viss skräckblandad förtjusning eftersom det gick många historier om hans vilda fester.

Sten Broman - bilden från nätet

En av historierna berättade att han på en herrmiddag hade haft en naken studentska på middagsbordet överhöljd av tropiska frukter, av vilka herrarna hade försett sig med vartefter middagen led. Huruvida det var sant vet jag inte, eftersom jag aldrig var med. Det här var många år innan Sten Broman blev rikskändis som populär programledare i TV för musikfrågesportprogrammet Kontrapunkt.

En sen eftermiddag kom jag hemcyklande från järnvägsstationen till vår lägenhet i slutet av den långa Södergatan i Lund. Jag arbetade då som vaktmästare på banken i Eslöv. I väskan hade jag mitt lönekuvert med de sexhundra kronorna som jag tjänade i månaden efter skatt för åtta timmars slit om dagen. Dottern var i goda händer hos mormor och morfar i Norrköping och studentmaken var hemma och läste till någon tenta.

När jag satte nyckeln i låset öppnades dörren på glänt och en lindrigt nykter kompis till maken sluddrade fram: ”Här köper vi inte vid dörren.” Förmodligen var det menat som ett skämt, men trött och hungrig som jag var efter dagens jobb, uppfattade jag det inte som ett sådant.

Jag sprang helt sonika tillbaka nerför trapporna, tog cykeln igen och åkte direkt upp till Åke Hans, legendomspunnen krog som Hasse Alfredsson och andra kända Lundaprofiler i spexgenren brukade frekventera. Där beställde jag något att äta och en karaff rödvin. Klockan var ungefär halv sex på kvällen och förutom jag fanns det bara en person till i lokalen och det var Sten Broman.

Krogen Åke Hans i Lund. Bilden från Wikipedia.

När jag beställde in kaffe kom han fram till mitt bord och frågade om jag inte ville göra honom sällskap och om han fick bjuda mig på en likör till kaffet. Jag tackade förstås ja och flyttade över till hans bord. Där satt vi en timme under glatt samspråk, inte för att jag kommer ihåg vad vi pratade om, men trevligt hade vi.

Jag vet att han uppskattade unga, söta flickor och han var vid det laget femtiosju år och jag tjugotre och ganska söt, i varje fall utan konkurrens den kvällen…Ett bestående minne av honom var dock att han hade missfärgade tänder, förmodligen p.g.a. ihärdigt rökande och att han framhärdade i att säga serviette med franskt uttal.

Däremot gillade han inte gamla fula kvinnor. Undrar vad han skulle ha tyckt (med betoning på tyckt) om mig idag om han hade levat. Ett citat från honom lyder nämligen: Fula fruntimmar är det djävligaste jag vet. Fula fruntimmer som spelar dragspel och tillika joddlar är en treenighet i djävlighet.

Nu spelar jag varken dragspel eller joddlar utan sjunger och spelar piano i Dagsbergsgänget, men det hade väl förmodligen varit lika illa. Fler elaka men roliga citat av Sten Broman finns här.

När jag slutligen cyklade hem igen hade kompisen gett sig iväg och studentmaken snarkade i sängen med kläderna på. Ordningsam som han var hade han dock tagit av sig skorna…

Sankt Annakören i Skällviks kyrka

Skällviks gamla vackra kyrka ligger tvärsöver viken från Stegeborgs slottsruin sett. Kyrkan byggdes redan på 1100-talet men byggdes om av Johan den III, som vissa tider bodde på Stegeborgs slott vid Slätbakens inlopp till Söderköping.

Skällviks kyrka vid Stegeborgsviken. Klicka gärna på bilden så syns kyrkan bättre

Kyrkan är mycket populär som bröllopskyrka och har en underbar akustik, som det är lätt att sjunga i. Här och i Mogata kyrka var jag kantor från 1988 till min pension 2001. Orgeln är också unik, en Wisteniusorgel från 1762 med kort oktav. Det innebär att tonerna i basen inte sitter där de ska och att vissa inte alls finns. Det gäller därför att hålla tungan rätt i mun så att man inte trampar ner fel pedal eller tangent…

När jag var och hörde den lilla Sankt Annakören för en tid sedan blev jag förvånad över att den lät så bra trots att den, förutom körledaren, bara bestod av fem körmedlemmar. Jag tyckte det skulle vara roligt att få vara med och sjunga och mottogs till min glädje mycket välvilligt av både körmedlemmar och körledare!

Vi har mycket trevligt på våra övningar och eftersom vi är så få blir stämningen ganska familjär. Jag lär mig en hel del också som jag kan ta med mig till min egen damkör. Det är skillnad att stå framför en kör och att sitta med i den!

Marie och Leif, som är med i kören, känner jag väl sen tidigare – vi har spelat och sjungit mycket tillsammans genom årens lopp på olika evenemang. De är också med i Dagsbergsgänget. Putte, tenoren i kören, är en skicklig saxofonist och honom har jag ackompanjerat vid många tillfällen på olika förrättningar i kyrkan. Brita, med dottern Yrsa är också gamla bekanta. Yrsa är yngst och går på musikgymnasiet och har en underbar röst, som man kan höra på videosnutten.

Körledaren Roger har jag ju träffat i många olika sammanhang – det var han som blev kantor efter mig så småningom. Han delar gärna med sig av nyttiga dirigenttips och även noter, när jag behöver…

Här sjunger vi en av våra fyra sånger på första söndagen i fastan. Herre jag ropar till dig du min räddning,/ jag tar min tillflykt, min tillflykt till dig.
 

Ute vid Bråviken

Ute vid Bråviken var en av de melodier som Dagsbergs Dragspelsgäng framförde vid årsmötet på KMD som betyder Klubbkontakt för Mellansveriges Dragspelsklubbar. Årsmötet skulle hållas kl. 14 på lördagseftermiddagen i Dagsbergsgården på Vikbolandet, där vi alltid brukar repetera.

Kaffebröd och kaffe var beräknat till 50 – 60 personer, men det infann sig bara ett femtontal. Kanske var det den första soliga vårdagen som gjorde att det tedde sig mindre lockande att åka de 20 milen, som en del hade varit tvungna att göra.

Dagsbergs Dragspelsgäng inledde med en liten konsert på en halvtimme. Temat för framträdandet var Norrköping med omnejd – i vilken ingår även skärgården. En av sångerna som vi sjöng och spelade var Norrköpingsvalsen, ny bekantskap för mig, med text av Sven Wernström, författare till bl.a. Trälarna.

Filmen är från träningen innan uppträdandet, det är därför Sven-Åke plötsligt dyker upp framför kameran på väg upp på scenen. Han har varit nere i salongen och kollat ljudet…

Jag har förgäves letat efter text och noter på nätet, men inte hittat några till försäljning. Den är säkert gjord på 50-talet när det fortfarande fanns textilfabriker igång i Norrköping. Jag har text och noter till den som någon har skrivit ner för hand, så är det någon som är intresserad kan jag maila den privat.

Yngve, vår manlige sångare är nestorn i gänget med sina 78 år. Rösten är helt opåverkad av åren och han kan melodin till hundratals sånger direkt. Jag är mycket imponerad av detta eftersom jag tycker att en hel del av melodierna låter väldigt lika…

På videosnutten nedan sjunger och spelar vi Ute vid Bråviken, specialskriven för Dagsbergs Dragspelsgäng av Conny Enström, som både gjort text och musik. Lättsamt att lyssna till efter Mellon…

Refrängen lyder: Ute vid Bråviken där blommar kärleken./I en underbar natur lever människor och djur./Härliga sommaren därute finns friheten./Det finns ingen som är sur bland gran och fur (sic)!

Stannade inte på årsmötet så jag vet därför inte vilka viktiga frågor som avhandlades. Däremot vet jag med säkerhet vad som kommer att bjudas på till fikat på våra repetitioner det närmaste halvåret!

Fredagstema Show&Tell – Längtan

Fredagstemat denna månad står Ewa för. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes hemsida.

Jag började läsa engelska först som elvaåring. Förutom orden i nybörjarbokens gloslistor lärde jag mig en del ord som förekom i den tidens schlagers. Jag kunde t.ex. bewitched, bothered and bewildered eftersom just de orden förekom i en melodi jag tyckte om och så förstås longing. En av mina älsklingslåtar var nämligen Cole Porters Night and Day. Några strofer i refrängen lyder:

Day and night, night and day, why is it so?/ That this longing for you follows wherever I go…

I videoklippet nedan sjunger Fred Astaire till en början men har man tålamod 
bjuder han på en fenomenal dansuppvisning tillsammans med Ginger Rogers. Undrar vad Let’s dance-juryn hade gett dem för poäng om de hade visat upp denna, i mitt tycke, häpnadsväckande och sensuella dans i TV…



Längtan är inte precis något nytt fenomen. I den 119:de psaltarpsalmen, som skrevs för ungefär 3000 år sedan står det:

Min själ trängtar efter din frälsning, jag hoppas på ditt ord/Mina ögon trängta efter ditt tal, och jag säger: ”När vill du trösta mig?” Trängta = ivrigt längta efter, tråna, åtrå etc.

Ett drygt sjuttiotal av psalmerna tillskrivs Kung David och några hans son Salomo.

Kung David spelar harpa. Bilden från en artikel i Aftonbladet

Många är poeterna som skrivit om längtan. Edith Södergran, som dog så tragiskt i lungsot endast trettioett år gammal, har skrivit en av de vackraste dikterna jag vet – Landet som icke är. Dikten börjar så här: ”Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära.” Här finns den i sin helhet.

Längtans blå blomma?

Verner von Heidenstam i Ensamhetens tankar sätter också ord på sin oerhörda längtan. Intressant är att notera att bara två strofer rimmar...

”Jag längtar hem sen åtta långa år/I själva sömnen har jag längtan känt./Jag längtar hem. Jag längtar var jag går/man ej till människor! Jag längtar marken,/jag längtar stenarna där barn jag lekt.”

Övralid vid Vättern

En poet som också beskriver sin längtan är Erik Axel Karlfeldt i dikten Längtan heter min arvedel, en dikt som jag också tycker mycket om. Så här lyder första versen.

Längtan heter min arvedel/slottet i saknadens dalar/Sakta ett underligt strängaspel/tonar igenom dess salar. Fortsättning här.

Ett foto från Karlfeldtsgården i Sjugare by i Dalarna. Här kan man läsa mer om trädgården.

Karlfeldtsgården

Listan över längtande poeter och författare kan göras oändligt lång, därför sätter jag punkt här. Undrar om det skrivits någon avhandling om längtan i poesin och litteraturen? Annars vore det ju dags. Sen undrar jag också vilken blå blomma som är den speciella längtansblomman. Någon som vet? Själv längtar jag inte efter något speciellt just nu…

Shopping på stan med Mirren

Dagen efter museibesöket hade Mirren och jag bestämt att vi skulle åka in till stan och gå en shoppingrunda. Mirrmaken hade lovat att passa barnen efter lunch så vi kunde komma iväg. För Mirren är det helt otänkbart att gå i affärer ensam med barnen – det är knappt vi klarar av båda på stora ICA när jag är med! Får de chansen springer de med blixtens hastighet åt var sitt håll…

Vi tog tunnelbanan till Mariatorget där den lilla affären X-pand ligger i närheten. (Har ingen hemsida på nätet). Mirrens midjemått har ökat kraftigt på sistone av naturliga skäl och även mitt eget på ett ganska oroväckande sätt. Hos X-pand för man stora storlekar och även mammakläder, vilket hörs på namnet. Mirren behövde nya byxor och jag ville ”bara titta” som vanligt.

Mirren utanför X-pand i närheten av Mariatorget

Butiken är mycket speciell och vän av ordning kanske vänder i dörren vid åsynen av de ouppackade kartongerna som möter vid entrén. Men förra gången jag var där hittade jag två användbara jeansklänningar, som jag är mycket förtjust i och denna gången en mjuk jerseyliknande modell som döljer min enbonpoint på ett angenämt sätt.

Här kan man fynda

Trots den spartanska inredningen är inte plaggen särskilt billiga. Vi förhandlade dock till oss en ständig tioprocentig rabatt. Dessutom var det 60 procents rea på en hel del kläder så jag fick också en röd tröja till ett facilt pris. Affärsinnehavaren var mycket trevlig och omhändertagande.

Glad och trevlig affärsinnehavare med min röda tröja under armen

Efter det tog vi tunnelbanan in till City och Åhléns där Mirren skulle köpa lite smink. Vi expedierades av en person som jag först tog för en ganska ful dam, men som visade sig vara en man med underlagskräm, röda läppar, noppade ögonbryn och hästsvans.

Sedan jag registrerat detta kunde jag inte låta bli att fundera på varför han hade så oborstade och leriga boots till denna elegans. Sammantaget var han var mycket trevlig, kunnig och tillmötesgående.

Vi avslutade vår lilla seans på Kulturhusets café där vi drack var sin kopp te och åt goda och kaloririka kakor.

Mirren på Kulturhusets café

Jag i min nya mjuka klänning på 18-årskalas för barnbarnet Oskar

Besök på Moderna museet i Stockholm

Moderna muséet på Skeppsholmen. (Bilderna går att klicka större).

Idag är det precis en vecka sedan jag åkte med Swebus upp till Stockholm för att hälsa på Mirrfamiljen. Jag hade planerat att ha dagarna fria tisdag och torsdag för egna upptäcktsfärder i huvudstaden med museibesök och stadsvandring i Gamla Stan och onsdagen för shopping några timmar med Mirren, som sällan kommer hemifrån.

Planeringen sprack något eftersom båda barnen blev sjuka. Den minste hämtades från dagis på tisdagen då han hade 40 graders feber, vilket inte nämnvärt påverkade hans allmäntillstånd. Även storebror fick hållas hemma på onsdagen och resten av veckan eftersom han hostat hela natten och även hade feber. Inte heller hans allmäntillstånd verkade ha tagit skada, utan de små bröderna busade och var i luven på varandra som vanligt.

Jag åkte själv in till stan på tisdagsförmiddagen för att besöka Moderna museet, som jag faktiskt inte kommer ihåg att jag någonsin varit på. Nu var det ju närmare sextio år sedan jag bodde och studerade i Stockholm, så minnet kanske har bleknat…

Dagen var gråmulen och kylig och jag hade lite svårt att orientera mig eftersom inte tunnelbanan var utbyggd till Kungsträdgården när jag bodde i Stockholm på den tiden. Jag hamnade så småningom på Blasieholmen på fel kaj, men fick några fina bilder bl.a. på fåglarna i Strömmen därifrån.

Fullt med svanar och änder i Strömmen

Man förstår varför meteorologerna har uttrycket "rutten is" i sin terminologi

Ett motiv jag aldrig tröttnar på - utsikten över Gamla Stan från bron över till Skeppsholmen

Efter lite irrande på Skeppsholmen hittade jag så till museet där jag tillbringade några timmar med att titta på tavlor, skulpturer och foton. Det pågick nämligen en fotoutställning med Cindy Sherman, som jag ganska hastigt ögnade igenom på jakt efter hallarna med konstsamlingarna.

Att jag var på rätt väg till Moderna muséet gick ju inte att ta fel på

Denna installation har jag inte hittat upphovsmannen/kvinnan till - kanske någon av bloggvännerna vet?

En påminnelse om morgondagens shoppingrunda, också den en installation av för mig okänd konstnär

Några av konstnärerna var nya namn för mig. t.ex. Giacomo Balla och Francis Picabia. Intressant är att det går bra att fotografera inne på museet utan blixt, medan det är absolut förbjudet att fotografera alls på Norrköpings konstmuseum! Men min gamla idol Henri Matisse var förstås representerad med sina collage på äldre dar.

Henri Matisse - Apollon, collage på vitmålad duk

Henri Matisse - fler collage

Det var rea i museibutiken och jag gjorde ett verkligt fynd. Förra årets tjocka katalog – den väger över ett och ett halvt kilo - med underbara färgbilder i massor för det facila priset av 49 kronor! Där insåg jag också att det var en mycket liten bråkdel av museets samlingar som jag hade sett under mitt besök…

Den tjocka museikatalogen till ett facilt pris!

Så här målade Kazimir Malevich när han var ung

Den här typen av målningar gjorde honom världsberömd...

Jag hade lovat Mirren att äta lunch på stan och gick till Kulturhuset för detta ändamål. Men när jag kom dit kvart över två var lunchen slut. Tog istället en kopp te och en rejäl brownie på Åhléns café nära utgången till tunnelbanan för att var på den säkra sidan...

Kom precis lagom för att föreviga Lillmirren som skulle klippa sig klockan tre hos damfrisören mitt emot Mälarhöjdens tunnelbanestation.

Lillmirren blir fin i håret

Mirren och Minimirren väntar med spänning på resultatet

Uppdatering

Anledningen till att Lillmirren också var tvungen att vara hemma var att Minimirren var sjuk och att de på dagis trodde att Lillmirren också kunde få feber! Inte att han hade hostat hela natten. Var fick jag det ifrån? Livlig fantasi kanske... Tur att jag har korrekturläsare :-)!