onsdag 21 april 2021

1827 Gems Weekly Photo Challenge vecka 16 2021 - STICKA

Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challenge som hittar på ett ord varje vecka för oss att skriva om och visa en eller flera bilder på som illustration. Det här året är det verb i grundform som är i fokus. Vecka 16 2021 är ordet STICKA Fler som antagit  utmaningen hittar man på hemsidan.

Längst under mitt stora skrivbord i mitt rum där jag har dator och skrivare, står det en Branäs-låda från IKEA. Där har den stått i snart tio år. Jag brukar ta fram den varje gång jag städar och titta efter om det möjligen är något litet djur som byggt bo där. 

Bilderna går att klicka större.


Lådan är nämligen full av mjukt och fint ullgarn och borde vara en favoritplats för en liten mus att gömma sig i. Garnet var tänkt att bli till en olle till Caspar, det mellersta av mina tre yngsta barnbarn. Jag hade blivit så förtjust i mönstret som barnen på bilden har på sina tröjor. Jag hade tidigare stickat en sådan tröja till Casimir när han var liten och nu skulle även Caspar få en sådan. 


Garnet som jag köpt skulle räcka till en treåring. Men tiden gick fort och Caspar växte snart ur den tilltänkta ollen. Det fick bli en tröja till lillasyster Clarissa i stället. Men när jag hade stickat bakstycket klart såg jag till min sorg att jag hade stickat mönstret upp och ner. Det skulle blir till att repa upp allt igen och göra om alltsammans. Och det har som så mycket annat inte blivit av än.


Nu är lillasyster Clarissa nio år så hon fick heller inte någon varm och skön olle. Fortfarande idag förstår jag inte hur jag kunde sticka så fel. Inte heller hur jag överhuvudtaget lyckades att sticka ett så tillkrånglat mönster. Det kallas för aranstickning hade jag fått lära mig av min vän Bloggblad.


Men nu, när jag har blivit gammelfarmor och fått två barnbarnspojkar kanske det är dags att ta fram stickningen igen. Eftersom den yngsta är född för någon månad sen har jag tre år på mig. Att tro att en tröja skulle bli färdig till Leon som fyller två i slutet av maj är nog lite väl optimistiskt.



måndag 19 april 2021

1826 - Duolingo

Jag har fått en språk-app - Duolingo - installerad i min mobil. Det var Mirren som rekommenderade den då både hennes kinesiska och Casimirs tyska har förbättrats avsevärt sedan de hämtat appen till sina mobiler. 

För mig är det franska som är aktuellt eftersom jag förhoppningsvis någon gång i framtiden kan åka ner till Limoux och hälsa på äldsta dottern och min svärson som har ett hus där. Men det finns massor av andra språk att välja mellan - japanska, swahili  och latin t.ex. 


Bilderna går att klicka större.

Trots att jag läst franske på universitetet för inte så länge sen är det mycket som jag glömt. Även helt enkla saker. Det är många nya ord som också jag aldrig har hört talas om. Det svåraste är att jag måste skriva svar ibland på mobilen vilket jag tycker är krångligt. 

Sen är det översättning till och från engelska hela tiden. Så man måste tänka sig för när man ska översätta en fransk mening till engelska. Det är inte alltid som det stämmer där. Appen ger sig inte heller. Översätter man en mening fel, vare sig det gäller franska eller engelska, blir det repris på repris tills man kan skriva meningen korrekt. Först då får man gå vidare. 


Man får stjärnor och guldkronor när man har lyckats att göra en hel lektion korrekt och det blåses fanfar. Roliga gubbar viftar med händerna vid alla moment eller gör gester om man dröjer för länge. Man får uppmuntrande tillrop och handklapp när det går bra.


Man får också lyssna till snabb franska, svara på frågor och säga meningar själv. Det går att få inläsaren att läsa väldigt långsamt om man inte hänger med. Jag märker redan att det börjar lossna med språket trots att jag bara lyssnat någon vecka. Appen säger också till på mobilen om man hoppar över någon dag. Tänk om man hade haft en sådan app när man själv gick i skolan. Så roligt det hade varit. Den finns tydligen för skolbruk också.

onsdag 14 april 2021

1825 - Aprilnytt från Bonniers Veckotidning nr 17 1927



Onslagbilden till Bonniers Veckotidning nr 17 24 april 1927 är skapad av en av mina favoritillustratörer - Gullan Rudevall Artelius. Här  har jag skrivit ett inlägg om henne. (Bilderna går att klicka större.)

I det här numret blir det många bilder på bilar. Jag blev så fascinerad av de fantastiska tecknade bilbilderna så jag var tvungen att ta med alla fyra sidorna. Vem som ritat bilderna vet jag inte, jag har förgäves letat efter någon signatur. Det enda namn som står på en av bilarna är Isotta Fraschini som var en ledande biltillverkare i Italien första halvan av 1990-talet. Förhoppningsvis går det att läsa texten om man klickar upp texten. För säkerhets skull skriver jag bilmodellernas namn under varje bild. Kul att se att Volvo - "den nya svenska bilen" - är med på en bild! 


1. Chandler 2. Nash 3. Mathis 4. Chevrolet 5. Auburn


6. Amilcar 7. Volvo (Den nya svenska bilen) 8. Locomobil 9. Studebaker 10. Lincoln


11. Morris 12. Fiat 13. Hupmobile 14. Chrysler 15. Isotta Fraschini (tydligen ett bilmärke också.)


16. Buick 17. Citroën 18. Willys Knight 19. Stutz 20. Cadillac.

Hur många av de här bilmärkena som finns kvar vet jag inte. Många har jag aldrig hört talas om men många var åtråvärda bilar när jag växte upp. Som Studebaker t.ex. Volvo startade sin produktion 1926 läser jag på Wikipedia. 




Det finns alltid en helsida med ett porträtt av någon känd svensk person med i tidningarna. Här är det Marika Stiernstedt som får den äran. Hon var en känd författare som mycket framgångsrikt stred för kvinnans rättigheter. Mest känd är hon kanske för sitt äktenskap med Lubbe Nordström, han som skrev om lortsverige. 


New York tävlade med London på den tiden om att vara världens största stad. I förgrunden Manhattan Island "där skyskraporna stå i djupa led". Det har blivit fler sen dess. Calvin Coolidge var USA:s president 1927. Han syns på bilden till vänster. Hans namn finns inte med i bildtexten, tidningen förutsätter att man vet vem han är. 

På bilden till höger ser man fröken Italien, fröken Frankrike och fröken Luxemburg som inbjudits av en "smart badortsdirektion" till en skönhetstävlan. 


Oslagets sista sida är som vanligt en helsida i färg. 


lördag 10 april 2021

1824 Utflykt på påskafton

På påskafton efter lunch kom min "gamla" svärson - stora C - och tog med oss på en utflykt med vår bil. Först körde han oss till Tallkrogen för att titta på huset som Mirren köpt och som hon får flytta in i första augusti. Den tvåvåningslägenhet som hon bor nu i ligger i Enskededalen och är i och för sig väldigt trevlig med en fin gård fri från biltrafik. Men med tre barn som spelar orgel flera timmar varje dag är det kanske inte så underligt om grannarna reagerar. 


Huset i Tallkrogen. (Kent tog alla bilder i inlägget och de går att klicka större.)

De har inte på något sätt varit otrevliga men Mirren känner ständigt att de kanske irriterar sig på spelandet eftersom de tydligen hör detta genom väggarna. Så när det här lilla huset i Tallkrogen blev till salu inte så lång från där de bor nu, slog hon till. Där kan hon öva med barnen så ofta och länge hon vill - både på kvällar och lördags- och söndagsmorgnar. 


Huset där stora C bor har 34 våningar. 

Efter att vi kikat på huset åkte vi till stora C:s nya lägenhet i en nybyggd skyskrapa inte långt ifrån Karolinska Institutets nya ryktesomsusande nybygge. Mirren hade varit med när han köpte lägenheten och berättade att de stora fönstren i denna gick nästan ända ner till golven. Väldigt spännande tyckte jag, trots att jag kände ilningar i benen bara av att  ha hört dem berätta om de två terrasserna/balkongerna  som hade räcken av glas för att inte skymma utsikten. 


Utsikt från vardagsrummet.


Utsikt från en av terrasserna. Om man tittar noga kan man se var glasräcket slutar. 

Fönstren går inte att öppna och är av något sorts okrossbart glas liksom balkongräckena. Jag var inte intresserad av att gå ut där, det räckte med att jag stod innanför och tittade för att det skulle börja ila i benen. 


Det som syns i taket är ventiler för genomluftning av lägenheten. Skåpen saknar handtag - man bara trycker på dem så öppnas de. 





Köket är öppet så att det är matplats på samma gång.


Kent vågade sig ut på en av terrasserna för att ta foto. 


En systerskrapa finns mittemot. Här syns glasräcket tydligt. 

Efter att vi besett lägenheten från alla håll och kanter föreslog stora C. att vi skulle åka upp till takterrassen på huset vilken var var öppen för alla som bodde där. Därifrån skulle man kunna se hela Stockholm. Jag var lite skeptisk först med tanke på min fallenhet för svindel, men jag ångrar verkligen inte att jag följde med upp. Helt fantastiska vyer åt alla håll. Även om det var kyligt så var det solsken och blå himmel och det förstärkte skönhetsupplevelsen.


 Utsikt åt ena hållet.


Utsikt åt ett annat håll. Här ser man Globen bland annat. 


Och åt ett tredje...


Systerskapan syns bra från takterrassen. Det är tydligen OK med balkonglådor om dessa är arkitektritade. Jag ser att det är några lägenheter som har det. 

Om jag skulle bo där skulle jag anlägga en häck på terrassen. Fast jag skulle väl förmodligen inte våga gå ut på den i alla fall. Jag funderar också på hur man ska tvätta fönstren? Invändigt klarar man av det men utvändigt måste det väl komma någon lyftkran med fönsterputsare ett par gånger om året, eller? 

Uppdatering:
Tack vare BP fick jag en länk till Norra Tornen som husen kallas. Här kan man läsa om dem. 

tisdag 6 april 2021

1823 - Påsk med barnbarn och fåglar

Äntligen har vi fått våra två covidsprutor, Kent och jag, och äntligen kunde vi åka upp till Enskededalen där Mirren nu bor med de tre yngsta barnbarnen. Senaste gången jag såg dem var i slutet av januari förra året. Det blev ett kärt återseende. De var sig lika utom att Casimir, den äldsta som nu fyllt 13 år, inte längre var goss-sopran utan hade fått en röst med mera manlig framtoning. 

Mirren bjöd på fika när vi kommit fram på långfredagseftermiddagen med hembakad ljuvlig budapesttårta. Familjen hade utökats med två nya familjemedlemmar sedan några månader tillbaka. Två nymfkakaduor som flög fram och tillbaka över bordet och gärna satte sig i håret på någon medan vi åt.

Caspar 11 år och Casimir 13 år sitter vid matbordet. (Bilderna går att klicka större.)

Det är Clarissa, 9 år, som åstadkommit den intrikata servettvikningen.

En av Mirrens budapesttårtor som smakade himmelskt.

Casimir, som redan är en duktig organist, hade nämligen fått löfte om en nymfkakadua (eller nymfparakit som den också kallas) när han spelat igenom de första hundra psalmerna i psalmboken. Och fastän de blev klara till jul kunde han inte hämta sin fågel - Mezzo - förrän i februari då den var tvungen att växa till sig. 

Efter någon månad kunde familjen också hämta hem en kompis till Mezzo - Näbbi - som snabbt gjorde sig hemmastadd. Dock är hon inte lika social som Mezzo, som gärna sätter sig på handen och böjer på huvudet när hon vill bli kliad bakom nacken.  

Här sitter Mezzo och kallar med höga tjut på Näbbi.

Näbbi som dittills vägrat att flyga ner från övervåningen hade bara någon dag innan vi kom, slutligen övervunnit sin rädsla och vågat flyga ner. Och nu susade två fåglar omkring oss när vi fikade. Näbbi var reserverad och tillbringade den mesta tiden på lampan över matbordet medan Mezzo mest höll till på bordet eller satt i någons hår.

Mezzo gillar groddar som Mirren odlat.

Casimir med sin älskling.

Caspar med både Mezzo och Näbbi på huvudet.

Casimir vid orgeln i sitt rum. 

I slutet av februari skrev jag ett inlägg om Casimir och att han hade blivit intervjuad av en reporter på Svenska Dagbladet. Det blev en stor artikel om honom där, både i Svenska Dagbladet Junior och även i huvudtidningen. Jag skrev då att det nog inte var sista gången som det skulle skrivas om honom. 

Sen dess har han både blivit intervjuad för Kyrkomusikernas tidning och för Kyrkans Tidning. Den sistnämnda så sent som idag. Man har läst om att det kommer att blir stor brist på organister i framtiden så barn och unga som spelar orgel är ett aktuellt ämne.  

Inte nog med det. I mitten av mars gjorde Sveriges Radio P4 Stockholm en intervju med honom. Här kan man höra honom spela In dir ist Freude av Bach. 

Casimir är nämligen en väldigt duktig organist (i den vidare bemärkelsen) och spelar redan sådana stycken som räknas till den virtuosa orgelrepertoaren. Men så ligger det också oändligt mycket arbete bakom. Mirren övar två timmar varje dag med honom och minst fyra på helgerna. Dessutom hinner hon med att öva minst en timme varje dag med Caspar och Clarissa som också spelar orgel. 

Jag och Mirren har just lyssnat till en orgelkonsert som Casimir spelat.

Båda fåglarna gillar orgelmusik och vill gärna vara med när barnen spelar och då låter de även extra mycket.  Mezzo älskar dessutom att picka på notpapperet under tiden. Gemet till vänster i bilden lyckades hon också få loss.

Det är inte bara notpapper som Mezzo gillar. Clarissa visar sitt mobilskal som aldrig blir sig likt. 

P.S. Har just fått reda på att Mezzo är sjuk och har varit hos veterinären idag. Efter att ha fått tre olika sorters mediciner verkar hon må bättre. Håller tummarna för att hon blir frisk igen eftersom hon är Casimirs ögonsten och han har varit helt förtvivlad.


Uppdatering: Tyvärr avled lilla Mezzo i torsdags till alla tre barnens obeskrivliga sorg. Ingen, inte ens veterinären, vet vad det beror på att hon blivit sjuk. Han gissade på att det var något virus som hon kanske hade latent, som drabbat henne. 

torsdag 1 april 2021

1822 - Utflykt till Lundby

Ett besök på Lundby handelsträdgård utanför Norrköping hör till de fina upplevelserna på våren. Åtminstone om man gillar blommor och färg. Än hade man inte några amplar uppe i växthusen med de färgglada petuniorna ovanför alla pelargonerna, men trädgården flödade över av penséer och andra blommor som tål några frostgrader.


Bilderna går att klicka större.

Vi var där eftersom det var dags att plantera några penséer på mina farföräldrars och morföräldrars gravar i Norrköping. Jag passade också på att köpa några penséer till mina balkonglådor och till krukorna utanför huset. 


De här katterna, som jag genast blev förälskad i, hade jag inte sett tidigare. Men det var inte förrän på hemvägen som jag ångrade att jag inte köpt en sådan. Även om de kostade några hundralappar. Det får bli en tur dit igen när vi har våra vägar förbi. Om de finns kvar då. 



 

För ca 7000 kronor kunde man köpa det här citronträdet. Billigare då att handla citroner i affären. Tre för tio kronor häromdagen på Willys. Fantastiska hortensior fanns också till en billigare penning.


Att påsken stundade behövde man inte tvivla på. 




Nu har även Kent, min kära man, fått sin andra covidspruta - jag fick min andra förra veckan - så nu kan vi pusta ut. 


Det ser lite glest ut men jag vet av erfarenhet att de snart växer till sig.