Omslaget till Bonniers Veckotidning nr 12 1926 är skapat av Einar Norelius. Om honom har jag skrivit ett inlägg tidigare. Bilderna går att klicka större.
Tidningen riktar sig som vanligt mest till kvinnorna i dåtidens välbärgade familjer även om det smyger sig in några bil- och slipsannonser ibland. Ett hemma-hos-reportage i detta nummer gör mig dock förvånad. Rubriken är "Ett örnnäste på Söders höjder." Med underrubriken "Huru direktörerna Sten A. Hellberg och Sven Stål ordnat sitt gemensamma hem."
Det är många foton från den magnifika våningen i reportaget. Ingen kan väl tvivla på att de här herrarna var ett par med tanke på underrubriken? Bonniers måste ha varit före sin tid eftersom ett sådant partnerskap på den tiden var brottsligt. Detta blev inte lagligt förrän 1944. Här kan man läsa mer om detta.
Den unge operasångaren Einar Beyron hade huvudrollen i Debussys opera Pelléas och Mélisande. Men hur ska man egentligen tolka recensionen?
Hovsångarparet Herzberg-Beyron var goda vänner till mina föräldrar när de lämnat operakarriären och jag träffade dem många gånger hemma. Jag har berättat om om Einar i ett tidigare inlägg.
Att spela golf var populärt hos överklassen. På den här sidan ser man två grekiska prinsessor, världens rikaste man John D. Rockefeller och en dyster prins av Wales. Måhända han redan träffat sin Wallis och visste att det skulle bli problem. Eller bara att det hade gått dåligt för honom som det står i bildtexten. Det är också en bild på "en alldeles vanlig ung amerikanska"...
Det har också uppstått en ny variant av det kvinnliga könet - nämligen backfischen. Om man slog upp ordet i Nordisk familjebok då stod det att "backfischen var en halvvuxen flicka som ville bli behandlad som stor." Det är en väldigt rolig artikel men som vanligt sprängfylld av text som gör den omöjlig att relatera. Det får bli lite bilder i stället.
Det är ständigt annonser om olika avmagringskurer i tidningarna. Men i detta nummer är det även en artikel om korpulens. Det är ord och inga visor. När man ser veckans meny är det kanske inte så underligt att så många av borgarklassens kvinnor var överviktiga. Vilket inte gick ihop med dåtidens mode där kvinnorna helst skulle se ut som unga pojkar. Men här varnar man också för avmagringskurer.
Här nedan skräder man inte orden. En sådan här artikel i någon av dagens veckotidningar skulle förmodligen väckt åtal.
De levande mannekängerna på modefotona är i motsats till de tecknade inte särskilt smala. Det måste ha varit frustrerande för en kvinna med normalt rundade former att ständig se modeteckningarna av förlängda och trådsmala modeller.
Här nedan en bilannons om en bil som jag aldrig har hört talas om. Men är man intresserad av gamla bilar kan man läsa mer här.
Många samlar på Bonniers Veckotidningar enbart för omslagsannonserna i färg. De är alltid mycket informativa och färgstarka. För mig är det förstasidorna av olika illustratörer och konstnärer som varit mest intressanta. Men visst är de fantastiska också de handritade helsidesannonserna i färg.
