1189 Lördagstema - Meningsfull sysselsättning

Dags för det sista lördagstemat med Karin på Åland som dirigent. Det har rubriken MENINGSFULL SYSSELSÄTTNING. Tack Karin för intressanta och kluriga ämnen i oktober! Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i bloggen. I slutet av inlägget hittar man rubrikerna för lördagstemat i november, som jag står för denna månad.

Egentligen tycker jag att alla sysselsättningar är meningsfulla - utom de som är destruktiva. Även om det är fråga om rutinarbeten så är de alltid meningsfulla för dem som utför dem och för dem som får del av resultatet. Ett monotont och enahanda arbete genererar pengar och många gånger kamratskap.

En meningsfull sysselsättning för mig är att åka upp och hälsa på barnbarnen och delta i deras vardagsliv som ofta innebär att jag är med när de övar på sina respektive instrument. Lilla Clarissa, 4 år, har börjat spela cello och jag hade lyckan att få vara med på en av hennes första lektioner för fröken Elisabeth, mångårig lärare och konsertcellist på musikskolan Lilla Akademien i Stockholm.

Lissan är med på noterna med sin lilla åttondelscello. (Bilderna går att klicka större.)

Här har hon lärt sig att knäppa på två strängar samtidigt som hon sjunger en sång till.

 

Äppel, päppel, pirum, parum med sång och komp av Elisabeth och Lissan.

Lektionen ägde rum på onsdagsmorgonen och sen åkte Lissan och jag hem till förskolan i Mälarhöjden med tunnelbanan medan mamma Mirren åkte till sitt jobb.

På torsdagskvällen skulle Casimir, som går i årskurs två på LA spela några stycken på en avdelningskonsert för gitarrerna på skolan. Han hade varit ganska nervös men på onsdagskvällen spelade han båda styckena helt perfekt så vi var inte oroliga. Han spelar bättre när han blundade, påstod han och då fick han väl göra det. 

Träsalen på Lilla Akademien (varför den nu kallas det eftersom den inte innehöll något annat än en flygel och rader med stolar - kanske var det för väggarna var träpanelade?) fylldes snart av föräldrar och anhöriga till eleverna som skulle spela upp. Casimir och en klasskamrat till honom var de yngsta. Sen var det elever på mellan- och högstadiet samt en ensam gymnasieelev som stod för programmet.

Casimir sitter bredvid klasskompisen Viggo som också ska spela ett stycke om en stund.

HStenhård koncentration - ingen titt på noterna.

Casimir spelar Linas vals, som går ganska långsamt och därefter Malaguena, som går desto fortare.

Mellanpojken Caspar, 6 år, går också på Lilla Akademien i förskoleklassen och spelar oboe. Tyvärr kunde jag inte vara med på hans första konsert för ett par veckor sedan. Men när familjen kom till Mogata och hälsade på på väg till sommarhuset på Öland passade jag på och spelade in hans tolkning av Bä, bä vita lamm. Det är inte så lätt att spela oboe, själv har jag svårt att ens få en ton i den.

Här kommer slutligen rubrikerna på november månads lördagsteman. De finns också på högra sidan på bloggen.

7  november - I min omgivning
14 november - Glas
21 november - Dofter
28 november - Änglar

1188 - Lilla Akademiens konsert på Riddarhuset

Förra veckan tillbringade jag med Mirrfamiljen i Mälarhöjden. Två konserter som anordnades av musikskolan Lilla Akademien stod på veckoschemat. Den första konserten jag skulle få lyssna till ägde rum på Riddarhuset med bland annat Jessica som violinsolist. Temat för konserten var KÄRLEK och överskottet från konserten gick till Rädda Barnen. På den andra konserten, en avdelningskonsert för gitarristerna på Lilla Akademien, skulle äldsta yngsta barnbarnet, Casimir 8 år, spela solo. Mer om den i nästa inlägg.

Bilderna går att klicka större.

Jessica bor hos Mirren i veckorna och går sedan förra hösten på Lilla Akademien. Dessförinnan åkte hon mellan Köping och Stockholm varje helg för att spela för en av lärarna på skolan. Hon kom med sin mamma från Cuba för några år sen men talar redan perfekt svenska. Caspar, 6 år, som går i förskoleklassen på Lilla Akademien åker dit tillsammans med henne varje morgon på tunnelbanan och för det mesta gör de sällskap hem också.

När Jessica kommer hem till Mälarhöjden övar hon cirka fyra immar varje kväll, sedan hon ätit middag - dels på sin fiol och dels på pianot, som är hennes andra instrument. Men så är hon otroligt duktig också. På konserten på Riddarhuset spelade hon Largo av Veracini underbart vackert. Klippet finns nedan.

Lilla Akademiens stråkorkester. Här har Jessica - längst fram i svart med vit blus - avancerat till att stå längst fram i första fiolen. 

Programmet var omfattande med både piano-, sång-  och saxofonsolister utöver Jessicas violinsolo. Förutom stråkorkestern medverkade en slagverksensemble samt skolans fina blåsorkester. Barn i årskurs 3 hade skrivit dikter om vad kärlek betydde för dem och några av dem framförde dem för publiken mellan musikstyckena. Små fina dikter som lästes högt och tydligt och utan minsta darr på rösten. 

Jessica igen.



Här spelar Jessica Largo av Veracini. Hon ackompanjeras av sin lärare Nina.

Några flickor från gymnasiet sjöng också helt underbart. Här är tre flickor som säkert låter tala om sig i framtiden.

Tre skönsjungade gracer från gymnasiet på Lilla Akademien. 

Stormande applåder fick den här kvintetten av gymnasieelever när de sjöng La diva de l'Empir av E. Satie.

Flickorna som uppträder heter enligt programmet Isabella, Ellen, Laura, Eleonora och Minna. Jonathan kompar till sången på flygeln. 

1187 Veckans Casimir

Det var ett tag sen Casimir ritade något åt mig, men här kommer en farlig eldsprutande drake tillika en eldfladdermus. Draken leker med en boll som enligt kinesisk tradition betyder jorden. Casimir fyllde åtta i somras och går i årskurs två på Lilla Akademien i Stockholm. De växer fort, barnen - det är bara vi som inte blir äldre...

(Bilden går att klicka större.)

1186 "Kom nära mig" med Sankt Ragnhildskören

En av mina favoritsånger är Kom nära mig med text och musik av Lennart Jakobsson. Här har Kent spelat in Sankt Ragnhildskören när vi sjöng under mässan i Östra Eneby kyrka i Norrköping igår. Det kan vara roligt för mina körsångare att få höra hur de låter. Kameran är ganska nära pianot - det är därför pianot hörs onödigt högt.

1185 Lördagstema - Omstart

Lite sent omsider kommer mitt inlägg om lördagstemat med rubriken OMSTART. Det är PettasKarins näst sista inlägg för oktober. Sen är det min tur i november. Har inte ämnena riktigt klara ännu men de kommer i dagarna. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i bloggen.

Året var 1986 - jag skulle fylla 50 den sommaren och den 28 februari samma år mördades Olof Palme. Jag jobbade på en högstadieskola som speciallärare vid det tillfället och någon vecka efter mordet skulle skolan hålla en minnesstund för Palme i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping.

Av någon anledning var organisten och kantorerna lediga den dagen och jag fick frågan av rektorn om jag kunde spela ett par psalmer under minnesstunden på orgeln i kyrkan. Han visste att jag spelade piano. All tidigare kontakt med en kyrkorgel inskränkte sig till ett par lektioner när jag gick på lärarhögskolan, så pedalspel var inte att tänka på.

Jag vid orgeln i Jonsbergs kyrka på Vikbolandet. (Bilderna går att klicka större.)

Men visst kunde jag spela några psalmer på orgeln med bara händerna om det knep. När jag så kom till kyrkan och prövade den härliga orgeln som fyllde hela kyrkan med orgelmusik när jag drog ut registren, blev jag bokstavligen frälst. Utan att jag behövde anstränga mig det minsta dånade tonerna ut i kyrkan. Det blev början till en helt ny karriär som jag fortfarande ägnar mig åt.

Detta hände i mars och intagningsprovet till kantorskursen påföljande sommar i Linköping skulle ske i april. Organisten i Sankt Laurentii kyrka var då den man, Nils A.  som senare skulle bli min lärare i Linköping. Han uppmuntrade mig att söka och jag försökte lära mig två psalmer med pedal för provet. Bereden väg för Herran och Den blomstertid nu kommer. Många timmar satt jag i kyrkan och övade och fick sedan spela upp dessa två psalmer för Nils och blev antagen till kantorskursen.

Att lära sig spela med fötterna var svårare än jag trott men efter två somrar och massor med övning hade jag lärt mig tillräckligt för att få ut en organist- och kantorsexamen. Kördirigering ingick också. Efter en halvtidstjänst i Sankt Johannes kyrka i Norrköping fick jag en kantorstjänst på 67% i Mogata och Skällviks församlingar.

Det gick ihop sig med heltidstjänsten i Mogata skola eftersom jag bara tjänstgjorde lördagar och söndagar som kantor samt hade en kyrkokör en kväll i veckan och en barnkör på fredagseftermiddagen efter skolans slut. Jag hade också på min lott att anordna musikgudstjänster och Lucia. Begravningarna var inte så många och då kunde jag få en timme ledigt från skolan för att spela. Kyrkan ligger granne med skolan.

Delar av Sankt Ragnhildskören i Östra Eneby kyrka i Norrköping.

Efter att jag gått i pension har jag ända tills nu haft olika vikariat som kyrkomusiker. Skolan lämnade jag helt efter pensionen men som kantor har jag jobbat hela tiden. Dessutom har jag alltid haft någon kör på gång. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte fått denna omstart mitt i livet? Säkert skulle det ha känts mycket fattigare. Igår tjänstgjorde jag igen som kantor i den vackra gamla Östra Eneby kyrka i Norrköping. Först mässa med min Sankt Ragnhildskör i kyrkan och efter det dop i Simonstorp utanför Norrköping.

En del av kalkmålningarna finns kvar i Östra Eneby kyrka.

1184 Erik Chambert på Norrköpings konstmuseum

Erik Chambert är en möbelarkitekt och konstnär som jag bildligt talat växte upp med under min ungdom. Han var nämligen Norrköping trogen under hela sin livstid trots att hans möbler och tavlor finns på många museer världen runt. Hemma hade vi också en soffa och en stol som kom från Chamberts möbelfabrik och som föräldrarna var mycket glada över, även om jag hade tyckt att det hade varit roligare med en soffa i kretong som en del kompisar hade hemma hos sig.

Konstmuseet senaste utställning handlar om denne intressanta konstnär häromsistens var Kent och jag där på visning tillsammans med en grupp veteraner från Kents jobb. Som guide hade vi Kerstin Holmer, alltid lika rolig och intressant att lyssna till.

Kerstin berättar att det lilla skrivbordet är Erik Chamberts gesällprov som tjugoåring. (Bilderna går att klicka större.)

Erik Chambert fick sitt genombrott redan som 28-åring på Stockholmsutställningen 1930. Där möblerade han en lägenhet där han stack ut från mängden, bland annat genom en vilstol som han hade designat. Mer om Chambert kan man läsa här.

Skåp i intarsia med Norrköpingsmotiv. Rådhuset i mitten och hamnen i nedre högra hörnet. Bakom ett textiltryck också med Norrköpingsmotiv.

Det som imponerade mest på mig under denna utställning var intarsiamöblerna som ofta tillverkades i möbelfabriken i Norrköping. Men Erik Chambert var en mångsysslare och skapade även textilmönster som man kan se på bilden ovan.

Skissen till nedanstående skåp i intarsia.

Även om inte Erik Chambert gjorde alla intarsiadetaljerna själv var han utbildad i konsten och hade en gedigen kunskap om vilka träsorter som kunde användas till detta. Ofta ingår även pärlemor som han ibland tog från pärlemoknappar.

Tyvärr trycks inte den här vackra tapeten upp längre som bildar bakgrund till det fina lilla skrivbordet på bilden nedan.

Erik Chambert har också påverkat många unga möbelkonstnärer och hantverkare vars verk visades i flera av salarna. Jag fastnade för det här roliga skåpet, även om "lådorna" kanske inte rymmer särskilt mycket. Utställningen pågår fram till 24 januari och är väl värd att gå och titta på enligt min mening.

Erik Chambert vid sitt ritbord.

Gesällarbete av Sebastian Gonzalez.

1183 Fototriss - RÖTT

Här kommer mitt bidrag från arkivet till Fototriss den här veckan. Övriga trissare hittar man där på hemsidan.

En låda med lingon som jag köpte på torget i början av september räckta till 14-15 burkar lingonsylt. De var så fina att jag knappt behövde skölja dem.

Elddansarna på Lilla Akademiens sång- och dansföreställning i våras.

Yngsta barnbarnet, Clarissa, här tre år högst upp i repställningen. Bilden från i våras. Nu har hon hunnit fylla fyra.

1182 - Vingslag

Lördagstemat den här veckan har rubriken VINGSLAG. Det är Karin på Åland som har hittat på månadens teman. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i marginalen liksom de två återstående lördagstemana.

Så passande att jag hade de yngsta barnbarnspojkarna, Casimir 8 och Caspar 6 hemma på besök på väg med Mirren till Öland idag. Jag beställde lite fåglar av Casimir och Caspar ritade själv en fin tavla åt mig med fjärilar på. Här kommer de:

Här är Caspars fjärilar. Mamma fjäril och två fjärilsbröder.

Här är det både en örn, en fiskmås och ett fågelsträck med på bilden. Det bruna som segar sig uppför backen efter giraffen är en igelkott. 

I kören sjunger vi nu Flyttfåglarna av Lydia Lithell. Jag har ingen inspelning från kören men här är en länk till ett  videoklipp av Mia Marianne och Per Filip som jag hittade på Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=XHXMj01dM-M. Här susar det verkligen av vingar på de vackra bilderna. Tyvärr fick man inte bädda in videoklippet. Paret sjunger sången väldigt vackert också, så det är faktiskt värt att gå in på länken och titta och lyssna. 

Flyttfåglarna                     Lydia Lithell

1. När sommarn mot hösten sig vänder

då samlar sig flyttfåglars rad.

De längtar till ljusare länder

med vårliga, grönskande blad.

Refräng vers 1-3:

En dag lyfter tusende vingar

för fjärran mångmila färd

och flyttfågelsträcket sig svingar

mot syd, mot en varmare värld.

2. De vet att när sommaren svalkas

då närmar sig uppbrottets stund.

De vet att när höststormen nalkas

då väntar en varmare lund.
Refräng: en dag lyfter...

3. Guds folk är som flyttfåglars skara

de väntar på uppbrottets stund.

De väntar Guds sommar den klara

där högt ovan världarnas rund.
Refräng: En dag lyfter...

4. Det väntar en sommar där borta

ett varmare, skönare land.

Ja, blott några vingeslag korta

sen ser vi den soliga strand.

Refräng vers 4:

En dag lyfter tusende vingar

för fjärran mångmila färd

förbi alla stjärnornas ringar

mot himlen, Guds eviga värld.

1181 Höststädning i trädgården

En vän på Facebook berättade att han varit ut och räfsat löv och sedan klippt gräset och jag blev inspirerad av hans inlägg. Dessutom hade jag ingen lust att gå på promenad och tänkte att lövräfsning också är motion. I synnerhet som gräsmattan var full av nedfallna lönnlöv från de tre självsådda lönnarna.

Mycket löv! (Bilderna går att klicka större.)

Så medan Kent var borta på möte på eftermiddagen beväpnade jag mig med två räfsor och grep mig an fienden - löven - med stor energi. Nu undrar kanske någon varför jag hade två räfsor och det ska jag förklara nu.

Under mina sex år på universitetet i Linköping, direkt efter det att jag gått i pension, lärde jag mig mycket men har tyvärr glömt det mesta. Men en sak lärde jag mig där som jag aldrig glömmer. En höstdag  var det en kille som räfsade löv utanför ett fönster i korridoren, när jag gick förbi. Han hade räfsat ihop en stor lövhög. Löven från högen tog han upp med två räfsor som han höll emot varandra. Jag var helt fascinerad och stannade en lång stund och tittade på honom. Så enkelt och så effektivt. Varför hade jag aldrig tänkt på det?

Med två räfsor tar man upp löven hur lätt som helst. 

Nu säger kanske någon att det där är väl inget nytt! Men då kan jag tala om att när vi häromdagen var på kyrkogården, Kent och jag, var det en kyrkogårdsarbetare som räfsade löv. Dessa tog hon upp med hjälp av EN räfsa och sin sko. Trots att hon hade en likadan räfsa en bit bort. Jag var på vippen att tala om för henne att man kunde använda den också men eftersom Kent var med sa jag inget...

Nu blir det Kents jobb att klippa gräset endera dan. Man får väl hoppas att det blir säsongens sista. Visserligen sitter det ett och annat löv kvar på lönnarna, men mest är det bara näsor kvar. De kan man tyvärr inte ta upp med räfsorna för de faller mellan pinnarna. Tolv fulla skottkärror blev det i alla fall.

Gräsmattan från ena hållet...

... och från det andra.

1180 Sankt Ragnhildskören i Salem i Börrum

Igår på Tacksägelsedagen hade Sankt Ragnhildskören sitt första framträdande för hösten. Det har blivit tradition att vi sjunger varje år på just denna söndag i missionshuset i Salem i Börrum några mil från Söderköping. Gudstjänsten är ekumenisk, alltså ett samarrangemang mellan Svenska kyrkan och EFS - Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Kent har tagit samtliga bilder och även spelat in Tron är för mig... i slutet av inlägget.

Sankt Ragnhildskören i Salem i Börrum. (Bilderna går att klicka större.)

Ragnar K. - ordförande i EFS-avdelningen i Söderköping och vår egen körmedlem Fritz A. som är pensionerad kyrkoherde, höll i gudstjänsten. Ragnar är en duktig musikant och spelade också under gudstjänsten. Kören sjöng sex sånger och avslutade med Lydia Lithells Flyttfåglarna, som ju passade bra så här års. Roligt att så många i kören ställde upp - några stycken kom direkt från en tidigare gudstjänst där de sjungit i kör eller varit kyrkvärdar.

Kören tar igen sig efter repetitionen och så småningom kom det fler gudstjänstbesökare.

Efter gudstjänsten blev det kaffe och lotteri som vanligt. Ragnar underhöll också där med gitarr och sång, bland annat med den gamla fina Ovan där. När vi fikat färdig vidtog den sedvanliga auktionen av skördealster. Jag ropade in en knippe persilja - min egenodlade blev det inte mycket av - och ett paket bullar som körmedlemmen Asta bakat och som jag vet är väldigt, väldigt goda.

 Ragnar, eldsjälen i EFS Gusumavdelning  hade med sig en grupp flyktingar, som verkade uppskatta både musiken och fikat. 

Ragnar sjunger "Ovan där" med inlevelse.

Trångt vid kaffeborden.

På det här videoklippet sjunger Sankt Ragnhildskören Olle Widestrands Tron är för mig en sommaräng.

1179 Lördagstema - HAVETS BRÖD

Det är Karin på Åland som är dirigent för oktobers lördagsteman. Rubriken för detta lördagstema är HAVETS BRÖD. Och då kom jag att tänka på den gamla historien som jag hörde som ung och som jag aldrig har glömt. Övriga lördagsbloggare och lördagsteman finns listade till höger i bloggen.

Detta hände i början på förra seklet. Då det inte fanns mobiler, teve, datorer eller radio. Även kameran var mycket sällsynt. I en liten by, belägen vid kusten på den sydligaste av de Marinadiska öarna nära ekvatorn på östra halvklotet, berättas det fortfarande om den sällsynta och jättelika fisk som man fångade där en gång men som man aldrig mer sett till eller lyckats fånga. Inte heller hade man något namn på den.

Berättelsen har heller aldrig nedtecknats eftersom byns invånare på den tiden saknade både papper och penna. Men muntligt har den spridits i generationer från far till son. 

Jag fick höra historien om den jättelika fisken av byns äldste när jag var med på en expedition till ön i min ungdom. Det var mycket svårt att dra iland fisken, sa han, eftersom den var så gigantisk. Mannen, som jag pratade med genom en tolk, hette Zamoro och det hade alla manliga medlemmar i familjen hetat också så länge han kunde minnas. (Man bara bytte vokal i namnet om man var bröder. Var man fler bröder la man bara till ett -a i slutet. Var man fler än sju bröder läste man namnen baklänges.) De som fångade denna märkliga fisk var fyra bröder - Zamoro, Zamori, Zamora och Zamory.

En av marinadiskerna i högtidsdräkt.

Fisken var lika lång som tio marinadisker utlagda efter varandra och lika tjock som en ordinär marinadisk hydda. Ryggfenan var lika hög som en liten kokospalm. Huvudet slutade i en snabel och fjällen glänste som pärlemor. Fisken dog ganska omedelbart när den kommit upp på land och därefter började man ta till vara allting på denna.

Jag har försökt rita och måla fisken ur minnet efter berättelsen jag hörde.

Fisken i skala 1: 10 marinadisker.

Köttet var utomordentligt gott och räckte till alla de 89 personer som utgjorde byns befolkning på den tiden, berättade Zamoro. Inte nog med det. De pärlemorglänsande fjällen tog man också till vara och gjorde halsband och armband av och sålde till folk på de närbelägna öarna. Skinnet spände man över spanten på båtarna så dessa blev vattentäta. Det var då något ljushuvud kom på att kalla fisken för "Havets Bröd" eftersom den hade mättat så många.

Två marinadiskor med nyfångad fisk i skålar på huvudet.

Zamoro, som är den fjärde generationen  Zamoraner,visade stolt upp ett halsband av de vackra fiskfjällen. Fiskbenen använde man främst att staga hyddorna med, berättade han, men också att göra konstverk av. Jag hade också lagt märke till en skulptur av ganska modernt snitt på bytorget när jag steg iland. Man tillverkade också staket av benen för att hålla oönskade djur bort från sina små odlingar. Av fenorna hade man byggt vind- och solskydd som fortfarande användes.

Skulpturen på bytorget

Zamoros högsta önskan innan han dog var att än en gång få fånga en "Havets Bröd". Det måste ju rimligtvis - tyckte han - finnas fler sådana nere i havsdjupet.

1178 Månadens illustratör oktober 2015 - Björn Berg

Anledningen att jag valde Björn Berg som oktober månads illustratör var att jag sprang på en bok av Alf Henriksson  och Björn Berg när jag var på upptäcktsfärd i antikvariatet Alfa senaste gången jag var uppe i Stockholm. Den betingade det facila priset av 30 kr vill jag minnas. Boken är på 97 sidor.

 

På bokens omslagspärm finns en mycket liten illustration med av Björn Berg så jag väljer att visa första sidan i boken istället. (Bilderna går att klicka större.)

När jag kom hem och bläddrade i denna bok såg jag att det var en verklig dyrgrip jag hade fått i min ägo. Om Björn Berg visste jag inte så mycket mer än att han illustrerat Emil i Lönneberga,  Teskedsgumman av Alf Pröjsen och många av Alf Henrikssons historiska böcker.

Eftersom vi aldrig prenumererade på Dagens Nyheter visste jag alltså inte att Björn Berg var mångårig medarbetare där och illustrerade Alf Henrikssons dagsverser under 40 års tid. Här kan man läsa om hans liv och hans arbete. Jag är imponerad över Björn Bergs enorma produktivitet - listan över böcker som han illustrerat är flera A-sidor lång.

Här kommer några illustrationer till verser av Alf Henriksson från boken TECKNINGAR & VERS av Björn Berg och Alf Henriksson. Notera att Björn Bergs namn kommer först! (Denna lilla pärla finns att köpa på Bokbörsen för omkring 60 kr om någon är intresserad.)

Verserna talar för sig själva!

Boken kom ut 1976 så det är inte svårt att räkna ut att Jonas Jonasson, som skrev Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann har läst det här. Det var ju hundraåringens pappa som hade som sitt motto "att det är som det är och det blir som det blir." (Fast det här talesättet kan ju förstås vara ännu äldre.) Men jag blir emellertid förvånad när jag googlar och inte hittar den här versen utan bara referenser till Hundraåringen. DEN boken kom ut 2009...

Världsberömd blev han väl när han illustrerade Astrid Lindgrens EMIL I LÖNNEBERGA. Det är oerhört svårt att välja eftersom alla illustrationerna håller så hög klass. Jag tycker för min del att de är helt underbara. Jag föredrar dock de svart-vita eftersom jag tycker att de är mer genuina och att illustrationerna kommer bättre till sin rätt än de färglagda. 

Här är huvudpersonerna i Emil i Lönneberga församlade. Pappa Anton Svensson, mamma Alma, pigan Lina, Emil med sin älskade "bysse" i handen, lillasyster Ida och drängen Alfred.

Här har Emil fått den fina blommiga soppterrinen på huvudet och kan inte få av den. Bergs illustration av handfallenheten hos alla är magnifik, tycker jag.

Mycket folk på hästmarknaden i Vimmerby. Han kunde inte bara rita människor, Björn Berg, utan även hästar, kor, grisar och fjäderfän. Många exempel på det finns i boken. Jag är också imponerad av att han lägger ner så mycket omsorg på ALLA personer som han ritar. Som t.ex. gumman i bilden nedan. 

Och så vinkar jag också adjö till Björn Berg - för den här gången. Jag kanske inte kan avhålla mig från att publicera några andra illustrationer av honom om jag stöter på några i framtiden. Vill man se hur Björn Berg såg ut kan man läsa minnesteckningen i DN här.

1177 Fototriss ROSA

Som en tribut till Rosa Bandet har Fototriss rubriken ROSA idag. Precis nästan för ett år sedan fanns samma tema med på Fototriss. Här kan man se vilka bilder jag hade med.

Nu är det en ny omgång ROSA och det blir några bilder här också på barnbarnen.

Casimir i rosa skjorta och rosa skor och mamma Mirren i rosa kofta på hemväg från skolavslutningen på Lilla Akademien. 

Rosa är favoritfärgen framför alla andra när det gäller de små barnbarnen. I synnerhet mellanpojken Caspar älskar rosa på allt, tröjor, byxor, jackor och skor. Hans rosa skor kan man beskåda om man klickar på länken ovan. Casimirs älskade rosa skjorta är det nog dags att byta ut. Men det är inte så säkert att den finns någon pojkskjorta med den färgen tyvärr...

Mirren övar noter med Caspar som spelar flöjt. Numera har han övergått till oboe. Tapeterna till sitt rum har han valt själv.

En av de första tavlorna jag målade.