Eugene O'Neill, bilden från nätet.
1936, samma år som jag föddes, fick Eugene O’Neill nobelpriset i litteratur. ”Han anses vara USA:s främste dramatiker och hans pjäser spelas fortfarande – 49 år efter hans död – över hela världen.” Detta läser jag i en mycket intressant och uttömmande artikel av professor, med.dr. Karl-Erik Åström, Läkartidningen Nr 42, 2002. (Länken finns som PDF-fil två avdelningar ner på sidan.) Tio år senare spelas hans pjäser fortfarande.
O’Neills änka, som var tacksam för nobelpriset och att Sverige uppfört hans pjäser när han var persona non grata i USA , bestämde efter hans död 1953 att Sverige skulle få uruppförandet av Lång dags färd mot natt. Premiären var på hösten 1956.
1956 bodde jag inackorderad i Stockholm, hade just tagit studenten och börjat läsa på universitet. Jag hade sällskap, som man sa på den tiden, med en ung man, vars familj var mycket teater, konst- och musintresserad och som tog mig med på olika evenemang, både på konserter, på opera och teater och på konstutställningar . En kväll fick jag följa med familjen på Dramaten för att se Lång dags färd mot natt.
Handlingen tilldrar sig i familjen Tyrones sommarhus under 18 timmar under en enda dag. Under samtalets gång och under påverkan av alkohol och morfin, kommer känslor av hat, skuld och bitterhet fram under utslungade anklagelser. Det är O’Neills egen tragiska livshistoria och sin relation till sina närmaste, som han berättar. (För den som är intresserad av att veta mer om Eugene O’Neill och hur historien utvecklar sig vill jag återigen rekommendera professor Åströms artikel – där står allt man bör veta och lite till...)
Ett suddigt foto från föreställningen Lång dags färd mot natt 1956. Från vänster Ulf Palme, Jarl Kulle, Inga Tidblad och Lars Hansson. Bilden från nätet.
Rollistan upptar endast fem personer och jag kommer bara ihåg att fyra av dessa satt runt ett bord i ett enda rum under hela pjäsen som var 4,5 timmar lång. Men jag har läst att det var någon enstaka scenförändring ibland. Lars Hansson, som då var 70 år spelade den snåle och tyranniske fadern, Ulf Palme den alkoholiserade äldre brodern, Jarl Kulle, den tuberkolossjuke yngre brodern Edmund - O’Neills alter ego - och Inga Tidblad den morfinberoende modern. Att Catrin Westerlund spelade ett helt normalt hembiträde, har jag däremot inget minne av.
Jarl Kulle. Bilden från nätet.
Inga Tidblad. Bilden från nätet.
Och deras fantastiska röster kan jag framkalla inom mig när som helst; Lars Hanssons kraftfulla, Ulf Palmes underbart vackra, Jarl Kulles speciella och Inga Tidblads unika, spröda röst som hördes tydligt upp till alla dem som satt längst upp på tredje raden.
Inte förrän nu, femtiosex år efteråt när jag läser om den här föreställningen på nätet, har jag förstått att jag har varit med om någonting helt unikt i svensk teaterhistoria…
