2046 Vi firar vårt guldbröllop tillsammans med Anna och Jörgen.

Vi gifte oss i Hedvigs kyrka i Norrköping den 22 juli 1976. (Bilderna går att klicka större.)

Onsdagen den 22 juli firade Kent och jag guldbröllop. Det är ofattbart att vi har varit gifta så länge som femtio år. Tiden har gått så fort. Men vi har hunnit med mycket under tiden. Varit i Kina 6 gånger medan Mirren jobbade där på Volvo t.ex. 

Och vi har hälsat på min äldsta dotter i Limoux i Frankrike minst lika många gånger. Jag tog också både en fil.kand. och en kantorsexamen efter att vi gift oss. Och Kent hann med att bli både kyrkvärd och ordförande i kyrkofullmäktige under tiden förutom sitt vanliga jobb på Migrationsverket.  

Anna, Kent och Jörgen med den sista skvätten champagne.

Vi hade inte tänkt att fira dagen på något särskilt sätt - det var ju inte så länge sen jag fyllde nittio år så jag kände mig ganska trött. Kent är ju vegetarian så att gå ut på restaurang och äta här i Söderköping är ingen vidare idé. Han lagar bättre vegetarisk mat själv tycker han och jag håller med. Men äldsta dottern Anna med svärsonen Jörgen var hemma i Sverige över sommaren och passade på att komma ner till guldbröllopsdagen och hjälpa till att fira. 

Det blev ett kärt besök som började med att vi tog upp champagnen som legat i svalen sedan minst 6-7 år tillbaka. Jag dricker ju numera ingen alkohol så det har känts lite onödigt att ta upp en flaska för en enda person. Men nu var det tre som delade på den - glad att jag blev av med den.

Vädret var nådigt och vi flyttade ut på innergården - jag med äppeljuice och de övriga med ett glas Rosé. Hunden Asta var förstås med som vanligt och matades av husse med en ostbåge då och då. 

Det strävsamma gamla paret. 

Anna med ärtiga glasögon.

Asta ser lystet på ostbågen i Annas hand.

Det gamla strävsamma paret igen. 

På morgonen hade jag bakat en vegetarisk lasagne som fick stor uppskattning av alla. Det tog ett tag innan Jörgen upptäckte att det färsen inte var köttfärs utan vegetarisk. En fin komplimang!

Vi pratade oupphörligt under hela tiden och under kvällen kom vi att diskutera (milt sagt) om vår olika musiksmak. Jag har ju aldrig förlikat mig med popen och rocken utan hållit mig (förutom 

 klassisk musiken förstås) till musiken som var populär när jag växte upp - swing och jazz. Låtarna som skrevs av Irving Berlin och Cole Porter. 

Plötsligt kom vi in på att spela efter gehör. Jag har ju aldrig haft några noter till de gamla melodierna utan jag har bara lyssnat och så sitter harmonierna där efter några gånger. Jag hör ju hur det ska låta inne i huvudet. Det tar ju ett tag att plocka ut ackorden på pianot också - alla blå jazzackord har jag ännu inte klarat av att ta ut. Men för att försöka förklara lite hur det var att spela på gehör blev det en liten videosnutt som ju kan vara rolig att ha som minne av bröllopsdagen. Skönt också att fingrarna är OK när man fyllt 90. Men så försöker jag också spela en timme om dagen för att hålla igång dem.

 Givetvis kan alla folkmusiker och jazzmusiker spela efter gehör även om de som spelar i storband måste ha noter ibland. Att kunna spela på gehör är en fantastisk gåva och inget som man kan lära sig. För mig som kyrkomusiker har det varit väldigt praktiskt eftersom jag kan transponera om de vanliga begravningssångerna lite hur som helst efter vilken tonart solisten vill sjunga. Här spelar jag min gamla älsklingslåt All the things you are och Anna ville sjunga lite på Summertime som hon sjöng som barn. 

 https://youtu.be/L4YTIWWlhCo  

Dags att ta farväl. Förmodligen ses vi inte igen förrän vid jultiden eftersom Anna och Jörgen åker ner till sitt hus i Limoux i  Frankrike den 20 augusti. Tack för att ni kom, det var väldigt roligt att ha er här!

2045 Caspar målar staket

 

Staketet är ungefär dubbelt så långt som på bilden. (Bilderna går att klicka större.)

Vårt staket är av gediget järn och går runt halva huset. Det består av 27 sektioner och en grind. Det var ganska länge sedan Kent målade det och de senaste åren har rosten krupit fram lite här och där. Färgen har även flagnat av på sina ställen. Så när Caspar - näst äldst av våra yngsta barnbarn - och mamma Mirren var och hälsade på i våras erbjöd jag honom att måla staketet mot en rimlig ersättning. Vilket han omedelbart tackade ja till. 

I behov av slipning och målning.

Pappa Christian skjutsade ner Caspar måndagen 6 juli med massor av verktyg och målarfärg som de handlat i Stockholm. Tyvärr var vädret väldigt ostadigt under ett par dagar så Caspar kunde tyvärr inte måla särskilt mycket. Men det blev några sektioner i alla fall. 

Caspar har kommit en bit på väg.

Även följande dagar var vädret ostadigt men Caspar passade på att måla mellan skurarna. 

Onsdagen den 8 juli fyllde Caspar 17 år. Det blev bara ett firande med mormor och morfar. Dagen till ära hade inköpts en fläskinnerfilé som Caspar lovat att marinera. Han är mycket road av matlagning. Jag hade önskat mig en likadan fläskfilé som han marinerat och grillat på min födelsedag i Stockholm och som jag berättat om här. Det var fantastiskt gott både då och nu. 

Lite yrvaken på födelsedagsmorgonen. Det är samma kille på tavlan till höger på väggen. Det var ett tag sen.

Caspar läser marinadreceptet på sin mobil. 

Vi hittade en utmärkt form till fläskfilén

De följande dagarna var det bättre väder, men eftersom Caspar var mycket noga med att slipa allt innan han började måla tog det sin tid.

Det går sakta men säkert framåt.

Nu har Caspar börjat på den sista etappen.

Vid slutet av staketet växte det stora busksnår som morfar Kent hjälpte till att såga ner och köra bort.  

Det blev många sopsäckar med ris som kördes bort för att sedan kastas på återvinningscentralen i Söderköping.

Den sista sektionen målas.

Äntligen klart! Fint har det blivit och jag kan gå förbi staketet igen på mina promenader utan att vara orolig för att det ska rosta sönder.

På lördagen kom Mirren hit till Mogata efter att ha vandrat 8 kilometer i svår terräng på Omberg. Hon var ganska trött men inte tröttare än att hon dagen därpå gjorde en vandring i Tyrislöt medan Caspar målade färdigt staketet. På söndagskvällen tog hon Caspar med sig hem till Tallkrogen i Stockholm efter att han hjälpt mig bl.a. att putsa spisfläkten som jag inte når upp till. Bra att vara 180 cm. lång. Jag räcker honom precis till axeln.

Mirren, Kent och Caspar vid matbordet i köket hemma i Mogata.

Jag har äntligen fått min blus, som jag hade gett upp hoppet om, från ett företag på nätet,  Leveransen tog tre veckor i stället för några dagar som utlovats. Vi ska äta var sin vegetarisk schnitzel Mirren och jag. 

2044 En underbar födelsedagsfest

För precis 14 dagar sedan - på midsommarafton -  fyllde jag äntligen 90 år, en aktningsvärd ålder i mitt eget och andras tycke. Födelsedagen som jag oroat mig för i många månader. Först och främst är ju midsommaraftonen en väldigt dålig dag att fylla år på eftersom de flesta vill fira på sitt eget sätt med sina vänner och sin släkt, äta gott och kanske dansa kring midsommarstången. 

Dessutom ville jag absolut inte fira födelsedagen hemma med tanke på all städning, fönstertvätt och matlagning som krävs. Mirren, som förstod hur orolig och ledsen jag var erbjöd sig att ge mig en fest i födelsedagspresent Stockholm i stället, fast på söndagen efter. En tung sten föll föll därmed från mitt hjärta.   

Min älskade yngsta dotter Mirren som anordnade en fantastisk födelsedagsfest för mig på min 90-årsdag. (Kent tog alla bilderna som går att klicka större. Så han finns tyvärr inte med på en enda.)

När vi kom upp till Stockholm hade Mirren redan dukat ett bord i vardagsrummet där alla kunde få plats. Hon hade också pyntat med massor av ballonger. Caspar och Clarissa föredrog dock att sitta i köket. Mirren hade sparat några ballonger och flaggor från Casimirs studentexamen några veckor tidigare så det såg väldigt festligt ut. Här har jag skrivit om stundentfesten. 

Vid varje assiett fanns det en liten fågel som höll i den. Även i blomrankan på bordet fanns det små fåglar och fjärilar. 

Som vanligt hade Mirren trollat fram många smårätter att hämta från buffén i köket. Hon är fantastisk på att laga god mat. Det mesta är vegetariskt eftersom både hon och pappa Kent är vegetarianer. Men barnbarnen är inte vegetearianer och jag hade önskat mig samma kötträtter som Caspar grillat på studentexamen. Kycklingspett och fläskfilé - helt underbart gott. 

Caspar är mycket intresserad av matlagning och hade marinerat köttet sedan tidigt på morgonen. 

Klockan ett började gästerna komma. Först min äldsta dotter Anna och hennes man Jörgen, som är hemma från Frankrike över sommaren. Med sig hade Anna ett par underlagskrämer som jag beställt av henne och som hon lyckades få få tag på i den exakta färgen som jag önskade! Nu har jag kräm så länge jag lever - tack så mycket! 

Jörgen, barnens pappa Christian, jag, Anna, Caspar och Mirren med lite snacks och bubbel på uteplatsen innan vi tar oss an buffén inne i huset. 

Yngsta barnbarnet Clarissa blir 15 år om några dagar och har vuxit upp till en vacker ung kvinna. 

Caspars perfekta grillmat nederst i bilden och sedan bland annat potatisgratäng, ostpaj, lax och potatissallad. Ingen gör så god potatisgratäng som Mirren, men så snålar hon inte på grädden heller. 

Mirrens berömda budapesttårtor som dessert.

 Jörgen i förgrunden, Kerstin, Maï och jag. Här kan man se hur fint pyntat det är. 

Anna och jag med var sitt glas rosé. 

Kärt återseende efter nästan ett halvår.

Christian och Mirren. 

Mirren hade skrivit ett underbart tal till mig som jag ska spara och ta fram när jag känner mig deppig. Här har hon just avslutat ett samtal till Casimir som tyvärr inte kunde vara med på festen. Han har nämligen ett vikariat som kantor i Delsbo över hela sommaren. Med honom är förstås hans flickvän Melody. Men jag fick ett underbart litet födelsedagsbrev från honom som gjorde mig väldigt rörd.

Jag hade också bjudit in Kerstin och Maï som är Mirrens bästa vänner och som jag har känt i väldigt många år. Jag hade önskar mig en enkel grön krukväxt men här kom de med hela sex krukväxter, både blommande och gröna. Så nu är det fullt både i köksfönstret hemma och i mitt rum.

Tack igen Mirren för det bästa födelsedagskalas jag någonsin haft. Att kunna luta sig tillbaka och inte göra någonting själv alls utom att äta god mat och umgås med nära och kära var en underbar upplevelse. 

Klädd i min Desigualblus dagen till ära.